Alla inlägg den 8 november 2015

Av Avinorev - 8 november 2015 23:33

Ibland går jag tillbaka och läser. Bara för att påminna mig om varför jag tagit en del val och varför jag inte lägger min tillit på en del ställen.
Och för att inte glömma.

En gång om året kanske den påminnelsen sker. Kanske mer sällan, kanske oftare ibland.
För att inte tillåta mig själv att tappa tråden och montera ner muren.

Även då jag läst orden så väldigt många gånger och egentligen vet precis vad det står så skapar de ett oerhört obehag inom mig. Och väcker ilskan som jag levde med då.
Det hat som riktades mot mig.
Den skada man ville åstadkomma.
De lögner som spreds.
Det jag var tvungen att stå pall inför.

Och varje gång får jag en sådan enorm lust att, på något vis, klargöra för samtliga inblandade om hur verkligheten egentligen såg ut.
Om hur jag vann, enligt lagen, mot hatet. Om de ständiga hot jag levde med och om den totala hopplöshetskänslan jag hade.

Jag blev omnämnd som en "följetång", en lögnare, en mindre värd människa och som ett problem som skulle rensas bort.
Och man försökte ta mina barn ifrån mig med det.

Jag kan inte med ord beskriva de känslor som detta skapar.
Jag kan inte på något vis förmedla den frustration det byggde.

För jag visste vilken sanning som var sann och vilka lögner som cirkulerade.

Och ett par år senare bekräftades min sanning och jag fick en ursäkt från den som varit en del i försöken till att beröva mig mina barn.
Och plötsligt blev det tyst.
Den där segersötman som jag hade tänkt på så många gånger fanns inte där.
För det var egentligen ingen seger. Bara en viss känsla av upprättgörelse.

Oftast är jag neutral i min tanke kring de som bedrev sitt hat under så många år.
Oftast är jag likgiltig inför det med.
För i slutändan stod jag kvar medan allt det där andra rasade som dominobrickor i en vindpust.
Plötsligt drogs ridån upp och kulissens mörker fylldes med ljus.
Och skuggorna försvann.
Lögnerna krossades.

Mina barn for illa.
Men det var inte pga mig.
Jag, mamman som enligt utsago misskötte mina barn då de var smutsiga efter dagis, som fyllde dem med loppor, som inte var fullgod som förälder, som begärde att bli hälsad på, som inte var värd det någonsin.
Jag, mamman som slutligen stod kvar med spillrorna av barnen som aldrig vågat berätta sanningen.
Jag, mamman som fortfarande står kvar med barnen i min famn. Samma barn som fortfarande blir smutsiga med som inte längre far illa.
Jag, mamman som aldrig slutade tro på att sanningen en dag skulle bli verklighet och som aldrig någonsin föll helt.

Nio år har gått sedan det startade.
Två år har gått sedan det avtog och sanningen bekräftades.
Tretton år har gått.
Tretton år av ångest som tilltog och avtog.
Tretton år...

Och ibland tänker jag att jag önskar att jag valt en annan väg, då för tretton år sedan. Men sedan tänker jag på de största kärlekarna i mitt liv och konstaterar att jag hade gjort om allt igen, bara för deras skull.

ANNONS

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se