Senaste inläggen

Av Avinorev - 31 juli 2015 02:00

Jag har sällan sömnproblem numera.
Jag hade ganska grava sådana förr.
Sådär så att jag bara sov enstaka timmar per natt och inte kunde komma till ro på kvällen.
Stress orsakar besvär som de.
Inre stress. Den sorten man inte riktigt kan ta på.
Det är ett par år sen de avtog och försvann.
Oftast somnar jag fort om kvällarna nu.
Oftast är jag trött och lugn i själen.

Men inte just nu.

Det är natt och stressen jagar mig.
Och stressen över att inte kunna somna och veta att barnet vaknar snart.
Det blir inte bättre av det.
Men jag vet egentligen vad som ligger till grund för sömnlösheten denna gång.
Och stressen.

Det är livsvalet.
Det där som jag bestämt mig för.
Mönsterbrytningen och steget ut ur boxen.
Det som skrämmer ni vet.

För ett par år sen började jag på ett nytt jobb som innebar chefsposition inom en bransch jag kan väl.
Jag var aldrig helt säker på att jag ville ha det jobbet, egentligen, men alla som jag pratade med ansåg att jag borde tacka ja och ta jobbet.
Så jag gjorde det. Trots en gnagande magkänsla.
Det var en bra titel, en bra lön och ett steg i rätt riktning i min karriär.
Jag ville utvecklas och jag ville gå framåt.
Så jag sköt undan den där känslan av att något var fel.

Redan de första dagarna på jobbet bekräftades min känsla men jag fortsatte mota bort den.
Ni vet känslan av att inte vara välkommen och inte dela åsikterna om hur ett ledarskap eller en arbetsmiljö ska se ut.
Redan under den första veckan fick jag rådet från en kollega om att "välja rätt parti".
Det kändes fel och märkligt att få det viskat till mig bakom stängda dörrar.
Kort därefter fick jag sitta med och ta emot den första kollektiva utskällningen för att föregående dags mål inte uppnåtts. Jag fick höra om hur värdelös jag och vi var.

Varje dag fick jag en och annan gliring och hint om att jag inte var "hård" nog.
Och strax därpå skulle min "tuffhet" prövas då jag skulle ge en av mina anställda en varning.

Jag är inte den sortens person som tror på att hot är vägen till framgång.
Jag tror inte på att människor presterar i sitt esse genom att bli kränkta och nedtryckta.
Jag tror heller inte att en medarbetare gör ett bra jobb om denne inte trivs i sin arbetsmiljö.
Och jag lever därför inte efter den filosofin.

Och för detta blev jag utstött.
Snart hälsade inte mina chefskollegor på mig längre då vi kom till jobbet.
De gick undan och viskade och låtsades som att jag var luft när jag var nära.
De svarade inte på tilltal och om de gjorde det så var det med irritation i rösten och en sned blick åt mitt håll.
Och jag blev inte tillfrågad om att följa med på lunchen.

Jag grät på toaletten och i bilen hem, varje dag.
Jag grät när jag kom hem och jag grät innan jobb.
Men jag grät aldrig inför dem.
Och när mina anställda kom in till jobbet för att göra sitt arbete, då log jag och jobbade på det vis jag tror är gynnsamt.

Ett flertal av dem berättade om hur de mådde och att de funderade på att säga upp sig och allihop tackade för att jag kom och gjorde förändring för dem.
Och de hade inte en enda aning om att jag, efter att vi sagt hejdå, satte mig i bilen och grät ut min ångest.

Jag blev sjukskriven under min graviditet och de första veckorna drömde jag mardrömmar om att behöva återvända tillbaka dit.
Så jag bestämde mig för att aldrig göra det igen.
Ingen titel och ingen lön i världen är värd att må så dåligt för.
När jag informerade mina säljare så fick jag veta att jag varit den bästa chef de någonsin haft.
Och då kände jag att oavsett vad så hade jag iaf gjort någon skillnad hos någon.

