Senaste inläggen

Av Avinorev - 9 mars 2015 16:46

Man ska hålla truten och stryka medhårs.
Man ska inte ta över men göra det själv.
Man ska läsa tankar och förstå sina ogjorda handlingar.
Man ska vara förstående och ta på sig skulden.
Man ska lyssna men inte tala.
Man ska vara bekväm och till lags.
Man ska inte ha en åsikt.

Men jag har åsikter.
Starka.
Egensinniga.
Uttalade.

Man ska vara lagom.
Och inte ifrågasättande.
Man ska inte reagera.
Inte agera.
Inte något.

Och man ska inte begära.
Något alls.

Och som jag begär.
Mycket.


Så vems fel var det?
Ja men mitt uppenbarligen.

Men lyssna inte på mig.
Det är ändå inte nödvändigt.

ANNONS
Av Avinorev - 20 februari 2015 13:26

Det är ändå ganska intressant hur livet kan förändras inom loppet av bara några år.
Hur en perfekt slipad yta kan krackeleras och bli till intet.

Min yta har aldrig varit annat än den är.
Min tillvaro likaså.
För att låtsas tjänar ingenting till.

Jag ser människor omkring mig som försöker köpa sig status och yta.
Som försätter sig i svåra situationer och som har lögner som bara byggs på.

Jag ser dem på tv och jag ser dem i verkligheten och jag förundras över människans dumhet och brist på logik.

Vad är det som driver och skapar behovet av att allting, alltid måste vara välpolerat?
Varför tror man att lycka kan köpas för pengar?
När konsumtionen i slutänden skapar sömnbrist och oro?

Jag har kommit underfund med att det är människorna som inte kan sova, pga ovannämnda orsaker, som måste håna andra som inte kan konsumera på samma vis.
Men hånet är byggt på en lögn.
Precis som resten av deras liv är byggt på en skuld.

Och lånen byggs på, liksom kraven från inkassobolag och Kronofogdemyndigheten.
Och livet blir nog allt annat än lyckligt.

Var gick det fel?
Varför kände man det enorma behovet av att hävda sig?
Är det pga bristande självkänsla eller en gigantisk litenhet?

Jag har inte alltid kunnat göra allt jag velat och önskat.
Och visst kan det vara tråkigt och grått ibland.
Men livet förändras om man bara väntar litegrann.
Man blir äldre, mer målmedveten och belönad.

Men när man väljer vägen som innebär uteblivna betalningar, överkonsumtion och ett behov av en yta som är omöjlig blir vägen tillbaka slutligen tung och svår.

Jag skulle kunna håna de som hånat mig.
Men finner ingen glädje i att göra det alls.
För min yta är precis som mitt inre är.
Och jag lever enligt mina tillgångar och allt som oftast även under.
Som en livlina för, eventuella, svårare tider.
Och jag kan unna mig och mina barn saker som vi vill ha.
Men på rätt grunder och orsaker.

För ett ska mina barn lära sig om livet - Vill man ha något så får man jobba för det.
Ingenting är gratis och den som gör gott belönas alltid i slutänden.

ANNONS
Av Avinorev - 31 december 2014 12:49

Varje nyårsafton är en påminnelse om hur livet kan göra ett tvärt kast och förändra hela ens tillvaro.
Det här året blev det märkligt närvarande och jag tror att det är pga det lilla gryn som vi fått i vår vård.

För åtta år sen, idag, var Isaac precis lika gammal som sin lillasyster.
Och jag mer ensam än någonsin förut.
Imorgon, för åtta år sen, vaknade jag upp till vad som skulle komma att bli år av tyngd och terror.
Av lögner, svek och rädsla.

2006/2007 var året då allt ställdes på sin kant och livet tog ett stryptag på mig.
Och jag kan fortfarande minnas precis de tankar jag tänkte och de känslor jag kände.

Det var stjärnklart det året.
Kallt och mörkt.
Och när himlen lystes upp av tusentals raketer gick jag ensam hem genom natten, ensam med två vagnar. Och två pojkar.

Jag kom inte ensam till festen men jag skulle komma att bli ensam varje dag efter det.

Jag vill, här och nu, passa på att tacka för de val ni gjorde.
De val som ni valde, utan större hänsyn till andra.
Jag vill tacka därför att just den natten startade vår befrielse och vår frihet.
Och trots att det skulle ta många år innan vi verkligen blev fria så är jag ändå tacksam för just den natten.

