Senaste inläggen

Av Avinorev - 21 januari 2014 16:49

Den blossar upp ibland.
Ilskan.
Okontrollerbar.
Innestängd.
Undertryckt.

Och jag har inte förlåtit.
Kanske förlåter jag aldrig.
Och felet är ditt.
Och kanske river det sönder?
Bitvis.

Det är över nu.
Utagerat om man ska se på det sunt.
Utagerat.
Fast ändå inte.
För ilskan blossar upp ibland.

Och det är ditt fel.
För ilskan hade inte bosatt sig annars.

Du frågar vad du ska göra.
Och jag svarar - "Ingenting alls."
Ta tillbaka det.
Gör det ogjort.
Döda ilskan som härjar och förstör.
Men det kan du inte.
Ingenting alls.

Det svalnar igen.
Men viskar alltid tyst någonstans i bakhuvudet.
Saker påminner och du vill inte prata om det.
För det är jobbigt för dig.
För dig...
Det är jobbigt för dig.

ANNONS
Av Avinorev - 19 december 2013 00:17

Ponera följande:

Du lever i ett förhållande med en människa som slår dig.
Efter flera år är det äntligen över.
Ett antal år senare framkommer det plötsligt att personen ifråga misshandlat sin nya partner och era gemensamma barn.
Du gör det vilken förälder som helst hade gjort och polisanmäler och skyddar dina barn från den andra föräldern.
Barnen är inte tio år fyllda.
Barnen var inte ens fem år fyllda då den första misshandeln startade - psykisk som fysisk.
Barnen har inte yppat ett ord under flera år men gråtit varje kväll innan den andra föräldern skulle hämta för att ha sin del av umgänget.
Tills den nya partnern ringer upp dig för att berätta det som tystats ner under flera år.
Först då berättar barnen.
Målande, detaljerat och skamset.

En process startas.
Du blir anklagad för diverse saker och uppmanas att "passa dig jävligt noga".
Du blir uthängd som den onda, trots att allt du gör är att skydda dina barn.
Du erbjuder ett umgänge under uppsyn men får inget gehör.
Den andra föräldern vägrar och försvinner i fyra månader.
Du får ensam vårdnad och blir hotad med att den andra föräldern vill avskriva sig hela föräldraskapet.
Och du försöker limma ihop barnen som fallit isär.

Du spenderar månader av att få höra nya saker från barnen varje vecka.
Ibland är de tysta, ibland dyker tankarna upp.
Du lyssnar och pratar, samtidigt som hela ditt inre gör uppror av maktlöshet.

Så en dag står den andra föräldern på skolan.
Utan din vetskap.
Utan information.
Och du får släppa allt för att hämta barn som befinner sig i något som liknar ett chocktillstånd.
Och du börjar limma igen.
Du informerar den andra föräldern om rådande beslut.
Men bemöts av tystnad.
Upprepade gånger.

Ett par veckor senare får du ett samtal som säger att du är den onda.
Du försöker vara saklig och återigen informera om upplägget som gäller.
Du får höra att barnen ljuger och att föräldern aldrig skadat dem en enda gång.
Enligt föräldern själv.
Men barnen vidhåller det som hänt.

Tvekar du någonsin på hur sanningen ser ut?

Fyra månader av tystnad, hot och frånvaro.
Du blev själv slagen.
Vem tror du på?

Ponera ovanstående.

ANNONS
Av Avinorev - 18 december 2013 20:59

En tanke som slog mig var att adressera skrivna ord till tomten.
Nästa var att be till Gud.
Jag som aldrig ber och som vet att tomten inte finns.

Så jag skriver till någon, förmodligen ingen alls.
För jag behöver råd och hjälp på något vis och jag vill ha svar på mina frågor.
Orken tar liksom slut till sist.
All kraft rinner bort när man gett allt man har.
Och om solen aldrig får skina så dör allt tillslut.

Jag vill inte verka ynklig, självömkande eller som en martyr.
För du ska veta att jag inte är en martyr.
Och gråter gör jag sällan.
Men när jag gör det, då har orken runnit bort.

Det sägs att det finns en mening med allt som sker och nu vill jag veta vad.
Nu vill jag veta vad den meningen är.
Och jag vill att du ska svara mig.
Du som förmodligen inte finns.

Det sägs att när en dörr stängs så öppnas det en annan.
Men hos mig står dörrarna och slår i vindarna som drar igenom mitt.

