Alla inlägg under september 2013

Av Avinorev - 26 september 2013 09:33

En av de värsta känslorna som finns är den där du måste låtsas som att världen ler, dansar och sjunger.
Därför att det förväntas att vara så.
En dag om året ska det definitivt vara så.
En dag om året ska du svara att allt är helt fantastiskt underbart, att allt är bra och att du är glad, nöjd och tillfreds.
En dag om året ska du få uppmärksamhet och sång.
Den dagen ska du le med hela ansiktet och utstråla all glädje din kropp besitter.

Men om det inte är så den där enda dagen på året?
Om det visar sig att livet inte är i takt och att sången är falsk?
Kan man inte få slippa den där dagen då?
För vem fyller man år?
För vems skull firar man den där dagen som man föddes på?
Får man inte lov att utebli just den dagen?
Får man inte komma insmygande i ett tyst hus när alla somnat?
Måste man låtsas fastän man inte orkar?

I den bästa av världar är dagarna perfekta när du fyller år.
Den bästa världen är inte här just nu.
Orosmolnen hopar sig och regnet hänger tungt.
Och jag vill inte låtsas.
Och om jag vill gråta över livets idioti så gör jag det.
För det är min jävla födelsedag.

ANNONS
Av Avinorev - 21 september 2013 10:44

Jag tror vi har adopterat ett monster.
För en knapp vecka sedan hämtade vi hem Gösta.
Efter ett dygns noggrant övervägande och funderande kom vi fram till att den enda hanen i kullen var den mest harmoniska av valparna vi träffat.
Och Gösta var harmonisk, med attityden - I don't give a shit.
Bra attityd tänkte vi och packade med oss valpen hem.

Föga visste vi då att I don't give a shit-attityden skulle växa sig ännu starkare.

Det har, som sagt, endast gått en vecka men på den veckan har det hänt massor i valpen med väldigt korta ben.
De första dagarna var han tätt intill oss, sov helst i soffan hela tiden och var ytterst uppmärksam på vad vi gjorde.
Katterna lät han vara ifred och vi tänkte: Hallelujah, det här kommer gå som en dans.

Nog för att vi var införstådda med att tonårstrotsen skulle komma om några månader och allt vi lärt honom skulle vara som bortblåst, men det var ju lång tid tills dess. Det visste ju jag med mångårig erfarenhet av både dobermann och labbe, wachtel, lajka.

Men Gösta är inte som alla andra. För Gösta ger verkligen blanka fan i det mesta, inklusive oss när han tycker så.
Katterna är inte längre fredade och samtliga av deras klor är nu både klippta, filade och manikyrerade.
Allt för att undvika att ha en blind jakthund framöver.
Och Gösta själv anser att han blivit stor nog att ta sina egna rundor runt huset, stolsben är bättre än tuggpinnar och mattes skor är fantastiskt tilltugg vid tvn.

Energin sprudlar i det lilla monstret men inte när vi anser att det är dags att gå ut.
Då ligger han som en medvetslös och vägrar att ens bevärdiga oss en enda blick.
När vi väl fått ut den lilla skrutten, sätter han sig på trappan och glor på oss med uttråkad blick.

Det var några år sen jag hade en valp inser jag nu.
Och förmodligen har jag bara precis förträngt alla hyss de hittat på.
Lite grann som man förträngt allt det jobbiga småbarnsåren innehöll.
Fast då, för några år sedan, var det jag som var hemma varje dag med spädbarn och valp.
Nu är spädbarnet stort och jag är och jobbar hela dagarna.
Valpen spenderar tid med husse på jobbet och kommer hem sprudlande glad över att få träffa barnen igen.

En vecka gör mycket med självförtroendet på en valp.
På många sätt och vis.
Och på både gott och ont.
Han är kaxigare, mer bekväm och tryggare och just de egenskaperna kommer nog växa ju äldre han blir.
Fördelen med det lilla adoptivbarnet är att han, trots hans föga intresserade inställning till nya lärdomar, ändå lär sig saker fort och inser vad som lönar sig och vad som inte gör det.

Och grunden är bra.
Trots hans fäbless för terrorisering av katterna och envisa inställning till saker, så gör han dagen till ett nöje med sin avslappnade stil.
Och tonårsperioden, som förmodligen redan startat, kommer bli ett helvete, det vet vi om. Men sen när han är vuxen är jag säker på att vi kommer ha den bästa taxen på planeten.
För han är ju vår och valpperioden är bara en kort bit av ett långt liv tillsammans.
Så visst ska vi nog klara oss igenom månader av uppätna skor och möbler, nattliga kissrundor och svordomar för att det är kallt.
Och när tiden börjar närma sig sitt slut, om många år från nu, och en ny familjemedlem ska komma in i vårt liv, då finns vår Gösta med oss i allt som innebär valpfostran.

