Senaste inläggen

Av Avinorev - 8 november 2013 22:22

Ibland kan det kännas lättare att hantera egna misstag med att försöka skuldbelägga andra.
Man kanske tänker att den där, ständigt gnagande, ångesten ska lätta då.
Ibland får man kanske för sig att om man pekar ut någon annan som ett svart får så lyser ens egen ull lite gråare?!
Ibland kanske de där långa nätterna försöks lindras med någon annans dåliga samvete.

Men när inte det går då?
Vad gör man då?
Hur mycket mer byggs ångesten på?
Och hur mycket längre känns plötsligt natten?

När man inte är i frid med sitt eget så försöker man applicera det på någon, eller något, annan/annat.
För det är när det stormar i ens eget hav som man försöker skapa vågor på andras.
När ens eget vatten ligger blankt finns ingen orsak till att blåsa upp till storm.

Alla gör vi dumma saker och vissa väljer mörka vägar.
Men vi väljer själva om vi ska avvika från våra fält med vildblommor och sommardoft, för att vandra längs det karga och det kala.
Ingen kan tvinga oss att gå dit vi inte vill.
Och ingen kan skuldbelägga den som inte har någon skuld.

En del saker för vi själva upp till ytan.
Och de sakerna får vi själva ta konsekvenserna för.
För en del människor blir det starten på ett nytt liv.
För andra en död.

Handlingar man gjort är man ensam ansvarig för.
Beslut man tagit får man ensam stå för.
Och man kan leva med övertygelsen om att det var rätt.
Men man kan aldrig förvänta sig att resten av världen ska samtycka.

Att försöka skuldbelägga någon annan för att döva sitt eget dåliga samvete är inte mödan lönt.
För det är den som skuldbelägger som bär den största bördan.
Ensam.
Till sista andetaget.

Och vi andra kan stänga våran dörr, tända våra ljus och leva våra liv.
Till det sista andetaget.

Som ett gästspel i periferin.

ANNONS
Av Avinorev - 4 november 2013 17:19

Jag undrar hur det känns.
Att vara den vars ansikte blir utsuddat och konturlöst.
Att vara den som bleknar bort och försvinner.
Att vara den som väljer att suddas ut.

Jag undrar hur tankarna går.
I ett huvud som börjar bli oformlig.
I en kropp som förlorar all sin form.

Jag undrar hur känslorna känns.
I ett hjärta som slutat slå.
I en själ som slutat leva.
I en mage av sten.

Och jag undrar hur det känns.
Att vara den som förlorar minnet.
Att vara den som försöker återskapa en bleknande skepnad.
Att vara den som suddar ut.

Och jag undrar hur tankarna går.
I ett huvud som försöker förstå.
I en kropp som växer.

Och jag undrar hur känslorna känns.
I små hjärtan som slår.
I själar som börjat leva.
I magar som gör ont.

Och jag undrar vad jag ska göra.
Och jag undrar hur man torkar tårar som aldrig faller.
Och jag undrar hur man förklarar ord som aldrig sagts.
Och jag undrar hur man förklarar en död utan en grav.
Och jag undrar hur man lindrar svek man inte själv skapat.
Och jag undrar hur mycket mer de egentligen vet.

När de inte ens minns hur man ser ut...är det då världen tar slut?

ANNONS
Av Avinorev - 2 november 2013 12:40

"Vad väntar du på?", var det någon som frågade.
Och jag funderade för en sekund.
Jag väntar på ett slut.
Jag väntar på en fortsättning.
Jag väntar på att stiltjen ska vara över.

Det har inte blåst till storm på länge nu.
Inte ens en kraftig vindpust har dragit förbi.
För det är vindstilla här hos oss.
Som lugnet före stormen.
Och jag vågar inte tro på att stormen dragit förbi och klingat av för alltid.

Det blåser alltid upp igen.
En orkan drar alltid in och ödelägger allt som jag byggt upp.
Varför skulle det vara annorlunda den här gången?

Som en bomb som tickar på och som närmar sig slutet, för varje dag som går.
Men utan nedräkningens synlighet.
En del dagar räknar jag tickandets minuter, sekunder och timmar.
Andra är ljudet avlägset och frånvarande.
Men jag vet att klockan tickar på där i bakgrunden av våra skratt.

Till jul kanske det blir?
Troligtvis är det då.
Och jag vet inte hur jag ska agera då.

