Senaste inläggen

Av Avinorev - 8 oktober 2013 15:37

Barn.
Misshandel.
Barnmisshandel.
Visst gör ordet ont...
Visst svider det till i hjärtat och visst suger det i magen av bara tanken.
Applicera det sedan på ett barn i din närhet.
Kanske är det din son, din dotter, ditt syskonbarn, din väns barn.
Då känns det ännu mer, eller hur?!

Tänk dig att barnet är ca 5 år gammalt.
Tänk dig att barnet kissat på sig.
Tänk dig att detta femåriga barn springer, i rädsla, ut i mörkret och gömmer sig för föräldern som jagar.
I ilska.
För att barnet kissade på sig.
Tänk dig in i ett femårigt barns känsla där han står, gömd i mörkret, bakom ett skjul.

Tänk dig in i situationen att bli släpad från köksbordet för att du äter för långsamt.
Du som bara har så mycket att säga.
Tänk dig in i rädslan för att duscha därför att du tvingats in i vattnet och kallats för svin.
Tänk dig in i situationen att bli puttad så du skrapar upp dina knän.
Av en vuxen människa som borde vara trygghet.
Tänk dig in i situationen att vara rädd för att bli slagen.
Tänk dig att bli slagen.

Tänk dig in i situationen att vara ett syskon som måste hålla tyst.
Tänk dig in i situationen att hela tiden behöva vakta så att ingen någonsin förstår.
Tänk dig hur ett leende kan bli jobbigt.

Tänk dig att vara 6 år gammal och inte vilja leva längre.
Tänk dig att vara 9 år och inte kunna berätta allt det som gör ont.

Tänk dig att vara barn och att alltid vara rädd.

Tänk dig att vara den andra föräldern, att förstå men aldrig veta.
Tänk dig att få veta flera års hemligheter.

Vad känner du?
Maktlöshet?
Ilska?
Sorg?

Barnmisshandel...visst gör det ont?!

ANNONS
Av Avinorev - 7 oktober 2013 08:17

Adam och Isaac, det finns något jag vill att ni ska veta.
Något jag behöver berätta för er.

Ni vet väl om att ni är luften jag andas?
Ni vet väl om att ni är det viktigaste jag har?

Jag känner att jag behöver be om ursäkt till er och jag hoppas ni någonsin kan förlåta mig.
Ni kanske inte tänker så nu.
Men ni gör det kanske sen?
Det kommer kanske en dag då ni börjar ifrågasätta mitt agerande...eller snarare brist på agerande.
En dag kommer kanske frågorna om varför jag aldrig gjorde något.

Och jag kan svara att jag försökte.
Jag kan berätta om alla mina samtal med olika människor om små saker som oroade mig.
Jag kan berätta om tårarna som kom utan anledning, om ditt leende som blev mer och mer sällsynt, om ditt humör som svängde, om den outtalade oron hos er båda, om dina ord om att inte vilja leva längre...6 år gammal...
Jag kan berätta om alla BUP-samtal och mina strider för att ens få ta er dit.
Jag kan berätta om era blåmärken som ni låtsades ovetande om.
Jag kan berätta om mina tankar och allt jag gjorde...
Men i slutänden gjorde jag egentligen ingenting. För jag kom aldrig igenom er mur.
Allt jag kunde göra var att se tårarna falla och försöka stoppa det bleknande leendet.

Och jag klandrar mig själv från tid till tid.
Därför att jag aldrig tvingade fram sanningen som ni gömde.
Fast sen å andra sidan - Hade ni berättat för mig då?

Jag lovar att alltid skydda er.
Jag lovar att alltid försöka lindra det onda så gott det går.
Jag lovar att aldrig sluta slåss för er rätt och er existens.
Och jag lovar att alltid lyssna på er.
Och höra allt ni säger.

Och jag är så hemskt ledsen för att jag aldrig förstod precis hur illa det var.
Och jag är så ledsen för att jag inte kunde skydda er.

Ni vet väl att jag älskar er mest i hela världen?

ANNONS
Av Avinorev - 2 oktober 2013 11:00

När jag skriver så är det med ett behov.
Av olika saker.
Som behovet av att ventilera.
Jag skriver inte om positiva dagar och glädjefyllda minuter.
Oftast inte i alla fall.
För jag behöver inte ventilera det i text och tystnad.

Det är alla de där andra, tyngre orden, som behöver försvinna bort med det skrivna språket.
Det är de där tankarna som bara förföljer men som inte kan utryckas i tal.
Därför att det inte finns någon att säga det till.
Därför att det är en monolog.
Och monologer hålls bäst i tystnad.
Och den som väljer att läsa mina monologer, väljer att läsa en del av mina tankar.

