Alla inlägg under april 2014

Av Avinorev - 22 april 2014 11:05

"Du kommer få höra sanningen snart".
Från dig då eller?
I så fall är det inget jag vill lyssna på för ur din min kommer inget annat än lögner och elaka ord.
Och i din värld är du kung. Trots att du i verkligheten inte är mer än smuts.
Du vet inte vad sanning är.
Du vet inte vad sanning betyder.
Därför att du bryr dig bara om dig själv.

Vem är du att ringa mig och tro att allt är bra och att jag ens för en sekund skulle lyssna på dig?
Vem är du att göra det?
Du visste ju att jag inte ville prata med dig. Det sa du ju själv. Så varför förväntade du dig ens ett svar?

Och hur i hela fridens namn kunde du någonsin få för dig att du skulle hitta förståelse och medlidande hos mig?
Det får du aldrig mer igen.
Och hur i hela världen kunde du någonsin tro att jag skulle köpa din version om att din exfru ljugit ihop allt?
Har du glömt att jag levde med dig i flera år?
För det har då jävlar inte jag.
För du tillåter mig inte att glömma.

Vet du om att jag emellanåt får panik över graviditeten och det faktum att jag ska ha barn?!
Därför att jag vid tillfällen tänker att jag kommer bli lämnad och ensam igen.
För att jag tänker att jag kommer leva ensam i ett samboliv.
Därför att dina ord "Gör det själv" fortfarande kan ringa i mina öron.

Vet du om att jag fortfarande kan höra Isaacs desperata skrik när du lovat ta hand om honom men istället söp dig full och däckade i badrummet?!
Han var 2 månader gammal.
Och du skulle ta hand om honom.
Men du var inte full.
Och det var inte ditt kräk jag torkade från golvet.
Det är versionen du vidhåller.

Vet du om att jag fortfarande kan komma ihåg känslan jag kände när jag kom hem en kväll och du hade gått och lagt dig men lämnat Isaac kvar i vagnen i hallen.

Vet du om att jag fortfarande kan se Adams skrämda blick när du puttade mig uppför trappan medan han såg på?

Vet du om att du fick mig att känna mig värdelös på så många sätt och vis?
Men jag är inte värdelös.
För jag var den som tog hand om barnen redan då. Och jag är den som tar hand om dem nu.
Och jag kommer inte bli ensam lämnad igen.
För han älskar mig och barnen.
Alla barnen.
Till och med flickan som sparkar i min mage.
Och jag vet det därför att han är med.
Varje kväll pratar han med henne, känner hennes sparkar och berättar för henne att han älskar henne.
Och då släpper min panik och jag vet att det är så här det egentligen borde vara, alltid.

Till skillnad från dig så skapar han en trygghet och en pålitlighet i barnens liv.
Och han skulle ALDRIG lägga en hand på varesig mig eller barnen.
Och han skulle aldrig kalla dem diverse elaka saker.
Och han skulle aldrig ringa mig och säga att han inte ville ha dem eller att någon av dem var ett djävulsbarn.
Och han skulle aldrig säga att han skulle komma på en skolavslutning, fotbollsträning, match, aktivitet och sedan utebli.
Till skillnad från dig.

Det har gått 10 månader sedan jag fick veta.
Du har spenderat dessa 10 månader med att hota mig, skrika på mig, misshandla din fru ytterligare, besöka barnen på skolan utan tillåtelse och förvarning, rivit upp barnen med lögner och gubbenilådanpåhitt. Tvingat mig att släppa allt jag höll på med, för att köra och hämta hysteriska barn. Du har försökt göra skit för mig, vägrat prata med barnen enligt de riktlinjer jag gett dig och lekt martyr.

Under dessa 10 månader kan jag räkna antalet samtal du haft med barnen på en hand.
Och de normala samtalen existerade inte ens.
Men självklart är detta mitt fel.
Det säger ju du.
Jag är den onda, den jävliga och uppviglaren i det här.
För jag tänker ju bara på mig själv.
Och aldrig barnen.

