Alla inlägg under oktober 2013

Av Avinorev - 31 oktober 2013 12:28

Utanför fönstret är världen grå och regntung.
Jag sitter på ett tåg och ser världen fara förbi.
Natten var en plåga och huvudet känns tungt.

Jag vaknade av mitt eget skrik efter Adam och Isaac.
Jag vaknade av min egen röst.
Kallsvettig, med hjärtklappning och livrädd.
Och vågade inte somna om.
Och vågade inte stiga ur sängen.

Och nattens bilder fortsätter jaga mig in i dagen.
Och känslan sitter kvar.
Avklingande men påminnande.

Och utanför fönstret rusar en grå värld förbi.

ANNONS
Av Avinorev - 29 oktober 2013 17:08

Det är bara det att jag tänker för mycket.
Fast jag trivs i mina tankar, stora som små.
Jag kan måla upp historier som aldrig någonsin hänt, leva där i dem och föreställa mig en hel värld.
Som ett dockskåp på något vis.

Där kan jag möblera, leka och föra dialoger.
Och monologer om jag så vill.
Där vet jag alltid exakt vad jag borde säga, göra och vara.
För det är min värld och min historia.

Ofta tänker jag på vad jag skulle gjort annorlunda eller hur jag skulle gjort i en viss situation.
Och alltid får jag lov att säga det som aldrig blev sagt.

En dag i livet ska jag peka på någons handling och påtala den på ett subtilt och artigt vis med tonfallet "men så tokig du är."
Och med ett roat leende på läpparna.
Istället för att tiga ut den och låta det gå förbi.
En dag ska jag göra precis så som dockorna i dockhuset gör och känna en viss tillfredsställelse efteråt.
När tillfälle ges.
Om jag känner för det då.
Och den som mottar budskapet ska inte förstå det förrän senare och orden ska gro och rota sig långt där bak i huvudet.

Och då, då har jag sagt allt jag ska.
För tänk, så tokig du är.

ANNONS
Av Avinorev - 21 oktober 2013 15:39

Jag passerade en ort idag som har en historia jag alltid kommer ha i bakhuvudet.
En historia som byggs på emellanåt men som, stundvis, vilar i glömskan.
Den innehåller människor, ord och handlingar som ger mig en obehagskänsla och en form av ångest.
Den är inte välkomnande.
Och den var aldrig välkomnande.
Jag var aldrig välkommen där.

Det var en tid då jag vände ut och in på mig själv för att bli accepterad, mottagen och omtyckt.
Och inte en enda gång fanns det en känsla av äkthet.
Och såhär på avstånd kan jag se det falska ännu tydligare.
Genom fönstret på tåget ser jag den tryckta stämningen och min egen förminskning.
Därför att jag aldrig var tillräckligt bra.
Därför att man inte är det där om man har egna åsikter och en egen vilja.
Så jag kastade bort den egna viljan, den egna ambitionen, den egna åsikten.
Och blev till ingenting.
Därför att då, då blev jag iaf accepterad för en stund.

Jag lät någon annan styra över mina åsikter, min vilja och mitt sätt.
Mitt språk var inte längre mitt.
Mina rörelser var inte längre mina.
Och jag hukade mig i varje steg.
Vem var jag då?

En enda ort kan röra upp så mycket känslor, så många tankar, så mycket ångest.

Det tog några år men jag kom tillbaka tillslut.
Sakta men säkert växte allt det där fram igen.
Trevande många gånger och omkullkastat flera gånger.
Men det återvände tillslut och jag kom ut på andra sidan men fördubblad kraft.

Och ja, mina åsikter är starka.
Och ja, min vilja är enorm.
Men nej, era åsikter och ord bekommer mig inte igen.
Ni gror igen och ruttnar ihop i era förlegade åsikter och era rädslor för livet.
Och den glans ni tror ni har har bleknat sedan många år tillbaka.
Och jag tycker det är sorgligt att man inte kommer längre än så.
Att man inte blir mer än så.

Och mitt tåg stannade där en minut och rullade förbi.
Och jag stiger aldrig av där någonsin igen.
För min berättelse fortsatte skrivas medan er blev tyst och gulnande.
Och mitt tåg tar mig hela vägen in i framtiden där livet blev så som det alltid var menat att vara.

Det tog några år, men vi är där nu.
Tillsammans för alltid.
Vi fyra.
Ni och jag.