Med det i ryggen tog jag så beslutet att byta riktning helt och hållet.
Att ställa mig på en annan sida och göra bra för de som har det dåligt.
Och jag kommer aldrig mer, i hela mitt liv, tillåta att någon kränker och förringar mig på det vis som min chef och mina kollegor gjorde.
Aldrig.

Ledarskap handlar om att utveckla människor, inte om att skrämma och trycka ner.
Och lever man efter en filosofi som går ut på att hota och skapa rädsla, ja då kommer man tillslut hitta sig själv ensam och övergiven utan någon prestation att vara stolt över.

Jag har tagit ett livsbeslut.
Och det skapar sömnbesvär och oro just nu.
Men jag tror, och jag vet, att allt kommer falla på plats.
När tiden är inne.

Stanna aldrig kvar i något som får dig att må dåligt.
Aldrig någonsin.
För det är aldrig värt det.

God natt.

ANNONS
Av Avinorev - 11 juli 2015 17:26

Det är inte det att jag inte vetat om det egentligen.
Inte alls.
Jag har alltid vetat det.
Det gör man ju liksom.
Vet.
Det är väl mest det att jag har undvikit att tänka på det i den formen.
Försökt skapa en annan sanning.
Och den fanns ändå där ett tag.
Det gjorde den.
Tills jag blev medveten.

Men det är heller inte det att jag inte varit medveten.
För det har jag.
Ändå.
Bara inte medvetet medveten.

Ibland är det som att man bara precis vaknar upp och ser och hör alla detaljer och viskningar.
De där som man inte låtsats om.
Jag vet egentligen inte för vems skull jag har blundat.
För min egen förmodligen.
Och det är också en oklar handling.
Egentligen.

Jag antar att jag ville ha idyllen.
Att jag ville sudda ut allt det fula och skamsna.
Och skapa en helt annan verklighet.
Fast det går ju inte.
Man kan inte göra dun av stenar.
Oavsett hur mycket man krossar stenarna så blir de ju ändå inte mjuka.

Att vakna skapade någon form av distans.
Bildade liksom två läger.
Vi och de.
Jag och du.
De och dem.
Det märkliga är att jag tillhör båda lägerna.
Fast bara jag.
Och hon.
Inte de andra.
Egentligen.

Jag tror det är typiskt mig.
Det där med att blunda och försöka bygga en annan värld.
Jag och mitt dockskåp.

En del saker är starkare än andra.
Blod är tjockare än vatten.
Stenar kan aldrig bli till bolster.
Så är det ändå bara.
Ja, så är det.
Ändå.

ANNONS
Av Avinorev - 17 maj 2015 14:49

Theme song för dagen: Fuck you.

Passande utdrag: "Fuck you, fuck you very very much. Cause we hate what you do and we hate your whole crew so please don't stay in touch."

Jag har en del issues med alla dumjävlar som figurerar på gatorna emellanåt.
Ibland har jag lite mer issues än andra gånger.
Lite mindre tolerans med vissa än med andra.
De där som glor så att ögonen håller på att trilla ut, de som inte fattar när det är dags att lägga ner, de som tror sig vara allsmäktiga och ha en äganderätt, de som anser att man felprioriterar om man inte prioriterar dem, de som ljuger, de som bedrar, de som alltid måste hävda sig, de som vet allt, de som kräver allt och de som tror sig vara nummer ett.

Sammanfattningsvis - De som har missuppfattat hela värdet av sin existens i vissa sammanhang och övervärderat densamma.

Jag har även en ganska låg tolerans med "jag minns inte" när det kommer till saker som kan upplevas som jobbiga.
Jag ska nog också skaffa mig jobbighetsdemens. Så slipper man nog ändå en hel del.

Och så uppe på detta så har jag enorma problem med att man lägger locket på och låtsas som att det regnar.
Särskilt när det kokar som aldrig förr och grytan håller på att förgås av värmen.
Det är bara en annan form av lögner iallafall.
För en lögn behöver inte vara direktuttalad.
En lögn kan även vara tystnad.
Fast vi gör väl så allihop skulle jag tro.
Lägger locket på och hoppas på att det ska koka torrt.