Men du ringde igår.
4 månader efter att du ringde och var hotfull mot mig.
Jodå, du ringde igår och ville prata med Adam på hans 10-årsdag.
Samma Adam som valde att lägga på när du ringde hans mobil för 4 månader sen.
Och sedan blev du arg på mig när jag sa att du inte fick prata med honom igår.
Och då blev det synd om dig igen.
Det ville du gärna berätta för Adam.
Hur du var ett offer för denna onda moder som han har.
För du kunde inte på något vis förstå varför jag nekade till samtal igår och erbjöd samtal idag istället.
Du förstår nog fortfarande inte och tror säkert att du kan använda det mot mig också.
Men en normalt funtad människa förstår.
Därför att det var hans 10-årsdag.
Han är lycklig.
Han var på strålande humör.
Han skulle ha kalas.
Och du har inte hört av dig på flera månader.
Så nej, dina behov kom inte i första rummet, trots att du så gärna vill ha det så.
Dina behov kommer aldrig komma i första hand här.
Aldrig.

Men det kommer du aldrig att förstå.
Ingenting kommer du någonsin att förstå.

Så ring inte och fjäska för mig igen.
Jag behöver inte dina lyckoönskningar till mitt kommande barn. Helt ärligt så blir det bara skrattretande.
Fast, nu vet jag ju dock med säkerhet att du läser varje ord jag skriver.
Så, trevlig läsning då.
Kvällslektyr månne?!

Undrar hur det känns?!


Dumjävel.

ANNONS
Av Avinorev - 8 april 2014 16:29

Vet ni vad det värsta av allt är?

Det är att höra Adam berätta, att se hur han försöker hålla tillbaka tårarna, att höra darret på hans röst och att slutligen se det svämma över.

Det är också att se Isaac förändras, som i ett trollslag bli liten, med ett påklistrat låtsasleende och en förställd röst.

Att inte kunna få kontakt med honom och att förstå hans osäkerhet.


Vet ni vad som fascinerar mig mest är?

Det är deras storhet, deras förmåga och deras mod.


Och vet ni vad?

Jag hade fel.

För jag trodde att det var Isaac som skulle bli lätt och Adam skulle vara svår.

Men det är tvärtom.

Såklart, tänker jag nu med den givna efterklokheten.


Och jag är tacksam för att jag inte ska sitta med hädanefter.

För jag vet inte om jag hade klarat lyssna mer, utan att känslorna hade synts.

För du vet hur ont det gjorde i din kropp, och fortfarande gör, när mamma gråter.

Visst?!

Mammas tårar är de sorgligaste tårarna som finns.

Och det är Adams och Isaacs också nu.

Och de ska inte behöva se mina sorgliga tårar.


Och jag kan inte på något enda sätt förmedla den känslan som bor i mig kring allt det här.

Jag kan inte på något rimligt vis berätta om den smärtan.

Jag kan inte alls beskriva hur mycket tårarna kan bränna och hur stor klumpen i halsen kan bli.

Och jag kan inte alls förklara en ilska som ändå inte alls är så arg som den borde vara.

Kanske för att jag aldrig riktigt greppat allt ordentligt heller...


Jag har greppat bitvis.

Jag har förstått hela scenariot.

Jag har hört orden.

Men jag vet egentligen inte om jag verkligen förstått.

Kanske är det kroppens sätt att skydda oss.

Att tillåta oss veta allt men bara känna en del.


Det hade nog blivit övermäktigt på annat vis.

Det är det redan ändå.

Just nu.

När allting hann ikapp.


Fan ta dig som gjorde så.

Fan ta er som bara såg på.

Fan ta dig.




Fan ta dig.


ANNONS
Av Avinorev - 7 april 2014 00:00

Det är natt och mörkt.
Det är tyst och ödsligt.
Jag har kört på dystra skogsvägar, i dimma, med regn på min ruta, i onödan.
Nödvändigtvis.
Det har inte slutat skrika inombords.
Jag vet inte om det någonsin kommer göra det.
Som om all glädje runnit bort.
Som om skriket tagit över.
Fastän det är tyst.

Imorgon vill man förändra saker.
Varje minut vill jag förändra något.
Men jag orkar aldrig.