Ett halvt år har strax passerat.
Ett halvt år.
Och för varje dag som går växer en del saker sig starkare, medan andra bleknar och glöms bort.
Band knyts åt och tar överhand.
Tillhörigheter tar över och själar växer samman.

En familj byggs av kärlek, tillförlit och närvaro.
En förälder är förälder i livets alla skeden.
Och du som inte är där har förlorat din plats på alla sätt och vis.
En familj byggs inte av blod.
En familj byggs av kärlek och av närvaro.
Och trygghet.
Och blodet blir tunt och genomskinligt vitt.

Man glömmer bort och slutar prata om det.
Som en regnig dag på sommaren, som försvinner bland solvarma havsbad och ljumma kvällar.

Och man ska inte tro att man kan komma och gå som man vill.
Och ett halvår är en lång tid i en tanke som är här.

Om tio år från nu finns man inte längre kvar.
Om man inte fanns där då.
Om ett år från nu är man på andra sidan jorden.

Sex månader är lång tid i en tillvaro som är färsk.
I kroppar som växer och blir stora.
I centimeter på en längd.
I mil på ett vokabulär.
I känslor i en pojke.

Och för den som undrar så har vi det bra.
För det finns skratt igen.
Och närhet, kärlek och trygghet.
Och inga frågor ställs i det som gjorde ont.
För tanken är här och nu och den största frågan som lever däri är: "När kommer Henrik hem?"

Som en regnig dag på sommaren.

Av Avinorev - 31 oktober 2013 12:28

Utanför fönstret är världen grå och regntung.
Jag sitter på ett tåg och ser världen fara förbi.
Natten var en plåga och huvudet känns tungt.

Jag vaknade av mitt eget skrik efter Adam och Isaac.
Jag vaknade av min egen röst.
Kallsvettig, med hjärtklappning och livrädd.
Och vågade inte somna om.
Och vågade inte stiga ur sängen.

Och nattens bilder fortsätter jaga mig in i dagen.
Och känslan sitter kvar.
Avklingande men påminnande.

Och utanför fönstret rusar en grå värld förbi.

Av Avinorev - 29 oktober 2013 17:08

Det är bara det att jag tänker för mycket.
Fast jag trivs i mina tankar, stora som små.
Jag kan måla upp historier som aldrig någonsin hänt, leva där i dem och föreställa mig en hel värld.
Som ett dockskåp på något vis.

Där kan jag möblera, leka och föra dialoger.
Och monologer om jag så vill.
Där vet jag alltid exakt vad jag borde säga, göra och vara.
För det är min värld och min historia.

Ofta tänker jag på vad jag skulle gjort annorlunda eller hur jag skulle gjort i en viss situation.
Och alltid får jag lov att säga det som aldrig blev sagt.

En dag i livet ska jag peka på någons handling och påtala den på ett subtilt och artigt vis med tonfallet "men så tokig du är."
Och med ett roat leende på läpparna.
Istället för att tiga ut den och låta det gå förbi.
En dag ska jag göra precis så som dockorna i dockhuset gör och känna en viss tillfredsställelse efteråt.
När tillfälle ges.
Om jag känner för det då.
Och den som mottar budskapet ska inte förstå det förrän senare och orden ska gro och rota sig långt där bak i huvudet.

Och då, då har jag sagt allt jag ska.
För tänk, så tokig du är.

Av Avinorev - 21 oktober 2013 15:39

Jag passerade en ort idag som har en historia jag alltid kommer ha i bakhuvudet.
En historia som byggs på emellanåt men som, stundvis, vilar i glömskan.
Den innehåller människor, ord och handlingar som ger mig en obehagskänsla och en form av ångest.
Den är inte välkomnande.
Och den var aldrig välkomnande.
Jag var aldrig välkommen där.

Det var en tid då jag vände ut och in på mig själv för att bli accepterad, mottagen och omtyckt.
Och inte en enda gång fanns det en känsla av äkthet.
Och såhär på avstånd kan jag se det falska ännu tydligare.
Genom fönstret på tåget ser jag den tryckta stämningen och min egen förminskning.
Därför att jag aldrig var tillräckligt bra.
Därför att man inte är det där om man har egna åsikter och en egen vilja.
Så jag kastade bort den egna viljan, den egna ambitionen, den egna åsikten.
Och blev till ingenting.
Därför att då, då blev jag iaf accepterad för en stund.

