Alla inlägg under augusti 2015

Av Avinorev - 26 augusti 2015 22:56

Ett fenomen som dykt upp på sistone och fått mig att reflektera är det här med duktighetshatet.
Man ska vara duktig.
Alla vill vara duktiga.
Men man får inte vara FÖR duktig för då passar man inte in inom ramen för hur duktig som är tillåtet att vara.
På jobbet får man vara duktig. Då gillar chefen en. Men inte medarbetarna. Inte om man är FÖR duktig.
I skolan ska man vara duktig. Då gillar lärarna en. Men inte kursarna. Inte om man är FÖR duktig.
Man ska vara en duktig förälder. Då gillar pedagogerna en. Men inte de andra föräldrarna. Gissa varför.

Man ska hålla sig inom en onämnd skala. Inte mer men gärna mindre. Men inte för lite. Då blir man ogillad pga det.

Man får inte vänner på valda ställen om man anstränger sig för mycket. Man får istället fiender, nedlåtande kommentarer och sneda blickar.
"Hon/han som tror hon/han är så jävla bra".
Att vara ung och gå i skolan kan i sådana lägen bli förödande.
Att vistas i sådan miljö på jobbet kan bli till ett direkt nederlag.

Om man alltjämt försöker passa in i normen misslyckas man på annat plan.
Man måste väga "vänskap" mot prestationer och sin egen vilja mot andras.

Det finns överallt.
Vi påverkas av det dagligen.
För att vara "godkänd" bör du dra över lite på rasten, dricka kaffe med de andra lite för länge, himla med ögonen bakom auktoritär person och viska nedlåtande ord om de som faller utanför ramen av tillåtenhet.

Tränar du för ofta finns det någon som klankar ner på det.
Är du hängiven ditt jobb tycker andra till om det.
Siktar du på höga betyg får du utstå det föraktet.

Det är ett primitivt beteende där folk klumpar ihop sig och bildar allianser. De mot dem.
Och oftast vill vi få vara tillhörande och godkända.

Men vet ni vad? Jag orkar faktiskt inte bry mig längre.
Jag är för gammal för sånt skit.
Jag är för trött för allianser och baktalande.
Hylla de som verkligen vill. De som bevisligen kan. Dra lärdom, var öppensinnad eller fokusera på ditt eget.

Säkert gjorde det inte saken bättre att jag lämnade in artikeln tre veckor i förtid heller.
Men vet ni vad? Jag är sjukt nöjd med mig själv för det. Sådetså.

ANNONS
Av Avinorev - 20 augusti 2015 16:41

Döden.
Det absoluta slutet.
Då när inget ljus längre finns och allt som var någon runnit bort.
Det definitiva slutet.
Det som jag har så svårt att få grepp om.

Han dog idag.
Min följeslagare sedan 14 år.
Min allra trognaste vän.
Han som följt mig i livets alla skeden.
Han som aldrig lämnat min sida.
Han som alltid sov i solen.

Min Måns är borta.
För alltid och för evigt.
Och jag förstår men kan inte greppa.
Han var här alldeles nyss.
Levande. Så väldigt, väldigt levande.

Och jag höll honom intill mig när allt var slut.
Han luktade som Måns.
Hans päls var varm av solen men kroppen var livlös, tom och stilla.
Jag förbannade hans sista dumhet och jag strök hans huvud.
Jag önskade mig ett mirakel och bad om att få honom tillbaka.
Men döden är definitiv och hans kropp förblev stilla.

Allt som finns kvar är tomhet, värk och sorg.
Vi som skulle ha så många fler år tillsammans.
Det var inte såhär det skulle sluta.
Inte nu.
Inte så.

Om jag vetat att den här morgonen skulle bli den sista som vi hade, så skulle jag stannat upp en stund extra.
Klappat honom så som han ville bli klappad, pussat på hans huvud och berättat hur viktig han var.
Det blev inte så.
Jag såg honom och körde iväg.
Visserligen tittade jag lite extra på honom precis som alltid.
Han var tillfreds, ute och sömndrucken.
Bara en timme innan hans död släppte jag in honom efter nattens spaningar, såg honom äta och allt var som det skulle.

Nu är "var som det skulle" borta.
Tillsammans med honom.

Ikväll ska jag tända ljuset på hans grav, skåla för honom med bubbel och gråta över den ensamhet han lämnat mig med.
I stillhet ska han hedras, denna makalöst trogna katt.
Denna livskumpan som jag fick ha.
Han som alltid kom när jag ropade.

För han var katten som alltid sov i solen.
Min Måns.

ANNONS
Av Avinorev - 15 augusti 2015 01:15

I väldigt många år har jag ogillat att fylla år.
Jag vet inte riktigt när det startade.
Kanske var det någonstans där i gränslandet mellan barn och ungdom?
Ni vet vid den där punkten när saker som julafton, sommar och födelsedagar förlorar det magiska som de en gång besatt?
Då, när man slutar känna den där alldeles speciella känslan.

