Senaste inläggen

Av Avinorev - 2 december 2015 23:23

Att vara usel.

Man kan prestera så mycket.
Göra så bra.
Vara så nöjd.
Och se allt falla lika fort.

Det är den där känslan av uselhet.
Det där misslyckandet och det där nederlaget.
Det som ska komma att genomsyra allt.

I en hord av hejarop och glada skratt hörs en enda röst av kritik som överröstar allt.

I en mängd av positiva meningar finns plötsligt en negativ.
Och allt annat blir grumligt och suddas ut.

I en uppsjö av goda resultat finns ett dåligt.
Och det etsar sig fast och växer sig större än allt annat.

Uselhet.

Nederlagets totala omfamnande.
Det där som tömmer ut energin och lämnar dig kraftlös, grå och kippande efter luft.

De höga kravens värsta fiende.
Prestationens antiklimax.

Att vara lite bra på allt, det hade nog varit bra.
Att kunna vila i att bra är bra nog.
Om bra ändå hade funnits, i allt.

Jag har tänkt att bra är bra nog på en punkt.
Men inte ens bra når jag upp till.
Inte ens nog.
Och frustrationen tar vid.
Och tröttheten tar över.
Och jag grät över vinklar och yn.
Och över det B som egentligen var bra. Bättre än nog.

Imorgon ska jag gråta igen.
Nästa vecka likaså.
Fast inte där någon ser.
Och inte där någon hör.

Nederlagets usla känsla.
Oförmågans fullkomlighet.

Det där när man tar slut en stund och blir tom.
Mediokert och aldrig något särskilt.

Varför tar alltid nederlagen över?
Varför hörs alltid kritiken mest?
Varför svider det alltid?

Och får man ens gråta över sånt?

ANNONS
Av Avinorev - 20 november 2015 09:15

För varje dag som går blir jag allt tröttare på den negativa ton jag ser precis överallt.
Har världen blivit mer cynisk på sistone eller har alla informationskanaler bara öppnat vägarna för hatet, negativiteten och de kränkta känslorna?

Vart jag än vänder mig ser jag klagomål och gnäll utan substans och kommentarer fulla av förakt och bitterhet.

Jag förstår rädslan och oron kring nyheterna som cirkulerar men jag förstår inte människors behov av att nedvärdera andra om och om igen.

De sociala medierna har gjort det enkelt för folk att uttrycka saker de aldrig skulle gjort direkt mot en annan människa.

Visst får man uttrycka missnöje och tankar men det börjar gå över styr.

Ingenting är bra nog någonsin.
Om medierna väljer att visa en bild av en verklighet så blir någon genast kränkt.
Som med kvinnan som ångrar sitt moderskap men älskar sina barn.
Genast kränker hon de ofrivilligt barnlösa och genast mässar folk om att hon inte borde få ha barn.
Och jag blir trött.
Det är en enskild människas historia, känsla och modiga erkännande. Inte en kränkning mot de som inte kan få barn.

Eller om media visar en bild av en diagnos som kan te sig på många olika vis och som är av den "enklare" varianten eller åtminstone av positiv nyans.
Då har media gjort ett uselt jobb enligt några då de inte kan relatera till detta för de lider minsann av en tyngre form.

Jag menar inte att förringa vare sig den ena eller andra men om media valt att visa en svårare situation med få ljusglimtar, ja då hade ju andra haft svårt att relatera till det.

Och jag tycker det är bra att man väljer att prata om det som faktiskt kan ge hopp och en tro på en ljusare framtid. För vi har redan så mycket mörker runt omkring oss som det är.
Jag läser hellre om en människa som besegrat cancern än en människa som förlorat kampen.
Jag ser hellre en film med ett lyckligt slut än en där allt blir svart.

Man väljer själv sin livsinställning och hur man ska möta utmaningar och hinder.
Och man får krascha och lägga sig ner en stund men om man vill leva lycklig så måste man även resa sig senare.