Jag behöver en paus jag med.
En oas med lugn.
En stund att andas.
En plats av ro.
Jag behöver också trygghet och stiltje.

Så om du finns, Du som ingen känner alls, berätta för mig vad meningen är.
Egentligen.
Vad lärdomen är.
Och varför just jag.
Och visa mig något ljus i en tunnel.
Ge mig en sommar och skapa en trygghet.
För jag har snart tappat tron på allt som är jag.
Det tar liksom slut.
Till sist tar det slut.

På mitten.
Och hopplös.

Av Avinorev - 26 november 2013 15:00

Man skulle nog kunna säga att parförhållanden är synonymt med gemenskap.
För att kunna leva i ett förhållande krävs det en dos av just gemenskap.
Utan gemenskap är man bara två människor som fördriver sin tid under samma tak.

En viktig kärna i ett parförhållande är kärlek.
Men alla äktenskap och förhållanden innehåller inte just den delen.

För att kunna leva tillsammans behöver man en gemensam plan.
Ett gemensamt mål.
Det bästa gemensamma målet är framtiden.
Den som är nära och den som är på avstånd.
Att få lov att åldras tillsammans och kunna blicka tillbaka på ett liv som byggdes av glada stunder och minnen.

Men alla har inte det målet.
En del tappar bort det där på vägen då gemensamheten inte finns i grund och botten.
Då måste man finna något annat som gör att man känner samhörighet och som att man ändå har ett gemensamt mål, trots allt.
Fast sådana mål är oftast kortvariga och byggs allt som oftast av hat och ilska.
Man bygger upp ett gemensamt krig och göder varandras ilska istället för att fokusera på det som får en att må bra.
Man krigar tillsammans, sida vid sida.
Därför att det är allt man vet.
Därför att ingen annan gemenskap går att finna.
Och början på slutet har börjat.

Om man lever ett liv i hat och ilska kommer glöden falna och bli till aska tillslut.
Och när den sista glöden flämtar inser man desperat att det inte längre finns några ord att utbyta.
Och man kan återuppliva hatet och ilskan igen.
Men bara för en stund.
För krigar man mot allt som är sunt och sant så förlorar man tillslut.
Och slutet tar vid.

Att leva ett liv som enbart består av krig är aldrig en hållbar lösning.
Därför att utan kärlek och glädje är ett förhållande ingenting värt.

Bygg ditt liv av förståelse, sunt förnuft, kärlek och en framtidsplan och du ska skratta på ålderns höst tillsammans med den du älskar.

Av Avinorev - 24 november 2013 20:36

För en vecka sen kändes en vecka som lång tid.
Men så var plötsligt söndagen här och vi blev ensamma i ett hus som känns ödsligt tomt och stort.
En fjärdedel av familjen har åkt bort för ett par dagar och det känns som att det ekar av tomhet.
Halva jag försvann.
Halva barnen försvann.
Halva vi försvann.
Trots att det bara är en fjärdedel.

Du har varit borta i en timme och vi har redan saknat dig i bitar.
Och barnen har bara pratat om dig.
Och jag har börjat fasa för natten.
För jag kan inte sova utan dig.

Och jag undrar hur jag klarade så många år utan dig innan.
Nu när jag inte ens klarar en enda.

För det är tomt här utan dig.
För det är så fel här utan dig.
Du ska vara här.
Hos oss.
Med oss.
Med mig.

Och på kvällen ska jag somna med dig tätt intill och vaggas till ro i takt med dina andetag.
Och på morgonen ska jag vakna av din klocka som ringer innan min och peta på dig så att du stänger av den.
Och jag ska säga: "Det är telefonen", när du börjat famla med väckarklockan.
Och jag ska stiga upp innan dig, starta kaffet, väcka barnen, kissa Gösta, för att sedan väcka dig.
Och du ska fråga varför jag stängt av din klocka.
Och vi ska dricka kaffe tillsammans, på språng, i köket.
Och vi ska pussas hejdå och säga "Jag ringer sen".
Och jag ska köra till jobbet.
Och på eftermiddagen ska vi komma hem och laga middag tillsammans, efter att barnen är hämtade.
Och vi ska läsa läxor med pojkarna, busa med Gösta och hjälpas åt med disken.
Och när pojkarna somnat ska vi krypa ner i en soffa tillsammans och titta på vänner, så som vi alltid gör.
Och när kvällen är alldeles för sen, som vanligt, ska vi borsta tänderna tillsammans, släcka ner huset och bädda ner oss och katterna.

