Senaste inläggen

Av Avinorev - 8 april 2014 16:29

Vet ni vad det värsta av allt är?

Det är att höra Adam berätta, att se hur han försöker hålla tillbaka tårarna, att höra darret på hans röst och att slutligen se det svämma över.

Det är också att se Isaac förändras, som i ett trollslag bli liten, med ett påklistrat låtsasleende och en förställd röst.

Att inte kunna få kontakt med honom och att förstå hans osäkerhet.


Vet ni vad som fascinerar mig mest är?

Det är deras storhet, deras förmåga och deras mod.


Och vet ni vad?

Jag hade fel.

För jag trodde att det var Isaac som skulle bli lätt och Adam skulle vara svår.

Men det är tvärtom.

Såklart, tänker jag nu med den givna efterklokheten.


Och jag är tacksam för att jag inte ska sitta med hädanefter.

För jag vet inte om jag hade klarat lyssna mer, utan att känslorna hade synts.

För du vet hur ont det gjorde i din kropp, och fortfarande gör, när mamma gråter.

Visst?!

Mammas tårar är de sorgligaste tårarna som finns.

Och det är Adams och Isaacs också nu.

Och de ska inte behöva se mina sorgliga tårar.


Och jag kan inte på något enda sätt förmedla den känslan som bor i mig kring allt det här.

Jag kan inte på något rimligt vis berätta om den smärtan.

Jag kan inte alls beskriva hur mycket tårarna kan bränna och hur stor klumpen i halsen kan bli.

Och jag kan inte alls förklara en ilska som ändå inte alls är så arg som den borde vara.

Kanske för att jag aldrig riktigt greppat allt ordentligt heller...


Jag har greppat bitvis.

Jag har förstått hela scenariot.

Jag har hört orden.

Men jag vet egentligen inte om jag verkligen förstått.

Kanske är det kroppens sätt att skydda oss.

Att tillåta oss veta allt men bara känna en del.


Det hade nog blivit övermäktigt på annat vis.

Det är det redan ändå.

Just nu.

När allting hann ikapp.


Fan ta dig som gjorde så.

Fan ta er som bara såg på.

Fan ta dig.




Fan ta dig.


ANNONS
Av Avinorev - 7 april 2014 00:00

Det är natt och mörkt.
Det är tyst och ödsligt.
Jag har kört på dystra skogsvägar, i dimma, med regn på min ruta, i onödan.
Nödvändigtvis.
Det har inte slutat skrika inombords.
Jag vet inte om det någonsin kommer göra det.
Som om all glädje runnit bort.
Som om skriket tagit över.
Fastän det är tyst.

Imorgon vill man förändra saker.
Varje minut vill jag förändra något.
Men jag orkar aldrig.

Tankens kraft är oerhörd.
Så säger man.
Fast inte min tanke just nu.
Eller så är det den som är oerhörd.
Tanken om att inte orka.

Jag vantrivs på något sätt.
På ett annat sätt.
I mig.
Med mig.
Jag vill förändra men vet inte hur.
För allt jag säger är "Jag orkar inte".

Jag är trött på att vara vaken.
Jag är trött på att höra samma ord.
Jag är trött på att vara samma människa.

Krisreaktion, sa man.
Hela jag är i kris ikväll.
Kanske t.o.m imorgon.
Kanske även igår.
Kanske sen länge tillbaka utan att jag lyssnat?!

Det är som att jag står och ser efter något som kan tyda på ett livstecken.
Som att jag, återigen, inväntar explosionen.
Och den kommer strax.
Jag känner det i kroppen.
Den kommer snart igen.
Och jag är inte redo.
Är man någonsin redo...?

ANNONS
Av Avinorev - 6 april 2014 18:38

Därför att det är vad alla andra anser sig ha rätten att göra?!
Berätta för mig vad jag ska och inte ska göra.
Och kanske reagerar jag för starkt.
Kanske det.
Men något i mitt inre slår bakut och skriker hejdlöst då.
I hela mitt liv har någon annan bestämt vad jag ska göra.
I hela mitt liv har jag levt med en tyst ångest, en osäker känsla.
Och jag hatar varje sekund av det.

Jag är självständig.
Jag är egen.
Jag är självförsörjande.
Jag är kapabel till att ta egna beslut.
Dumma som smarta.
Bra som dåliga.
Oavsett - MINA!

