Senaste inläggen

Av Avinorev - 3 juli 2014 21:24

Jag tycker inte om den här tyngden som har lagt sig som ett tjockt täcke över mig.
Jag gillar inte allt det gråa som dragit in och kapslar in hela världen.
Jag vill inte ha den ekande tomhetskänslan som har börjat gro.

Någonstans försöker jag hitta tacksamheten och glädjen i det lilla.
Men idag finns den ingenstans.
Jag känner inte mig mentalt stark för allt det här.
Jag känner mig svag, nedbruten och egoistiskt ledsen.
Och någonstans gror en bitterhet.

Jag hade drömmar, planer, tankar, förutfattade förväntningar.
Jag visste hur det skulle gå till.
Jag visste hur allt skulle vara.
Och jag såg fram emot det.

Nu är allt det där borta.
Alla drömmarna, planerna, tankarna och förväntningarna.
Bortblåsta.
Och ersatta med tvivel, oro, rädsla och sorg.
Och alla säger åt mig att vara glad.

Imobiliserad och belagd med restriktioner för resten av den här sommaren så känns glädjen ganska avlägsen helt plötsligt.
Och med en konstant oro för att åter igen behöva läggas in på sjukhus så sjunker aldrig axlarna riktigt ner.

Vi hade saker vi skulle göra.
Jag och pojkarna.
Jag skulle njuta av varje sekund och minut.
Jag skulle må bra.
Vi skulle ha hela sommaren för oss och för vad än vi ville skulle ske.

Är det okej att känna en sorg och besvikelse?
Tänk om nästa blödning inte kan stoppas och hon måste förlösas, alldeles för tidigt.
Tänk om jag inte hittar känslorna då.
Tänk om jag inte kan knyta an.

Ja, jag är livrädd.
Och arg just idag.
Och ledsen och bitter.

Jag ska inte vara det hela tiden.
Jag lovar och svär.
Men just idag är jag det.
Och om gråta är det enda som är något värt just nu så är det väl det jag tänker ägna tiden åt.

Men säg inte till mig att tiden går fort.
Därför att tiden går aldrig så långsamt som när du plötsligt inte får göra något alls och oro fyller dina dagar.
Kanske avtar även den?
Vad vet jag.
Jag önskar bara att allt var över nu.
Samtidigt som jag sörjer att det snart är slut.
Och ingenting rimmar, jag vet.
Men så är allt kaos inombords också.

Hon mår bra i alla fall.
Det är väl det som räknas i allt det här.
Hon mår bra och om ett år från nu är allt bra.

Fast inte ikväll.

ANNONS
Av Avinorev - 29 juni 2014 17:33

Idag röt jag åt den senaste i raden av människor som anser sig ha anledning att uttala sig kring min kropp.
Därför att jag är trött på att bli kommenterad.
Varför gör människor så?
Varför måste man kommentera?
Är man som gravid en allmän kommentarsplats för resten av världen?
För ingen kommenterar min kropp annars.

Hade det bara varit magen som kommenterats så fine.
Men det är inte magen.
Det är allt annat.
Och då gärna rumpan.
Och jag må tyckas vara tjatig och som att jag hakat upp mig kring ämnet och det har jag kanske.
"Du ska inte bry dig", säger de flesta.
Men jag bryr mig.
Precis som du hade brytt dig om någon kommenterat något som var jobbigt för dig.
Och även om man inte upplevt något som ett problem tidigare så växer problemet fram ju fler som påtalar och kommenterar.

Det är inte konstigt att unga tjejer får ätstörningar.
Det är heller inte konstigt att kvinnor har en förvrängd syn på sin egen kropp.
För samhället är så himla noga med att informera en om när man inte duger längre.
Fast gärna med en lite skämtsam ton så att man inte ska ta illa vid sig.
"OMFG, nåja, hon är väl värd vartenda kilo."
Tack för den.

