Alla inlägg under februari 2013

Av Avinorev - 23 februari 2013 11:56

Många gånger har jag tjatat om det där med magkänslan.

Och mer och mer den senaste tiden tycks det som.

Förmodligen av anledningen att jag faktiskt lyssnar mer på den nu än någonsin förut.


De flesta lyssnar inte på den.

Man säger att man gör det men inser i vissa slutskeden att så inte alls var fallet.

Och jag tror att vi alla vet när vi försöker lura oss själva på ett eller annat vis.

Fast omedvetet medvetna.


Jag har levt omedvetet medveten och jag antar att det är pga det som jag börjat lyssna mer uppmärksamt på känslan jag får.

Istället för tankarna.

För tankarna ska alltid hitta en logisk förklaring som är på annat vis.

Tankarna ska alltid linda in allt och krånga till det.


Men man ska inte uttala sin magkänsla hur som helst.

Därför att det inte finns några belägg för den.

Därför att det inte finns en gund att basera den på.

Mer än just känslan.

Och känslan är inte god nog.

För mottagaren.


För oftast vet mottagaren det innerst inne men lyssnar mer på hjärnans tankar därför att den är mer logisk...

Jo tjena.

En uttalad magkänsla kan skapa obekväma situationer.

För samtliga.

Men! Om det blir en obekväm situation och om det uppstår en irritation/frustration/ifrågasättande - säger inte bara det en hel del då?

För den som inte har en minsta känsla av samma sak reagerar inte med försvar.

För det finns inget att försvara då.


Det är nyansen i rösten, den där enda osäkra blinkningen, det där lite för snabba andetaget och kroppsspråket som gör att man vet.

Det krävs inget geni för att avläsa en människas kroppsspråk.

Det krävs bara en viss uppmärksamhet.

Och det krävs heller inget geni för att läsa av en människas handlingar för att förstå vad grunden är.

Det krävs bara medvetenhet.


Men man ska vara tyst och endast uttala sig när belägg finns att presentera.

Saker man kan ta vid, saker man kan måla upp, saker som inte enbart är grundade på en känsla.

För annars har man ingen aning om vad man talar om och kan då uppfattas som paranoid eller valfri passande gren.


Men jag tror inte på att enbart läslig fakta är den enda sanna faktan.

Och det av anledning att jag fått det bevisat så många gånger om.

I slutänden visar det sig alltid att magkänslan var korrekt.

Ibland var det bara tolkningen som inte var sann.

Och tolkningen görs av hjärnan och dina tankar.

Och tankarna gör som de själva vill ibland.

Så kanske ska vi sluta tänka för mycket och lyssna lite mer på det som inte är påverkat och inlärt.

För man vet, innerst inne.

Och du vet det lika väl som jag.

Om du bara tar dig tid att lyssna.

Om du bara vågar.

Om du bara slutar ha en logisk förklaring som passar dig bättre än det som är sant.


Se på djuren.

Hur kan de avgöra om något är av fara eller inte?

Därför att de googlade det eller därför att någon annan sa det?

Eller är det för att de förlitar sig helt på sina känslor och vad instinkten säger dem?!

Och var härstammade vi nu från?


Just det.

Börja lyssna inåt.

Oavsett hur obekvämt det än må vara.

Men säg inget för bövelen.

Var tyst och bida din tid.

Har du rätt så har du rätt, och då vet du att du lyssnade på rätt ställe.

Och tillslut slutar du vara frustrerad över andra människors valda dövhet.

För du hör.

Grattis.

ANNONS
Av Avinorev - 22 februari 2013 11:50

Allt blir personligt, kränkande och ont.

Allt läggs på hög, skaver och gör ont.

Alla vill ha ett samtal, ett svar, en innebörd.

En förklaring.


Så även jag.


I min sko ligger också en sten som skaver och gör ont.

Och trots att jag stannar och tar av mig skon, tömmer ut stenen, så finns där strax en ny igen.

Och tillslut blir man trött på att stanna, knäppa av skon och tömma den på stenar.

Tillslut slutar man bry sig på just det och skakar bort den från hälen och in under foten.

Och man slutar tänka så mycket på den.

Fast man vet att den är där.

För den skaver oavsett vad.

På olika ställen.

Rörlig och kännbar.


Och när jag kommer hem och sätter skorna i hallen ligger den ännu där på botten av min sko.

Tills nästa gång jag tar skorna på mig.

Och jag tömmer ut stenen.

På hallgolvet ser jag den falla.

Och en ny sten tar plats.


Om och om igen.


 

ANNONS
Av Avinorev - 21 februari 2013 12:32

Jag vaknade upp till en känsla av tyngd denna morgon.
Och en tanke om att behöva be om ursäkt till hela världen.
För allt.
För inget.