Så om jag vill köra en onödig runda så gör jag det.
Om jag vill köpa ett skåp så gör jag det.
Om jag vill sälja en soffa, så gör jag det.
Om jag vill sitta i tystnad, så gör jag det.

Och du får inte berätta för mig att jag inte får eller hur jag borde göra.
För jag gör som jag vill i världsliga ting.
Och jag låter dig få göra som du gör i världsliga ting.
Jag ifrågasätter inte dina val med anklagande ton.
Jag klagar inte på dig och försöker heller inte belägga dig med dåligt samvete.
Du får göra som du vill.

Allt jag kräver är en ömsesidig respekt och ett kvitto på att jag är vuxen, precis som du.
Jag behöver inte pekpinnar och lektioner.
Jag behöver samspel och samtal.

Så berätta inte för mig vad jag ska göra.
Jag får välja själv och på egen hand.
Berätta inte för mig.

Av Avinorev - 5 april 2014 09:18

"Det är inte ens fel att två träter", sa någon en gång.

De orden har följt mig och gjort mig vansinnig sen dess.
Och jag ville säga något då men kunde inte.
För "husfridens skull".

Ibland är det inte så enkelt.
Ibland är lösningen inte så självklar.
För saken var den att det var inte jag som förföljde och betedde mig.
Det var inte jag som slog och hotade.
Det var inte jag som berättade för barnen om diverse saker.

Nej, för det var jag som försökte gjuta olja på vågorna.
Det var jag som hittade på ursäkter till varför han inte gjorde som han lovat.
Det var jag som mådde illa och svettades varje gång han ringde min telefon.
Det var jag som fick ta striderna för allt som någonsin hände.
Det var jag som kallades häxa och dum i huvudet för att jag inte gjorde som han ville.
Det var jag som torkade tårar och fick ta hand om barnens krossade drömmar.
Det var jag som såg dem lida i tystnad.

Det var även jag som tog en strid för eran skull.
Det var jag som hotades för att ni skulle få träffa barnen.
Och det var jag som fick stå med hundhuvudet sen och orden "Det var du som gjorde att det blev så."
Jag som inte gjort någonting.
Och visst var det en fin gest av er att skicka blommor och choklad, tillsammans med ett kort och era initialer.
Men sen skulle jag ljuga om vem blommorna var från när barnen frågade.
Från brevbäraren tydligen.
Men ett ska ni veta - jag ljuger inte mer för mina barn.
Och ingen ska någonsin få ljuga för dem igen.
Ingen ska tvinga dem till tystnad igen.
Och INGEN ska någonsin få skada dem igen.

Ni bygger ert liv på lögner och fasader.
Ni blundar och vill inte se.
Men hela slottet har rasat och innanför murarna står ni, blottade och i det rätta ljuset.
Ni valde en misshandlande pappas parti framför två oskyldiga barn.
Ni valde en hustrumisshandlares parti, därför att det var "synd" om honom.
Ni valde hans parti därför att ni aldrig sett några blåmärken.

Blåmärken sitter inte alltid på utsidan ska ni veta.
En del blir fastetsade långt in i själen.
Ert svek kommer vara ett sådant.
För NI valde bort det allra finaste ni hade i era liv.
Och ni är inte välkomna tillbaka.
Ni kanske aldrig slog oss, men ni gjorde oss nog så illa.
Och jag blir fortfarande arg när de där ynkliga små orden dyker upp i mitt minne.
"Det är aldrig ens fel att två träter...."

Av Avinorev - 3 april 2014 08:56

Det är konstigt ibland.

Tankar, saker, minnen.

Som att någon påminner från en annan plats och får oss att komma ihåg.


Igår när jag skulle somna dök Eddie upp i tanken.

Eddie. Katten med det fula namnet därför att Isaac fick lov att döpa honom.

Den där lilla katten som plötsligt satt utanför vår dörr för snart tre år sen.

Liten, hungrig och med en svans som var skadad.

Den lilla grå katten som inte var mycket mer än några veckor gammal och fullkomligt livrädd men behövande.

Han som valde oss.


Jag har inte tänkt på honom på ganska länge.

Visst har vi nämnt honom från tid till tid men inte mer än så.

Förrän igår.

Då dök han upp i mitt minne, helt apropå, och jag kom ihåg vartenda rörelse han tagit.


Idag är det två år sedan Eddie dog.

Det visste inte jag.

Jag hade fått för mig att det var i Maj.

Jag t.o.m sa det till Henrik när han frågade när han dog.

Det var idag för två år sen.

Och det visste jag inte...