Av Avinorev - 14 oktober 2013 22:19

Varför ligger alltid fokus vid kroppen?
Varför är det alltid det första som omnämns och blir påtalat?
Varför är vår storlek avgörande för vad som ska sägas?

Som om vi inte hade nog med bekymmer med det där ändå?!
Som om vi inte grämde oss tillräckligt.
För vi duger ALDRIG!

Ibland duger vi inte för oss själva och ibland inte för andra.

Och varför har vi så snedvriden, idiotisk syn på hur en kropp ska se ut?
Varför jämför vi oss med andra och tittar på oss själva, med avsky?
Varför hör vi: "Du är tjock." när det i själva verket är orden "Jag tycker bättre om dig såhär, jag gillar inte det trådsmala."
Och varför måste man påtala att man "inte gillar det trådsmala"?

Varför måste kroppen alltid påtalas?
Varför måste vi påtala utseendet överhuvudtaget?
Besitter vi inget annat än det?
Är utseendet allt vi har?

Ibland önskar jag att jag vore blind.

Av Avinorev - 14 oktober 2013 13:54

Man kan bli kär många gånger om.
I än den ena, än den andra.
Man kan förälska sig i saker, djur och andra skapelser.
Man kan förlora sig i tillfälliga tidsfördriv och man kan bli kittlande lycklig av tillfälliga möten.

Mina katter är jag kär i.
Eller nej, jag älskar dem mer än ord kan beskriva.
Katterna alltså.
Jag blir förälskad i mina djur.
Jag älskar dem över allt förstånd.
Därför att de älskar mig också.
För vi tröttnar inte på varandra.

En sådan kärlek är ganska svår att finna när det kommer till andra människor.
Man älskar sina barn över jord och det allra heligaste.
Om man är normalt funtad iaf.
Och man älskar sina föräldrar precis så mycket.
Om föräldrarna förtjänat det.
Men en människa man egentligen inte har några band till är inte självklar att älskas så högt.
Den människan kan man tröttna på.
Få nog av.
Och lämna kvar i bakgrunden av det förflutna.

Men en gång i ditt liv möter du någon som möter dig på samma plats.
En gång i ditt liv ska du träffa den där enda och älska den till döende dagar.
En dag, om du har tur, blir du älskad på samma sätt.
Och visst blir du lite trött ibland.
Precis som du blir på dina barn när de tjatar och gör tvärtemot.
Men aldrig ska du bli så trött att du lämnar det därhän och vandrar vidare med en tomhet vid din sida.

Bara tanken på att förlora alla de mina gör ont och skapar sveda.
Utan dem hade världen ekat tom och stegen blivit stumma.
Utan dem hade luften blivit hålig och sikten blivit mörk.
Alla de mina.
Från katter till hund, den vuxna människan vid min sida, min vapendragare och vän och det allra finaste jag skapat - mina barn och följeslagare.

Jag har varit kär och förälskad flera gånger förut.
Men den här gången i livet är allt på annat sätt.
Och jag kan med enkelhet säga - Jag älskade inte dig.

Av Avinorev - 8 oktober 2013 15:37

Barn.
Misshandel.
Barnmisshandel.
Visst gör ordet ont...
Visst svider det till i hjärtat och visst suger det i magen av bara tanken.
Applicera det sedan på ett barn i din närhet.
Kanske är det din son, din dotter, ditt syskonbarn, din väns barn.
Då känns det ännu mer, eller hur?!

Tänk dig att barnet är ca 5 år gammalt.
Tänk dig att barnet kissat på sig.
Tänk dig att detta femåriga barn springer, i rädsla, ut i mörkret och gömmer sig för föräldern som jagar.
I ilska.
För att barnet kissade på sig.
Tänk dig in i ett femårigt barns känsla där han står, gömd i mörkret, bakom ett skjul.

Tänk dig in i situationen att bli släpad från köksbordet för att du äter för långsamt.
Du som bara har så mycket att säga.
Tänk dig in i rädslan för att duscha därför att du tvingats in i vattnet och kallats för svin.
Tänk dig in i situationen att bli puttad så du skrapar upp dina knän.
Av en vuxen människa som borde vara trygghet.
Tänk dig in i situationen att vara rädd för att bli slagen.
Tänk dig att bli slagen.

Tänk dig in i situationen att vara ett syskon som måste hålla tyst.
Tänk dig in i situationen att hela tiden behöva vakta så att ingen någonsin förstår.
Tänk dig hur ett leende kan bli jobbigt.