Och jag vill tacka mig själv för att jag aldrig vek ner mig och gav upp.
För att jag fortsatte andas trots någon annans grepp om min hals.

Någon frågade mig om jag skulle valt en annan väg om jag vetat vad det skulle komma att innebära.
Men när jag kommer ner för trappan, på morgonen, och ser de där två pojkarna så vet jag att jag skulle kunna göra om allt igen.
Bara för deras skull.

Det här är sista gången som jag påtalar den natten igen.
Tills den dag då pojkarna vill veta och förstå.

Många liv förändrades den natten och vet ni vad?
Jag är helt säker på att vi tre drog den högsta vinsten, genom allt.

Ett nytt år är på ingång.
Må det vara fyllt med glädje, styrkor, kärlek och en årlig förståelse för livets storhet.

Ett nytt år ska strax ta vid. Och du är den som väljer årets tema.

Gott nytt år.

Av Avinorev - 9 december 2014 22:48

Det lackar mot jul.
Julen som ska vara barnens högtid.
Glädjens tid.
Lyckans tid.

Varje dag läser jag om människor, föräldrar, som våndas inför denna "glädjens tid".
Människor som inte får det att gå ihop.
Föräldrar som inte kan köpa alla de önskningar som barnen vill ha.
Människor som inte ens har pengar till maten som ska stå på bordet.
Människor som ropar efter hjälp.
Barn som inte längre vill fira jul.

Jag läser om en pappa som har ångest inför luciatåget som kräver passande utstyrsel.
Mamman som inte kan gå på barnens luciauppträde pga entrékostnaden på 130 kronor.
Föräldrarna som inte känner att budgeten räcker till för de 40 kronorna som klassen samlar in för inköp av julgåva till lärarna.

Och jag pratar med en ung flicka som, desperat, försöker samla ihop mat och julklappar till sina syskon, för att de ska få en jul de med.
Hon som gör det utan sina föräldrars vetskap.

Och då gör det ont i hela mig.

Julen.
Den högtid som ska vara för våra barn.
Som ska vara glädjens tid.
Som är så många människors mest ångestfyllda tid.

Jag gav en mamma ett paket blöjor och en kasse med basvaror idag.
Och jag önskar jag kunde hjälpa så många fler.
Hjälp någon den här julen.
Gör skillnad för ett liv.
På något vis.
För det är jul.
Och ingen ska behöva gråta då.

Av Avinorev - 1 december 2014 13:14

Vet du om att jag har tusen saker jag skulle vilja fråga dig?
En miljon saker jag skulle vilja säga.
Men det går inte.
Jag kan inte.
För du vill inte det.

Det gör liksom lite ont i bröstet på mig när jag tänker på dig.
Och den allra största frågan jag vill ställa är om du ens tycker om mig...
Ibland tror jag inte att du gör det.
Och jag undrar när det ändrades.

När vi var små var vi vänner.
Bästa kompisar ibland.
Vi bråkade, precis som man gör.
Men det gick alltid över.
Nu bråkar vi inte ens längre.
Nu är det bara tyst.

Jag försöker prata med dig ibland.
Men du vill inte.
Och jag kan inte ens berätta för dig hur tomt det ekar då.

Vi brukade prata.
Vandra tillsammans genom tysta sommarnätter.
Skratta och prata.

Vet du om att ett av mina allra starkaste minnen av dig är när du knackade på mitt fönster mitt i natten och vi gick ut i mörkret på planlösa äventyr?!
Eller den natten då du knackade på min dörr och stod där utanför, handfallen, med flugan oknuten runt din hals.

Jag var den du kom till när livet var åt olika håll.
Och jag kände mig viktig för ett tag.

Jag vet att du har ditt.
Och jag har mitt.
Men du fattas här i mitt.
Och jag kan inte säga det till dig.
För du vill inte höra.

Ibland längtar jag tillbaka till den tiden när vi var små.

Av Avinorev - 17 november 2014 16:32

Ibland får jag en känsla av att vilja fly.
Fly från alla måsten, alla tvång och alla rutiner.
Fly dit jag själv vill vara och bestämmer.
Fly till fria tider, eget förfogande och planlösa dagar.