Vet ni om att jag är så oerhört tacksam när jag befinner mig på en plats och ingen nämner min kropp överhuvudtaget.
Och vet ni om att jag blundar när jag går förbi en spegel nu.

Och jag längtar efter att kunna snöra på mig mina träningsskor och få komma ut och springa.
Därför att jag föraktar min egen kropp.
Och SÅ SKA DET INTE VARA!
Min kropp är för satan fantastisk.
Den skapar människor.

Och ändå ligger fokus på hur många kilo den har lagt på sig.
Ändå är fokus där.
Därför att jag "var så platt innan".
Ja, men vet ni vad? Det hade också sitt pris.
I flera års självsvält och ett ännu större förakt.
Fast det var mer okej.
Då var jag ju bara "fin".

Ja, jag hakar upp mig därför att de senaste månaderna har bestått av att svälja undan uttalanden om min lekamen, skratta falskt och absolut inte visa att jag blev ledsen och få höra andras utläggningar om hur jag ser ut.
Och kvoten blev fylld.
Av så väldigt, väldigt mycket.
Av idiotin som finns överallt, av skuldbeläggandet och av falskheten.

Så idag röt jag ifrån och informerade om att man inte har rätt att uttala sig kring min kropp oavsett vad.
Och det var kanske inte rättvist att ge en person all min frustration, men så blev det och jag kommer fortsätta.
Nästa människa som vill berätta för mig att jag fått stor rumpa kommer få en ännu syrligare kommentar tillbaka.

Och den som har mage att uttala sig kring min kropp efter förlossningen, får skylla sig själv.

Jag är hormonpåverkad, arg, trött, ledsen och så jävla less på hela världen idag.
Och jag behöver inte höra att jag är fin.
Jag behöver bara precis få vara den jag är, utan att andra ska bedöma om det är bra eller inte.

Screw you.
Min kropp.
Håll truten.

ANNONS
Av Avinorev - 19 juni 2014 09:21

Idag är det ett år, på dagen.
Ett helt år sedan det där första samtalet som mynnade ut i tusen till.
Ett år sedan jag yttrade orden: "Barnen kommer inte till dig på midsommar."
Ett år sedan allting tog slut och allt började om.
Ett år sedan vi satt där i soffan och jag sa: "Jag har pratat med X, vi vet allt nu."
Ett år sedan jag hörde min äldsta son säga: "Han slår."
Ett år sedan jag hörde båda mina söner säga: "Jag är rädd för honom."

Ett år sedan allting stannade upp.

Kanske var det därför jag tittade på Adam häromdagen och slogs av den glädje han besitter?
Jag har sett den växa fram under året som gått.
Sett hur skalet avlägsnat sig och sett hur han förändrats, sakta men säkert.

Vet du om att dina slag tystade ett av de mest klingande skratten i världen?
Tog bort glittret i hans ögon?
Och stängde in hans själ i ett mörkt och ensamt rum?!
Allt det där är tillbaka nu.
Hans fantastiska leende, det bubblande skrattet, närhetsbehovet och glittret i hans ögon.
Fast vi skymtar fortfarande skadorna som orsakades av dig.

Det har bara gått ett år, men det har gått ett helt år.
Mycket har hänt under årets alla dagar.
Mest har hänt för pojkarna ändå.
Isaacs ilska har omvandlats till mod och målmedvetenhet.
Och nu kan han dyka utan att bli rädd och spela fotboll som aldrig förr.
Men vet du vad? Han kissar fortfarande på sig från dag till dag.
Men ingen blir längre arg och kallar honom för dumma saker. För vi vet att ingenting är fel på honom.
Det var du som skapade problemet.

Det har gått ett år.
Och fler år ska snart passera.
Med tacksamhet för samtalet jag fick idag för ett helt år sedan.

Av Avinorev - 18 juni 2014 13:31

Jag ligger på stranden, med magen nergrävd i en grop.
I havet badar pojkarna och i strandkanten gräver min syster på de övergivna sandslotten.