Livet är turbulent från tid till tid.
I olika grader och av olika anledningar.
Och i mitt huvud finns alltid tankar som vänds och vrids till döende dagar.
Eller tills de blivit satta i skrift och får vila därefter.

Jag skriver nog ner allt egentligen.
Men det är bara en bråkdel som blir sedd.
Det klottras ner på en pappersbit vid sängen, i anteckningar i telefonen, i ett block som ingen kan se.
Och det försvinner.
Att skriva är att bli befriad.
Även om ingen någonsin får läsa så har jag sagt det ändå.
Och bördan lättar.

Men du gör inte så.
I dig gnager tankarna och oron.
Hos dig byggs rädsla och osäkerhet tills en mur av misstro blivit rest.
Och jag kan höra det i din röst och se det i dina ögon.
Och visst kvittar det vad jag säger då?
För mina ord och mina meningar studsar mot muren och ekar i tystnaden.
För där bakom din mur, i din tystnad, vet du redan allt.
Allt det som inte är sant.
Och det finns inget jag kan säga eller skriva som får din mur att falla.
Inte ens att spricka.
Fogarna är starka och för varje dag blir de starkare.

Det är misstro som dödar och förstör.
Det är misstro som gnager och förgör.
Och jag har inga ord mot misstro eller tystnad.
Inte ens skrivna ord.

Av Avinorev - 26 september 2013 09:33

En av de värsta känslorna som finns är den där du måste låtsas som att världen ler, dansar och sjunger.
Därför att det förväntas att vara så.
En dag om året ska det definitivt vara så.
En dag om året ska du svara att allt är helt fantastiskt underbart, att allt är bra och att du är glad, nöjd och tillfreds.
En dag om året ska du få uppmärksamhet och sång.
Den dagen ska du le med hela ansiktet och utstråla all glädje din kropp besitter.

Men om det inte är så den där enda dagen på året?
Om det visar sig att livet inte är i takt och att sången är falsk?
Kan man inte få slippa den där dagen då?
För vem fyller man år?
För vems skull firar man den där dagen som man föddes på?
Får man inte lov att utebli just den dagen?
Får man inte komma insmygande i ett tyst hus när alla somnat?
Måste man låtsas fastän man inte orkar?

I den bästa av världar är dagarna perfekta när du fyller år.
Den bästa världen är inte här just nu.
Orosmolnen hopar sig och regnet hänger tungt.
Och jag vill inte låtsas.
Och om jag vill gråta över livets idioti så gör jag det.
För det är min jävla födelsedag.

Av Avinorev - 21 september 2013 10:44

Jag tror vi har adopterat ett monster.
För en knapp vecka sedan hämtade vi hem Gösta.
Efter ett dygns noggrant övervägande och funderande kom vi fram till att den enda hanen i kullen var den mest harmoniska av valparna vi träffat.
Och Gösta var harmonisk, med attityden - I don't give a shit.
Bra attityd tänkte vi och packade med oss valpen hem.

Föga visste vi då att I don't give a shit-attityden skulle växa sig ännu starkare.

Det har, som sagt, endast gått en vecka men på den veckan har det hänt massor i valpen med väldigt korta ben.
De första dagarna var han tätt intill oss, sov helst i soffan hela tiden och var ytterst uppmärksam på vad vi gjorde.
Katterna lät han vara ifred och vi tänkte: Hallelujah, det här kommer gå som en dans.

Nog för att vi var införstådda med att tonårstrotsen skulle komma om några månader och allt vi lärt honom skulle vara som bortblåst, men det var ju lång tid tills dess. Det visste ju jag med mångårig erfarenhet av både dobermann och labbe, wachtel, lajka.

Men Gösta är inte som alla andra. För Gösta ger verkligen blanka fan i det mesta, inklusive oss när han tycker så.
Katterna är inte längre fredade och samtliga av deras klor är nu både klippta, filade och manikyrerade.
Allt för att undvika att ha en blind jakthund framöver.
Och Gösta själv anser att han blivit stor nog att ta sina egna rundor runt huset, stolsben är bättre än tuggpinnar och mattes skor är fantastiskt tilltugg vid tvn.

Energin sprudlar i det lilla monstret men inte när vi anser att det är dags att gå ut.
Då ligger han som en medvetslös och vägrar att ens bevärdiga oss en enda blick.
När vi väl fått ut den lilla skrutten, sätter han sig på trappan och glor på oss med uttråkad blick.