Men han finns i mina tankar idag.

Han har funnits där sen igår.

Och jag har gråtit en stund över honom igen, för han var vår lilla katt.


En del saker finner jag ingen förklaring till.

En del saker bara är.

Kanske var det något i mitt undermedvetna som visste att den här dagen var den.

Fast helst av allt vill jag nog tro att det var Eddie själv som påminde.

Att han ändå finns med på något sätt och osynligt stryker sig längs mina ben.

Ja, så vill jag tro att det är.



Två år idag.



Av Avinorev - 2 april 2014 14:24

I min mage bor en flicka.
Hon har bott där i 138 dagar nu.
I 20 veckor.
5 månader.

Hon hör oss prata varje dag och har sina bestämda rutiner för när hon är vaken och sparkar.
Hon är med varje morgon när jag väcker hennes bröder.
Hon är med varje morgon när jag väcker hennes pappa.
Hon väcker mig varje morgon, innan klockorna ringt, och tvingar mig till toaletten.
För hon har sina rutiner.

Varje dag pratar vi om henne.
Varje dag pratar vi med henne.
Varje dag undrar vi hur hon ser ut och vem hon kommer vara.

Hon har två storebröder som längtar efter henne minst lika mycket som jag.
Och hon har en pappa som längtar allra mest.

Hennes äldsta storebror blir 10 år strax.
Henne yngsta storebror hinner fylla 8 år innan hon kommer.
Och deras föräldrar känner sig mäkta priviligierade.
För vi får ta del av alla deras dagar, alla deras steg, alla deras ord och alla deras tankar.
Och vi ska bli föräldrar en gång till.
Till en flicka.
Till en flicka.
Tanken är svindlande och svår att greppa.

Vi längtar efter dig varje dag, lilla du.
Hela familjen.
Allihop.
Och vi ska älska dig, precis som vi älskar varandra vartenda dag.
Det var med dig som livet blev komplett.

Av Avinorev - 17 mars 2014 16:30

Det är när alla ljus blåsts ut,
när alla ljud har tystnat.
När vinden slutat vina runt huset.
När fläkten slutat slå.
När klockorna har stannat.
När solen stigit upp.
När livet tycks stabilt.
När friheten är inom räckhåll.

Det är då, när du inte vet varför du gråter.
När du inte kan förstå vad det är som jagar dig.
När du inte kan lugna stressen.
Det är då du plötsligt känner.

Förr eller senare kommer allting ikapp.
Förr eller senare tar det sig förbi och bryter igenom.
Och allt du lämnat oberört berörs med all sin kraft.

Och huvudvärken lever, med gråten som aldrig tar slut.
Och tröttheten som aldrig går över.

Du som inte kunde gråta en droppe förut.
Du som undrade om dina känslor var borta.
Du som var så duktig, logisk och handlingskraftig.
Så många månader av yta och attityd.
Så många dagar logik.

Så lite kvar.
Så lite ork.
Så mycket sömn utan verkan.

Det är nog början på ett slut.

Av Avinorev - 5 februari 2014 00:32

Man frågar någon annan varför jag inte gör så.
Man undrar över saker, men frågar aldrig mig.
Och det rör inte vid mig egentligen.
Inte mer än i förundrad tanke.
Lite retfullt leende, sådär på sned.
För det stör dig någon, inte sant?!
Greppet förlorades och allt blev halt och ogripbart.
Är det jobbigt då?

Är jag jobbig då?
Eller var jag det förut?
Fast på ett eggande, måste-men-vill-inte-sätt?
Eller smickrar jag mig själv?
Eller dig, någon annan?
Du kan få vara smickrad, om du känner för att vara någon idag.

Man får inte bli tyst.
Man får inte bida sin tid.
Inte gå med dova steg och låta bli att göra väsen av sig.
Inte om man brukade göra det.
Men tänk om man förändras drastiskt över en natt?!
Tänk om man inte längre tycker prata är så roligt.
Och att skriften blir viskande.
Tänk om man bara vill ligga där i sin soffa och göra sånt man aldrig gjort förut - just ingenting alls.
Eller kanske bara sitta i sin bil och rulla mot inget mål alls.
Få köra utan att behöva komma fram.
Få vara utan att finnas.

Men då undrar någon varför man inte finns och varför man gör ingenting.
Men mig frågar de inte.
Fast hur skulle det vara möjligt?
Jag finns ju inte nu.

Och det är tyst och betänkligt.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se