Alla inlägg under november 2013

Av Avinorev - 26 november 2013 15:00

Man skulle nog kunna säga att parförhållanden är synonymt med gemenskap.
För att kunna leva i ett förhållande krävs det en dos av just gemenskap.
Utan gemenskap är man bara två människor som fördriver sin tid under samma tak.

En viktig kärna i ett parförhållande är kärlek.
Men alla äktenskap och förhållanden innehåller inte just den delen.

För att kunna leva tillsammans behöver man en gemensam plan.
Ett gemensamt mål.
Det bästa gemensamma målet är framtiden.
Den som är nära och den som är på avstånd.
Att få lov att åldras tillsammans och kunna blicka tillbaka på ett liv som byggdes av glada stunder och minnen.

Men alla har inte det målet.
En del tappar bort det där på vägen då gemensamheten inte finns i grund och botten.
Då måste man finna något annat som gör att man känner samhörighet och som att man ändå har ett gemensamt mål, trots allt.
Fast sådana mål är oftast kortvariga och byggs allt som oftast av hat och ilska.
Man bygger upp ett gemensamt krig och göder varandras ilska istället för att fokusera på det som får en att må bra.
Man krigar tillsammans, sida vid sida.
Därför att det är allt man vet.
Därför att ingen annan gemenskap går att finna.
Och början på slutet har börjat.

Om man lever ett liv i hat och ilska kommer glöden falna och bli till aska tillslut.
Och när den sista glöden flämtar inser man desperat att det inte längre finns några ord att utbyta.
Och man kan återuppliva hatet och ilskan igen.
Men bara för en stund.
För krigar man mot allt som är sunt och sant så förlorar man tillslut.
Och slutet tar vid.

Att leva ett liv som enbart består av krig är aldrig en hållbar lösning.
Därför att utan kärlek och glädje är ett förhållande ingenting värt.

Bygg ditt liv av förståelse, sunt förnuft, kärlek och en framtidsplan och du ska skratta på ålderns höst tillsammans med den du älskar.

ANNONS
Av Avinorev - 24 november 2013 20:36

För en vecka sen kändes en vecka som lång tid.
Men så var plötsligt söndagen här och vi blev ensamma i ett hus som känns ödsligt tomt och stort.
En fjärdedel av familjen har åkt bort för ett par dagar och det känns som att det ekar av tomhet.
Halva jag försvann.
Halva barnen försvann.
Halva vi försvann.
Trots att det bara är en fjärdedel.

Du har varit borta i en timme och vi har redan saknat dig i bitar.
Och barnen har bara pratat om dig.
Och jag har börjat fasa för natten.
För jag kan inte sova utan dig.

Och jag undrar hur jag klarade så många år utan dig innan.
Nu när jag inte ens klarar en enda.

För det är tomt här utan dig.
För det är så fel här utan dig.
Du ska vara här.
Hos oss.
Med oss.
Med mig.

Och på kvällen ska jag somna med dig tätt intill och vaggas till ro i takt med dina andetag.
Och på morgonen ska jag vakna av din klocka som ringer innan min och peta på dig så att du stänger av den.
Och jag ska säga: "Det är telefonen", när du börjat famla med väckarklockan.
Och jag ska stiga upp innan dig, starta kaffet, väcka barnen, kissa Gösta, för att sedan väcka dig.
Och du ska fråga varför jag stängt av din klocka.
Och vi ska dricka kaffe tillsammans, på språng, i köket.
Och vi ska pussas hejdå och säga "Jag ringer sen".
Och jag ska köra till jobbet.
Och på eftermiddagen ska vi komma hem och laga middag tillsammans, efter att barnen är hämtade.
Och vi ska läsa läxor med pojkarna, busa med Gösta och hjälpas åt med disken.
Och när pojkarna somnat ska vi krypa ner i en soffa tillsammans och titta på vänner, så som vi alltid gör.
Och när kvällen är alldeles för sen, som vanligt, ska vi borsta tänderna tillsammans, släcka ner huset och bädda ner oss och katterna.

Det är så det ska vara.
Inte så här.
Inte tomt, ensamt och ödsligt.

Jag är inte hel utan dig.
Skynda fram dagarna och kom hem till oss igen.
Du är vår fjärdedel av helheten och färgen på min pensel.
Utan dig skiner inte solen.

ANNONS
Av Avinorev - 23 november 2013 10:44

För nio år sen förändrades livet.
Sedan förändrades det på nytt, två år senare.
Många gånger under årens gång har livet förändrats.
Men allt ställdes på sin kant, då för nio år sen.

För nio år sen var jag en "egen" människa.
En självstående människa.
En gör vad du vill-människa.

