Senaste inläggen

Av Avinorev - 6 oktober 2014 15:31

Att ha förväntningar kan innebära tusen olika saker.
Det kan vara goda förväntningar och det kan vara onda förväntningar.

Jag vill gärna tro att mina, för det mesta, är av den goda känslan.
Oftast är den det.
Allt för många gånger ångrar jag mig sedan.

Kanske har jag ibland för höga förväntningar?!
Förmodligen hör det samman med att jag förväntar mig det som jag hade gjort, om det finns en möjlighet att påverka.

När det kommer till människors handlingar så går det att påverka.
Och det är väl just i det som det oftast slutar med en besvikelse av något slag.
En del tyngre att bära än andra.

För det är så med besvikelser.
De blir till sorg av olika djup och tar olika lång tid att ta sig igenom.

Förlossningen och första tiden med min enda dotter var en enorm besvikelse och sorg.
Men opåverkbar och bearbetad.
För det fanns inget som någon hade kunnat göra annorlunda.

Ofta tänker jag att jag borde sänka mina förväntningar men med egna ambitioner som siktar högt, är det svårt.
Eller kanske t.o.m omöjligt.
För om mina förväntningar ska sänkas så sänks även mina handlingar för andra.

Ibland är hela livet ett moment 22.

ANNONS
Av Avinorev - 28 september 2014 22:58

När var det hösten kom och tog över?
När föll alla löven från trädens grenar?
Var det inte sommar alldeles nyss?
Sken inte solen på våra ansikten precis?
Så när började regnet som dränkte allt det blomstrande?

Det har börjat bli frostigt, kallt och kalt.
Inifrån och ut.
Inga fler barfotafötter som rör vid min mark.
Inga fler solkyssta leenden som syns i min spegel.
Inga fler knoppar som brister.

Det är en döende tid.
Ett försvunnet liv.
En ensam suck när mörkret tar vid.

Det knakar i alla hörn och alla kanter.
Löv som faller och regn som droppar.
Solen har försvunnit och det luktar bistert.

Som om jag blundade en sekund och allt försvann med det.
Jag sa aldrig att jag inte visste.
Jag kände aldrig något annat.
Men jag är inte någon annan.
Eller så är jag det nu.
Blev jag det med hösten?
Precis som du?

Så jag låser dörren om mig och tittar ut på hösten.
Den är här nu.
Och sommaren försvann.


ANNONS
Av Avinorev - 15 september 2014 14:25

Det är nog sömnbristen som ger sig till känna.
Alla reserver börjar ta slut och tömmas ut.
Och jag känner mig grå och dassig och oinspirerad och arg.
För egentligen ingenting och samtidig på allt jag kan komma på.

Jag är arg på dig.
På mig.
På oss.
På er.
På sparade saker.
På bortkastade saker.

Och jag vill inte prata.
Inte heller lyssna.
Inte vara nära.
Bara vara egen.
Ensam, arg, ledsen, orkeslös och trött.

Jag är visst det glad ibland.
Det går bara lite längre mellan gångerna nu.
Jag orkar liksom inte skratta mer.
Just nu.

Man får oroa sig hur mycket man vill.
Jag oroar mig inte ett dugg.
Så oroa dig då för dig själv.
Jag orkar inte dela det ändå.

Jag ska fylla år snart.
Jag hade tänkt att fira det.
Nu tänker jag nog inte det alls.

De senaste månaderna har varit katastrofala, blandade med glädje, lycka och rus.
Grusade på samma gång.

Och jag är alldeles för känslig.
Jag vet.
Och det går i perioder.
Jag vet.
Och man är det som nybliven mamma.
JAG VET.

Jag vill ändå gräva ett djupt hål att försvinna ner i en stund.
Barnen kan visst det få följa med.
Men ingen annan nu.
Inte ens du.

Jag vill inte ha ett samtal eller en samvaro.
Jag vill inte ha mer närhet.
Jag har massor med närhet.
Varje dag.
Vartenda timme.
Och jag kan inte ge mer än så.
Just nu.

