Senaste inläggen

Av Avinorev - 9 september 2013 22:13

Jag vill packa min väska och lämna allt för en stund.
Försvinna bort dit tillvaron inte når mig och tankarna är friska och klara.
Där ingen känner mig.
Där jag inte känner någon.
Där jag slipper försöka förklara det som inte kan förklaras.
Där jag slipper prata om allt som redan är sagt.
Där jag slipper höra mer av det som redan är förstått.

Och jag ska inte vara arg.
Och inte heller besviken.
Inte sårad.
Inte ledsen.
Inte irriterad.
Men heller inte glad.
Jag ska bara vara ingenting.

Utan krav.
Utan förväntningar.
Utan motstånd.
Och utan medhåll.
Utan rutiner.
Utan oro.
Utan tid.
Och utan tankar.

Vid ett hav på andra sidan jorden kanske.
Där människor passerar förbi utan mening och utan innehåll.
Och solen ska gå ner och åter stiga.
Och jag ska inte bry mig om något alls i världen.
För en stund.

ANNONS
Av Avinorev - 9 september 2013 16:11

Jag behöver gråta.
I flera timmar.
I flera dagar.
Bara gråta ut allt som skaver och gör ont.
Gråta bort alla kränkningar och all sveda.
Gråta bort mänsklighetens agerande.

Jag skulle kunna fråga varför.
Jag skulle kunna vända ut och in på mig själv för att finna felet.
Men jag har gjort det och det är inte där.
Det är inte mina lögner.
Men det är mina sanningar.
Och jag har en känsla av att jag ska straffas för dem sen.

Och jag önskar att jag inte brydde mig och att jag inte förstod.
Men hela mitt inre är fyllt av trötthet, misstro och gråt som aldrig får komma ut.

Det finns en mening med allt.
Visst är det väl så?
Jag ska dra lärdom av det här.
Eller hur?
Borde jag sluta belysa lögnerna?
Borde jag blunda och vända kappan efter vinden, precis som alla andra?
Är det så man gör?
Är det då man kommer vidare?
Men hur gör man det när lögnerna bränner som eld och ögonlocken svider?
Hur ser man förbi det som strider mot allt man någonsin trott på?

Om jag gör det så tappar jag bort mig själv.
Då försvinner allt som jag står för.
Och jag kan inte ens gråta.
För jag tror jag har glömt bort hur man tillåter sig själv att göra just det.

Hur kan man bygga en värld av lögner?
Hur kan man leva så?
Hur mår man då?

ANNONS
Av Avinorev - 8 september 2013 09:57

En sak jag har funderat på ganska mycket den sista tiden är föräldraskapet.
Som förälder blir man, minst sagt, ganska partisk då det kommer till bedömningen av ens egna barn.
När någon säger något fint om ens barn känns det i hela kroppen.
Detsamma är när någon, på något vis, skadar ens barn.
Då gör det ont i vartenda cell och hjärtat värker av sorg.

Jag får ofta höra fina saker om mina söner. För även om jag kanske inte alltid tycker att de är utmärkande väluppfostrade och artiga så tycker samhället det.
Kanske anser jag bara att de är på det vis som människor borde vara?!
Kanske tar jag bara för givet att det är så man uppför sig bland folk.
Kanske är det inte självklart?

Mina barn är trevliga.
De tar i hand och presenterar sig.
De ser folk i ögonen och de svarar på tilltal.
De säger tack och de visar respekt.
Men de lyssnar inte alltid och gör absolut inte som vi säger hela tiden.
De svarar emot och de visar humör. Precis som alla andra.
Och fastän jag känner mig partisk så vet jag deras brister och förväntar mig inte stordåd.

Adam är duktig i skolan.
Och han är fantastiskt trevlig och lugn.
Men även han besitter tjuvnyp och dumheter.
Isaac är också duktig men tycker skolan är överskattad och klarar inte av att förlora.
Men empatin som bor i den pojken är utomjordiskt stor.

Det är två fina pojkar, oavsett om de gör som man ska eller helt tvärtemot.
Vi blir testade och trötta ibland men säg den förälder som inte blir det?!
Jag tror att vi har en ganska sund syn på barnen i det stora hela.
Och jag tror aldrig att vi kommer vara så partiska att vi skulle välja att blunda om någon av pojkarna skulle göra hemska saker.

De som gör hemska saker är också någons barn.
De har också föräldrar som älskar dem.
Och så är det såklart.
Men en del föräldrar väljer just att blunda.
En del saker får man inte blunda för.
Aldrig någonsin.

