Alla inlägg under november 2012

Av Avinorev - 29 november 2012 11:00

Omedvetet medveten eller medvetet omedveten.

Vi är nog allt som oftast det sistnämnda, trots allt.

Fast vi påstår att det inte alls skulle vara så.

För vi är alltid medvetna på ett eller annat vis.


Eller så är det bara jag...

Fast jag ibland låtsas som att jag inte alls är det.

Därför att det blir lättare så.


När man inte belyst det där som sker så finns det liksom inte.

Och jag tror att du förstår exakt hur jag menar.

Utan strålkastarljuset är det ju mörkt.

Då händer ingenting på scen.

Bara några oplacerade läten och kanske en hostning då och då.


Men ibland gör den valda omedvetenheten mig frustrerad.

Mer frustrerad än medvetenhetens innehåll.

Och jag kan nog inte svara för varför.


Kanske därför att det ibland är så uppenbart självklart.

Kanske.


Folk fungerar som folk gör.

I olika situationer olika men i många precis likadant.

Och av någon anledning så vet jag sanningen innan den ens blivit sagd.

Och det vet nog resten av omvärlden med.

Fast man väljer att inte göra det.


Jag valde bort den innan, jag med.

Fastän det inte gick.

Fast, som sagt, om man blundar tillräckligt hårt.

Men jag tror inte på att saker syns lättare utifrån.

Alla har vi en känsla som vi väljer om vi ska höra till eller tysta ner.


Man vet liksom bara.

Och det skrämmer oss ibland.

ANNONS
Av Avinorev - 24 november 2012 13:11

Det är ett konstigt ljus utanför mitt fönster.

Himlen är grå och mulen men solen skiner likväl.

Och lördagskänslan är inte som den lördagskänsla som brukar husera inom mig.

Och jag är inte uttråkad.

Och inte trött.

Men heller inte pigg.


Och ensam och alldeles själv.

För det är ingen annan här.

För barnen har åkt iväg över helgen.

Och även då det känns vemodigt som alltid, så är ensamheten ganska skön.


Det är så tyst och lugnt.

Bara mina tankar.

Bara mina steg.

Bara mina andetag.


Fast det är inte sant.

För katterna är här och andas de med.

Och tassar förbi då och då.



Jag är trött på det fördömande hos människor.

Jag är trött på bitterheten som de sprider runt omkring.

Jag är trött på det cyniska seendet och de dömande orden och handlingarna.

Och människor jag aldrig ens träffat kan göra mig arg med sina ord.


Fast mest blir jag kanske arg på mig för de val och vägar som gjorts och tagits ibland?!

Och ändå kan jag inte bli arg ens för det.


Det finns någon otillfredställd känsla hos de som måste fördöma andras lycka.

Och det duger bara när man är där de tycker att man bör vara.

Jag tror det bor en svartsjuka i allt det där.

Fast utan grund och utan vilja.

Men ett ägandeskap bara därför att det ska vara så.

För har man "ägt" någon tidigare så vill man äga dem för alltid.


Jag analyserar igen.

Jag vet.

Men jag äger ingen alls och jag önskar inte göra så.


Man döms för sina handlingar och sina val.

Och ibland är det svårt att stå stadigt när det blåser.

Men valen vi gör leder oss någonstans på vägen.

Och de som står med pekpinne mot andra har allt som oftast fastnat på sin egen stig.


Så det är synd om dem skulle jag nog ändå tro.

Varför är man rädd för livet?

Och vem bestämde vad som var rätt och fel för dig?

ANNONS
Av Avinorev - 22 november 2012 17:22

Livet kan förändras hastigt och på ett par fåtal sekunder.
En blinkning, ett andetag, en enda mening kan vända upp och ner på hela din tillvaro och livssituation.

Ett nattligt samtal förändrade hela min värld för ett par månader sedan.
Ett par ord och mitt liv blev aldrig som förut.

Idag, precis som igår och alla dagar dessförinnan, är jag tacksam för det som är nu.
För det som ska vara.

För framtiden är vår.

Av Avinorev - 19 november 2012 16:44

Världen är full av bitterhet och en konstlad yta.
Man säger en sak men menar en annan.
Och vart jag än vänder mig så ser jag det.

Och bitterheten har ett tag om oss alla på ett eller annat vis.
Så även om dig.
Så även om mig.

Och man tror man är ensam om sin ångest, bitterhet och sina problem.
Man tror att man är den enda i världen.
Men så kommer det fragment av samtal som berättar att man inte är den enda.
Att vi är fler om samma sak.
Att vi är många som känner likadant.

Den fulaste delen av bitterheten är den som är missunnsam och oärlig.
Den som önskar något dåligt och den som äter upp människan inifrån.