Det var några år sen jag hade en valp inser jag nu.
Och förmodligen har jag bara precis förträngt alla hyss de hittat på.
Lite grann som man förträngt allt det jobbiga småbarnsåren innehöll.
Fast då, för några år sedan, var det jag som var hemma varje dag med spädbarn och valp.
Nu är spädbarnet stort och jag är och jobbar hela dagarna.
Valpen spenderar tid med husse på jobbet och kommer hem sprudlande glad över att få träffa barnen igen.

En vecka gör mycket med självförtroendet på en valp.
På många sätt och vis.
Och på både gott och ont.
Han är kaxigare, mer bekväm och tryggare och just de egenskaperna kommer nog växa ju äldre han blir.
Fördelen med det lilla adoptivbarnet är att han, trots hans föga intresserade inställning till nya lärdomar, ändå lär sig saker fort och inser vad som lönar sig och vad som inte gör det.

Och grunden är bra.
Trots hans fäbless för terrorisering av katterna och envisa inställning till saker, så gör han dagen till ett nöje med sin avslappnade stil.
Och tonårsperioden, som förmodligen redan startat, kommer bli ett helvete, det vet vi om. Men sen när han är vuxen är jag säker på att vi kommer ha den bästa taxen på planeten.
För han är ju vår och valpperioden är bara en kort bit av ett långt liv tillsammans.
Så visst ska vi nog klara oss igenom månader av uppätna skor och möbler, nattliga kissrundor och svordomar för att det är kallt.
Och när tiden börjar närma sig sitt slut, om många år från nu, och en ny familjemedlem ska komma in i vårt liv, då finns vår Gösta med oss i allt som innebär valpfostran.

Monstertiden är nu.

Av Avinorev - 20 september 2013 07:45

Det är höst.
Och snart vinter.
Luften andas morgonfrost och fingrarna blir kalla.
Kroppen kurar ihop sig vid varje kylig vindpust.
Löven har börjat skifta färg på träden och gräsets växande har börjat avta.
I min hall hänger vinterkappan och på hatthyllan ligger en mössa.
I bilen ligger handskarna. Samma handskar som jag grämer mig över eftersom de ligger där.
På mina fötter sitter höstskorna och i mina tankar har jag börjat planera för vinterskorna.
Men det verkar bara vara jag som förstått vart vi är på väg.

Runt omkring mig ser jag sandaler och ballerinaskor.
Tillsammans med en öppen skinnjacka, ett linne och shorts eller håliga jeans verkar det som att sommaren ännu hänger kvar.
Någon enstaka har tagit på sig ett par tumvantar och jag undrar om det hjälper alls.

Där står de och är snygga.
Och här står jag och fryser, med näsan nedstucken i halsduken.

Av Avinorev - 18 september 2013 07:58

Jag läser om döden denna morgon.
Om en människa som försvunnit innan livet ens har börjat.
Om en människa jag aldrig känt och aldrig träffat.
Och det svämmar över inombords.
Och halsen gör ont tillsammans med sparade tårar.

En liten del av världen har han berört.
Han som skrev ett brev till det barn han aldrig skulle få.
Han som visste att det skulle ta slut och att vinterns kyla är en gåva.

Hans död, som inte är min.
Hans liv, som inte var vid mig.
En ung man jag aldrig känt.
Och ändå berör han mig, djupt inne i själen, efter att sista andetaget tystnat.

Det gör inte ont i honom längre.
Smärtan har vandrat och bebor nu alla som var honom nära.
Och en liten del i oss andra.

Jag läser om döden och halsen gör ont.

Av Avinorev - 16 september 2013 17:07

"Du ska lära dig något av allt det här."

Jag ska lära mig något av allt det här. För man får inte mer än man klarar av, visst?!
Och man ska tänka positivt och vara positiv och göra det bästa av situationen.
Och klyschor klingar så väl just nu va?!

Nej, man får nog inte mer än man klarar.
Jag har inte sagt att jag inte klarar det.
Det har jag inte.
Men jag är ändå trött.
Man blir ändå trött.

Det känns som att jag håller andan och håller andan och håller andan.
Därför att ytan inte är inom räckhåll än.
Man måste hålla andan för att inte drunkna.
Och sikten är grumlig.
Allt man ser är som mest två meter fram.
Och man blir trött.
Man behöver ett lufthål.
En paus.
Någon form av ro.
Och tystnad. På insidan.

Hur många månader har gått?
Hur många dagar har passerat utan stiltje?
Var är harmonin. Livsharmonin.
Varför låter mitt soundtrack som 150 ostämda säckpipor?
Var är taktkänslan och stråkarna?
Och hur länge till ska det vara såhär innan det äntligen börjar klarna igen?

För efter regn kommer väl sol?!

Begrav en hund och ana en uggla i mossen, alla hönsen är ändå inte i kopparna och skåpet står i hissen.

Trötthet.
Bara så.
Give me a break.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se