För det är det här med värken i kroppen när någon gör ditt barn illa.
Det är den här djuriska ilskan som växer när någon slagit ditt barn.
När en vuxen slagit ditt barn.
I många år.
Då finns det inte längre några ursäkter och heller ingen plats för partiska åsikter.
Och då kvittar det om våldsutövaren är vuxen och egen.
För då kliver du som förälder in och gör glasklart vad som gäller, igen.
För du som förälder får aldrig någonsin acceptera att ditt barn slår. För lagen accepterar inte att ditt barn slår.
Jag skulle inte tveka för en enda sekund att ställa mig upp och ifrågasätta mitt vuxna barns beteende om mitt vuxna barn slog mina barnbarn.
Och jag skulle aldrig acceptera ett enda uns av en handling som den.
Och plötsligt hade jag inte längre varit partisk till mitt barns fördel och förmodligen hade jag granskat mig själv i alla sömmar för att få veta var jag brast i mitt föräldraskap.
Och det enda parti jag hade tagit hade varit de slagna barnens.
För barn förtjänar aldrig att bli slagna.
Och jag är inte rädd för att stå fast vid vad jag anser och för vad som är rätt.

Och skulle det någonsin hända en gång till så skulle jag handlat på precis samma vis.
Du är inte värd mina barns storhet om du inte är villig att skydda dem med ditt liv.

Barnen är fina och fantastiska därför att jag gjort dem så.
Och pojkarna har två föräldrar, men du är inte en av oss.
För du vet, man väljer själv.

Av Avinorev - 8 september 2013 00:43

Det är det här med att rensa ut.
Man kommer till en punkt där man tänker: "Vad fan håller jag på med egentligen?"
Jag behöver inte vända ut och in på mig själv för att vara andra till lags.
Jag behöver inte ens deras gillande.
Men ibland glömmer man liksom bort den enkla detaljen.

Jag bryr mig väl inte om ifall någon totalt oviktig person på den här planeten gillar mig eller inte.
Därför att den är just det - Oviktig.
Så varför ska jag då överhuvudtaget lägga en enda sekund av känsla i det?
Och varför gör jag det då?

Man ska alltid vara till lags.
Inte vara för mycket och heller inte för lite.
Man ska anpassa sig utefter vad andra vill ha och vad andra är bekväma med.
Starka åsikter ska man gömma undan och likaså starka känslor.
Särskilt om det är en, för andra, ogrundad känsla som bara man själv kan känna.
Man ska klä sig så man passar in.
Och för bövelen - Var inte för mycket.
Gör allt i lagom dos, för annars kan det reta folk.
Säg allt i lagom röststyrka för annars kan det störa människor.
Det är istället att föredra att vara lite för lite än lite för mycket.
Du får inte synas. För mycket.

Men jag är inte lagom. Och jag är inte det ena eller det andra.
Och om människor stör sig på mig och mitt så ligger grunden till det hos just dem.
Och jag vägrar, fullständigt vägrar, att anpassa mitt liv utefter vad andra människor anser vara passande för deras tillvaro.
För ni förstår, jag har redan fantastiska människor i min omgivning som uppskattar mig för vad jag faktiskt är.
Och jag väljer dem framför alla de andra som tycker att jag tar för långa kliv.

Så jag rensade ut, raderade och slängde och insåg i slutänden att det ändå inte var så många.
En handfull personer. Och ändå kunde de stjäla så väldigt mycket av all min energi.

Jag behöver inte böja mig för de som ändå inte vill mig väl.
Jag behöver inte anpassa mig för de som vill ha lagom.
Och jag vill aldrig tvinga någon in i en form som inte är deras.
Och det är en lättnad när allt det där är borta.
Du behöver inte vara min vän och jag behöver inte vara din.
För det är just det som är det fina med livet - Man väljer själv.

Av Avinorev - 4 september 2013 09:24

Det vilar skuggor i alla vrår.
Det lurar lögner i alla skuggor.
Och jag undrar - Är jag den enda som ser?
Är jag den enda som känner falskhetens lismande och lögnernas intensitet?
Och tror ni verkligen att jag inte förstår?

Jag tappar tron på mänsklighetens godhet när lögnerna hopar sig och leendena klingar falskt.
Jag förlorar orken att ens låtsas när det bara är jag som ser.

Jag är inte som ni.
Och det gör mig obekväm, för er.
Och jag kommer alltid vara en obekväm person för de som inte talar sanning.
För jag tål inte lögner och jag tål inte falskspel.
För jag tror på ärlighet och rak kommunikation.
Jag lindar inte in och försöker låtsas som ingenting.
Och jag känner alla vibbar som en elektrisk våg genom rummet.
Jag vet när du ljuger.
Jag vet vad som sker.
Jag kan läsa mellan andetagen och jag kan tolka varje handling.
Din blick avslöjar dig. Ditt leende likaså. Din lite för gälla röst berättar mer än dina ord.
Och ni tror att jag inte förstått.
För jag ger aldrig sken av det.
Jag tillåter er inte att förstå. Förrän tiden är inne och alla kort är spelade.