Till ett ställe där jag kan sätta mig själv i främsta rummet och som enda fokus.
Utan styrning från någon annans hunger och någon annans behov.
Fri att komma och gå precis som jag vill.
Utan någon som undrar vart jag är och när jag kommer.

Till en tystnad som bara bryts när jag själv väljer.

Kanske hade jag inte ens stannat kvar i Sverige?
Kanske hade jag inte ens haft en egen bostad?
En väska och en biljett, ett kort och ingen telefon.

Jag skulle inte ha någon jag längtade efter.
Ingen som fick mig att vända tillbaka.
Det skulle vara en fri väg och allt jag gjorde skulle jag göra bara för mig själv.

Jag skulle inte ha ett dåligt samvete.
Och ingen daglig måste-stress.
Jag skulle inte lukta kräk och aldrig behöva laga mat.

Ibland tänker jag att jag skulle ta hela familjen, packa ihop våra ägodelar och flytta till ett annat land.
Leva någon annanstans.
Vara någon annan.

Jag saknar inspiration i tillvaron som råder.
Jag saknar kraft och energi.
Jag saknar tempo, mening och frihet.

Jag är trött på samma tema.
Trött på samma vy.
Trött på samma ord.
Trött på att vara samma.

Och jag är trött på det ständigt dåliga samvetet.

Av Avinorev - 20 oktober 2014 17:49

Tanken kom över mig, när vi satt där på motorvägen, flera mil från våra barn - Vad händer med barnen om vi skulle dö?
Gud förbjude att vi skulle dö.
Men tanken fanns där ändå.
Och den tanken har stannat kvar hos mig.

Man vet aldrig vad som händer och vi kan bara göra så mycket för att skydda oss själva.
Resten är upp till saker som vi inte har makt att verka kring.
För vem kan säga att nästa bil vi möter inte framförs av en onykter person?
Eller att den där lugna cykelturen inte får ett katastrofalt avslut?

Och vad händer då med våra barn?
Har du tänkt på det någon gång?
Och om du tänkt, har du någon aning om hur det skulle bli?

Jag bestämde mig iaf där och då, att göra det mesta möjliga i min makt för att göra det bästa möjliga för våra barn, om en sådan tragedi hade inträffat.
Jag har pratat med de våra och försäkrat mig om viljan och förmågan att kunna överta det ansvar och den kärlek som vi har och ger, varje dag.

För barnen ska aldrig splittras.
Inte från varandra och inte från sin familj.
Ingen ska någonsin få separera de tre barnen och skapa ännu en sorg.
För det viktigaste vi har, när allt kommer omkring, är varandra och de vi älskar.

Så, ikväll skriver vi papper för vår önskan om barnens liv om vi inte längre skulle vara delaktiga.
Och lutar oss tryggt mot det starka nätverk vi har som skyddsnät.

Men Gud förbjude att vi någonsin skulle tas från våra barn.
Låt det aldrig ske.

Av Avinorev - 7 oktober 2014 16:55

För det mesta känns det inte alls.
Inte det minsta.
Inte ett dugg.
Det är bara ibland när något som påminner får det att blossa upp på nytt.
Och då gör det ont igen.
Då bränner det till i halsen och då värker bröstet på nytt.
Men för det mesta känns det inte alls.

Det får liksom inte kännas mer.
Eller åtminstone inte kännas så det syns.
Man ska lämna saker och gå vidare, eller hur?!
Ja, man ska lämna saker och gå vidare.
Men ibland är jag rädd att den där svidande känslan aldrig kommer försvinna.
Att den alltid kommer bränna vid tanken på det som gör ont.

Om jag hade kunnat vrida tillbaka tiden så hade jag gjort det.
Och hoppats på att allt hade varit på annat vis.
Det skapade en misstro, en stukad tilltro och en sorg som jag ändå inte kan prata om.
Kanske skapar det en bitterhet i längden.
Mer än det redan gjort...

Men jag vill inte vara bitter.
Jag tycker inte om att vara bitter.
Jag tycker heller inte om att vara arg.
Och inte ledsen.

Vi säger att vi förlåter och går vidare.
Men jag har nog inte förlåtit trots allt.
Fast jag har börjat gå vidare.

Och ändå bränner det till ibland när något påminner om just det där.
För det var en helt för jävlig dag ändå.
Och jag får väl sörja den en stund till.
Medans jag går vidare.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se