Inlägg publicerade under kategorin Det är bara jag!

Av Avinorev - 12 juli 2011 22:30



Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.


Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.


Jag önskar dig kärlek i rikligt mått
och vänner att lita på.

ANNONS
Av Avinorev - 5 maj 2011 09:30

För vem lever vi livet egentligen?

Är det för oss själva eller för alla andra?

Går det att kombinera på något sätt?

För vem lever jag livet?


Förhoppningsvis för mig själv, kan jag känna.

Men så även för mina barn och min familj.

Och mina vänner, djur och honom som jag älskar.

Eller är det verkligen så att det är jag som lever mitt liv för dem?!

Är det inte snarare så att det är dem som gör mitt liv värt att leva?

Fast, nej.

Inte behöver man andra människor för att kunna leva sitt eget liv.

Att dem finns där och låter en älska gör väl bara livet till lite mer och lite mer njutningsfullt?!

Men dem kan ju så även bidra till sorger och smärta.

Andra människor gör inte bara livet till ett lyckligt ställe.

Andra människor påverkar oss både positivt och negativt.

Det är vi själva som avgör hur pass negativt eller positivt de ska få påverka oss.

Visst lät det fel att säga att vi själva väljer hur pass positivt andra ska få påverka hur vi känner?!

Men visst är det nog så.

Ibland tillåter vi inte att andra fyller oss med glädje och tillförlit, för vi är alldeles för rädda för att bli sårade och ledsna.

Så istället väljer man ett läge där man varken är för glad eller för ledsen.

Vi väljer att vara närmre sorgen än glädjen.

För att förlora glädjen tycks allt för svårt för oss så vi försöker skydda oss med att aldrig låta glädjen uppfylla oss helt.

Låt gråten finnas där i kanten på ditt öga, för förr eller senare kommer den ändå att placeras där igen.

Låt aldrig lyckan ta över helt, men låtsas som att den ändå gjort det.

Det finns få människor som är helt ärliga med hur deras livsituation ser ut.

Få människor som vågar erkänna sina brister och svagheter och de sämre sidorna i deras vardag.

De allra flesta tycks ha en tro om att allt måste vara perfekt för alla andra som ser.


Jag vet att jag suttit och filosoferat kring detta ämne innan, men det är något som jag försöker förstå mig på men inte helt har lyckats med än.

Precis som med denna vackra fasad är det med alla de åtgärder som tas till för att försöka rädda det man så gärna själv vill tro på, eller få andra att tro på.

Man kan inte köpa sig lycka.

Men trots detta konstaterande så är det inte accepterat av alla.


Många tror fortfarande på att den där soffan från Mio skulle göra dem till en lyckligare person. Eller att en platt-tv på väggen skulle göra världen till ett mer fröjdefullt ställe att befinna sig på. Eller att det där huset skulle göra livet lättare att leva.

Men så är det inte.

Man kan plöja igenom världens alla saker, köpa allt som finns att köpa för pengar, ändra på sin kropp, byta ut människorna runtomkring, men innan man har insett att lyckan inte finns i dessa saker så kommer lyckan heller aldrig att slå sig ner i ens kropp.


Man kommer, förgäves, att förbruka år av sitt liv för att försöka hitta en lösning på lycka, genom saker eller dylikt, men innan du satt dig ner och funderat så kommer du aldrig dit hän.

Tillfredställelse kan köpas för pengar.

Men tillfredställelse är inte för alltid.

Tillfredställelse är en flyktig räddning som finns där för en stund.

Den kan förnyas genom nya saker, nya händelser, nya möten. Men den kan aldrig bevaras för evigt.

Visserligen så finns det olika former av lycka, många små delar.

Man måste samla alla dessa delar för att tillslut bli hel och rofylld.

Vissa vandrar livet igenom, med en eller två bitar i handen. Medan andra finner sina bitar snabbare, letar mer aktivt och inte låter sig luras av den tillfälliga tillfredställelsen.

Men vi letar inte alla efter samma små bitar.

Även då målet är detsamma, så är inte vägarna dit det.

Det som en människa finner vara en lycka, kanske en annan ser sin sorg i.

Men många saker delar vi.


När man slutar gömma sig bakom saker, låter sig själv stå där, utsatt och sårbar, det är då man är redo för att ta steget bort från den hållplats man stått på och utforska vägen man är menad att vandra.

