Alla inlägg under december 2012

Av Avinorev - 31 december 2012 11:15

Saker sker av en mening.
Individer kommer till oss av en orsak.
Döden med en betydelse.

För snart ett år sedan dog vår lilla katt utan svans.
Han som var liten, skadad och rädd när han kom.
Den grå lilla bollen vi tog under våra vingar och gav en ny chans.
Han som älskade oss i överflöd.
Han som vi grät i flera månader över efter att han begravts.

Livet kändes ganska orättvist när hans hjärta hade stannat och kroppen blivit stilla.

Ni minns kanske den sorgen.
Kanske har ni glömt.

Och ni minns kanske berättelsen om katten som dök upp kort därefter, den jag försökte schasa bort och inte ville bry mig om?!
Den som stannade i vår närvaro, fast på avstånd och med tveksamhet.
Den som jag tillslut inte längre kunde ignorera när han en dag försökte värma sig i solstrålarna på en bit av gräset efter flera dagars kyla och regn.

Villin.

Så jag började mata honom trots allt och pälsen som varit tufsig började få glans och täthet.
Och kroppen som varit mager började få former.
Och avståndet krympte tills en dag när jag så fick lov att röra vid honom.
Snabbt och försiktigt innan han ryggade undan och satte sig för att se på mig på avstånd.

Allt det där tycks vara en evighet sedan och den rädda katten ligger nu på vårt köksgolv och sover.
Han kommer in varje dag, pratar och kelar så att han nästan vill krypa under skinnet på oss.

Och igår förstod jag plötsligt vem han var.
Igår såg jag på honom och förundrades över likheten mellan honom och Eddie utan svans.
Och i samma ögonblick som jag sa "Han har bara annan färg och svans annars ser han exakt ut som Eddie" så förstod jag meningen med hans infinnande.

Eddie hade syskon den sommaren som han dök upp.
Villin är hans bror.
Och insikten fick mitt hjärta att hoppa högt.

Det finns en mening med allt som sker.
Och vår älskade katt utan svans lever vidare.
Jag skulle bara förstå på något vis.

Han dog inte utan mening.
Och jag är en obotligt blödig kattmänniska.

ANNONS
Av Avinorev - 28 december 2012 16:13

Jag saknar vissa delar av livet som flutit förbi.
Jag kände det så starkt idag.
Jag saknar hovslagen under mig och tyglarna i mina händer.
Jag saknar andetagen, rörelserna och dofterna.
Jag saknar ljuden, tankarna och sinnesron.

Jag saknar skogarna ur ett annat perspektiv.
I en annan fart.
I en annan känsla.

Jag saknar det dova ljudet av hovar mot skogsmark som övergår till taktfast klapper mot asfalt.
Och känslan av att vara ett.

Och jag saknar vinden som får ögonen att tåras och styrkan i min egen kropp.

Världen ur ett annat perspektiv.
Världen som den var.
Då.
Som den inte är nu.

En dag igen.
Säkert om flera år från nu.
En dag när jag har tid.
Då ska jag fly undan alla krav och måsten och leva i ett annat perspektiv en timme eller två.
Då ska jag sopa stallgångar och känna stillheten ta plats.

Ur ett annat perspektiv.

ANNONS
Av Avinorev - 27 december 2012 13:52

Allt som varit blev till vad vi är.
Allt som vi gjort formade oss till de vi är idag.
Allt som vi sagt byggde de meningar vi har idag.
Vi var inte den första.
Kanske är vi den sista?

Om två veckor börjar allt om.
Om två veckor är allt nytt men ändå så invant.
Om två veckor börjar allt på riktigt.

Och tanken är svindlande och något skrämmande.
Och väldigt skrämmande på samma gång.
Som att det är mitt livs största beslut.
Som att jag kastat mig handlöst ut för ett stup och bara hoppas på att kunna flyga.

Jag släppte mina gränser och rev mina murar.
För dig lämnar jag den invanda tryggheten.
För oss kliver jag ur boxen.
Och sårbarheten är total.

Svindlande, skrämmande och nervkittlande.

Släpp inte taget om min hand när jag hoppar.

Av Avinorev - 23 december 2012 16:26

I min tystnad och ensamhet dansar tankarna runt i huvudet och bildar sagor som aldrig funnits.

Ibland är de trivsamma, ibland är de inte det.

Idag har de varit som de har velat.

Och jag har låtit dem vara precis så.


Varje dag är en årsdag av något slag.

Idag likaväl som igår.

Fast jag minns inte alltid vad det är för årsdag eller varför.

Men det är det ändå - årsdagar varje dag.


Imorgon är det ett år sedan det var julafton sist.

En årsdag.

Idag är en ny årsdag nästa år och jag undrar om jag ska minnas den då.

Inte för att det finns något speciellt eller särskilt att minnas, men ändå...


På mitt bord ligger julkort och berättar att någon tänkt på mig, på oss, såhär i juletider.