Det är så det ska vara.
Inte så här.
Inte tomt, ensamt och ödsligt.

Jag är inte hel utan dig.
Skynda fram dagarna och kom hem till oss igen.
Du är vår fjärdedel av helheten och färgen på min pensel.
Utan dig skiner inte solen.

Av Avinorev - 23 november 2013 10:44

För nio år sen förändrades livet.
Sedan förändrades det på nytt, två år senare.
Många gånger under årens gång har livet förändrats.
Men allt ställdes på sin kant, då för nio år sen.

För nio år sen var jag en "egen" människa.
En självstående människa.
En gör vad du vill-människa.

Så kom Adam och jag blev dubbel.
Och så kom Isaac och jag blev trippel.
Sen nio år tillbaka har jag inte tänkt en enda tanke som bara involverar mig.
För i alla mina tankar, i alla mina handlingar, så tänker och handlar jag för tre.
Varje dag.
Varje minut.
Varje sekund.
Och utan att ens reflektera över det.
Mer än ibland.

Varje val jag gör påverkar oss.
Minsta beslut påverkar mer än mig.
Alla mina ord påverkar oss.

Visst har jag egentid emellanåt, men aldrig fullt ut.
För i tanken vilar alltid barnen.
Och reflektionen över det är en märklig känsla.
Men aldrig är den jobbig.
Barnen är en självklarhet.
Att tankar innefattar dem är en naturlighet.
Därför att de är en förlängning av mig.
Deras känslor är mina känslor.
Deras skratt är mitt skratt.
Deras tårar är mina tårar.
Deras ord är mina ord.
Och allt de känner känner jag dubbelt upp.

Så nej, jag är inte en egen människa längre.
För nio år sen förändrades det, radikalt.
Jag är tre och inget betyder mer än det.
För först kom barnen.

Av Avinorev - 21 november 2013 10:52

Jag har en bitter smak i munnen.
Bitter som döden.
Och tre ord som ringer i öronen.
"Du kan inte."
Jag kan inte.
Och jag accepterar det allra mesta som jag inte kan.
Och försöker kanske lära mig tills jag kan.
Men inte den här gången.
Inte nu.
För inte ens det kan jag.

Alla andra tycks kunna.
Men inte jag.
Jag som kunde förut har plötsligt blivit fråntagen just det.
Bara sådär.

Allt det som jag tog för givet blev plötsligt inte mitt.
Inte för mig.
Inte alls.

Är det för vad jag sa eller gjorde de där gångna åren?
Är det ett straff av något slag?
Är det en läxa på sitt eget konstiga vis?

Man tappar liksom bort sig själv helt plötsligt.
Och tron på sin egen förmåga.
Den som inte finns.
Den som en gång fanns.

Och sorg smakar bitterheten.

Det finns många saker som får mig att vilja gräva ner mig under täcket, men det här är inte en sån sak.
Just nu känns inte ens täcket som en räddning.

Man ska vara tacksam för det man har.
Men man får fan gråta för det man inte fick.

Det är så ibland.
Bittert.

Av Avinorev - 16 november 2013 21:58

Man kan sitta i ett rum fullt av människor och ändå känna att det ekar tomt.
Man kan vara omgiven av folk av alla dess slag och ändå känna sig ensam och ödslig.
Till och med i en klänning som skimrar i ljuset.

I kyrkor ekar det alltid.
Falsk emellanåt.
Tomt ibland.
Fastän det finns fullt av folk.

När känslan blir ihålig och masken stelnar, blir allt som finns inuti mörkt.
Man kan inte fly från sig själv.
Man kan fly från stenras, vågor och stökiga hem, men inte sig själv.
Och jag vill fly från mig själv.
Lämna mig där i glömskan och låta mig försvinna bort.
För en stund.

För jag vet inte vem jag är just nu.
Jag vet inte var jag är.
Jag vet inte hur jag är.
Mer än ödsligt tom och grå.

Och jag vet inte vad jag vill, mer än att försvinna för en sekund.
Och heller inte vad jag velat.
För jag har tappat bort allt längs vägen.
Och ibland slutar man orka.

Det är den där gnagande känslan av tårar som bränner.
Eller orden som stakar sig och blir motsagda likväl.
Och jag tycker inte om dig ikväll.
Lika lite som jag tycker om mig.

Och jag lämnar allt.
I en klänning som skimrar i ljuset.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se