Alla inlägg under juli 2013

Av Avinorev - 23 juli 2013 13:57

Ibland påminns man om hur fort tiden går.
Hur dagarna seglar förbi och veckorna blir till månader.

Årsdagar är just dagar då jag alltid stannar upp och förundras över att ännu ett år har gått.
För varje år som läggs till på pojkarnas liv så frågar jag mig var all tid blivit av.

Och igår var också en sån dag.
Igår var det ett år sedan livet som är nu började ta skepnad.
Igår för ett år sedan kysstes jag för första gången av honom.
Igår, för ett år sedan, hade vi i hemlighet gått runt och varit kära i varandra i ett halvår.
För ett år sedan satt han där i bilen, på en parkering, en timme innan utsatt tid, och väntade på mig, bara för att vara i tid.
Och jag gick runt inne på ett nattöppet ställe och räknade minuterna tills klockan blivit två.

Han stannade hos mig den natten och vi pratade tills solen hade stigit upp.
Och han har stannat hos mig sen dess.
Och jag ska stanna hos honom tills mina dagar tagit slut.

Det har gått ett år och husen har bytts ut.
Och möblerna likaså.
Men samtalen är desamma och fjärilarna bor kvar.
Och behovet av hans närhet har aldrig sinat.

För han är min bästa vän, min största kärlek, min värld och mitt allt.
Och livet tillsammans har egentligen bara börjat.
Vi har många år framför oss och nya äventyr på gång.

Att få spendera livet med dig är ett privilegium få förunnat.

ANNONS
Av Avinorev - 20 juli 2013 10:06

Jag kan inte sova.
Nätterna kantas av oroliga drömmar som får mig att vakna en gång i timmen eller mer.

Saker som skrämmer mig, jagar mig, förlamar mig.
Och belägger mig med en orokänsla som följer mig in i dagen.

Jag önskar jag vore barn igen.
Att jag vaknade som Adam vaknade idag.
Att jag smög in till mina föräldrar och viskade, med iver, fram frågan om jag fick gå till kompisen nu direkt.
Att jag hade så bråttom att jag knappt hann äta mackan sittandes och sprang i kläderna.
Att jag vaknade med den glädjen och förväntan.

Jag är inget barn och nattens oro är ett faktum.
Huvudet känns fyllt av seg sörja och kroppen på helspänn.
Men sova vågar jag inte göra.
För i sömnen jagar det mig.

Och jag har ingen aning om vad som står på.


ANNONS
Av Avinorev - 19 juli 2013 23:32

Det var en sån där dag idag.
De kommer ibland och lägger en dimma på allt.

En sån där dag då livet är grått.
Då timmarna går långsamt och andetagen är svåra.
Då tystnaden är total och sömnen är den enda räddningen.
Då jag vaknar och undrar varför jag någonsin behövde vakna.
Då allt det inre är i uppror och själen är stressad.
Då min egen närvaro är för jobbig och andras ännu mer.

Då när jag önskar att det alltid vore natt.
Att världen alltid var tyst.att allt alltid sov.
Att jag fick vara ensam med min tystnad.

Det var en sån dag idag.
En tung och jobbig dag.
Utan ork, lust eller kraft.
Med ett enormt dåligt samvete för detsamma.

Jag tog min cykel och försvann.
Lät vinden blåsa rent i mitt huvud.
Och gjorde som jag alltid gör - Promenerade upp och ner längs gångarna på en kyrkogård.
Fast den här gången var gravplatserna obekanta och alldeles nya.
Men på två ställen träffade jag människor som finns i min närhet trots att de sover sen ett tag tillbaka.
Jag pratade lite med dem.
Presenterade mig eftersom vi aldrig förr möts.
Och själen kom till ro.
Och stormen mojnade så tillslut.

För det var en sån dag idag.
En mörk och ordlös dag.