Det finns inga julkort från mig på någons bord.

Alls.

Fast det innebär inte att jag inte tänkt på någon.

Jag har bara inte berättat via ett kort med någon slags tomte på.

Kanske är det oartigt eller dumt?

Kanske både och, vad vet jag.

Jag tänker på er i alla fall.

Julkort eller inte.


Det är dagen innan julafton och jag sitter i min tystnad och försöker reda ut magkänslan som finns.

Den som är obefogad och dum på något vis.

Den som några förstår men som jag inte kan tala om.

Och jag vet inte vad den har för namn eller egentlig grund.


Det är dagen innan julafton och jag kan inte alls hitta julkänslan som borde vara.


God jul.

Av Avinorev - 10 december 2012 12:08

En del dagar är det bara inte meningen att man ska vakna alls.
Idag borde jag inte stigit ur sängen.
Idag borde solen inte stigit upp.
För idag är det måndag och den jävligaste måndagen av de alla.

För inte nog med att hela dagen fick påbörjas tidigare än normalt, eller att jag trampade ner mig i en av alla dessa snödrivor, eller att skons sula lossnade halvvägs till jobbet och att jag därmed gått med blöta och kalla fötter hela dagen, eller att min näsa är utsliten och röd, eller att jag ser mosig ut i ansiktet, så ställdes alla jävla tåg in pga bombhot.

BOMBHOT mot Hyllie station...
Vem FAN bombhotar den ödsligaste stationen i hela Malmö?
Vem är ljushuvudet?

Och jag hade ett möte jag.
Jag med mina blöta, kalla fötter och min röda snok.
Men tror du att jag var i tid till det, oh så begåvade bombare?!

NÄ. Just det. Det var jag inte.
SÅ KLART.

Dessutom så stör jag mig ännu lite mer på en del människors existens nu, bara för att.
Och DET stör mig också.

Helt ärligt, lägg ner och låt den här dagen ta slut.

Röv.

Av Avinorev - 8 december 2012 14:36

Jag skriver brev varje dag.

De ligger där och skräpar i olika hörn i mitt huvud.


Skrivna i tanken.

Sparade i tanken.


Och ibland finns just de orden nerskrivna på ett papper.

Halvfärdiga och trassliga.


Ibland tänker jag att de skulle behöva en mottagare som läste mina ord, tummade på pappret och sparade det i en hög bland flera andra.

Och saken är egentligen den att jag vet att du finns.

Jag vet att du läser mina ord, tummar på mina rader och sparar dem i en hög bland dina egna.


Så jag skrev ett färdigt brev igår när jag kom hem.

För jag läste ditt och tummade på dina rader och sparade dina ord.


Och du anar inte hur lägligt just dina meningar landade i min brevlåda.

Jag behövde dem just nu.

Och kanske kände du också det?!


Idag tar jag fram ett kuvert och postar ett av mina färdigskrivna brev.

Kanske kommer det en bilaga till det.

Kanske låter jag just de orden hänga kvar där i luften...


Jag har många brev som bara är för dig.

Tänk om du hade kunnat läsa dem utan papper...

Av Avinorev - 7 december 2012 10:48

Jag går runt med en konstig känsla i kroppen och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Kanske är det snön som gör det.
Kanske är det tiden på året.
Kanske är det något helt annat.

Kanske beror det på vetskapen om att livet kommer se ut som det gjorde förr när jag kommer hem ikväll.
För då är huset tomt och tyst.
Så som det inte varit på flera månader.
Bara jag igen.
På egen hand och ensam.
Och någonstans bor en liten, liten förnöjsamhet kring att vara osynlig för en helg.

Och tillsammans med den lilla förnöjsamheten bor ett vemod och jag får påminna mig om att det inte är hur verkligheten ser ut längre.

Det är månader sen den verkligheten var en sanning.

Kanske är det för det som känslan bor här just nu?
För det är en kluven känsla.
En overklighetskänsla.
En något nostalgisk känsla.

Ikväll är det tyst när jag kommer hem.

Av Avinorev - 3 december 2012 13:35

2190 dagar.
72 månader.
312 veckor.
6 år.

Tusentals steg.
Miljoner andetag.
Oräkneliga skratt.
Lika många tårar.

Första trevande stegen.
Den första gången balansen höll och cykeln fortsatte rulla.
De första orden.
Den första känslan av ro.
Sena nätter.
Tidiga morgnar.
Drömmarna som var då.
Planerna som tog form.
Framtiden som syntes.
Människorna.
Gatorna.
Vetskapen.

Jag visste vem jag var där.
Jag visste var jag var.
Jag visste.

Det var där allt började om.
Det var där allt började.
Det var där jag blev levande.
Det var där.

2190 dagar, 72 månader, 312 veckor, 6 år, tar strax slut.
Och det är inte utan ett visst stygn i hjärtat och andetag som känns korta.

Men det är ingen flykt den här gången.
Det är livet som börjar om igen.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< December 2012 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se