Monstertiden är nu.

ANNONS
Av Avinorev - 20 september 2013 07:45

Det är höst.
Och snart vinter.
Luften andas morgonfrost och fingrarna blir kalla.
Kroppen kurar ihop sig vid varje kylig vindpust.
Löven har börjat skifta färg på träden och gräsets växande har börjat avta.
I min hall hänger vinterkappan och på hatthyllan ligger en mössa.
I bilen ligger handskarna. Samma handskar som jag grämer mig över eftersom de ligger där.
På mina fötter sitter höstskorna och i mina tankar har jag börjat planera för vinterskorna.
Men det verkar bara vara jag som förstått vart vi är på väg.

Runt omkring mig ser jag sandaler och ballerinaskor.
Tillsammans med en öppen skinnjacka, ett linne och shorts eller håliga jeans verkar det som att sommaren ännu hänger kvar.
Någon enstaka har tagit på sig ett par tumvantar och jag undrar om det hjälper alls.

Där står de och är snygga.
Och här står jag och fryser, med näsan nedstucken i halsduken.

Av Avinorev - 18 september 2013 07:58

Jag läser om döden denna morgon.
Om en människa som försvunnit innan livet ens har börjat.
Om en människa jag aldrig känt och aldrig träffat.
Och det svämmar över inombords.
Och halsen gör ont tillsammans med sparade tårar.

En liten del av världen har han berört.
Han som skrev ett brev till det barn han aldrig skulle få.
Han som visste att det skulle ta slut och att vinterns kyla är en gåva.

Hans död, som inte är min.
Hans liv, som inte var vid mig.
En ung man jag aldrig känt.
Och ändå berör han mig, djupt inne i själen, efter att sista andetaget tystnat.

Det gör inte ont i honom längre.
Smärtan har vandrat och bebor nu alla som var honom nära.
Och en liten del i oss andra.

Jag läser om döden och halsen gör ont.

Av Avinorev - 16 september 2013 17:07

"Du ska lära dig något av allt det här."

Jag ska lära mig något av allt det här. För man får inte mer än man klarar av, visst?!
Och man ska tänka positivt och vara positiv och göra det bästa av situationen.
Och klyschor klingar så väl just nu va?!

Nej, man får nog inte mer än man klarar.
Jag har inte sagt att jag inte klarar det.
Det har jag inte.
Men jag är ändå trött.
Man blir ändå trött.

Det känns som att jag håller andan och håller andan och håller andan.
Därför att ytan inte är inom räckhåll än.
Man måste hålla andan för att inte drunkna.
Och sikten är grumlig.
Allt man ser är som mest två meter fram.
Och man blir trött.
Man behöver ett lufthål.
En paus.
Någon form av ro.
Och tystnad. På insidan.

Hur många månader har gått?
Hur många dagar har passerat utan stiltje?
Var är harmonin. Livsharmonin.
Varför låter mitt soundtrack som 150 ostämda säckpipor?
Var är taktkänslan och stråkarna?
Och hur länge till ska det vara såhär innan det äntligen börjar klarna igen?

För efter regn kommer väl sol?!

Begrav en hund och ana en uggla i mossen, alla hönsen är ändå inte i kopparna och skåpet står i hissen.

Trötthet.
Bara så.
Give me a break.

Av Avinorev - 9 september 2013 22:13

Jag vill packa min väska och lämna allt för en stund.
Försvinna bort dit tillvaron inte når mig och tankarna är friska och klara.
Där ingen känner mig.
Där jag inte känner någon.
Där jag slipper försöka förklara det som inte kan förklaras.
Där jag slipper prata om allt som redan är sagt.
Där jag slipper höra mer av det som redan är förstått.

Och jag ska inte vara arg.
Och inte heller besviken.
Inte sårad.
Inte ledsen.
Inte irriterad.
Men heller inte glad.
Jag ska bara vara ingenting.

Utan krav.
Utan förväntningar.
Utan motstånd.
Och utan medhåll.
Utan rutiner.
Utan oro.
Utan tid.
Och utan tankar.

Vid ett hav på andra sidan jorden kanske.
Där människor passerar förbi utan mening och utan innehåll.
Och solen ska gå ner och åter stiga.
Och jag ska inte bry mig om något alls i världen.
För en stund.

Av Avinorev - 9 september 2013 16:11

Jag behöver gråta.
I flera timmar.
I flera dagar.
Bara gråta ut allt som skaver och gör ont.
Gråta bort alla kränkningar och all sveda.
Gråta bort mänsklighetens agerande.

