Alla inlägg under mars 2015

Av Avinorev - 31 mars 2015 16:39

Precis där.
Här intill.
Ekande tomt.
Det saknas ord just där.
Och bitar.

Jag har inte kunnat sluta leta efter dem sen dagen jag upptäckte det.
Motvilligt letande faktiskt.
Med en stor bit misstro.

Jag hatar misstro.
Och tomma hål.
Som ett blankt sms med ett nummer vars namn tagits bort.

Det viskar hemligheter som skulle göra ont och skada.
Skrikande tyst.
Svidande närvarande.
Och ändå så långt ifrån.

Jag hatar viskningar.
De där som man hör men inte kan tyda.
Medvetenheten om att bli utesluten och undanhållen.

Och ingen fyller i orden som hör ihop med bilderna.
Som ett korsord med tomma rutor.
Ett sådant som man återvänder till gång på gång.
Som bara skaparen har svaret till.

Jag hatar korsord som jag inte kan lösa.
Precis lika mycket som böcker med dåligt språk.
Och tigande tystnad.

Jag hatar orden "Jag minns inte" från minnen som minns.

Och jag hatar att köra fast och inte lyckas komma loss.
Eller att försöka måla en yta där färgen bara pärlar sig.
För att man inte rengjort tillräckligt.

Ja, jag hatar en hel del saker.
Men mest blir jag trött på just det.

Fyll i hålet och måla det slätt.
Nu direkt.
Helst redan innan.
För det är fult såhär.
Med ett hål i luften.

ANNONS
Av Avinorev - 29 mars 2015 23:39

Saken är den att vi gömmer saker.
Vi glömmer saker.
Vi väljer det.

Vi undanhåller och suddar ut och målar nytt.

Jag vill inte säga att jag är bitter.
Men jag har börjat ifrågasätta.
För mig själv mest.

Varför det startade och riktigt när vet jag inte.
Det känns som att det är så sent.
Att det borde varit innan.
Men jag hade kanske inte tid?!
Eller möjlighet.

Jag har börjat titta på det ur ett annat perspektiv.
Fått en annan sorts distans och en annan sorts blick.

Det finns tusen saker jag skulle vilja ifrågasätta högt.
Ställa upp i ljuset.
Men ändå inte alls.
För det hade blivit svårt.

Distanseringen är svår.
Känslan kring det likaså.
Den är stundtals arg, stundtals ledsen och stundtals likgiltig.

Och jag har börjat förstå en annan sida av verkligheten.
Jag har börjat förstå en annan känsla, andra tankar.
De som inte var mina.

Jag har nog tryckt ner saker tidigare.
Låtit det glorifieras på något vis och inte velat röra vid det som skapar svärta på handen.
Undrar vad det beror på?

Duktighetsstämpeln kanske?
Jag hatar duktighetsstämpeln.
För den är inte min.
Jag är varken duktigare eller bättre än någon annan.
Och jag vill inte vara den som fixar.

Det bor en stress i mig sedan många år tillbaka.
Det var inte jag som byggde den från början, det är alltid yttre påverkan.
Det finns inget fog för den stressen längre men ändå bor den där, längst in bland det som är glömt och undangömt.

Jag minns saker som jag ifrågasätter idag.
Som jag aldrig låtit någon annan ta del av någonsin förut.
Och kanske aldrig någonsin kommer göra heller.
För det handlar om den där integriteten.
Min och någon annans.
Mest någon annans skulle jag tro.

Besvikelse och frustration läcker ut och trycks tillbaka.
För det är nog ändå inte lönt.
Man ska inte väcka den björn som sover.
Man ska nog bara låta det bero.
Fast då behövs en distans.
Och den blir ganska enslig.

ANNONS
Av Avinorev - 24 mars 2015 14:28

...så känns det lite faktiskt.
Som att jag hört allt förut.
Sett allt förut.

Jag trodde frigörelse skedde när man var ung.
Inte för att jag är gammal, men ändå.
Kanske händer det flera gånger i livet?!
Behovet av att bryta sig fri.

Fast det är inte det heller egentligen.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Annat än att jag känner en tröttsamhet.