Så kom Adam och jag blev dubbel.
Och så kom Isaac och jag blev trippel.
Sen nio år tillbaka har jag inte tänkt en enda tanke som bara involverar mig.
För i alla mina tankar, i alla mina handlingar, så tänker och handlar jag för tre.
Varje dag.
Varje minut.
Varje sekund.
Och utan att ens reflektera över det.
Mer än ibland.

Varje val jag gör påverkar oss.
Minsta beslut påverkar mer än mig.
Alla mina ord påverkar oss.

Visst har jag egentid emellanåt, men aldrig fullt ut.
För i tanken vilar alltid barnen.
Och reflektionen över det är en märklig känsla.
Men aldrig är den jobbig.
Barnen är en självklarhet.
Att tankar innefattar dem är en naturlighet.
Därför att de är en förlängning av mig.
Deras känslor är mina känslor.
Deras skratt är mitt skratt.
Deras tårar är mina tårar.
Deras ord är mina ord.
Och allt de känner känner jag dubbelt upp.

Så nej, jag är inte en egen människa längre.
För nio år sen förändrades det, radikalt.
Jag är tre och inget betyder mer än det.
För först kom barnen.

Av Avinorev - 21 november 2013 10:52

Jag har en bitter smak i munnen.
Bitter som döden.
Och tre ord som ringer i öronen.
"Du kan inte."
Jag kan inte.
Och jag accepterar det allra mesta som jag inte kan.
Och försöker kanske lära mig tills jag kan.
Men inte den här gången.
Inte nu.
För inte ens det kan jag.

Alla andra tycks kunna.
Men inte jag.
Jag som kunde förut har plötsligt blivit fråntagen just det.
Bara sådär.

Allt det som jag tog för givet blev plötsligt inte mitt.
Inte för mig.
Inte alls.

Är det för vad jag sa eller gjorde de där gångna åren?
Är det ett straff av något slag?
Är det en läxa på sitt eget konstiga vis?

Man tappar liksom bort sig själv helt plötsligt.
Och tron på sin egen förmåga.
Den som inte finns.
Den som en gång fanns.

Och sorg smakar bitterheten.

Det finns många saker som får mig att vilja gräva ner mig under täcket, men det här är inte en sån sak.
Just nu känns inte ens täcket som en räddning.

Man ska vara tacksam för det man har.
Men man får fan gråta för det man inte fick.

Det är så ibland.
Bittert.

Av Avinorev - 16 november 2013 21:58

Man kan sitta i ett rum fullt av människor och ändå känna att det ekar tomt.
Man kan vara omgiven av folk av alla dess slag och ändå känna sig ensam och ödslig.
Till och med i en klänning som skimrar i ljuset.

I kyrkor ekar det alltid.
Falsk emellanåt.
Tomt ibland.
Fastän det finns fullt av folk.

När känslan blir ihålig och masken stelnar, blir allt som finns inuti mörkt.
Man kan inte fly från sig själv.
Man kan fly från stenras, vågor och stökiga hem, men inte sig själv.
Och jag vill fly från mig själv.
Lämna mig där i glömskan och låta mig försvinna bort.
För en stund.

För jag vet inte vem jag är just nu.
Jag vet inte var jag är.
Jag vet inte hur jag är.
Mer än ödsligt tom och grå.

Och jag vet inte vad jag vill, mer än att försvinna för en sekund.
Och heller inte vad jag velat.
För jag har tappat bort allt längs vägen.
Och ibland slutar man orka.

Det är den där gnagande känslan av tårar som bränner.
Eller orden som stakar sig och blir motsagda likväl.
Och jag tycker inte om dig ikväll.
Lika lite som jag tycker om mig.

Och jag lämnar allt.
I en klänning som skimrar i ljuset.

Av Avinorev - 8 november 2013 22:22

Ibland kan det kännas lättare att hantera egna misstag med att försöka skuldbelägga andra.
Man kanske tänker att den där, ständigt gnagande, ångesten ska lätta då.
Ibland får man kanske för sig att om man pekar ut någon annan som ett svart får så lyser ens egen ull lite gråare?!
Ibland kanske de där långa nätterna försöks lindras med någon annans dåliga samvete.

Men när inte det går då?
Vad gör man då?
Hur mycket mer byggs ångesten på?
Och hur mycket längre känns plötsligt natten?

När man inte är i frid med sitt eget så försöker man applicera det på någon, eller något, annan/annat.
För det är när det stormar i ens eget hav som man försöker skapa vågor på andras.
När ens eget vatten ligger blankt finns ingen orsak till att blåsa upp till storm.

Alla gör vi dumma saker och vissa väljer mörka vägar.
Men vi väljer själva om vi ska avvika från våra fält med vildblommor och sommardoft, för att vandra längs det karga och det kala.
Ingen kan tvinga oss att gå dit vi inte vill.
Och ingen kan skuldbelägga den som inte har någon skuld.