Tankens kraft är oerhörd.
Så säger man.
Fast inte min tanke just nu.
Eller så är det den som är oerhörd.
Tanken om att inte orka.

Jag vantrivs på något sätt.
På ett annat sätt.
I mig.
Med mig.
Jag vill förändra men vet inte hur.
För allt jag säger är "Jag orkar inte".

Jag är trött på att vara vaken.
Jag är trött på att höra samma ord.
Jag är trött på att vara samma människa.

Krisreaktion, sa man.
Hela jag är i kris ikväll.
Kanske t.o.m imorgon.
Kanske även igår.
Kanske sen länge tillbaka utan att jag lyssnat?!

Det är som att jag står och ser efter något som kan tyda på ett livstecken.
Som att jag, återigen, inväntar explosionen.
Och den kommer strax.
Jag känner det i kroppen.
Den kommer snart igen.
Och jag är inte redo.
Är man någonsin redo...?

Av Avinorev - 6 april 2014 18:38

Därför att det är vad alla andra anser sig ha rätten att göra?!
Berätta för mig vad jag ska och inte ska göra.
Och kanske reagerar jag för starkt.
Kanske det.
Men något i mitt inre slår bakut och skriker hejdlöst då.
I hela mitt liv har någon annan bestämt vad jag ska göra.
I hela mitt liv har jag levt med en tyst ångest, en osäker känsla.
Och jag hatar varje sekund av det.

Jag är självständig.
Jag är egen.
Jag är självförsörjande.
Jag är kapabel till att ta egna beslut.
Dumma som smarta.
Bra som dåliga.
Oavsett - MINA!

Så om jag vill köra en onödig runda så gör jag det.
Om jag vill köpa ett skåp så gör jag det.
Om jag vill sälja en soffa, så gör jag det.
Om jag vill sitta i tystnad, så gör jag det.

Och du får inte berätta för mig att jag inte får eller hur jag borde göra.
För jag gör som jag vill i världsliga ting.
Och jag låter dig få göra som du gör i världsliga ting.
Jag ifrågasätter inte dina val med anklagande ton.
Jag klagar inte på dig och försöker heller inte belägga dig med dåligt samvete.
Du får göra som du vill.

Allt jag kräver är en ömsesidig respekt och ett kvitto på att jag är vuxen, precis som du.
Jag behöver inte pekpinnar och lektioner.
Jag behöver samspel och samtal.

Så berätta inte för mig vad jag ska göra.
Jag får välja själv och på egen hand.
Berätta inte för mig.

Av Avinorev - 5 april 2014 09:18

"Det är inte ens fel att två träter", sa någon en gång.

De orden har följt mig och gjort mig vansinnig sen dess.
Och jag ville säga något då men kunde inte.
För "husfridens skull".

Ibland är det inte så enkelt.
Ibland är lösningen inte så självklar.
För saken var den att det var inte jag som förföljde och betedde mig.
Det var inte jag som slog och hotade.
Det var inte jag som berättade för barnen om diverse saker.

Nej, för det var jag som försökte gjuta olja på vågorna.
Det var jag som hittade på ursäkter till varför han inte gjorde som han lovat.
Det var jag som mådde illa och svettades varje gång han ringde min telefon.
Det var jag som fick ta striderna för allt som någonsin hände.
Det var jag som kallades häxa och dum i huvudet för att jag inte gjorde som han ville.
Det var jag som torkade tårar och fick ta hand om barnens krossade drömmar.
Det var jag som såg dem lida i tystnad.

Det var även jag som tog en strid för eran skull.
Det var jag som hotades för att ni skulle få träffa barnen.
Och det var jag som fick stå med hundhuvudet sen och orden "Det var du som gjorde att det blev så."
Jag som inte gjort någonting.
Och visst var det en fin gest av er att skicka blommor och choklad, tillsammans med ett kort och era initialer.
Men sen skulle jag ljuga om vem blommorna var från när barnen frågade.
Från brevbäraren tydligen.
Men ett ska ni veta - jag ljuger inte mer för mina barn.
Och ingen ska någonsin få ljuga för dem igen.
Ingen ska tvinga dem till tystnad igen.
Och INGEN ska någonsin få skada dem igen.