Tänk dig att vara 6 år gammal och inte vilja leva längre.
Tänk dig att vara 9 år och inte kunna berätta allt det som gör ont.

Tänk dig att vara barn och att alltid vara rädd.

Tänk dig att vara den andra föräldern, att förstå men aldrig veta.
Tänk dig att få veta flera års hemligheter.

Vad känner du?
Maktlöshet?
Ilska?
Sorg?

Barnmisshandel...visst gör det ont?!

Av Avinorev - 7 oktober 2013 08:17

Adam och Isaac, det finns något jag vill att ni ska veta.
Något jag behöver berätta för er.

Ni vet väl om att ni är luften jag andas?
Ni vet väl om att ni är det viktigaste jag har?

Jag känner att jag behöver be om ursäkt till er och jag hoppas ni någonsin kan förlåta mig.
Ni kanske inte tänker så nu.
Men ni gör det kanske sen?
Det kommer kanske en dag då ni börjar ifrågasätta mitt agerande...eller snarare brist på agerande.
En dag kommer kanske frågorna om varför jag aldrig gjorde något.

Och jag kan svara att jag försökte.
Jag kan berätta om alla mina samtal med olika människor om små saker som oroade mig.
Jag kan berätta om tårarna som kom utan anledning, om ditt leende som blev mer och mer sällsynt, om ditt humör som svängde, om den outtalade oron hos er båda, om dina ord om att inte vilja leva längre...6 år gammal...
Jag kan berätta om alla BUP-samtal och mina strider för att ens få ta er dit.
Jag kan berätta om era blåmärken som ni låtsades ovetande om.
Jag kan berätta om mina tankar och allt jag gjorde...
Men i slutänden gjorde jag egentligen ingenting. För jag kom aldrig igenom er mur.
Allt jag kunde göra var att se tårarna falla och försöka stoppa det bleknande leendet.

Och jag klandrar mig själv från tid till tid.
Därför att jag aldrig tvingade fram sanningen som ni gömde.
Fast sen å andra sidan - Hade ni berättat för mig då?

Jag lovar att alltid skydda er.
Jag lovar att alltid försöka lindra det onda så gott det går.
Jag lovar att aldrig sluta slåss för er rätt och er existens.
Och jag lovar att alltid lyssna på er.
Och höra allt ni säger.

Och jag är så hemskt ledsen för att jag aldrig förstod precis hur illa det var.
Och jag är så ledsen för att jag inte kunde skydda er.

Ni vet väl att jag älskar er mest i hela världen?

Av Avinorev - 2 oktober 2013 11:00

När jag skriver så är det med ett behov.
Av olika saker.
Som behovet av att ventilera.
Jag skriver inte om positiva dagar och glädjefyllda minuter.
Oftast inte i alla fall.
För jag behöver inte ventilera det i text och tystnad.

Det är alla de där andra, tyngre orden, som behöver försvinna bort med det skrivna språket.
Det är de där tankarna som bara förföljer men som inte kan utryckas i tal.
Därför att det inte finns någon att säga det till.
Därför att det är en monolog.
Och monologer hålls bäst i tystnad.
Och den som väljer att läsa mina monologer, väljer att läsa en del av mina tankar.

Livet är turbulent från tid till tid.
I olika grader och av olika anledningar.
Och i mitt huvud finns alltid tankar som vänds och vrids till döende dagar.
Eller tills de blivit satta i skrift och får vila därefter.

Jag skriver nog ner allt egentligen.
Men det är bara en bråkdel som blir sedd.
Det klottras ner på en pappersbit vid sängen, i anteckningar i telefonen, i ett block som ingen kan se.
Och det försvinner.
Att skriva är att bli befriad.
Även om ingen någonsin får läsa så har jag sagt det ändå.
Och bördan lättar.

Men du gör inte så.
I dig gnager tankarna och oron.
Hos dig byggs rädsla och osäkerhet tills en mur av misstro blivit rest.
Och jag kan höra det i din röst och se det i dina ögon.
Och visst kvittar det vad jag säger då?
För mina ord och mina meningar studsar mot muren och ekar i tystnaden.
För där bakom din mur, i din tystnad, vet du redan allt.
Allt det som inte är sant.
Och det finns inget jag kan säga eller skriva som får din mur att falla.
Inte ens att spricka.
Fogarna är starka och för varje dag blir de starkare.

Det är misstro som dödar och förstör.
Det är misstro som gnager och förgör.
Och jag har inga ord mot misstro eller tystnad.
Inte ens skrivna ord.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se