Gud ska veta att livet inte alltid är enkelt och att det kan vara nattsvart från stund till stund.
Och framtiden kan se hopplös ut men man måste ha tilltro och finna de små sakerna i livet som lyfter.
Annars äts vi upp inifrån och försvinner i bitterhet.
Och att vara ständigt cynisk och hata hela världen är en väldigt jobbig känsla och ett väldigt jobbigt levnadssätt.

För vi väljer faktiskt helt själva hur vi ska agera i olika situationer.
De mest beundransvärda människorna jag vet är de som, trots enorma motgångar, aldrig ger upp hoppet och tron på att världen är god.

Välj att hitta det positiva i saker och ting.
Har du ett problem du måste dras med? Bra, då har du fått en chans att utvecklas och lära dig något som andra kanske aldrig lär sig.

Hat förgör, oavsett vad det beror på eller vart det riktas.
Lyssna en stund innan du dömmer.
Och berätta din egen historia och låt andra få lära sig lite.

ANNONS
Av Avinorev - 8 november 2015 23:33

Ibland går jag tillbaka och läser. Bara för att påminna mig om varför jag tagit en del val och varför jag inte lägger min tillit på en del ställen.
Och för att inte glömma.

En gång om året kanske den påminnelsen sker. Kanske mer sällan, kanske oftare ibland.
För att inte tillåta mig själv att tappa tråden och montera ner muren.

Även då jag läst orden så väldigt många gånger och egentligen vet precis vad det står så skapar de ett oerhört obehag inom mig. Och väcker ilskan som jag levde med då.
Det hat som riktades mot mig.
Den skada man ville åstadkomma.
De lögner som spreds.
Det jag var tvungen att stå pall inför.

Och varje gång får jag en sådan enorm lust att, på något vis, klargöra för samtliga inblandade om hur verkligheten egentligen såg ut.
Om hur jag vann, enligt lagen, mot hatet. Om de ständiga hot jag levde med och om den totala hopplöshetskänslan jag hade.

Jag blev omnämnd som en "följetång", en lögnare, en mindre värd människa och som ett problem som skulle rensas bort.
Och man försökte ta mina barn ifrån mig med det.

Jag kan inte med ord beskriva de känslor som detta skapar.
Jag kan inte på något vis förmedla den frustration det byggde.

För jag visste vilken sanning som var sann och vilka lögner som cirkulerade.

Och ett par år senare bekräftades min sanning och jag fick en ursäkt från den som varit en del i försöken till att beröva mig mina barn.
Och plötsligt blev det tyst.
Den där segersötman som jag hade tänkt på så många gånger fanns inte där.
För det var egentligen ingen seger. Bara en viss känsla av upprättgörelse.

Oftast är jag neutral i min tanke kring de som bedrev sitt hat under så många år.
Oftast är jag likgiltig inför det med.
För i slutändan stod jag kvar medan allt det där andra rasade som dominobrickor i en vindpust.
Plötsligt drogs ridån upp och kulissens mörker fylldes med ljus.
Och skuggorna försvann.
Lögnerna krossades.

Mina barn for illa.
Men det var inte pga mig.
Jag, mamman som enligt utsago misskötte mina barn då de var smutsiga efter dagis, som fyllde dem med loppor, som inte var fullgod som förälder, som begärde att bli hälsad på, som inte var värd det någonsin.
Jag, mamman som slutligen stod kvar med spillrorna av barnen som aldrig vågat berätta sanningen.
Jag, mamman som fortfarande står kvar med barnen i min famn. Samma barn som fortfarande blir smutsiga med som inte längre far illa.
Jag, mamman som aldrig slutade tro på att sanningen en dag skulle bli verklighet och som aldrig någonsin föll helt.

Nio år har gått sedan det startade.
Två år har gått sedan det avtog och sanningen bekräftades.
Tretton år har gått.
Tretton år av ångest som tilltog och avtog.
Tretton år...

Och ibland tänker jag att jag önskar att jag valt en annan väg, då för tretton år sedan. Men sedan tänker jag på de största kärlekarna i mitt liv och konstaterar att jag hade gjort om allt igen, bara för deras skull.