När man flyr så utvecklas man inte som individ och människa.

Man tillåter inte sig själv att se nya ställen, nya möjligheter.

Och det kan vara svårt att själv upptäcka sin flykt undan sig själv och sin livssituation.

Oftast så behöver man något som ruskar om ens tillvaro och får en att öppna sina ögon.


Att fly undan verkligheten, är som att vandra med stängda ögon. Allt för rädd för att se.

För om man öppnar dem så upptäcker man kanske sina egna fel och misstag.

Av rädsla och av feghet så stannar man då kvar i den grop man grävt, fortsätter gräva och fortsätter blunda. Man fördömmer de som tagit sig ur sin grop, som blottar sin strupe och som kryper fram på svaga ben.

Man fördömmer dem som låter livet synas i all sin prakt, med både sorger och skratt.

Man fördömmer dem därför att man innerst inne vet att den som till synes är så svag, är starkare än oss själva.

För denna ledbrutna människa, som trevande men målmedvetet tar sig fram, kommer snart resa sig allt mer och finna att lyckan var mer än bara en sak.

Man fördömmer den människan för att undantrycka sin ångest, och för att försöka förtränga tankarna om att man kunde fått mer.


Den som dömmer andra, dömmer sig själv.

Man kan inte hata någon, utan att först ha provat att älska den!


Vågar du stå där framför livet och visa din sårbarhet?

Är du ärlig mot dig själv?!

Tänk innan du svarar. Tänk noga.


      

   

ANNONS
Av Avinorev - 5 februari 2010 07:28

I could honestly say
You've been on my mind
Since I woke up today
I look at your photograph
all the time
These memories come back to life
And I dont mind


I remember when we kissed
I still feel it on my lips
The time that you danced with me
With no music playing

I remember those simple things
I remember untill I cry
But the one thing I wish I'd forget
A memory I wanna forget
Is goodbye

I woke up this morning
And played your song
And I know my tears sing along
I picked up the phone and then put it down
Cuz I know I'm wasting my time

And I dont mind

I remember when we kissed
I still feel it on my lips
The time that you danced with me
With no music playing

I remember those simple things
I remember till I cry
But the one thing I wish I'd forget
A memory I wanna forget

Suddenly my cell phone's glowing up
With your ring tone
I hesitate but answer it anyway
You sound so alone

It does it right to hear you say

Remember when we kissed
You still feel it on our lips
The time that you danced with me
With no music playing

You remember those simple things
We talked till we cryed
You said that your biggest regret
The one thing you wish I'd forget
Is saying goodbye

Av Avinorev - 2 februari 2010 17:28

Potatisen puttrar på spisen, barnen ligger utslagna i soffan och här sitter jag och känner mig allmänt överkörd.

För idag är det tisdag och tisdagar innebär body pump och body pump innebär utpumpade muskler.


Idag trodde jag att jag skulle kräkas under en del av passet.

Blodsmak i munnen och mjölksyra i kroppen.

Utfall i plågsamma varianter med 16 repetitioner i sänkt läge.

Om och om igen.

Lägg till en skivstång med ett x antal vikter på det och feel the pain.

Första gången lassade jag på med massvis av vikter.

Samma antal kilon som instruktören.

Efter den gången kunde jag inte röra mig på flera dagar.

Förra gången fegade jag och tog onödigt lite vikter vilket bara fick det att kännas så lönlöst...nåja, inte direkt...jag var ganska slut efter förra gången också.

Den här gången hivade jag på desto mer och Jesus Christ...det är allt som finns att säga.

Hela min kropp skakade som ett asp-löv då denna timme av tortyr var över.


Jag må anses vara galen, knäpp, tokig eller dylikt men det är värt det.

Efter ett sådant pass så mår man bra.

Förutom då man t.ex ska sminka sig och knappt kan lyfta armarna upp till ansiktet, och när man väl lyckats få dem dit inte kan åstadkomma någon vidare målning utan slutar med att spackla fejjan med mascara i sina, hopplösa, försök till att nå ögonfransarna.

Men, jo, man mår bra.

Man får ett boostat självförtroende av att ha klarat av det och haft karaktären nog att genomföra det.

Dessutom så gör det nytta.

Mina arm-, bröst- och axelmuskler är riktigt i trim nu.