Egentligen är det bra och okej.
Fast ändå inte riktigt.
Som en sten i skon när du är på promenad.
Det skaver kan man säga.

Så sök hjälp.
Och se om det hjälper.

Vissa saker bör bli osagda.
Andra måste dukas upp som ett smörgåsbord utan dess like.
Man kan bränna mycket men man kan inte bränna tystnad.
Och det är nog ändå tystnaden som är värst.

Ett vårskrik hade kanske varit på sin plats månde?
Och btw, jag har sett en hel del och ja, jag har ett visst övertag i och med det.
Och sedan hånskrattade jag hela vägen hem.

/Veronica all mighty

Och när ni tror att ni vet vad det handlar om så har ni ändå inte förstått någonting alls.
Visst blir det lite jobbigare så?!

Av Avinorev - 31 mars 2015 16:39

Precis där.
Här intill.
Ekande tomt.
Det saknas ord just där.
Och bitar.

Jag har inte kunnat sluta leta efter dem sen dagen jag upptäckte det.
Motvilligt letande faktiskt.
Med en stor bit misstro.

Jag hatar misstro.
Och tomma hål.
Som ett blankt sms med ett nummer vars namn tagits bort.

Det viskar hemligheter som skulle göra ont och skada.
Skrikande tyst.
Svidande närvarande.
Och ändå så långt ifrån.

Jag hatar viskningar.
De där som man hör men inte kan tyda.
Medvetenheten om att bli utesluten och undanhållen.

Och ingen fyller i orden som hör ihop med bilderna.
Som ett korsord med tomma rutor.
Ett sådant som man återvänder till gång på gång.
Som bara skaparen har svaret till.

Jag hatar korsord som jag inte kan lösa.
Precis lika mycket som böcker med dåligt språk.
Och tigande tystnad.

Jag hatar orden "Jag minns inte" från minnen som minns.

Och jag hatar att köra fast och inte lyckas komma loss.
Eller att försöka måla en yta där färgen bara pärlar sig.
För att man inte rengjort tillräckligt.

Ja, jag hatar en hel del saker.
Men mest blir jag trött på just det.

Fyll i hålet och måla det slätt.
Nu direkt.
Helst redan innan.
För det är fult såhär.
Med ett hål i luften.

Av Avinorev - 29 mars 2015 23:39

Saken är den att vi gömmer saker.
Vi glömmer saker.
Vi väljer det.

Vi undanhåller och suddar ut och målar nytt.

Jag vill inte säga att jag är bitter.
Men jag har börjat ifrågasätta.
För mig själv mest.

Varför det startade och riktigt när vet jag inte.
Det känns som att det är så sent.
Att det borde varit innan.
Men jag hade kanske inte tid?!
Eller möjlighet.

Jag har börjat titta på det ur ett annat perspektiv.
Fått en annan sorts distans och en annan sorts blick.

Det finns tusen saker jag skulle vilja ifrågasätta högt.
Ställa upp i ljuset.
Men ändå inte alls.
För det hade blivit svårt.

Distanseringen är svår.
Känslan kring det likaså.
Den är stundtals arg, stundtals ledsen och stundtals likgiltig.

Och jag har börjat förstå en annan sida av verkligheten.
Jag har börjat förstå en annan känsla, andra tankar.
De som inte var mina.

Jag har nog tryckt ner saker tidigare.
Låtit det glorifieras på något vis och inte velat röra vid det som skapar svärta på handen.
Undrar vad det beror på?

Duktighetsstämpeln kanske?
Jag hatar duktighetsstämpeln.
För den är inte min.
Jag är varken duktigare eller bättre än någon annan.
Och jag vill inte vara den som fixar.

Det bor en stress i mig sedan många år tillbaka.
Det var inte jag som byggde den från början, det är alltid yttre påverkan.
Det finns inget fog för den stressen längre men ändå bor den där, längst in bland det som är glömt och undangömt.

Jag minns saker som jag ifrågasätter idag.
Som jag aldrig låtit någon annan ta del av någonsin förut.
Och kanske aldrig någonsin kommer göra heller.
För det handlar om den där integriteten.
Min och någon annans.
Mest någon annans skulle jag tro.

