Alla inlägg under maj 2013

Av Avinorev - 21 maj 2013 19:49

Det är det där med pessimister, realister och optimister.

Där finns alltid, i alla sammanhang, någon som känner det där krypande behovet av att lägga sorti på stämningen och knåda ner folk i marken.
De där som säger "Det ser ut att bli regn", när någon njuter av vädret.
De som säger "Den är säkert längre när vi handlat klart", när någon säger att kön är lång.

De finns överallt, på alla ställen, i alla konstellationer.
Och! De kallar sig själva realister.

Men är det inte förbaskat tråkigt ändå?
Är det inte väldigt tröttsamt?
Vill man verkligen omge sig av människor som ALLTID måste klaga på allt?

Fast...det är klart...man kan ju inte låta bli att bli lite imponerad ändå.
Av den enorma kreativiteten att lyckas hitta ett enda uns av negativitet i ett budskap som egentligen bara var positivt.

"Grattis, din brutna arm har läkt!"
"Då bryter jag väl snart lårhalsen."

"Tack för maten, den var jättegod."
"Var den inte lite torr ändå?!"

Och just där och då vill jag svara:
"Jo, det var fan den torraste soppan jag någonsin ätit!!"

Och TÄNK vad JOBBIGT det måste vara att vara en sådan människa.
Att ALLTID behöva leta fel och hitta negativa saker.
Att ALDRIG vara nöjd.

Och ja, det kanske är så att de där människorna som du inte tror tycker om dig, faktiskt inte gör det.
Och nej, det är inte så konstigt om du inte har tusen sällskapsförfrågningar om du bara klankar ner på allt hela tiden.

"Blommorna ser vissna ut."
"Jag gillar inte prickiga koppar."
"Den är säkert jättedyr."
"Om den är billig är det väl ändå bara skit."

Och våren är inte bra nog.
Och sommaren var kass.
Och hösten suger.
Och vintern skapar självmordstankar.

Och jag har slutat lyssna.
Och det är så förbaskat skönt.

Fast visst var väl maten lite torr ändå...

ANNONS
Av Avinorev - 21 maj 2013 18:03

Det är det där med pessimister, realister och optimister.

Där finns alltid, i alla sammanhang, någon som känner det där krypande behovet av att lägga sorti på stämningen och knåda ner folk i marken.
De där som säger "Det ser ut att bli regn", när någon njuter av vädret.
De som säger "Den är säkert längre när vi handlat klart", när någon säger att kön är lång.

De finns överallt, på alla ställen, i alla konstellationer.
Och! De kallar sig själva realister.

Men är det inte förbaskat tråkigt ändå?
Är det inte väldigt tröttsamt?
Vill man verkligen omge sig av människor som ALLTID måste klaga på allt?

Fast...det är klart...man kan ju inte låta bli att bli lite imponerad ändå.
Av den enorma kreativiteten att lyckas hitta ett enda uns av negativitet i ett budskap som egentligen bara var positivt.

"Grattis, din brutna arm har läkt!"
"Då bryter jag väl snart lårhalsen."

"Tack för maten, den var jättegod."
"Var den inte lite torr ändå?!"

Och just där och då vill jag svara:
"Jo, det var fan den torraste soppan jag någonsin ätit!!"

Och TÄNK vad JOBBIGT det måste vara att vara en sådan människa.
Att ALLTID behöva leta fel och hitta negativa saker.
Att ALDRIG vara nöjd.

Och ja, det kanske är så att de där människorna som du inte tror tycker om dig, faktiskt inte gör det.
Och nej, det är inte så konstigt om du inte har tusen sällskapsförfrågningar om du bara klankar ner på allt hela tiden.

"Blommorna ser vissna ut."
"Jag gillar inte prickiga koppar."
"Den är säkert jättedyr."
"Om den är billig är det väl ändå bara skit."

Och våren är inte bra nog.
Och sommaren var kass.
Och hösten suger.
Och vintern skapar självmordstankar.

Och jag har slutat lyssna.
Och det är så förbaskat skönt.

Fast visst var väl maten lite torr ändå...

ANNONS
Av Avinorev - 20 maj 2013 23:59

Ibland kommer en obehaglig tanke över mig.
Oftast slår jag bort den. Fort.
Men ibland tillåter jag den att fortlöpa.
Om ni inte skulle finnas hos mig - Vad gjorde jag då?!

Om ni plötsligt skulle ryckas bort från mig och era liv skulle ta slut - Vad skulle jag väl göra då?

Hur lever man vidare utan livet själv?
Hur andas man utan andetagens mening?
Hur tänker man utan tankens rot?
Hur överlever man utan hjärtats slag?

Och i all trygghet och ro bor där en fruktansvärd rädsla.
Som inte är synlig eller nåbar mer än någon gång då och då.
Som de där första månadernas intensiva lyssnande efter andetag.
Och än idag, nio år senare, kan jag komma på mig själv att stå utanför de nedsläckta rummen och lyssna efter era andetag.

Att bli förälder är att bli rädd för döden.

Att vara mamma är att vara allt.
För ni är allt.
Idag.
Imorgon.
För alltid.

Av Avinorev - 16 maj 2013 07:50

Tänk dig att älska någon så det värker i hela din kropp.
Tänk dig att älska någon så att alla tankar du tänker blir suddiga och utan fokus.
Tänk dig att älska någon som gör ensamheten plågsam och de frånvarande minuterna till år.

Tänk dig att älska någon som vänder upp och ner på hela din värld och allt du någonsin trodde var sant.
Tänk dig att älska någons alla detaljer.
Tänk dig att älska varje andetag, varje blinkning, varje rörelse, varje fin linje och varje skiftning.