Jag kommer se ut som body buildern Eva, från outsiders, om ett tag.

Joooooooodå men visst.


Potatisen puttrar inte alls på spisen längre som den gjorde då jag startade skrivandet av detta inlägg.

Något (läs middag och barn) kom ivägen och begränsade mig från mitt skrivande.

Något (läs överaktiva katter) tycks komma ivägen mest hela tiden känner jag nu.

Detta kommer inte bli något särskilt sammanhängande inlägg pga alla dessa avbrott i tänkandet.

Tålamodet är i botten nu och detta kan bero på den totala sömnbrist som jag besitter.

Klockan är nu 19.23, inte 17.28

17.28 var tiden då jag påbörjade skrivandet...see what I mean med att det inte kommer finnas någon logik i detta?!


Middagen är intagen - fiskpinnar och potatismos (egenhändigt gjord ja, inte någon äcklig pulvermos, tack).

Adam som är ganska kräsen och liten i maten käkade ca 10 fiskpinnar och två slevar mos.

Hans mage stod nog i fyra hörn därefter.

Itsi var trött och tramsade mest.

Mamman matade honom och sedan fick han dispens och fick därmed lämna middagsbordet innan vi andra var färdiga.

Ganska mycket lugnare och trevligare.

Det resulterade nämligen i att jag och min äldsta son, som för övrigt fyller 6 år om lite mer än två månader (panikkänslor), kunde ha en normal och ostörd konversation utan att en kladdig och fjantig treåring hoppade rundor på sin stol och höll låda.

Behövligt.


6 år...då är man ganska stor...

Jag kan inte vara mamma till en pojke som ska bli 6 år.

Jag är ju inte mer än 16 år...plus...

Men HELT ÄRLIGT.

HUR gick detta till???

Föddes inte han precis liksom?!

VAR tog de där åren vägen?

"Poff", sa det och så var han inte längre den där lilla pojken med babyhull och tjocka lår.

Plötsligt var han en lång, smal och kantig pojke på 25 kg och med alldeles för stora fötter.

Hur gick detta till?

Var var jag under tiden?

Alldeles precis här...och ändå kom denna insikt som en blixt från klar himmel.

Jag hinner inte med.

Innebär detta att jag börjar bli gammal??


Om ett år så har jag inte längre några små barn...

Då har jag en sjuåring och en femåring...

Om ett år låser jag läxor tillsammans med Adam.

GAAAAAAAAAAAH


Jag tänker INTE tänka mer på det just nu.

Det är ju hemskt.

Innan jag vet ordet av det så har de flyttat ut, gift sig och skaffat barn.

Nänä, stopp och belägg, detta vet vi alla om att det inte kommer hända.

Mina söner ska bo kvar hos sin mamma för alltid och Isaac har dessutom lovat att gifta sig med mig.

Nog pratat om detta!


Jag känner att jag är berättigad ett soffdyk.

Soffan, mängder med kuddar, filtar och teve.

Sen sover jag gott!

Det är vad som kommer hända om jag dyker ner där.


Kanske jag skippar detta och istället tar och ringer min alldeles egna stalker för uppdatering om läget.

Ja, jo, så får det bli.


God kväll alla ni.

Sov gott när det är dags.


Hummelihuckebabba!

Av Avinorev - 1 februari 2010 09:45

Ja, god förmiddag kära läsare.

Måndag förmiddag till och med.

Den värsta dagen på veckan för många.

I dessa "många" är jag själv inte inräknad.

Jag gillar måndagar.

Kan bero på det faktum att jag gillar mitt jobb.

Mitt jobb som jag för övrigt sköter hemifrån denna dag.

Varför?

Jo, därför att jag spenderat halva natten vaken med Isaac, av någon märklig anledning.

Jag har faktiskt ingen aning om vad som orsakade denna sömnlöshet och medelmåttiga panik hos min sistfödda.

Det enda jag vet är att detta påverkade mig, väääldigt mycket.

Jag dras med en spänningshuvudvärk för tillfället och känner mig allmänt överkörd.

Nackdelen med kids - De bryr sig föga om att du vill sova då de själva inte kan.


I min optimism (jag har detta som genomgående tema denna vecka - att se allt från den ljusa sidan) så tänkte jag ändå "Jag kan åka in till kontoret. Jag orkar gå upp."

Men se det gjorde jag inte.