En del saker för vi själva upp till ytan.
Och de sakerna får vi själva ta konsekvenserna för.
För en del människor blir det starten på ett nytt liv.
För andra en död.

Handlingar man gjort är man ensam ansvarig för.
Beslut man tagit får man ensam stå för.
Och man kan leva med övertygelsen om att det var rätt.
Men man kan aldrig förvänta sig att resten av världen ska samtycka.

Att försöka skuldbelägga någon annan för att döva sitt eget dåliga samvete är inte mödan lönt.
För det är den som skuldbelägger som bär den största bördan.
Ensam.
Till sista andetaget.

Och vi andra kan stänga våran dörr, tända våra ljus och leva våra liv.
Till det sista andetaget.

Som ett gästspel i periferin.

Av Avinorev - 4 november 2013 17:19

Jag undrar hur det känns.
Att vara den vars ansikte blir utsuddat och konturlöst.
Att vara den som bleknar bort och försvinner.
Att vara den som väljer att suddas ut.

Jag undrar hur tankarna går.
I ett huvud som börjar bli oformlig.
I en kropp som förlorar all sin form.

Jag undrar hur känslorna känns.
I ett hjärta som slutat slå.
I en själ som slutat leva.
I en mage av sten.

Och jag undrar hur det känns.
Att vara den som förlorar minnet.
Att vara den som försöker återskapa en bleknande skepnad.
Att vara den som suddar ut.

Och jag undrar hur tankarna går.
I ett huvud som försöker förstå.
I en kropp som växer.

Och jag undrar hur känslorna känns.
I små hjärtan som slår.
I själar som börjat leva.
I magar som gör ont.

Och jag undrar vad jag ska göra.
Och jag undrar hur man torkar tårar som aldrig faller.
Och jag undrar hur man förklarar ord som aldrig sagts.
Och jag undrar hur man förklarar en död utan en grav.
Och jag undrar hur man lindrar svek man inte själv skapat.
Och jag undrar hur mycket mer de egentligen vet.

När de inte ens minns hur man ser ut...är det då världen tar slut?

Av Avinorev - 2 november 2013 12:40

"Vad väntar du på?", var det någon som frågade.
Och jag funderade för en sekund.
Jag väntar på ett slut.
Jag väntar på en fortsättning.
Jag väntar på att stiltjen ska vara över.

Det har inte blåst till storm på länge nu.
Inte ens en kraftig vindpust har dragit förbi.
För det är vindstilla här hos oss.
Som lugnet före stormen.
Och jag vågar inte tro på att stormen dragit förbi och klingat av för alltid.

Det blåser alltid upp igen.
En orkan drar alltid in och ödelägger allt som jag byggt upp.
Varför skulle det vara annorlunda den här gången?

Som en bomb som tickar på och som närmar sig slutet, för varje dag som går.
Men utan nedräkningens synlighet.
En del dagar räknar jag tickandets minuter, sekunder och timmar.
Andra är ljudet avlägset och frånvarande.
Men jag vet att klockan tickar på där i bakgrunden av våra skratt.

Till jul kanske det blir?
Troligtvis är det då.
Och jag vet inte hur jag ska agera då.

Ett halvt år har strax passerat.
Ett halvt år.
Och för varje dag som går växer en del saker sig starkare, medan andra bleknar och glöms bort.
Band knyts åt och tar överhand.
Tillhörigheter tar över och själar växer samman.

En familj byggs av kärlek, tillförlit och närvaro.
En förälder är förälder i livets alla skeden.
Och du som inte är där har förlorat din plats på alla sätt och vis.
En familj byggs inte av blod.
En familj byggs av kärlek och av närvaro.
Och trygghet.
Och blodet blir tunt och genomskinligt vitt.

Man glömmer bort och slutar prata om det.
Som en regnig dag på sommaren, som försvinner bland solvarma havsbad och ljumma kvällar.

Och man ska inte tro att man kan komma och gå som man vill.
Och ett halvår är en lång tid i en tanke som är här.

Om tio år från nu finns man inte längre kvar.
Om man inte fanns där då.
Om ett år från nu är man på andra sidan jorden.

Sex månader är lång tid i en tillvaro som är färsk.
I kroppar som växer och blir stora.
I centimeter på en längd.
I mil på ett vokabulär.
I känslor i en pojke.

Och för den som undrar så har vi det bra.
För det finns skratt igen.
Och närhet, kärlek och trygghet.
Och inga frågor ställs i det som gjorde ont.
För tanken är här och nu och den största frågan som lever däri är: "När kommer Henrik hem?"

Som en regnig dag på sommaren.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se