I tanken dyker Han upp.
Som vanligt.
Som han gör mest alltid.
Och jag slås av den där känslan av att det är för bra för att vara sant.
Han är för bra för att vara sann.

På bara några år har hela livet förändrats så drastiskt.
Bara genom några fåtal ord förändrades allt.
Jag ska aldrig glömma den morgonen och den känslan.
Jag ska aldrig någonsin glömma hur hjärtat stannade och luften tog slut för ett tag.

För han plockade ner orden som hängde i luften.
De som jag envist hade viftat bort och gömt från hans vetskap.
Det var han som byggde meningar av ord och det var han som plötsligt talade mina tankar.
Och från den stunden ägde han varje sekund av min dag.
Och från den stunden var vi två allt som någonsin skulle vara.
Vi två och tre därtill.

Tack för att du sa det som behövde bli sagt.
Tack för att du valde att svänga höger istället för vänster den där kvällen på vägen.
Tack för att du fyllde mitt hem med dina kläder och följde med mig för att inhandla en byrå till dem.
Tack för att du är vid min sida vareviga dag.
Tack för att jag får älska dig i varje ord, varje tystnad och varje andetag.
Tack för att du älskar mig.

Tack för att du är du.

Av Avinorev - 29 maj 2014 15:28

Jag är sådär tröttsamt trött just nu.
Hela tiden.
Och över mig hänger en himla massa måsten och borde.

Jag måste ta tag i flickrummet som ännu är ett pojkrum som förvandlats till förvaringsutrymme och kaos.
Rummet som Isaac hade tidigare, som är fullt med Isaacs saker som Isaac inte använder.
Fast det gör han egentligen.
Ibland.
De har bara inte någon given och bra plats i hans nya, industrichicka, rum.

Men(!) sakerna kan inte stå kvar i rummet.
Av vissa självklara anledningar.
Vi måste tömma rummet och måla väggar.
Och spjälsängen måste komma hem.
Och spjälsängen måste målas.
Och den där fantastiska byrån som jag hittade i ett hus i Lund, den måste komma in och upp så att flickans kläder kan vikas och läggas in.
Och kläderna sen.
De som måste tvättas och storlekssorteras.

Och vårt sovrum måste bli klart.
För inatt drömde jag att vi fixade golvet så som vi tänkt.
Och vi har ingen bilstol än.
Fast vagnen är beställd.
Och varje natt drömmer jag att hon föds.
På tok för tidigt och helt utan min fullkomliga förberedelse.

Jag måste ta tag i det där dåliga samvetet nu.
Jag måste göra det nu.
Om jag bara inte var så trött.

Ett plus på listan är i alla fall att jag (med hjälp av mamma) äntligen (i 7:de månaden) rensade ut samtliga av kläderna som jag inte kan använda och packade ner dem i 6 stora kartonger.
Överst ligger träningskläderna.
I en låda i en byrå ligger kläderna som går under kategorin - Stora nog efter förlossningen + bra att amma i.

Tills vi ses igen skinny jeans och fina blusar.
Tills vi ses igen.

Av Avinorev - 22 maj 2014 13:02

Vet ni vad jag hatar?

Jag hatar den där totalt snedvridna syn jag har av min egen kropp.
Jag hatar att jag aldrig kan känna att jag är nöjd.
Jag hatar att jag vet men inte kan påverka mig själv i vilket fall som helst.
Jag hatar alla kilon som graviditeten placerat på min lekamen.
Jag hatar att jag hatar dessa kilon.
Jag hatar att jag känner mig som den fetaste människan på planeten och helst av allt bara skulle vilja gömma mig i en sopsäck.
Jag hatar att jag känner att jag inte vill visa mig i varesig kläder eller bikini resten av sommaren.
Därför att jag hatar mina ben, min rumpa, mina armar och allt utom min mage.
Och jag hatar att jag känner så.

