Alla inlägg under januari 2013

Av Avinorev - 31 januari 2013 00:24

Du ska vara glad.
Och le.
Och skratta.
För livet är ditt och drömmarna är dina.
Du ska känna lugn och glädje i det som sker.
Och tacksamhet för varje minut.

Men inte idag.
För det fanns liksom bara inte där.
Det var mest tomt, tyst och ödsligt.
Mest bara grått.

ANNONS
Av Avinorev - 26 januari 2013 00:55

Vi lever våra liv precis som förr.
Men vi förändras från tid till tid.
Våra liv förändras och tar nya riktningar.
Men ändå är vi samma.
Längst in.

Jag såg en bild idag.
Av ett liv jag känner så väl.
Som förändrats så mycket på ett år.
Men som ändå är detsamma, på något vis.

Du ser ut som du gjorde då.
Då när vi levde det där livet på ett helt annat vis.
Men du är inte samma trots allt.

Ditt liv har fått en annan innebörd.
En annan riktning.
En annan mening.
Men ändå är du samma.
Där längst in.

Ett sms fick mig att se mitt liv ur ett annat perspektiv.
För jag är samma men ändå inte alls.
Samma i grund och botten men ändrad i mina värderingar.

Det har snart gått ett år sen jag var den som smset berättade om.
För det bor något annat hos mig.
En annan längtan.
En annan önskan.
Ett annat lugn.

Och jag vill vara just här.
Här där andra kanske tycker att jag har tacklat av.
I mina trygga vrå.
I vår trygga vrå.

Rastlösheten har gett med sig och sökandet har avtagit.
Bekräftelsebehovet har bleknat.
Och allt har blivit stilla.

Jag har min bästa vän intill mig varje dag.
Och han är varje minut av varje andetag.
Som att allt föll på plats.
Som att alla frågor fick ett svar.
Som att det som var halvt blev helt.
På ett ögonblicks sekund.

Vi förändras från år till år och tillslut landar vi i tryggheten av den sista, saknade, pusselbiten.

Och alla komplement som får ens liv att lysa lite extra finns kvar där ändå.
Fortfarande viktiga men med en helt annan innebörd.

Ni är stjärnor på min himmel.
Och du är solen i mitt universum.

ANNONS
Av Avinorev - 14 januari 2013 17:32

När jag satte nyckeln i låset i vårt hus, för första gången, slogs jag av en känsla om att göra något jag inte fick.
Som att jag inkräktade på någon annans egendom.
Men den var/är min.
Vår.

Flera gånger har jag gått från rum till rum och våning till våning och försökt förstå och ta in det som nu är verklighet.
Med ett leende och en förundran.

När mörkret lagt sig och det nya huset blivit belamrat med alla våra ägodelar återvände jag till gårdagens liv.

Och mitt bland alla ekande väggar blev det plötsligt väldigt vemodigt igen.

Det är tomt och tyst och ödsligt här i ett hus som andas det som en gång var.
En tid som kommit och gått förbi.
Och jag stod en stund och bara tittade på tomheten.
Den som en gång var ett liv.

Det är en märklig känsla när ett kapitel blir avslutat och alla spår suddas ut.
Som att det aldrig hänt och aldrig varit.

Nu sopas de sista spåren bort och en ny tid har startat.

God natt det som varit.
Sov gott alla år.

Av Avinorev - 14 januari 2013 07:46

För ett par månader sedan var det just månader kvar.
För ett par veckor sedan likaså.
Och plötsligt hade tiden tagit slut.

Så nu står vi här bland flyttkartonger, i ett hus där orden ekar mellan väggarnas och rummens tomhet.
Och allt är för sista gången nu.

Vi har somnat här för sista gången.
Vi har vaknat här för sista gången.
Den sista frukosten är intagen i det kök vi haft i så många år.
Och strax låser jag dörren för allra sista gången.

Och alla sista gånger bär alltid ett uns av sorg med sig.
Ett litet vemod.
Och så många minnen.

Det här är sista gången mina tankar samlas i detta hus.
Det är sista gången för allt.

Strax rullar bilarna och släpen vidare mot första gången.
Och allt blev nytt och okänt fantastiskt.

För det här är första gången och vårt liv ska starta på riktigt nu.
Vi fyra.
På riktigt.
För första gången.

Av Avinorev - 7 januari 2013 17:40

Alla vill göra skillnad med sitt liv.
Alla vill göra skillnad i världen.
Många vill vara och göra det i stort.
Oftast glömmer vi bort de små, små detaljerna.
Skillnaden vi kan göra genom nästintill osynliga handlingar och tysta ord.

Den där lilla saken du gjorde häromdagen, det där flyktiga leendet du gav en förbipasserande, det där lilla ordet "hej" som du gav en osynlig person nyss.
Ser du skillnaden i det?
Känner du storheten i det minsta?
Glömmer du bort alla mirakel du gör varje dag?