Eller så var det den där födelsedagen för många år sedan då mormors död blev verklighet på riktigt?
Då när hon varit borta sedan 8 månader tillbaka, när jag var vilsen, jagad och tom?
Det var just på den födelsedagen som hennes bortgång sjönk in hos mig. Och allt pga ett enda litet kort med krokig handstil som fattades.
Den födelsedagen grät jag hela dagen.
Fast jag vet inte om det verkligen var då mitt obehag inför födelsedagar föddes.

Jag tycker om andras födelsedagar. Jag älskar att fira min barns årsdagar.
Kanske för att de fortfarande har den där känslan av magi kvar?
Jag tycker om att uppmärksamma andra på deras dag. Jag tycker om att planera och köpa presenter.
Men jag avskyr min egna.
Och det är inte för att åren går och jag blir äldre.
Gud ska veta att jag längtat efter årens tillägg.
Jag tror snarare att det är besvikelserna som kommer med åren som går.

Innan jag fyllde 25 tänkte jag att då, då när jag nådde 25 år, då skulle jag känna mig vuxen på riktigt.
Det gjorde jag inte.
Jag var precis samma. Och blev besviken.
När jag var 29 så såg jag fram emot att passera det där magiska talet och lämna 20-årsåldern bakom mig för då, då skulle det vara...perfekt.
Och jag blev besviken.
Den födelsedagen grät jag också.
Och dagarna därefter.
Och det var då jag beslutade mig för att jag var färdig med att förvänta mig saker som aldrig skulle ske och bara precis låta bli att fira den där dagen.

Om lite mer än en månad blir jag ytterligare ett år äldre.
Jag har ingen ångest för saker jag inte åstadkommit och lever inte med en ånger för saker jag gjort.
Jag är tillfreds med de beslut jag fattat, om än en gnutta frustrerad emellanåt.
Men i det stora okej med precis allt.

Och då jag klassas som vuxen, trots den uteblivna känslan (som visserligen vuxit lite under åren som gått) så har jag tagit ett beslut om att hålla det där löftet som jag gjorde för ett år sedan.
Så, jag bokade ett hotellrum i en stad ett par timmar härifrån och styr bilen dit den 25:e september.
När min årsdag infaller dagen efter är jag långt ifrån det som vanligtvis är och de enda jag tar med mig är mina två bundsförvanter som delar mitt blod, min humor och mitt utseende. Bara vi tre. Så som det en gång var.
För hos dem bor fortfarande magin.
Även när jag fyller år.

Av Avinorev - 2 augusti 2015 23:08

Idag fyllde min näst minsta, och näst största, nio år.
Nio år... Så länge har jag haft honom. Nio år.
Det är ganska lång tid. Men ändå väldigt kort för ett liv.

Nu är kvällen sen, huset tömt på gäster och borden tömda från kakor, koppar, glas och tallrikar.
Det enda som skvallrar om vad som hänt idag är blommorna som fyller ytorna som brukar vara tomma.

När sista gästen gått blev huset stillsamt igen.
Och funderingarna kom ikapp mig.
Vi har hunnit med mycket under våra nio år tillsammans, han och jag och vi.
Våra år har varit mycket av mycket.
Det var i princip när han föddes som livet tog en helomvändning och förändrades så drastiskt.
Och så många år som gick kantades av rädsla, sorg, ilska och av oro.
Nästan nio år.
Sju för att vara exakt. För det var för 2 år sedan som det började sluta.

Men det var inte pga honom. Och inte pga hans bror. Och inte pga hans syster.
Dessa tre små människor har egentligen enbart varit grunden till all glädje och kärlek jag någonsin känt och fått ha.
Som jag får ha.

Ibland tänker jag på framtiden.
På den trygga verkstad deras syster får växa upp i.
På den ovisshet hon kommer ha.
På allt hon aldrig kommer behöva uppleva.
Och så tänker jag på den dag som hon blir medveten och behöver få veta att det finns skillnader som hon inte förstår.
Dessa skillnader kommer de båda bröderna också bli medvetna om en dag, om de inte redan är det dvs.
För det finns skillnader som jag helst velat sudda ut men måste förlika mig med.

Jag önskar jag kunde ge er hela världen, mina egna två enda.
Jag önskar jag kunde förändra allt som någonsin varit och göra det till vad det borde varit från början.
Jag gör så gott jag kan för att sudda ut linjerna så mycket det bara går.
Vi är en egen enhet mitt i en annan enhet som är vår.
Vi tre kommer alltid vara något alldeles speciellt. Precis som då. Precis som sen.
Och jag tror aldrig att någon någonsin kan förstå.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se