För vem är någon annan att döma hur jag ska se ut eller inte se ut?
Och varför kan inte jag finna ro i hur just jag ser ut?
Och vet ni vad?
Inte ens när jag var som smalast och vägde ett skeletts vikt så var jag nöjd.
För allt jag såg var samma som jag ser nu.
Och jag hatar det.

Och det kvittar vad andra säger om det ena eller andra.
Ingenting förändrar och ändrar iaf.
För överallt är alla trådsmala, perfekta och utan skavanker.
Till och med i sina graviditeter.

Ja, jag hatar det.
Jag verkligen, verkligen hatar det.
Känslan.
Synen.

Vad fan gör det om jag är fet?
Stör du dig på det?
Eller är det bara jag?

Fast jag hatar det.
Ändå.

Av Avinorev - 22 maj 2014 12:47

Vet ni vad jag hatar?

Jag hatar den där totalt snedvridna syn jag har av min egen kropp.
Jag hatar att jag aldrig kan känna att jag är nöjd.
Jag hatar att jag vet men inte kan påverka mig själv i vilket fall som helst.
Jag hatar alla kilon som graviditeten placerat på min lekamen.
Jag hatar att jag hatar dessa kilon.
Jag hatar att jag känner mig som den fetaste människan på planeten och helst av allt bara skulle vilja gömma mig i en sopsäck.
Jag hatar att jag känner att jag inte vill visa mig i varesig kläder eller bikini resten av sommaren.
Därför att jag hatar mina ben, min rumpa, mina armar och allt utom min mage.
Och jag hatar att jag känner så.

För vem är någon annan att döma hur jag ska se ut eller inte se ut?
Och varför kan inte jag finna ro i hur just jag ser ut?
Och vet ni vad?
Inte ens när jag var som smalast och vägde ett skeletts vikt så var jag nöjd.
För allt jag såg var samma som jag ser nu.
Och jag hatar det.

Och det kvittar vad andra säger om det ena eller andra.
Ingenting förändrar och ändrar iaf.
För överallt är alla trådsmala, perfekta och utan skavanker.
Till och med i sina graviditeter.

Ja, jag hatar det.
Jag verkligen, verkligen hatar det.
Känslan.
Synen.

Vad fan gör det om jag är fet?
Stör du dig på det?
Eller är det bara jag?

Fast jag hatar det.
Ändå.

Av Avinorev - 22 april 2014 11:05

"Du kommer få höra sanningen snart".
Från dig då eller?
I så fall är det inget jag vill lyssna på för ur din min kommer inget annat än lögner och elaka ord.
Och i din värld är du kung. Trots att du i verkligheten inte är mer än smuts.
Du vet inte vad sanning är.
Du vet inte vad sanning betyder.
Därför att du bryr dig bara om dig själv.

Vem är du att ringa mig och tro att allt är bra och att jag ens för en sekund skulle lyssna på dig?
Vem är du att göra det?
Du visste ju att jag inte ville prata med dig. Det sa du ju själv. Så varför förväntade du dig ens ett svar?

Och hur i hela fridens namn kunde du någonsin få för dig att du skulle hitta förståelse och medlidande hos mig?
Det får du aldrig mer igen.
Och hur i hela världen kunde du någonsin tro att jag skulle köpa din version om att din exfru ljugit ihop allt?
Har du glömt att jag levde med dig i flera år?
För det har då jävlar inte jag.
För du tillåter mig inte att glömma.

Vet du om att jag emellanåt får panik över graviditeten och det faktum att jag ska ha barn?!
Därför att jag vid tillfällen tänker att jag kommer bli lämnad och ensam igen.
För att jag tänker att jag kommer leva ensam i ett samboliv.
Därför att dina ord "Gör det själv" fortfarande kan ringa i mina öron.