Men idag hörde jag ett samtal på tåget, som vittnade om att det är fler än jag som guidar barnen via telefon och som säger "Jag är hemma om en halvtimme, så hinner vi ses en stund innan träningen."

Och just det där samtalet om räkost i kylen och bröd i skafferiet skänkte mig lite lugn.
För det är inte bara jag.

Av Avinorev - 16 november 2012 20:54

Nej, det är inte alltid lätta val man ställs inför.
En del är tyngre än de tyngsta.
Vissa av ytterligare mer vikt.

Och ibland känns livet som en enda storm och som att hela ens inre slits i bitar.

Så stå på knä ett tag om du behöver vila.
Hos mig kan du få lägga dig ner en stund.
Och jag ska ha ditt huvud i mitt knä.
Och jag ska stryka ditt hår och berätta om allt du kommer se.
Sen.

Och jag ska lyssna på varje ord, varje suck och varje andetag du tar.
Och vid varje tår som faller ska jag vara där för att fånga upp bitarna och pussla ihop dem igen.

För livet kan kännas tungt från tid till tid och du kanske känner det som att du har fått nog.
Men det är inte nu det tar slut.
Det är nu allt börjar om igen.
För det regnar alltid innan solen kommer åter.
Och det är som mörkast innan gryning.

Jag håller din hand genom allt.

Av Avinorev - 6 november 2012 14:40

Den senaste tiden har känts grå.

Efter en tid av färg och framgång tycks allt ha stagnerat och flagnat en aning.

Och jag kommer på mig själv att leta efter känslor och fjärilsfladder.

Och alla färgerna tycks ha bleknat.


Varför försvinner färgerna och värmen allteftersom tiden går?

Allt bleknar och antar en grå ton förr eller senare...kan man undvika det?

Kan man skydda färgen med ett parasoll som låter skuggan rädda det från att blekna?

Så som man kan med saker?


Men om det ska lyckas så måste båda hjälpa till att hålla parasollet, i enad styrka.

För det heter väl "Tillsammans är vi starka"...?!

Ensam är inte stark.

Ensam klarar inte tyngden.

Ensam tappar tillslut taget och allt bleknar bort...


Vi måste hjälpa varandra.

Trots att vi säger att vi kan själva.


En kantstött mugg är ingenting i ett skåp utan udda fat.

En trasmatta är ingenting utan sina trasor.

Och färgen bleknar bort, även i regn.


Och ingenting kommer någonsin ensamt.


Med moln på min himmel.

Med solsken mellan skurarna.


Av Avinorev - 2 november 2012 09:13

Det var en natt av grubblerier och stirrande i taket.
Det var en natt av stora och små funderingar.
Och jag kan precis vartenda detalj av taket i dunkelt ljus.

Ett kvällssamtal väckte vetskapen kring vad det var som orsakade den inre ilskan och uppgivenheten.
Ett klagosamtal släppte det fritt och startade processen som stått och väntat.

Natten fylldes av alla världens orättvisor och en känsla av fångenskap och av att vara kontrollerad och fast.
Och allt med mig blev plötsligt hemskt och dåligt.
Och hela livet tycktes grått, trist och onödigt oinspirerade.

Någonstans under småtimmarnas takstirrande somnade jag så tillslut.
Och när morgonen grydde och mörkret försvann vaknade jag till en känsla av att vara okej igen.

Och när jag gick förbi spegeln såg jag något dugligt igen.
Och ilskan hade klingat av och lämnat kvar känslan av lugn.
Och de stora orättvisorna hade förminskats och blivit till petitesser igen.
Och andningen hade börjat gå hela vägen ner igen.

Det ordnar sig.
Allt ordnar sig.

Och jag ordnar det precis som vanligt.
Därför att det inte finns andra val än just det.

Så jag är redo för allt igen.
Jag kan ta ilskan och frustrationen igen.
Och jag kan ta glädjen och skratten.
Jag kan igen.

Jag behövde bara komma underfund med det en gång till.

Av Avinorev - 1 november 2012 17:03

Det är en inre trötthet som bosatt sig hos mig en stund.
Och jag känner mig utsliten och söndertrasad, på insidan.
Som att en av lagningarna släppt i kanten och låtit tröttheten och ett uns av hopplöshet sippra fram.

Och mitt i allt det där finns det så mycket mer.
Så mycket som händer.
Runtomkring mig tycks det som.
Om mig.
Med mig.
Utan mig trots det.

Närvarande men frånvarande.

Just nu finns ingen lyrisk uppspelthet kring något alls.
Och det borde det göra.
Det borde finnas.
Därför att det händer bra och fina saker.
Men jag är avtrubbad igen.
Just nu.
För en stund.

Så låt mig sova och jag kommer igen.

Det slutar med trött gråt och sen är det förbi.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se