Jag lät någon annan styra över mina åsikter, min vilja och mitt sätt.
Mitt språk var inte längre mitt.
Mina rörelser var inte längre mina.
Och jag hukade mig i varje steg.
Vem var jag då?

En enda ort kan röra upp så mycket känslor, så många tankar, så mycket ångest.

Det tog några år men jag kom tillbaka tillslut.
Sakta men säkert växte allt det där fram igen.
Trevande många gånger och omkullkastat flera gånger.
Men det återvände tillslut och jag kom ut på andra sidan men fördubblad kraft.

Och ja, mina åsikter är starka.
Och ja, min vilja är enorm.
Men nej, era åsikter och ord bekommer mig inte igen.
Ni gror igen och ruttnar ihop i era förlegade åsikter och era rädslor för livet.
Och den glans ni tror ni har har bleknat sedan många år tillbaka.
Och jag tycker det är sorgligt att man inte kommer längre än så.
Att man inte blir mer än så.

Och mitt tåg stannade där en minut och rullade förbi.
Och jag stiger aldrig av där någonsin igen.
För min berättelse fortsatte skrivas medan er blev tyst och gulnande.
Och mitt tåg tar mig hela vägen in i framtiden där livet blev så som det alltid var menat att vara.

Det tog några år, men vi är där nu.
Tillsammans för alltid.
Vi fyra.
Ni och jag.

Av Avinorev - 14 oktober 2013 22:19

Varför ligger alltid fokus vid kroppen?
Varför är det alltid det första som omnämns och blir påtalat?
Varför är vår storlek avgörande för vad som ska sägas?

Som om vi inte hade nog med bekymmer med det där ändå?!
Som om vi inte grämde oss tillräckligt.
För vi duger ALDRIG!

Ibland duger vi inte för oss själva och ibland inte för andra.

Och varför har vi så snedvriden, idiotisk syn på hur en kropp ska se ut?
Varför jämför vi oss med andra och tittar på oss själva, med avsky?
Varför hör vi: "Du är tjock." när det i själva verket är orden "Jag tycker bättre om dig såhär, jag gillar inte det trådsmala."
Och varför måste man påtala att man "inte gillar det trådsmala"?

Varför måste kroppen alltid påtalas?
Varför måste vi påtala utseendet överhuvudtaget?
Besitter vi inget annat än det?
Är utseendet allt vi har?

Ibland önskar jag att jag vore blind.

Av Avinorev - 14 oktober 2013 13:54

Man kan bli kär många gånger om.
I än den ena, än den andra.
Man kan förälska sig i saker, djur och andra skapelser.
Man kan förlora sig i tillfälliga tidsfördriv och man kan bli kittlande lycklig av tillfälliga möten.

Mina katter är jag kär i.
Eller nej, jag älskar dem mer än ord kan beskriva.
Katterna alltså.
Jag blir förälskad i mina djur.
Jag älskar dem över allt förstånd.
Därför att de älskar mig också.
För vi tröttnar inte på varandra.

En sådan kärlek är ganska svår att finna när det kommer till andra människor.
Man älskar sina barn över jord och det allra heligaste.
Om man är normalt funtad iaf.
Och man älskar sina föräldrar precis så mycket.
Om föräldrarna förtjänat det.
Men en människa man egentligen inte har några band till är inte självklar att älskas så högt.
Den människan kan man tröttna på.
Få nog av.
Och lämna kvar i bakgrunden av det förflutna.

Men en gång i ditt liv möter du någon som möter dig på samma plats.
En gång i ditt liv ska du träffa den där enda och älska den till döende dagar.
En dag, om du har tur, blir du älskad på samma sätt.
Och visst blir du lite trött ibland.
Precis som du blir på dina barn när de tjatar och gör tvärtemot.
Men aldrig ska du bli så trött att du lämnar det därhän och vandrar vidare med en tomhet vid din sida.

Bara tanken på att förlora alla de mina gör ont och skapar sveda.
Utan dem hade världen ekat tom och stegen blivit stumma.
Utan dem hade luften blivit hålig och sikten blivit mörk.
Alla de mina.
Från katter till hund, den vuxna människan vid min sida, min vapendragare och vän och det allra finaste jag skapat - mina barn och följeslagare.

Jag har varit kär och förälskad flera gånger förut.
Men den här gången i livet är allt på annat sätt.
Och jag kan med enkelhet säga - Jag älskade inte dig.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se