Så prata inte med mig om du vill ha ett trevligt svar.
För jag kan inte ge det heller just nu.
Jag behöver få hålla andan en stund.
För överlevnads skull.
Och vara ensam med mina tankar ett tag.
De där tankarna som egentligen inte säger någonting alls.
För egentligen är det tyst inom mig.
Och det är skönt.
För en gångs skull.

Det går över om ett tag.
Just nu måste jag bara överleva det här.
Och varken du eller någon annan kan hjälpa till med det.
För det yttersta är ändå mitt.

Hon sover ibland.
Och då är allt ändå ganska bra.

Av Avinorev - 31 augusti 2014 21:05

Det har gått 3,5 vecka sedan den finaste flickan i världen såg dagens ljus för första gången.
Dagarna passerar tillsammans med en förundran som aldrig tar slut.
Varje dag är fylld av tacksamhet och himlastormande kärlek.

Glömt är allt det onda, allt det jobbiga och allt det sorgsna.
För hon är här.

Det tog en vecka innan vi fick ha henne på riktigt.
När alla sladdar och slangar kopplats bort från hennes kropp så infann sig en känsla av frihet och lättnad.
Och när vi så äntligen gick ut genom dörrarna på neonatalavdelningen så tittade vi på varandra och undrade om det verkligen var sant.
Vi fick komma hem.

I 2 veckor har vi varit hemma och fått vara hela vår familj.
Vi får ha alla våra tre barn tillsammans hela tiden.
Och den känslan är oslagbar och mäktig.

Vet ni vad?
Jag har tre barn.
Tre.
Det är helt galet när man tänker efter.
Dessa tre underverk har jag skapat och är mina att ha för resten av mitt liv.
Och när jag ser på dessa tre så svämmar mitt hjärta över av stolthet, kärlek och vansinne.
För vansinne är nog det ord som bäst beskriver den förälskelse jag känner.

Ni vet den där känslan när man bara vill vara så nära så att man inte vet var man ska bli av?!
Den där vansinniga nyförälskelsen.
Ja, ni vet?!

Jag ångrar inte en sekund av de beslut jag någonsin tagit då det kommer till mina barn.
Jag skulle aldrig göra ett endaste dugg ogjort oavsett vad det förflutna har inneburit.
För det var värt vartenda del ändå.

Och han den där vuxna kärleken i mitt liv, gör livet lätt att leva.
Därför att han älskar oss precis som vi älskar honom.
Och jag är inte ensam en enda sekund med honom vid min sida.

För er ska jag leva.
För er vill jag dö.

Av Avinorev - 7 augusti 2014 12:04

Hon såg dagens ljus klockan 09.06 den 6/8 2014.
Men jag såg aldrig henne.
Först när klockan tickat fram och förbi 30 minuter fick jag äntligen se vårt lilla pyre.
I sin pappas famn, inlindad i filtar och blek i färgen.
Och jag låg kvar på operationsbordet.
Samma operationsbord där de, ca 30 minuter tidigare, hade jobbat som djur för att få ut henne ur min mage.

Redan innan de fått ut henne så visste jag att någonting var fel.
Det kändes i luften och det kändes på stämningen i rummet.
Och hon var tyst när de skyndade förbi utan att stanna upp och låta mig säga hej.
Och tusen tankar for genom mitt huvud.
Tills det första skriket hördes.
Det bästa ljudet det här året har gett.

Vi påbörjade vår förlossningsdag kl 05.00 i hemmets lugna vrå.
Ingrid bökade i magen medan jag skrubbade mig med svampen som sjukhuset skickat med.
05.45 backade så bilen ut från uppfarten och satte riktning mot förlossningen.
Vi hade en knapp timme i bilen, Henrik hade morgonkaffet i mugg och vi skrattade och sjöng medan landskapet susade förbi.
Idag skulle vi bli föräldrar till en flicka.
Om tre dagar skulle vi vara hemma i vårt lugn och hela livet kunde börja.
Och jag var mest orolig för spinalbedövningen, katetern och hur ont snittet skulle göra efteråt.

