Alla inlägg under september 2014

Av Avinorev - 28 september 2014 22:58

När var det hösten kom och tog över?
När föll alla löven från trädens grenar?
Var det inte sommar alldeles nyss?
Sken inte solen på våra ansikten precis?
Så när började regnet som dränkte allt det blomstrande?

Det har börjat bli frostigt, kallt och kalt.
Inifrån och ut.
Inga fler barfotafötter som rör vid min mark.
Inga fler solkyssta leenden som syns i min spegel.
Inga fler knoppar som brister.

Det är en döende tid.
Ett försvunnet liv.
En ensam suck när mörkret tar vid.

Det knakar i alla hörn och alla kanter.
Löv som faller och regn som droppar.
Solen har försvunnit och det luktar bistert.

Som om jag blundade en sekund och allt försvann med det.
Jag sa aldrig att jag inte visste.
Jag kände aldrig något annat.
Men jag är inte någon annan.
Eller så är jag det nu.
Blev jag det med hösten?
Precis som du?

Så jag låser dörren om mig och tittar ut på hösten.
Den är här nu.
Och sommaren försvann.


ANNONS
Av Avinorev - 15 september 2014 14:25

Det är nog sömnbristen som ger sig till känna.
Alla reserver börjar ta slut och tömmas ut.
Och jag känner mig grå och dassig och oinspirerad och arg.
För egentligen ingenting och samtidig på allt jag kan komma på.

Jag är arg på dig.
På mig.
På oss.
På er.
På sparade saker.
På bortkastade saker.

Och jag vill inte prata.
Inte heller lyssna.
Inte vara nära.
Bara vara egen.
Ensam, arg, ledsen, orkeslös och trött.

Jag är visst det glad ibland.
Det går bara lite längre mellan gångerna nu.
Jag orkar liksom inte skratta mer.
Just nu.

Man får oroa sig hur mycket man vill.
Jag oroar mig inte ett dugg.
Så oroa dig då för dig själv.
Jag orkar inte dela det ändå.

Jag ska fylla år snart.
Jag hade tänkt att fira det.
Nu tänker jag nog inte det alls.

De senaste månaderna har varit katastrofala, blandade med glädje, lycka och rus.
Grusade på samma gång.

Och jag är alldeles för känslig.
Jag vet.
Och det går i perioder.
Jag vet.
Och man är det som nybliven mamma.
JAG VET.

Jag vill ändå gräva ett djupt hål att försvinna ner i en stund.
Barnen kan visst det få följa med.
Men ingen annan nu.
Inte ens du.

Jag vill inte ha ett samtal eller en samvaro.
Jag vill inte ha mer närhet.
Jag har massor med närhet.
Varje dag.
Vartenda timme.
Och jag kan inte ge mer än så.
Just nu.

Så prata inte med mig om du vill ha ett trevligt svar.
För jag kan inte ge det heller just nu.
Jag behöver få hålla andan en stund.
För överlevnads skull.
Och vara ensam med mina tankar ett tag.
De där tankarna som egentligen inte säger någonting alls.
För egentligen är det tyst inom mig.
Och det är skönt.
För en gångs skull.

Det går över om ett tag.
Just nu måste jag bara överleva det här.
Och varken du eller någon annan kan hjälpa till med det.
För det yttersta är ändå mitt.

Hon sover ibland.
Och då är allt ändå ganska bra.

ANNONS

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se