Av Avinorev - 19 juli 2013 13:23

Det bor en stress i mig för tillfället.
För att jag inte kan komma till ro.
För att jag inte har motivation till att göra något alls.
För att det är semester som jag inte lyckas njuta av.
För att jag känner mig stressad över att det är semester.
För att jag känner mig inlåst, ensam och rastlös.
För att sommaren håller på att ta slut.
För att jag inte tar till vara på dagarna som passerar.
För att alla andras liv och göromål är viktigare än mina egna.
För att jag förväntas göra så mycket mer än jag orkar, vill och har lust med.

För att jag inte är nöjd med vare sig det ena eller andra.
För att jag inte vill någonting men ändå vill så mycket.
För att jag inte kan komma underfund med vad jag egentligen vill.

Jag säger att jag vill ha min vardag tillbaka.
Och kanske är det så.
Fast ändå inte helt och hållet.

Jag behöver nog mest få vara människa.
Få vara bara jag.
Utan någon annans inblandning i ett enda uns.
Jag vill inte träffa någon.
Men jag vill inte vara själv.

Jag behöver staden, min take away-kaffe, främmande ansikten som passerar förbi, vuxna möten, lunchmöten, aw i solen med vänner jag försummat, tidiga morgnar, frihet och stress.

Jag behöver deadlines, problemlösning som inte inkluderar syskonbråk, tjat om läggningsdags, kompistjat och "jag kan inte"-skrik.

Jag behöver inte komma bort till en öde ö i medelhavet.
Jag behöver inte sol och värme.
Jag behöver inte en vecka i ett annat land.
Jag behöver bara vara mig för en sekund.
Jag behöver skjortor och kavajer.
Klackar och min dator.
Tusen mail och rörigt huvud.

För jag kan inte sova nu.
Inte tänka.
Inte något.

Jag är trött på semester.

Av Avinorev - 13 juli 2013 07:58

Jag tycker om att vakna först.
Att ligga kvar där i sängen och studera hans sovande ansikte, lyssna till hans andetag och låta dagen slå rot hos mig.

Jag tycker om att ljudlöst tassa genom hallen, bort till pojkarnas rum och stå i deras dörröppningar och titta på deras drömfyllda sömn.

Jag tycker om att smyga nerför trappan och mötas av en katt som hälsar god morgon.

Jag tycker om den där första, orörda stunden i en dag som nyss har grytt.
Innan alla ljud startar.
Medan fåglarnas kvitter och kaffekokarens puttrande fortfarande är de högsta lätena som hörs.

En stund kan jag sitta i solen i vår trädgård och höra humlor frenetiskt surra bland blommor och blad.

Och snart kommer en sömndrucken Adam ner.
Sovvarm och rosig, kisandes tillsammans med ett snett leende och ett hest "god morgon".

Just då är allt fortfarande lugnt.

Och sedan kommer Isaac.
Med plutläppar, ett leende och kramar.

I en timme eller så är allt ännu lugnt.
Och sedan startar dagen.
Och fåglarnas kvitter och humlornas surrande försvinner i sorlet av livet som tar fart.

Men just nu är det tyst.
Just nu hör jag fortfarande bara fåglar och humlor.

God morgon min värld.

Av Avinorev - 8 juli 2013 20:42

Det kommer dagar då man ser sig själv i spegeln och tänker: "Men för i helvete!"

Idag är en sån dag.
Igår också visserligen.
Och igår när jag la mig i sängen så tänkte jag att jag skulle springa idag.
För jag har inte gjort det på ett tag.
Bara latat mig och ätit ost. Typ.
Och då får jag dåligt samvete.
Och förihelvetetanken.
Och då tänker jag att jag inte ska äta mer.
Och sen tänker jag att det är förbaskat dumt att tänka så och att jag ska träna istället.
Det är alltid en väldigt bra idé precis när jag ska somna.

Så jag ställde klockan på 06.30 och bestämde att då, då skulle jag ut och springa...
Mmmm. För det hände ju...inte.

Och när kvällen började närma sig så kom PMS-humöret och gjorde mig sällskap och förihelvetetanken blev lite mer skrikig.
Så jag klädde på mig träningskläder och gav mig ut i spåret.
Och svor hela vägen.
För att jag inte orkade egentligen.
För att jag bara ville lägga mig ner och skrika.
Så jag fortsatte springa med mantrat "Skärp dig. Du kommer bli fet!", ringandes i skallen.
Och så svor jag lite till.
Nästan så att det osade svavel skulle jag vilja påstå.