Av Avinorev - 3 september 2015 08:28

När jag öppnade mina sociala medier idag kunde jag återigen läsa om kriget och flykten som pågår.
Massutvandringen från Syrien som är den största sedan andra världskriget och dess terror.
Och när jag öppnar kommentarsfältet blir jag rädd på riktigt.
För när människor hävdar att det är "barnsligt" och "omoget" av andra debattörer att dra upp något som hände för 70 år sedan, ja då fryser mitt inre till.
Och när nästa mässar att vi ska vara glada att det inte finns någon nutidens Hitler och aldrig kommer finnas, ja då vänder det sig i magen på mig.

Vi har en historia bakom oss.
En historia som vi borde lärt oss av.
En historia som borde vara nog för att vi som människor ska agera och reagera.
Men inte med förakt mot alla de miljontals människor som nu flyr i panik.
Inte med orden "Det är bättre att vi löser problemet i regionen istället för att ta emot flyktingar".
"Det är bättre att de stannar där"...

Miljontals människor är på flykt i detta nu.
De har sett och upplevt saker som jag hoppas att ingen av oss någonsin får uppleva.
De tvingas lämna sitt land, sin familj och sitt liv.
Det är människor som dör i havet som skiljer oss åt.
Små barn som spolas upp på våra stränder efter att ha drunknat i flykten från avrättning.

Jag är förälder.
Och bilderna på döda barn längs stränderna bränner i mitt inre.
Tanken på att tappa taget om mitt barn bygger på klumpen i halsen.
Tänk er skräcken som bor i dessa människor.
Samma skräck som får dem att sätta sina familjer i båtar och lastbilar och påbörja riskfyllda resor mot någon form av trygghet.
Och till vilken trygghet?
Om de lyckas ta sig över gränserna med livet i behåll, vad möts de då av?
Förakt.
Var finns empatin?
Humanismen?
Förståelsen?

Igår grät jag över den tragedi som utspelar sig inför oss just nu.
Över den ovilja att hjälpa och över den maktlöshet jag känner.
Och min natt har kantats av mardrömmar, liksäckar och död.
Imorse vaknade jag tom och sorgfylld och sedan öppnade jag nyheternas kommentarsfält.

"Det finns ingen tolerans mot dem som ifrågasätter andra människors värde", sa Angela Merkel häromdagen.
För det är så. Det finns ingen tolerans mot dem som ifrågasätter andra människors värde.
Men att dra upp något som hände för 70 år sedan är bara trams.
För vi borde istället hjälpa dem på plats.
Där de är utan framtid och livstro.

Krama era barn, era familjer och de ni älskar.
Tacka er lyckliga stjärna för att ni bor i det land ni bor i.
Prisa alla högre makter för vad ni slipper utstå.

Och gör något, världen.
Gör något.

Av Avinorev - 26 augusti 2015 22:56

Ett fenomen som dykt upp på sistone och fått mig att reflektera är det här med duktighetshatet.
Man ska vara duktig.
Alla vill vara duktiga.
Men man får inte vara FÖR duktig för då passar man inte in inom ramen för hur duktig som är tillåtet att vara.
På jobbet får man vara duktig. Då gillar chefen en. Men inte medarbetarna. Inte om man är FÖR duktig.
I skolan ska man vara duktig. Då gillar lärarna en. Men inte kursarna. Inte om man är FÖR duktig.
Man ska vara en duktig förälder. Då gillar pedagogerna en. Men inte de andra föräldrarna. Gissa varför.

Man ska hålla sig inom en onämnd skala. Inte mer men gärna mindre. Men inte för lite. Då blir man ogillad pga det.

Man får inte vänner på valda ställen om man anstränger sig för mycket. Man får istället fiender, nedlåtande kommentarer och sneda blickar.
"Hon/han som tror hon/han är så jävla bra".
Att vara ung och gå i skolan kan i sådana lägen bli förödande.
Att vistas i sådan miljö på jobbet kan bli till ett direkt nederlag.

Om man alltjämt försöker passa in i normen misslyckas man på annat plan.
Man måste väga "vänskap" mot prestationer och sin egen vilja mot andras.