Tänk dig att vakna varje morgon och bli förundrat tacksam för varje ny dag.
Tänk dig att somna varje kväll med en andlös tacksamhet för varje natt.

Tänk dig att älska din bästa vän.
Den som du kan prata i timmar med om allt och ingenting.
Den som du kan brista ut i skratt med när skrattet är som mest avlägset.
Den som pushar dig och stöttar dig i varje beslut och varje steg.
Den första du tänker på vid varje nyhet i ditt liv.

Tänk dig privilegiet att bli älskad tillbaka av just den människan.

Tänk att jag får älska dig.
Tänk att du älskar mig.

Av Avinorev - 10 maj 2013 08:15

Det sitter kanske i väggarna.
De höga tankarna och de snälla orden.
Förståelsen och förmågan att lyssna.

Kanske är det i golven som allt det goda slagit rot?
Tillsammans med ömheten och värmen.

I taken hänger kanske mjuka bokstäver och sammansatta meningar?

Genom alla fönster sipprar kanske ljuset in.

Det är kanske ett hus byggt för att bygga allt?

Det är kanske i väggarna som välmeningen bor.
Och ironin.

Så är det kanske.

Av Avinorev - 9 maj 2013 20:46

Det är det där med förväntningar.
Sänk dina förväntningar, sa hon.

Sänk dina förväntningar...

Men att sänka sina förväntningar är inte så lätt som det är uttalat.
Att sänka sina egna förväntningar är att, för mig, sänka mitt eget beteende och tänkande.
Och jag vill nog inte det.

Kanske därför att jag tänker att andra skulle bli besvikna på mig då.
Därför att jag förväntar mig att andras förväntningar är lika som mina...
Fast så är det kanske inte?!

Och kanske är jag onormal och annorlunda.
Förmodligen är jag det.
Och då vill jag nog vara det ändå.

Jag är informativ.
Mer än de flesta. Jag vet.
Men jag tycker om information.
Så jag berättar och informerar.
Och när jag inte gör det anses jag vara hemlig.
När jag gör som alla andra...
Visst är det märkligt ändå?!
Andra kan låta bli att säga någonting alls, göra som de behagar och köra sitt eget race.
Men om jag gör precis likadant så är det fel.
Därför att jag alltid räknar med, berättar och delger.
Därför att jag låtit omvärlden vänja sig vid det.

Och ibland undrar jag varför jag gör det alls.
Och mellan ibland kommer jag på varför.
Jag är uppvuxen i en familj som pratar, berättar och tar med.
En familj som alltid är under skinnet, till hands och närvarande.
Och ibland är det som att de är de enda som någonsin förstår alla knäppa tankar och känslor som virvlar förbi.
Och alltid är de de enda som jag kan berätta alla funderingar för utan att bli missförstådd.

En avart skulle man nog kunna kalla oss.
Som en sekt kanske...?!
Som bor utanför det allmänna levernet och som hör ord som andra inte hör.
Som ser saker som andra inte ser.
Och som bryr sig för mycket än vad som är normalt och lagom.
Och deras ord och mina flyter ihop och blir till samma.
Och när jag var yngre ville jag fly från att de alltid visste, förstod och hade på känn.
Men jag blev äldre och tydligen vuxen och visste bättre en dag.

Jag borde sänka mina förväntningar och sluta skapa min egen besvikelse.
Jag borde tänka på ett annat vis.

Jag borde så väldigt mycket.

Av Avinorev - 9 maj 2013 15:18

Hon kan undra ibland.
Undra om allt verkligen är som det ska.
Fundera på om det där var allt som skulle vara.
För hon är en rastlös människa.
En orolig person.
Och ibland känns det som att hon aldrig stannar fastän hon är kvar.

Och hon blir rädd ibland.
För hur hon tänker, känner och är.
Och hon lurar sig själv och skapar samma sak om och om igen.
För hon är inte värd mer än så?

Och ibland försvinner förmågan att känna att livet är tillfredsställande och att vardagen är givande.
Och när ledigheten kommer så hinner den rastlösa oron ikapp.

Men inte orken.
Eller förmågan att ta tanke till handling.
Och orden stakar sig och det stormar inuti.
Och ingenting är logiskt och allt är bara dumt.

Hon.
Eller jag.
Välj själv.

Av Avinorev - 7 maj 2013 08:06

Det är inte fint att säga att man vet saker innan de uppenbarats och/eller erkänts.
Då blir man obekväm.
Helst ska man hålla tyst och inte berätta vad man vet.
Och när det bevisats vara sant så får man inte säga - "Jag sa ju det."
För då är man en dryg jävel.
Innan dess är man bara paranoid eller annan valfri benämning.
Och obekväm.

Jag borde kanske lära mig hålla truten.
Fast att jag alldeles nyss lärde mig att öppna den.
Jag borde kanske återgå till att leka omedveten och på så sätt bli bekväm för utpekade.
Jag borde kanske sitta tyst och le och låtsas som att allt det där förvånar mig och att jag inte heller alls förstår varför det och det händer och inte händer.
Jag borde kanske låta bli att återge min tes och hävda att den är rätt.
För egentligen är det ingen som vill höra den.
Därför att egentligen vet alla om de självklara sakerna.
Medvetet omedvetna.
Så pass medvetet omedvetna att de inte ens inser det själva.
Invant beteende.
Enormt enerverande.
För alla i slutänden.

Nej, jag lär nog aldrig hålla tyst och låtsas som ingenting.
Jag får väl bara precis fortsätta lägga band på mig och inte bli allt för trött när det motargumenteras.
För hitintills har sanningen ändå visat sig tillslut.
Och hitintills har mina teser stämt alldeles för väl.

Och ibland skulle jag vilja vara medvetet omedveten.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se