Jag skulle kunna fråga varför.
Jag skulle kunna vända ut och in på mig själv för att finna felet.
Men jag har gjort det och det är inte där.
Det är inte mina lögner.
Men det är mina sanningar.
Och jag har en känsla av att jag ska straffas för dem sen.

Och jag önskar att jag inte brydde mig och att jag inte förstod.
Men hela mitt inre är fyllt av trötthet, misstro och gråt som aldrig får komma ut.

Det finns en mening med allt.
Visst är det väl så?
Jag ska dra lärdom av det här.
Eller hur?
Borde jag sluta belysa lögnerna?
Borde jag blunda och vända kappan efter vinden, precis som alla andra?
Är det så man gör?
Är det då man kommer vidare?
Men hur gör man det när lögnerna bränner som eld och ögonlocken svider?
Hur ser man förbi det som strider mot allt man någonsin trott på?

Om jag gör det så tappar jag bort mig själv.
Då försvinner allt som jag står för.
Och jag kan inte ens gråta.
För jag tror jag har glömt bort hur man tillåter sig själv att göra just det.

Hur kan man bygga en värld av lögner?
Hur kan man leva så?
Hur mår man då?

Av Avinorev - 8 september 2013 09:57

En sak jag har funderat på ganska mycket den sista tiden är föräldraskapet.
Som förälder blir man, minst sagt, ganska partisk då det kommer till bedömningen av ens egna barn.
När någon säger något fint om ens barn känns det i hela kroppen.
Detsamma är när någon, på något vis, skadar ens barn.
Då gör det ont i vartenda cell och hjärtat värker av sorg.

Jag får ofta höra fina saker om mina söner. För även om jag kanske inte alltid tycker att de är utmärkande väluppfostrade och artiga så tycker samhället det.
Kanske anser jag bara att de är på det vis som människor borde vara?!
Kanske tar jag bara för givet att det är så man uppför sig bland folk.
Kanske är det inte självklart?

Mina barn är trevliga.
De tar i hand och presenterar sig.
De ser folk i ögonen och de svarar på tilltal.
De säger tack och de visar respekt.
Men de lyssnar inte alltid och gör absolut inte som vi säger hela tiden.
De svarar emot och de visar humör. Precis som alla andra.
Och fastän jag känner mig partisk så vet jag deras brister och förväntar mig inte stordåd.

Adam är duktig i skolan.
Och han är fantastiskt trevlig och lugn.
Men även han besitter tjuvnyp och dumheter.
Isaac är också duktig men tycker skolan är överskattad och klarar inte av att förlora.
Men empatin som bor i den pojken är utomjordiskt stor.

Det är två fina pojkar, oavsett om de gör som man ska eller helt tvärtemot.
Vi blir testade och trötta ibland men säg den förälder som inte blir det?!
Jag tror att vi har en ganska sund syn på barnen i det stora hela.
Och jag tror aldrig att vi kommer vara så partiska att vi skulle välja att blunda om någon av pojkarna skulle göra hemska saker.

De som gör hemska saker är också någons barn.
De har också föräldrar som älskar dem.
Och så är det såklart.
Men en del föräldrar väljer just att blunda.
En del saker får man inte blunda för.
Aldrig någonsin.

För det är det här med värken i kroppen när någon gör ditt barn illa.
Det är den här djuriska ilskan som växer när någon slagit ditt barn.
När en vuxen slagit ditt barn.
I många år.
Då finns det inte längre några ursäkter och heller ingen plats för partiska åsikter.
Och då kvittar det om våldsutövaren är vuxen och egen.
För då kliver du som förälder in och gör glasklart vad som gäller, igen.
För du som förälder får aldrig någonsin acceptera att ditt barn slår. För lagen accepterar inte att ditt barn slår.
Jag skulle inte tveka för en enda sekund att ställa mig upp och ifrågasätta mitt vuxna barns beteende om mitt vuxna barn slog mina barnbarn.
Och jag skulle aldrig acceptera ett enda uns av en handling som den.
Och plötsligt hade jag inte längre varit partisk till mitt barns fördel och förmodligen hade jag granskat mig själv i alla sömmar för att få veta var jag brast i mitt föräldraskap.
Och det enda parti jag hade tagit hade varit de slagna barnens.
För barn förtjänar aldrig att bli slagna.
Och jag är inte rädd för att stå fast vid vad jag anser och för vad som är rätt.

Och skulle det någonsin hända en gång till så skulle jag handlat på precis samma vis.
Du är inte värd mina barns storhet om du inte är villig att skydda dem med ditt liv.

Barnen är fina och fantastiska därför att jag gjort dem så.
Och pojkarna har två föräldrar, men du är inte en av oss.
För du vet, man väljer själv.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se