Inte visste jag då att jag skulle ligga där ensam inne på ett förlossningsrum, ett par timmar senare och gråta över allt som inte blev som det skulle.

För inget blev som det skulle.
För Ingrid skulle ligga på mitt bröst direkt efter hon plockats ut.
Hon skulle må bra och vi skulle sitta där tillsammans och beundra den lilla flickan innan hon torkades av och kom tillbaka.
Sedan skulle hon bara vara där hos mig och jag skulle känna hennes lilla kropp under mina händer och hon skulle lyssna på mitt hjärta i lugn och ro.
I tre dagar skulle vi stanna på sjukhuset.
I tre dagar skulle vi befinna oss i den där bebisbubblan och bara ligga där i sängen tillsammans och titta.

I trettio minuter fick jag hålla henne.

Nu ligger hon inne på neonatalavdelningen tillsammans med sina slangar, sladdar och syrgasmask, i en balja med värme och tusen monitorer.
Och jag ligger i en säng på bb.

Ett par timmar senare var jag uppe på benen och vid varje vaket tillfälle går jag bort till henne och låter henne hålla i ett av mina fingrar.

Och hon är helt fantastiskt fin.
Och värd vartenda sekund och minut av krångel.
Hela tiden. Varje timme.

Välkommen till världen, Ingrid.

Av Avinorev - 14 juli 2014 10:21

Överlevnadsmanual för dig som har en relation till en narcissistisk person:

Turn around…

  • Lär dig så mycket du kan om narcissistisk personlighetsstörning (antisocial och borderline) och de strategier som människor med dessa störningar använder. Bland annat manipulation, lögner, känslomässig och ekonomisk utpressning, dubbla budskap, härskartekniker, projektion och mer eller mindre förtäckta hot.
  • Sluta förklara dig och försvara dig mot lögner (”Tråkigt att du tror att… det här är vad jag tycker, vill, behöver, känner…”)
  • Låt inte N, eller någon annan, inbilla dig att du har någon skuld eller att det är du som är störd (f ö N favoritstrategi, att skuldbelägga andra för ALLT och att projicera sina egna brister och dysfunktionella beteenden på andra)
  • Ta till dig att det inte är ditt sätt att reagera som är onormalt, utan att det onormala är N sätt att agera.
  • Ingenting du gör eller säger kan få N att förstå eller ändra sig, du har att göra med en störning – som du inte kan ”bota”.
  • N kan inte ändra på sig även om han/hon säger sig vilja det. N anser inte att det är något fel på honom/henne.
  • I detta fall är det ”eNs fel att två träter”, den andre försöker bara försvarar sig, ”överleva”. Det enda du kan påverka är att du väljer att sluta försvara dig och lämnar relationen, situationen eller arbetsplatsen. Blir du sen förföljd och trakasserad så är det ”bara” N som kränker dig, inte du själv.
  • Bryt tystnaden (och isoleringen?) och tala med andra om misshandeln, ett nätverk av folk som ”vet” är ovärderligt. Du har inget att skämmas för även om N jobbat hårt för att få dig att tro det.
  • Lär dig (först intellektuellt och sen känslomässigt) att du inte har någon skuld till den misshandel du utatts för, du är drabbad, PUNKT!

…walk away…

  • Läs och lär dig så mycket du kan om trauma, kris, sorgoch posttraumatisk stress.
  • Återupplev relationen, i detalj, utifrån dina nya kunskaper och insikter.
  • Ta bara hjälp av andra som kan lyssna och bekräftar dig, sunda vänner, stödgrupper och terapeuter som är kunniga på området. Fel bemötande kan förvärra situationen!
  • Undvik att tänka ”jag borde ha insett/förstått/gjort…N är mästare i att manipulera och ljuga. Tänk istället ”nu förstår jag att/varför/hur…”
  • Sluta leta efter det du förlorat. Det fanns aldrig! Du kommer aldrig att ”nå fram”, få en förklaring eller någon ursäkt – acceptera att det inte blir något avslut.
  • N är inte intresserad av att reda ut konflikter. Det rör sig inte om några missförstånd utan om mer eller mindre medvetna manipulativa strategier.
  • Det finns ett svar på frågan ”varför?” Du råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och var ett medel för N att få vad denne ville ha (makt, pengar, sex, familj, spänning, status, en position, en titel, en egendom…)
  • Det kan vara bra att ta till sig att Dr Jekyll inte är den goda sidan. De är inte två, de är ett – partners in crime. Och om du är på väg att avslöja/avvisa Mr/Mrs Hyde så kommer N att använda alla medel för att försöka få dig på kroken igen.