Och jag gjorde nog nog min sämsta tid någonsin.
Fast sen å andra sidan - Jag tog mig runt, trots att jag inte orkade.

Och jag är ganska nöjd med det.
Och inte så arg längre.
Det är bra.

Av Avinorev - 8 juli 2013 15:15

Det är samtalen om allt och ingenting.

Det är skratten som gör det svårt att andas.

Det är tystnaden med samma tanke.

Det är tystnaden med olika tankar.

Det är de olika leendena.

Det är de olika blickarna.

Det är sättet du pratar på.

Det är sättet du andas.

Det är sättet du funderar på.

Det är hur du går.

Hur du står.

Hur du sitter.

Hur du ligger.

Hur du ber mig prata medan du håller på att somna.

Hur du säger att du tycker om att höra mig berätta.

Hur du ber mig berätta något du inte vet.


Det är hur du ser på mig med forskande blick, lutar dig lite närmre och frågar vad jag tänker på.

Det är hur du svarar när jag ringer.

Det är hur du sover.

Det är hur du drar fingrarna genom ditt hår när du blir tyst.

Det är hur du drar fingrarna genom mitt hår när du pratar.

Det är hur du håller min hand över bordet.

Det är hur du håller mina fötter med dina, under bordet.


Det är hur du ser på mig.


Det är din mun.

Dina ögon.

Dina händer.

Ditt hår.

Dina kinder.

Din näsa.

Dina öron.

Din panna.

Ditt leende.

Ditt torra skratt och ditt "Ja visst".

Ditt skratt från magen.

Ditt fniss.

Ditt allvarliga ansikte.

Din humor.

Din fantasi.

Ditt sätt att få mig att skratta som ingen annan kan.

Min omöjlighet att inte le när jag är med dig.

Din försiktighet.

Din vilja.

Din uppskattning för de små sakerna.

Det är att dina ögon skiftar färg.


Det är liksom du.

Det är bara precis allt med dig.

Det är du.


Du gör mig glad.

Du gör mig hel.

Du gör mig.



 

Av Avinorev - 8 juli 2013 10:31

Det är märkligt ändå vad ett avslöjande kan frambringa i så många liv.
Så mycket känslor, så mycket tankar, så få ord.
Och ändå så många halva meningar.

Stormen som drog in har klingat av och det blåser bara lite lätt just nu.
Tryggheten börjar ta plats igen och harmonin och glädjen börjar växa.
Även hos den där den värsta stormen drog fram.

Tystnaden har brutits och det tunga oket som burits på deras axlar är borta.
Och andetagen tycks gå hela vägen ner.
För första gången på så många år.

Det finns en avslappnad glädje och lättnad i den stora pojkens blick.
Och en sökande bekräftelse i den lilla pojkens.
Och stormen har lagt sig.
Och svängningarna har avtagit.
Och förnöjsamheten över livet finns där hos dem.

Ibland undrar jag om det finns en saknad och en längtan.
Och jag tittar efter den men kan inte se.
Och inga saknande ord kommer ur munnarna med lösa tänder.

Kanske händer det senare?
Kanske kommer de aldrig?
Kanske kommer de aldrig mer att vilja?

Rörelserna är avslappnade.
De kärleksfulla orden kommer spontant och ofta.
Till varandra.
Till oss.
Och närheten som söks är bekräftad.
Och kramarna är varma och fortfarande bebishullsgosiga trots de kantiga pojkkropparna och långa armarna.

Det känns som att vi har missat så mycket pga år av skamsen tystnad.
Men det finns ingen ilska längre.
Bara sorg.
För deras skull.
Och gränslös glädje för syret som går ända ner.
För kramarna som värmer.
För pussarna som behövs.
För närheten som eftersträvas.

Och tryggheten växer och harmonin tar våra händer.
Och vi mår bra.
Just nu.
I allt.
För inga monster bor längre under sängen.
Och inga spöken finns i garderoben.

Och jag är er sköld mot allt i detta nu.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se