Och tyngden dröjer kvar.
Och håglösheten släpas med.
Och det är tyst runtomkring mig.
Och tomt.
Och sorgset.
Utan grund.

Och jag är trött på att tyngden flyttar in.
För den är inte min.
Egentligen.
Det är inte jag.
Egentligen.

Jag skulle vilja sätta ord på känslan som bor här just nu.
Jag skulle vilja ge den en orsak.
Jag skulle vilja orka tänka alls.

Men de logiska tankarna och all ork är frånvarande igen.
Och det bor en oro i mitt inre som jag inte kan förklara.
Och en tystnad utan eko.

Och ibland blir jag rädd för all min hopplöshet.
Och för min brist på känslor.
För det är grått och trist trots solens närvaro utanför.

En bergochdalbana utan möjlighet att hoppa av.
Än.
När inte ens gråten finns till hands, då tror jag ibland att jag dött på något vis.
I ett par dagar.
För en stund.
Och jag längtar tills det är över igen och mörkret dragit förbi.

För jag är inte jag.
Och jag saknar det som inte finns.
Och jag önskar jag kunde hitta det som fanns här alldeles nyss.

Jag tror jag börjar bli rädd för hela livet strax.
Det är inte såhär det ska vara.
Var tog jag vägen?

Av Avinorev - 15 februari 2013 10:29
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Avinorev - 8 februari 2013 09:59

Ibland blir det bara helt tyst inombords.
Som att alla ljud försvunnit och insidan beklätts med betong.
Inte ens ett eko för inga droppar faller.

Och det är nött och skavt och grått och trist.
Och andetag som inte går hela vägen ner.
Och en lättskrämd känsla.
Och skinnet känns ömt och minsta beröring gör ont på något vis.
Och minsta ord gör att kroppen rycker till och hjärtat stannar upp.

Sensibilitet.
Känslighet.
Konstighet.
Och så mycket mer.
Och så mycket mindre.
Och så påverkad.
Och så livrädd.
Och så trött.
Och så otrygg.

För nu.

Av Avinorev - 5 februari 2013 21:00

Jag åkte längs vägar jag känner så väl idag.
Såg himlen som jag sett den så många gånger förut.
Och solen sken blekt för första gången på veckor.
Allt andades välbekant och tryggt och fick det att hugga till i mitt hjärta för en stund.

Jag såg byggnader jag brukade se.
Asfalt jag brukade känna.
Människor jag brukade följa.
På avstånd.

Och dofterna var precis som jag mindes.
Och luften som den var då.
Och det var bara jag som stannade upp och tittade.

Den vardag jag kände är inte min numer.
Den vägen jag färdades längs var inte min.
Och där, på mitten av den väg som varit min, vände jag om och åkte bort igen.

Då grät jag där jag satt på en buss som jag suttit på så många gånger förut.
Med ett uns av sorg, en trötthet och en saknad.

Halvvägs hemma men långt bort ändå.
För hemma är inte där bland allt det välkända längre.
För hemma har bytt plats.
Och det har jag med.
Nästan helt nu.

Det är bara en liten del kvar av mig som inte flyttat med.
Och jag lämnade den delen där, halvägshemma och långt bort ändå.

En dag ska jag hämta den igen.
En dag.
Tills dess tror jag den är i tryggt förvar där bland allt det som var mitt.

Av Avinorev - 4 februari 2013 23:07

Ibland blir man bebodd av osäkerhet och av rädsla.
Ibland flyttar litenheten in och skuggar allt det stora.
Ibland är det svårt att våga tro, därför att man kanske gjorde det en stund och lät det dödas.
Därför att man trodde.
Därför att man hade tillit.
Till litet och till smått.
Och kanterna blev brända.
Och mitten blev sotad.
Svärtad.

Ibland tänker man kanske att man är den enda i hela världen.
Och kanske är man det likväl?
Den enda som misstror så.
Den enda som inte vågar.

Du kan kalla det hjärnspöken eller vad som helst.
Men längst därinne, bakom allt det oförståeliga, hittar du ett uns av förnuft.
En sanning.
Utan ord och byggd av känslor.

För det är den där delen som har tappat orden.
Den där delen som aldrig fick en chans att lära sig stavelsernas uttryck.
Den undermedvetna delen som ingen någonsin lyssnar till.
Känslan som inte kan bevisas.
Känslan som är sann.

Ibland är det svårt att våga tro och våga lita.
Och litenheten skuggar allt det stora.
Ibland tar osäkerheten över och gör allt bra till dumt.

Ibland.
Inte alltid.
Men ibland.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se