Besvikelse och frustration läcker ut och trycks tillbaka.
För det är nog ändå inte lönt.
Man ska inte väcka den björn som sover.
Man ska nog bara låta det bero.
Fast då behövs en distans.
Och den blir ganska enslig.

Av Avinorev - 24 mars 2015 14:28

...så känns det lite faktiskt.
Som att jag hört allt förut.
Sett allt förut.

Jag trodde frigörelse skedde när man var ung.
Inte för att jag är gammal, men ändå.
Kanske händer det flera gånger i livet?!
Behovet av att bryta sig fri.

Fast det är inte det heller egentligen.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Annat än att jag känner en tröttsamhet.

Ni vet känslan av att behöva bryta ny mark.
Bryta gamla mönster och andas ny luft.
Och ändå trivs jag bra precis här.
Tillsammans med känslan av en svag rädsla och oro.
Som en separationsångest av nödvändig vikt.
Kanske.

Jag har blivit äldre på en enda kort sekund.
Nästan gammal och självständig i mitt inre.

Jag märker det på mitt föräldraskap.
Den förnöjsamhet det är den här gången.
Den där känslan av att inte behöva stressa alls.
Av att inte tycka det är tråkigt alls.
Njutningen och tålamodet som bor i mig.
Inför alla mina barn.
Närheten till dem också.

Jag märker det på mitt val om vem som får mina tankar av ventilation.
Jag tänkte på det när jag satt i bilen och kände tyngd som behövde talas.
Och det fanns bara en enda som jag ville skulle få lyssna.
Den där enda som faktiskt lyssnar på det jag har att säga.
Han som jag delar mina andetag med.
Han som verkligen hör.
Och någonstans blev det till en lättnad och en glädje.
Och när hans röst hördes blev allt lugnt igen.

Kanske är det en normal process alltihop?
Kanske mognade jag sent eller så mognade jag lite till?
Kanske växte jag ifrån ytterligare lite till?
Kanske är det bara en fas?

Oavsett vad så spelar det ingen roll ändå.
För jag mår bra och har allt jag har.
Och jag blev vuxen.
Trots allt.

Av Avinorev - 17 mars 2015 10:18

Livet byggs av detaljer.

Små fragment av bilder, ord och andetag.


Vi byggs av detaljer.

Små fragment av bilder, ord och andetag.


Andras bilder.

Våra bilder.

Andras ord och våra andetag.


Vi glömmer en del saker, medan andra etsar sig fast på vår näthinna.

Ibland är de bra.

Ibland är de dåliga.

Och vi måste antingen lära oss leva med dem, eller lära oss att gå vidare.

 

Det är ett avvägt beslut som måste tas.

En process som måste behandlas.

 

Vi måste väga för- och nackdelar, känna efter och komma till insikt.

Men känslor är svåra att förvalta ibland.

Svåra att förstå och svåra att tyda.

Det logiska kommer in och rör runt.

Det praktiska likaså.

 

Så hur vet man om man väljer med hjärtat eller hjärnan?

Hur vet man när det är grundat på en känsla eller tanke?

Är besvikelse lika flyktigt som en förälskelse?

Eller är det tvärtom?

Och är misstro ett bestående fenomen?

 

Vi har alla moln på vår himmel.

En del vita, mjuka och flyktiga.

Andra tunga, mörka och långsamma.

Fullkomligt lycklig är bara den som inget vet.

Och ibland önskar jag att jag inget visste.

Om de små detaljerna.

Om andetagen, bilderna och orden.

Medan jag sparar på andra fragment och försöker smälta bort de som etsat sig fast.

 

Jag kan höra allt, trots att inget är sagt.

Förnimma det ändå.

Förstå det som aldrig nämnts.

Och du tänker kanske att jag är tramsig, överanalyserande och tröttsam.

Och kanske är det så.

Fast jag vet ändå.

Och jag förstår likväl.

Precis som du, fast du inte säger det.

 

Så om jag frågar dig idag - Är du fullkomligt lycklig?, vad svarar du då?

 

 

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se