Det finns överallt.
Vi påverkas av det dagligen.
För att vara "godkänd" bör du dra över lite på rasten, dricka kaffe med de andra lite för länge, himla med ögonen bakom auktoritär person och viska nedlåtande ord om de som faller utanför ramen av tillåtenhet.

Tränar du för ofta finns det någon som klankar ner på det.
Är du hängiven ditt jobb tycker andra till om det.
Siktar du på höga betyg får du utstå det föraktet.

Det är ett primitivt beteende där folk klumpar ihop sig och bildar allianser. De mot dem.
Och oftast vill vi få vara tillhörande och godkända.

Men vet ni vad? Jag orkar faktiskt inte bry mig längre.
Jag är för gammal för sånt skit.
Jag är för trött för allianser och baktalande.
Hylla de som verkligen vill. De som bevisligen kan. Dra lärdom, var öppensinnad eller fokusera på ditt eget.

Säkert gjorde det inte saken bättre att jag lämnade in artikeln tre veckor i förtid heller.
Men vet ni vad? Jag är sjukt nöjd med mig själv för det. Sådetså.

Av Avinorev - 20 augusti 2015 16:41

Döden.
Det absoluta slutet.
Då när inget ljus längre finns och allt som var någon runnit bort.
Det definitiva slutet.
Det som jag har så svårt att få grepp om.

Han dog idag.
Min följeslagare sedan 14 år.
Min allra trognaste vän.
Han som följt mig i livets alla skeden.
Han som aldrig lämnat min sida.
Han som alltid sov i solen.

Min Måns är borta.
För alltid och för evigt.
Och jag förstår men kan inte greppa.
Han var här alldeles nyss.
Levande. Så väldigt, väldigt levande.

Och jag höll honom intill mig när allt var slut.
Han luktade som Måns.
Hans päls var varm av solen men kroppen var livlös, tom och stilla.
Jag förbannade hans sista dumhet och jag strök hans huvud.
Jag önskade mig ett mirakel och bad om att få honom tillbaka.
Men döden är definitiv och hans kropp förblev stilla.

Allt som finns kvar är tomhet, värk och sorg.
Vi som skulle ha så många fler år tillsammans.
Det var inte såhär det skulle sluta.
Inte nu.
Inte så.

Om jag vetat att den här morgonen skulle bli den sista som vi hade, så skulle jag stannat upp en stund extra.
Klappat honom så som han ville bli klappad, pussat på hans huvud och berättat hur viktig han var.
Det blev inte så.
Jag såg honom och körde iväg.
Visserligen tittade jag lite extra på honom precis som alltid.
Han var tillfreds, ute och sömndrucken.
Bara en timme innan hans död släppte jag in honom efter nattens spaningar, såg honom äta och allt var som det skulle.

Nu är "var som det skulle" borta.
Tillsammans med honom.

Ikväll ska jag tända ljuset på hans grav, skåla för honom med bubbel och gråta över den ensamhet han lämnat mig med.
I stillhet ska han hedras, denna makalöst trogna katt.
Denna livskumpan som jag fick ha.
Han som alltid kom när jag ropade.

För han var katten som alltid sov i solen.
Min Måns.

Av Avinorev - 15 augusti 2015 01:15

I väldigt många år har jag ogillat att fylla år.
Jag vet inte riktigt när det startade.
Kanske var det någonstans där i gränslandet mellan barn och ungdom?
Ni vet vid den där punkten när saker som julafton, sommar och födelsedagar förlorar det magiska som de en gång besatt?
Då, när man slutar känna den där alldeles speciella känslan.

Eller så var det den där födelsedagen för många år sedan då mormors död blev verklighet på riktigt?
Då när hon varit borta sedan 8 månader tillbaka, när jag var vilsen, jagad och tom?
Det var just på den födelsedagen som hennes bortgång sjönk in hos mig. Och allt pga ett enda litet kort med krokig handstil som fattades.
Den födelsedagen grät jag hela dagen.
Fast jag vet inte om det verkligen var då mitt obehag inför födelsedagar föddes.