Efter att ha snoozat klockan, omedvetet, ett x antal gånger så bestämde jag mig för att det fick bli att jobba hemifrån, vilket går alldeles utmärkt egentligen, men jag gillar att åka in till kontoret.

Så jag ställde om klockan, placerade huvudet på kudden igen och sov en extra stund.

Inte känner jag mig piggare för det inte.


Nåväl, lite får jag gjort idag i alla fall.

Jag har en svag tanke på att ändå ta mig till gymmet, i sedvanlig ordning, men jag vet inte riktigt om jag pallar.

Kanske får kompensera utebliven träning med pulkaåkning/dragande i eftermiddag istället.

We'll see.


Frågan ställdes igår om hurvida jag är religös eller inte.

Denna fråga syftade givetvis på mitt inlägg med "Fader vår".

Just den frågan har jag själv funderat en del på men inte blivit riktigt klok på vad jag är.

Så häromdagen kom jag underfund med vad jag är!

Jag är en agnostiker. That's just it.

Jag tror på något men inte på en konkret Gud.

Det är trösterrikt att ha en tro och utan den så skulle jag nog gå under.

Jag tror på det goda och att det finns en mening med det som sker.

Och jag tror att det finns mer än vad vi kan se med blotta ögat och/eller förstå.

Så, till alla er som undrade, där har ni svaret.



Jag läste en intressant sak som satte igång tankeverksamheten hos mig och gav mig en Aha-känsla.

En fråga ställdes om vilken personlighetstyp som man anser sig själv vara.

Konfliktorienterad eller harmoniorienterad.

Visst valde du harmoniorienterad nu?!

Det gjorde jag.

Men då kommer vi till det intressanta:

"För den konfliktorienterade människan lever nämligen påtagligt ofta i harmoni. Medan den som söker harmoni ofta lever sitt liv i konflikt."

Visst får det en att tänka och fundera?!

Det fick mig att göra det i alla fall.

Jag ska utveckla detta men det får bli vid ett senare tillfälle.

Nu ska jag koka lite kaffe och ta tag i det som ska göras.


Må väl denna måndag.

Av Avinorev - 31 januari 2010 14:50
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Avinorev - 30 januari 2010 19:00



Vad vill du säga när allting redan är sagt?
Vad vill du känna när någon tagit din makt?
Du vill att jag ska sjunga, men bara om sånt som hör till sitt.
Men ska jag sjunga, ja då ska det finnas tid att sjunga fritt.


Vem vill du spela när du lagt alla kort?
Och hur vill du leva när tiden går för fort?
Du vill att jag ska känna för något som aldrig känts som mitt.
Men ska jag känna, ja då ska det finnas tid att känna fritt.



Hur ska du veta om ingen lärt dig hur?

Och hur ska du våga chansa, du som aldrig haft nån tur?

Du vill att jag ska älska någon som bara älskar sitt.

Men ska jag älska, ja då ska det finnas tid att älska fritt.


Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
Och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Du vill att jag ska falla mot något som du har gjort till ditt.
Men ska jag falla då ska det finnas tid att falla fritt.
Ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt...

Av Avinorev - 30 januari 2010 18:49

I see your face in my mind as I drive away
'Cause none of us thought it was gonna end that way
People are people
And sometimes we change our minds
But it's killing me to see you go after all this time


Music starts playing like the end of a sad movie
It's the kind of ending you don't really want to see
'Cause it's tragedy and it'll only bring you down
Now I don't know what to be without you around

And we know it's never simple, never easy
Never a clean break, no one here to save me
You're the only thing I know like the back of my hand
And I can't breathe without you, but I have to
Breathe without you, but I have to


Never wanted this, never want to see you hurt
Every little bump in the road I tried to swerve
People are people and sometimes it doesn't work out
Nothing we say is gonna save us from the fall out

And we know it's never simple, never easy
Never a clean break, no one here to save me
You're the only thing I know like the back of my hand
And I can't breathe without you, but I have to

Breathe without you, but I have to

It's 2AM
Feel like I just lost a friend
Hope you know it's not easy, easy for me
It's 2AM
Feel like I just lost a friend
Hope you know this ain't easy, easy for me


And we know it's never simple, never easy
Never a clean break, no one here to save me
I can't breathe without you, but I have to
Breathe without you, but I have to


I'm sorry...

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se