…and never look back.

  • Gå inte in i några diskussioner, det är N försök att dra in dig igen/behålla kontrollen. ”Never argue with an idiot. They’ll only drag you down to their level and beat you with experience.” En ärlig, ansvarsmedveten och välvillig person har inte en chans mot en lögnaktiv, manipulativ, skamlös och empatilös N.
  • Reagera inte på provokationer i mail, sms eller brev. Måste du svara?! Om det krävs att du svarar, skriv ett svar och ”censurera” det (ta hjälp av en god vän) så att det blir kortfattat, formellt och objektivt innan du skickar det.
  • Praktisera ”Ingen kontakt” – Get out, and stay out! Ta ut skilsmässa, avsluta alla relationer och alla affärer, säg upp dig, säg upp bekantskapen, gå ur föreningen, flytta, gör det som krävs för att skydda dig själv från fortsatta övergrepp, de kommer alltid som ett brev på posten förr eller senare.
  • Lämna inte ut någon information om dig själv och ditt liv, N finner alltid på ett sätt att använda detta emot dig.
  • Om nödvändigt/möjligt så se till att det finns ”vittnen” om du måste ha ett möte med N.
  • Måste du ha kontakt med N, för att ni har gemensam vårdnad, så håll en mycket formell distans. Dokumentera om möjligt all kommunikation, förslagsvis via mail. Uppgörelser bör förhandlas fram, skrivas ner och undertecknas i närvaro av en utomstående oberoende person (försök behålla tålamod och lugn samt att presentera Win-Win scenarion).
  • Om möjligt undvik vårdnadstvister. Undvik att gå in i konflikt (svara på projektioner) och komma med motanklagelser. Om N tvistar om enskild vårdnad så försök behålla lugn och tillit. Tänk långsiktigt och lägg energin på att visa vem som har barnets bästa för ögonen.
  • Prata inte illa om den andre inför barnen. Det är barnmisshandel! (bekräfta barnets känslor ”objektivt” och samtala kring handling/beteende, inte person)
  • När du kommit ut på andra sidan kan du börja titta på de saker du förhoppningsvis har lärt om andra och om dig själv. T ex att det finns folk som inte vill en väl och andra som lyfter en och bär en när man inte orkar själv om man tar mod till sig och ber om hjälp. Samt att du antagligen är för ”snäll”, mer värdefull och starkare än du trott.
  • Du är en överlevare, kanske ända sen barndomen, nu är det dags att LEVA!
  • Den andre kanske inte släpper taget men du kan välja att göra det. Släpp taget!
  • När du kan sluta ”skvallra” om narcissisten vet du att du äntligen är FRI! Att den personen inte stjäl någon energi alls från dig längre. Att du gått vidare även om han/hon aldrig gör det.

In your face, ff.

Av Avinorev - 12 juli 2014 15:24

Om de fortsätter ha mig på droppdiet lär jag ju ha tappat samtliga graviditetskilon INNAN dottern ens är född. - Win

När man är gravid så ska man slippa mens. Det är liksom en av fördelarna. - Fail

När man har mens känner man sig ganska uppsvälld och tjock. Tänk då hur man känner när man är gravid OCH har typ mens. - Fail

Droppdiet gör en ganska extremt kissnödig.

Att gå på toa tillsammans med en droppställning är ett äventyr i sig.

Varför har vi inte vattenballonger?!

Undrar om personalen blir trötta på mig om jag börjar smita ut i korridorerna och smyga rundor.

Hur smakar dropp?

Kan man duscha fem gånger om dagen?

Ge mig godis.