Jag tycker om andras födelsedagar. Jag älskar att fira min barns årsdagar.
Kanske för att de fortfarande har den där känslan av magi kvar?
Jag tycker om att uppmärksamma andra på deras dag. Jag tycker om att planera och köpa presenter.
Men jag avskyr min egna.
Och det är inte för att åren går och jag blir äldre.
Gud ska veta att jag längtat efter årens tillägg.
Jag tror snarare att det är besvikelserna som kommer med åren som går.

Innan jag fyllde 25 tänkte jag att då, då när jag nådde 25 år, då skulle jag känna mig vuxen på riktigt.
Det gjorde jag inte.
Jag var precis samma. Och blev besviken.
När jag var 29 så såg jag fram emot att passera det där magiska talet och lämna 20-årsåldern bakom mig för då, då skulle det vara...perfekt.
Och jag blev besviken.
Den födelsedagen grät jag också.
Och dagarna därefter.
Och det var då jag beslutade mig för att jag var färdig med att förvänta mig saker som aldrig skulle ske och bara precis låta bli att fira den där dagen.

Om lite mer än en månad blir jag ytterligare ett år äldre.
Jag har ingen ångest för saker jag inte åstadkommit och lever inte med en ånger för saker jag gjort.
Jag är tillfreds med de beslut jag fattat, om än en gnutta frustrerad emellanåt.
Men i det stora okej med precis allt.

Och då jag klassas som vuxen, trots den uteblivna känslan (som visserligen vuxit lite under åren som gått) så har jag tagit ett beslut om att hålla det där löftet som jag gjorde för ett år sedan.
Så, jag bokade ett hotellrum i en stad ett par timmar härifrån och styr bilen dit den 25:e september.
När min årsdag infaller dagen efter är jag långt ifrån det som vanligtvis är och de enda jag tar med mig är mina två bundsförvanter som delar mitt blod, min humor och mitt utseende. Bara vi tre. Så som det en gång var.
För hos dem bor fortfarande magin.
Även när jag fyller år.

Av Avinorev - 2 augusti 2015 23:08

Idag fyllde min näst minsta, och näst största, nio år.
Nio år... Så länge har jag haft honom. Nio år.
Det är ganska lång tid. Men ändå väldigt kort för ett liv.

Nu är kvällen sen, huset tömt på gäster och borden tömda från kakor, koppar, glas och tallrikar.
Det enda som skvallrar om vad som hänt idag är blommorna som fyller ytorna som brukar vara tomma.

När sista gästen gått blev huset stillsamt igen.
Och funderingarna kom ikapp mig.
Vi har hunnit med mycket under våra nio år tillsammans, han och jag och vi.
Våra år har varit mycket av mycket.
Det var i princip när han föddes som livet tog en helomvändning och förändrades så drastiskt.
Och så många år som gick kantades av rädsla, sorg, ilska och av oro.
Nästan nio år.
Sju för att vara exakt. För det var för 2 år sedan som det började sluta.

Men det var inte pga honom. Och inte pga hans bror. Och inte pga hans syster.
Dessa tre små människor har egentligen enbart varit grunden till all glädje och kärlek jag någonsin känt och fått ha.
Som jag får ha.

Ibland tänker jag på framtiden.
På den trygga verkstad deras syster får växa upp i.
På den ovisshet hon kommer ha.
På allt hon aldrig kommer behöva uppleva.
Och så tänker jag på den dag som hon blir medveten och behöver få veta att det finns skillnader som hon inte förstår.
Dessa skillnader kommer de båda bröderna också bli medvetna om en dag, om de inte redan är det dvs.
För det finns skillnader som jag helst velat sudda ut men måste förlika mig med.

Jag önskar jag kunde ge er hela världen, mina egna två enda.
Jag önskar jag kunde förändra allt som någonsin varit och göra det till vad det borde varit från början.
Jag gör så gott jag kan för att sudda ut linjerna så mycket det bara går.
Vi är en egen enhet mitt i en annan enhet som är vår.
Vi tre kommer alltid vara något alldeles speciellt. Precis som då. Precis som sen.
Och jag tror aldrig att någon någonsin kan förstå.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se