Det finns en anledning till det som sker.
Det finns en orsak till att jag är obekväm för dig.
Och du vet det lika väl som jag.
Jag såg igenom allt du sa, det du gjorde och det du gör.
Och jag måste tystas ner, trots att jag inte sagt ett ord. Än.

Runtomkring mig bor falskhet, lögner och en tillgjord yta.
Man låtsas vara och tycka något som inte är sant.
Men jag tyckte aldrig illa om dig.
Jag hade aldrig ens en tanke på att göra så heller.
Fast någon annans outtalade ogillande skapar detsamma hos andra, tillslut.

Det är okej att du är obekväm med mig.
Det innebär bara att jag var sann och hade rätt. Än en gång.
För du vet, det är det där lilla som du inte gör som avslöjar dig.
Och det är det där lilla som du inte gör som bekräftar mig.

Jag är ledsen om jag stökat till i din värld.
Men det är ditt problem och inte mitt.
För om min närvaro ställde till det för dig så var dina intentioner inte de rätta och dina ord inte sanna.

Fast ibland önskar jag att jag hade skygglappar, precis som andra har.
Ibland önskar jag att jag inte förstod.

För det bor falskhet och osanningar i mina hörn.
Och de är inte mina.

Av Avinorev - 23 juli 2013 13:57

Ibland påminns man om hur fort tiden går.
Hur dagarna seglar förbi och veckorna blir till månader.

Årsdagar är just dagar då jag alltid stannar upp och förundras över att ännu ett år har gått.
För varje år som läggs till på pojkarnas liv så frågar jag mig var all tid blivit av.

Och igår var också en sån dag.
Igår var det ett år sedan livet som är nu började ta skepnad.
Igår för ett år sedan kysstes jag för första gången av honom.
Igår, för ett år sedan, hade vi i hemlighet gått runt och varit kära i varandra i ett halvår.
För ett år sedan satt han där i bilen, på en parkering, en timme innan utsatt tid, och väntade på mig, bara för att vara i tid.
Och jag gick runt inne på ett nattöppet ställe och räknade minuterna tills klockan blivit två.

Han stannade hos mig den natten och vi pratade tills solen hade stigit upp.
Och han har stannat hos mig sen dess.
Och jag ska stanna hos honom tills mina dagar tagit slut.

Det har gått ett år och husen har bytts ut.
Och möblerna likaså.
Men samtalen är desamma och fjärilarna bor kvar.
Och behovet av hans närhet har aldrig sinat.

För han är min bästa vän, min största kärlek, min värld och mitt allt.
Och livet tillsammans har egentligen bara börjat.
Vi har många år framför oss och nya äventyr på gång.

Att få spendera livet med dig är ett privilegium få förunnat.

Av Avinorev - 20 juli 2013 10:06

Jag kan inte sova.
Nätterna kantas av oroliga drömmar som får mig att vakna en gång i timmen eller mer.

Saker som skrämmer mig, jagar mig, förlamar mig.
Och belägger mig med en orokänsla som följer mig in i dagen.

Jag önskar jag vore barn igen.
Att jag vaknade som Adam vaknade idag.
Att jag smög in till mina föräldrar och viskade, med iver, fram frågan om jag fick gå till kompisen nu direkt.
Att jag hade så bråttom att jag knappt hann äta mackan sittandes och sprang i kläderna.
Att jag vaknade med den glädjen och förväntan.

Jag är inget barn och nattens oro är ett faktum.
Huvudet känns fyllt av seg sörja och kroppen på helspänn.
Men sova vågar jag inte göra.
För i sömnen jagar det mig.

Och jag har ingen aning om vad som står på.


Av Avinorev - 19 juli 2013 23:32

Det var en sån där dag idag.
De kommer ibland och lägger en dimma på allt.

En sån där dag då livet är grått.
Då timmarna går långsamt och andetagen är svåra.
Då tystnaden är total och sömnen är den enda räddningen.
Då jag vaknar och undrar varför jag någonsin behövde vakna.
Då allt det inre är i uppror och själen är stressad.
Då min egen närvaro är för jobbig och andras ännu mer.

Då när jag önskar att det alltid vore natt.
Att världen alltid var tyst.att allt alltid sov.
Att jag fick vara ensam med min tystnad.

Det var en sån dag idag.
En tung och jobbig dag.
Utan ork, lust eller kraft.
Med ett enormt dåligt samvete för detsamma.

Jag tog min cykel och försvann.
Lät vinden blåsa rent i mitt huvud.
Och gjorde som jag alltid gör - Promenerade upp och ner längs gångarna på en kyrkogård.
Fast den här gången var gravplatserna obekanta och alldeles nya.
Men på två ställen träffade jag människor som finns i min närhet trots att de sover sen ett tag tillbaka.
Jag pratade lite med dem.
Presenterade mig eftersom vi aldrig förr möts.
Och själen kom till ro.
Och stormen mojnade så tillslut.

För det var en sån dag idag.
En mörk och ordlös dag.


Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se