Ni bygger ert liv på lögner och fasader.
Ni blundar och vill inte se.
Men hela slottet har rasat och innanför murarna står ni, blottade och i det rätta ljuset.
Ni valde en misshandlande pappas parti framför två oskyldiga barn.
Ni valde en hustrumisshandlares parti, därför att det var "synd" om honom.
Ni valde hans parti därför att ni aldrig sett några blåmärken.

Blåmärken sitter inte alltid på utsidan ska ni veta.
En del blir fastetsade långt in i själen.
Ert svek kommer vara ett sådant.
För NI valde bort det allra finaste ni hade i era liv.
Och ni är inte välkomna tillbaka.
Ni kanske aldrig slog oss, men ni gjorde oss nog så illa.
Och jag blir fortfarande arg när de där ynkliga små orden dyker upp i mitt minne.
"Det är aldrig ens fel att två träter...."

Av Avinorev - 3 april 2014 08:56

Det är konstigt ibland.

Tankar, saker, minnen.

Som att någon påminner från en annan plats och får oss att komma ihåg.


Igår när jag skulle somna dök Eddie upp i tanken.

Eddie. Katten med det fula namnet därför att Isaac fick lov att döpa honom.

Den där lilla katten som plötsligt satt utanför vår dörr för snart tre år sen.

Liten, hungrig och med en svans som var skadad.

Den lilla grå katten som inte var mycket mer än några veckor gammal och fullkomligt livrädd men behövande.

Han som valde oss.


Jag har inte tänkt på honom på ganska länge.

Visst har vi nämnt honom från tid till tid men inte mer än så.

Förrän igår.

Då dök han upp i mitt minne, helt apropå, och jag kom ihåg vartenda rörelse han tagit.


Idag är det två år sedan Eddie dog.

Det visste inte jag.

Jag hade fått för mig att det var i Maj.

Jag t.o.m sa det till Henrik när han frågade när han dog.

Det var idag för två år sen.

Och det visste jag inte...


Men han finns i mina tankar idag.

Han har funnits där sen igår.

Och jag har gråtit en stund över honom igen, för han var vår lilla katt.


En del saker finner jag ingen förklaring till.

En del saker bara är.

Kanske var det något i mitt undermedvetna som visste att den här dagen var den.

Fast helst av allt vill jag nog tro att det var Eddie själv som påminde.

Att han ändå finns med på något sätt och osynligt stryker sig längs mina ben.

Ja, så vill jag tro att det är.



Två år idag.



Av Avinorev - 2 april 2014 14:24

I min mage bor en flicka.
Hon har bott där i 138 dagar nu.
I 20 veckor.
5 månader.

Hon hör oss prata varje dag och har sina bestämda rutiner för när hon är vaken och sparkar.
Hon är med varje morgon när jag väcker hennes bröder.
Hon är med varje morgon när jag väcker hennes pappa.
Hon väcker mig varje morgon, innan klockorna ringt, och tvingar mig till toaletten.
För hon har sina rutiner.

Varje dag pratar vi om henne.
Varje dag pratar vi med henne.
Varje dag undrar vi hur hon ser ut och vem hon kommer vara.

Hon har två storebröder som längtar efter henne minst lika mycket som jag.
Och hon har en pappa som längtar allra mest.

Hennes äldsta storebror blir 10 år strax.
Henne yngsta storebror hinner fylla 8 år innan hon kommer.
Och deras föräldrar känner sig mäkta priviligierade.
För vi får ta del av alla deras dagar, alla deras steg, alla deras ord och alla deras tankar.
Och vi ska bli föräldrar en gång till.
Till en flicka.
Till en flicka.
Tanken är svindlande och svår att greppa.

Vi längtar efter dig varje dag, lilla du.
Hela familjen.
Allihop.
Och vi ska älska dig, precis som vi älskar varandra vartenda dag.
Det var med dig som livet blev komplett.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3
4
5 6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se