Ni vet känslan av att behöva bryta ny mark.
Bryta gamla mönster och andas ny luft.
Och ändå trivs jag bra precis här.
Tillsammans med känslan av en svag rädsla och oro.
Som en separationsångest av nödvändig vikt.
Kanske.

Jag har blivit äldre på en enda kort sekund.
Nästan gammal och självständig i mitt inre.

Jag märker det på mitt föräldraskap.
Den förnöjsamhet det är den här gången.
Den där känslan av att inte behöva stressa alls.
Av att inte tycka det är tråkigt alls.
Njutningen och tålamodet som bor i mig.
Inför alla mina barn.
Närheten till dem också.

Jag märker det på mitt val om vem som får mina tankar av ventilation.
Jag tänkte på det när jag satt i bilen och kände tyngd som behövde talas.
Och det fanns bara en enda som jag ville skulle få lyssna.
Den där enda som faktiskt lyssnar på det jag har att säga.
Han som jag delar mina andetag med.
Han som verkligen hör.
Och någonstans blev det till en lättnad och en glädje.
Och när hans röst hördes blev allt lugnt igen.

Kanske är det en normal process alltihop?
Kanske mognade jag sent eller så mognade jag lite till?
Kanske växte jag ifrån ytterligare lite till?
Kanske är det bara en fas?

Oavsett vad så spelar det ingen roll ändå.
För jag mår bra och har allt jag har.
Och jag blev vuxen.
Trots allt.

Av Avinorev - 17 mars 2015 10:18

Livet byggs av detaljer.

Små fragment av bilder, ord och andetag.


Vi byggs av detaljer.

Små fragment av bilder, ord och andetag.


Andras bilder.

Våra bilder.

Andras ord och våra andetag.


Vi glömmer en del saker, medan andra etsar sig fast på vår näthinna.

Ibland är de bra.

Ibland är de dåliga.

Och vi måste antingen lära oss leva med dem, eller lära oss att gå vidare.

 

Det är ett avvägt beslut som måste tas.

En process som måste behandlas.

 

Vi måste väga för- och nackdelar, känna efter och komma till insikt.

Men känslor är svåra att förvalta ibland.

Svåra att förstå och svåra att tyda.

Det logiska kommer in och rör runt.

Det praktiska likaså.

 

Så hur vet man om man väljer med hjärtat eller hjärnan?

Hur vet man när det är grundat på en känsla eller tanke?

Är besvikelse lika flyktigt som en förälskelse?

Eller är det tvärtom?

Och är misstro ett bestående fenomen?

 

Vi har alla moln på vår himmel.

En del vita, mjuka och flyktiga.

Andra tunga, mörka och långsamma.

Fullkomligt lycklig är bara den som inget vet.

Och ibland önskar jag att jag inget visste.

Om de små detaljerna.

Om andetagen, bilderna och orden.

Medan jag sparar på andra fragment och försöker smälta bort de som etsat sig fast.

 

Jag kan höra allt, trots att inget är sagt.

Förnimma det ändå.

Förstå det som aldrig nämnts.

Och du tänker kanske att jag är tramsig, överanalyserande och tröttsam.

Och kanske är det så.

Fast jag vet ändå.

Och jag förstår likväl.

Precis som du, fast du inte säger det.

 

Så om jag frågar dig idag - Är du fullkomligt lycklig?, vad svarar du då?

 

 

Av Avinorev - 9 mars 2015 16:46

Man ska hålla truten och stryka medhårs.
Man ska inte ta över men göra det själv.
Man ska läsa tankar och förstå sina ogjorda handlingar.
Man ska vara förstående och ta på sig skulden.
Man ska lyssna men inte tala.
Man ska vara bekväm och till lags.
Man ska inte ha en åsikt.

Men jag har åsikter.
Starka.
Egensinniga.
Uttalade.

Man ska vara lagom.
Och inte ifrågasättande.
Man ska inte reagera.
Inte agera.
Inte något.

Och man ska inte begära.
Något alls.

Och som jag begär.
Mycket.


Så vems fel var det?
Ja men mitt uppenbarligen.

Men lyssna inte på mig.
Det är ändå inte nödvändigt.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se