Vet du om att jag fortfarande kan höra Isaacs desperata skrik när du lovat ta hand om honom men istället söp dig full och däckade i badrummet?!
Han var 2 månader gammal.
Och du skulle ta hand om honom.
Men du var inte full.
Och det var inte ditt kräk jag torkade från golvet.
Det är versionen du vidhåller.

Vet du om att jag fortfarande kan komma ihåg känslan jag kände när jag kom hem en kväll och du hade gått och lagt dig men lämnat Isaac kvar i vagnen i hallen.

Vet du om att jag fortfarande kan se Adams skrämda blick när du puttade mig uppför trappan medan han såg på?

Vet du om att du fick mig att känna mig värdelös på så många sätt och vis?
Men jag är inte värdelös.
För jag var den som tog hand om barnen redan då. Och jag är den som tar hand om dem nu.
Och jag kommer inte bli ensam lämnad igen.
För han älskar mig och barnen.
Alla barnen.
Till och med flickan som sparkar i min mage.
Och jag vet det därför att han är med.
Varje kväll pratar han med henne, känner hennes sparkar och berättar för henne att han älskar henne.
Och då släpper min panik och jag vet att det är så här det egentligen borde vara, alltid.

Till skillnad från dig så skapar han en trygghet och en pålitlighet i barnens liv.
Och han skulle ALDRIG lägga en hand på varesig mig eller barnen.
Och han skulle aldrig kalla dem diverse elaka saker.
Och han skulle aldrig ringa mig och säga att han inte ville ha dem eller att någon av dem var ett djävulsbarn.
Och han skulle aldrig säga att han skulle komma på en skolavslutning, fotbollsträning, match, aktivitet och sedan utebli.
Till skillnad från dig.

Det har gått 10 månader sedan jag fick veta.
Du har spenderat dessa 10 månader med att hota mig, skrika på mig, misshandla din fru ytterligare, besöka barnen på skolan utan tillåtelse och förvarning, rivit upp barnen med lögner och gubbenilådanpåhitt. Tvingat mig att släppa allt jag höll på med, för att köra och hämta hysteriska barn. Du har försökt göra skit för mig, vägrat prata med barnen enligt de riktlinjer jag gett dig och lekt martyr.

Under dessa 10 månader kan jag räkna antalet samtal du haft med barnen på en hand.
Och de normala samtalen existerade inte ens.
Men självklart är detta mitt fel.
Det säger ju du.
Jag är den onda, den jävliga och uppviglaren i det här.
För jag tänker ju bara på mig själv.
Och aldrig barnen.

Men du ringde igår.
4 månader efter att du ringde och var hotfull mot mig.
Jodå, du ringde igår och ville prata med Adam på hans 10-årsdag.
Samma Adam som valde att lägga på när du ringde hans mobil för 4 månader sen.
Och sedan blev du arg på mig när jag sa att du inte fick prata med honom igår.
Och då blev det synd om dig igen.
Det ville du gärna berätta för Adam.
Hur du var ett offer för denna onda moder som han har.
För du kunde inte på något vis förstå varför jag nekade till samtal igår och erbjöd samtal idag istället.
Du förstår nog fortfarande inte och tror säkert att du kan använda det mot mig också.
Men en normalt funtad människa förstår.
Därför att det var hans 10-årsdag.
Han är lycklig.
Han var på strålande humör.
Han skulle ha kalas.
Och du har inte hört av dig på flera månader.
Så nej, dina behov kom inte i första rummet, trots att du så gärna vill ha det så.
Dina behov kommer aldrig komma i första hand här.
Aldrig.

Men det kommer du aldrig att förstå.
Ingenting kommer du någonsin att förstå.

Så ring inte och fjäska för mig igen.
Jag behöver inte dina lyckoönskningar till mitt kommande barn. Helt ärligt så blir det bara skrattretande.
Fast, nu vet jag ju dock med säkerhet att du läser varje ord jag skriver.
Så, trevlig läsning då.
Kvällslektyr månne?!

Undrar hur det känns?!


Dumjävel.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se