Varför blir vi förvånade när en främmande människa erbjuder sin sittplats eller platsen före i kön?
Varför blir vi förbryllade när en okänd person ger oss ett leende i förbifarten?
Är världen så ond?
Eller lever vi i tron att alla bara bryr sig om sig själva?
Lever vi bara för oss?
Lever du bara för dig?

Är du någons skillnad varje dag?
Jag vet att du är det.
Precis som jag.

Av Avinorev - 5 januari 2013 21:15

Jag har promenerat längs kvällsmörka gator i en by som jag inte känner än.
Jag har vandrat förbi hus som inom kort ska komma att tillhöra min vardag.
Och jag har stannat utanför det hus som vi strax ska kalla hem.

Som en främling på okänd mark.
Som en gäst bland människor jag aldrig mött.
Lite trevande och försiktigt.

Jag presenterade mig ikväll och lärde känna stegen som jag snart ska vandra.
I många år framöver.

Det var som att vi verkligen hälsade på varandra idag.
Jag och min nya hemort.

Lite blyg och lite rädd.
Med en undran om jag skulle finna ro i ekot av de steg som följde.
Och en fundering på om luften skulle kunna skölja rent och stilla allt.

Och skornas slag mot marken följde med och asfalten kändes trygg.
Och när vi passerade huset, med ett stillsamt tempo, så log jag så till sist.

Som att träden höll om mig och som att gatorna berättade att allt kommer att bli bra, här är du trygg.

Ikväll presenterade vi oss till sist och det som är nytt kan nu få starta.
Det förflutna blir till gammalt och framtiden är vår.
Orörd, ny och öppen.
Med pojkarna i mitt liv.
Med allt som jag någonsin kunnat drömma om.
För med oss är jag trygg.
Och där i huset med vita fönsterluckor finns vårt hem.
Nu kan livet börja om.

Välkommen hem.

Av Avinorev - 5 januari 2013 09:59

I det första trevande beslutet var tanken att det bara var att packa ihop, låsa dörren för sista gången och lämna allt.
Utan tvekan och utan besvär.

I det andra konkreta beslutet darrade handen då pennan nuddade pappret och mitt namn plötsligt stod skrivet och sa "Ja, det är dags nu. Livet börjar om."

I det tredje och praktiska beslutet har mitt hjärta stannat till för att strax slå hårt som aldrig förr och gråten har varit en följeslagare som inte fått utrymme.

I varje sak som jag slår in och lägger ner påminns jag om åren som försvunnit och livet som tar slut.

Men hur förklarar man att tyngden inom en känns naturlig och tvungen?
Är det så att man får sörja och kommer ni tro mig när jag säger att det tar slut?
För man förväntas vara uppspelt, glad och lyrisk.
Det förväntas vara enkelt, lättande och självklart.

Eller så är det bara jag som förväntade mig det.
Men i takt med att huset börjar eka växer separationsångesten och saknaden inom mig.
Och rädslan för det okända.

Ibland kan jag gråta och känna det som att jag sliter sönder barnens liv.
Och ibland kan jag känna det som att vi försvinner för all framtid.

Det är då jag måste påminna mig om att det inte är så långt.
Fastän gångavståndet nu försvinner.
Och barnens liv ska byggas större.
Och vi får vara tillsammans allihop.

Men ändå finns tyngden kvar och rör upp alla minnen som byggts under åren.
Och ju fler minuter som tickar förbi, desto närmare kommer vi till den allra sista gången som jag vrider om nyckeln i min dörr och försvinner för alltid.

Det känns.
Det är klart det känns.

Av Avinorev - 4 januari 2013 00:37

Om tre dagar är det 6 år sedan mormor dog.
Och det är märkligt för just idag har hon gjort sig påmind lite extra mycket.

Hon finns här för jämnan.
I mina tankar.
I min vardag.
Men just idag var hon här ännu lite mer.

I en film jag inte sett på flera år.
I en film som blev till för åtta år sedan.
Där var hon plötsligt.
Så levande och fin.
Och det kändes som att det var igår som jag såg henne just så.
I rosa dräkt och levande.

Och mitt i all min packning dök hon upp bland allt mitt matsilver.
Med ett kort som hon skrivit just till mig.
Och silvret som hon köpt till mig.
I så många år.
Samma silver som en dag gav mig insikten att vi aldrig mer ska kramas.

Och när silvret var nerpackat och kortet likaså, föll programmet från begravningen ut från mitt skåp.
Med mormors leende på framsidan och en dikt som sa att hon var kvar.
I fjärilarnas vingslag och i vindens sus.

Men det är inte av sorg jag gråter för henne ikväll.
Det är av saknad och av insikt att hon är med.
För idag var hon med lite extra, precis som hon hade varit om hon fortfarande hade levt.

Du finns med i varje bit av mitt liv.
I varje andetag av min dag.
Och jag fick se dig andas idag.
Och det kändes som vi sågs igår.

Min lilla mormor, du fattas mig.
Varje dag.
Och varje år.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se