Av Avinorev - 11 juli 2014 15:54

Jag ligger i ett litet rum, på ett lasarett vid ett hav.
Det är mitt i den varmaste sommaren och utanför mitt fönster skriker måsarna.
Jag är lite lagom trött och uttråkad vid det här laget.
Och då är vi bara inne på dag två den här rundan.
Det har gått en vecka sen sist.
En vecka fylld av oro, stillhet och enorm frustration.

Jag är en ganska aktiv person.
De flesta aktiviteter har jag fått dra ner under de gångna månaderna, men en viss aktivitetsnivå har jag kunnat behålla.
Som vardagsnjutningen att kunna gå ut och gå med hunden, tillsammans med kärleken, efter att barnen somnat för kvällen.
Eller den enkla lyxen att plocka skogens guld, i min ensamhet.
Den som försvann för en vecka sen.

Det här är den sista sommaren med bara pojkarna.
Vi hade gjort upp planer och dessa skulle förverkligas under kommande månad.
Tillsammans med solen och värmen skulle vi ta oss an vartenda strand vi kunde finna.
Och vårt land skulle besökas, för att följas upp av de allra mest älskade som bor i Göteborg.
Det var ett sommarlov som var välbehövligt efter det senaste årets stress och sorg.
För oss alla.

För en vecka sen grät jag mest under vår vistelse på lasarettet.
Den här gången har jag inte gråtit alls.
Än.
Men klumpen i halsen bor där.
Därför att oavsett vad någon tror så innebär det hela en viss stress och en viss oro.
Hon mår bra, vår lilla kaka.
Med starka och fina hjärtljud så vet vi att hon mår bra.
Och hon är väl förberedd för en för tidig utgång.
För lungorna har fått lite hjälp på traven.
Men som förälder mår man inte alltid bra av sådant här.
För jag hade planer, drömmar och förväntningar.

Den första besvikelsen och sorgen var förlossningen som nu kommer sluta med snitt.
Oavsett vilken tidpunkt hon kan tänkas komma.
Som tredjegångsföderska så vet jag hur en förlossning går till.
Och jag är förbaskat bra på det där med att föda barn.
Snitt och epiduralbedövning tillhör två av de största rädslorna i mitt liv.
Så, visst, kanske var det en mening med det också?!

Den andra besvikelsen och sorgen var rörelseförbudet. Under flera veckor framöver.

Sätt er in i den stress som bor i oss nu.
Vi vet aldrig om det kommer hålla och om vi kan göra något alls.
I vår hall står alltid en packad bb-väska som släpas med vart vi än åker.
Och barnen måste hastigt och lustigt lämnas bort.
Till familjen i och för sig, men tro inte att det är så mycket enklare för det.
Därför att det är aldrig samma som att vara med sina föräldrar.
Och om det är något pojkarna har fått nog av så är det en otrygg tillvaro.
Just nu är den mest svajig men jag antar att vi förberett dem väl sen förra gången.
Men det svider ändå i en mammas hjärta.

Kanske upplevs jag som gnällig eller bitter.
Men låt mig då få vara det den här gången.
Jag behöver inte förmaningar från utomstående om att "lägga ner" och istället vara "tacksam" eftersom det finns de som aldrig får barn.
Det har aldrig någonsin handlat om det.
Var person har sin kris att hantera.
Och om vi nu alltid ska fundera på andra som har det värre så borde vi nog tiga allihop.
Eller så tillåts vi att bejaka just den sorgen som vi har just i det skedet, och slipper förmaningar från andra.

Jag är tacksam för det lilla.
Men jag är även ledsen och tjurig på livets vändningar emellanåt.
Och jag får lov att vara det och jag får lov att slippa någon utomståendes kommentarer om att vara glad för det lilla.
För det är jag.
Därför att jag vet vad det faktiskt innebär.

Men här kan jag få gråta och tycka att hela världen suger för en stund.
Och ja, jag är sjukt trött på hela grejen.
Men nej, jag vill inte att hon ska födas än.
Men jag vill ändå att det ska vara tid.
Kluvet.
Eller hur?
Precis som resten av kaoset som råder.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se