Alla inlägg under oktober 2012

Av Avinorev - 30 oktober 2012 16:19

Nej det är inte mycket med mig ibland.
Inte mycket med mig idag.
Och ganska tvivelaktigt tröttsam och ensamt tyst och tankspridd.
Och allt är nytt och ovant tillsammans med det gamla och det vanliga.
Och luften gick liksom ur mig och lämnade mig kvar som en ballong som varit uppblåst allt för länge.

Det kommer nya dagar med nya krafter men idag ser jag dem inte alls. Och idag hör jag inte fåglarna.
Och idag känner jag varken kyla eller värme och luften tycks stå stilla.

När livet drar en grå slöja över sikten blir bröstet konstigt trångt och hjärtat tycks slå färre slag än dagarna dessförinnan.

Så idag, just idag, orkade jag inte le eller skratta.
Och att andas tycktes onödigt tungt.
Precis som huvudet och axlarnas spänningar.

Orkeslös och oföretagsam.
Men strax på banan igen.
För det finns inte utrymme för mig i allt det där.
Men det finns en oro i allt som sker.
Och det lägger sig som en dimma kring varje rörelse jag tar.
Som frost i min andedräkt.
Som is i mitt bröst.

Var det jag som gjorde fel?

ANNONS
Av Avinorev - 30 oktober 2012 10:09

Jag har tappat orken och kan inte finna den just nu.
Det känns tungt och mörkt och släpande inombords och sömn är allt som hägrar.
Tillsammans med en groende stress som säger - Gör något, lös det.

När man är liten ska man inte vara arg på hela livet utan en påtalad anledning.
När man är liten ska man inte vara så.

Och jag känner mig maktlöst handfallen och sorgsen inför orden och de ordlösa handlingarna.

Men att gråta hjälper ingenting till.
Och att tänka tycks ändå bara omöjligt.
Fast jag gör det likväl.

Det känns som att jag tappat bort dem där på vägen.
Som att jag inte räcker till och att allt jag gör är värdelöst och otillräckligt.
För den känslan kan jag inte ändra.
Och den känslan plågar mig med sin närvaro.

Vad kan jag göra när orden tar slut och det enda som finns är en ilska?
Vad kan jag göra för att det ska bli bra?

Jag blir rädd för allt som inte sägs och för tankarnas talande tystnad.
Det skrämmer mig att stå här maktlös och förlora all ork och tilltro.
För det är nu jag måste stå pall.
Inför dem, inför monstret, inför allt.

Jag måste bära den skinande rustningen och jag måste slåss mot allt det hemska som jagar.
Och tyngden får jag inte låtsas om och på knä kan jag inte falla då de ser.

Som den ståndaktiga soldaten.
Villrådig och handfallen längst in.

Hur plåstrar man om sår som inte syns?
Hur blåser man bort smärta från skrapmärken som inte finns på utsidan?
Hur gör man för att för att torka tårar som aldrig faller?

För det gör lika ont i mig ska du veta lilla du.
För det gör väldigt, väldigt ont i mig.

ANNONS
Av Avinorev - 24 oktober 2012 11:46

Det finns tillfällen då jag förlorar tron på mänskligheten och den enskilda individens godhet.
Idag är en sådan dag.
Som så många dagar förut.

Ibland undrar jag vad det är som ligger till grund och mening till allt det här?!
Har inte den läxan redan blivit lärd...
Fast sen å andra sidan...olika åldrar - olika meningar.

Idag försökte man vända mina uttalanden mot mig.
Försökte få mig att framstå som att jag inte alltid älskade mina söner.
Inte alltid ville ha dem.
Försökte få det till något fult och hemskt.

Men det är ändå inte sant.
Man kan inte förvränga en sanning och få den att stanna i det läget.
Har du inte lärt dig någonting om just det de senaste åren?

Självklart kan man vända allt till något negativt.
Men när den stora massan både förstår och ser hur det egentligen är så står du där med skägget i brevlådan.
Och vägrar erkänna ditt fel.
För det gör du ju aldrig - fel.

Det finns vissa skillnader kring olika sätt att handla på och olika resonemang.
Liksom det finns vissa skillnader på undertoner och meningar.

Ja! Jag blir fantastiskt trött på trotsiga barn med jämna mellanrum.
Och ja! Just precis i det där läget där jag spenderat timmar med att lyssna på vrål om äcklig mat, dumma strumpor, tråkiga kompisar och orättvisa beslut, så hade jag kunnat flytta till en annan kontinent eller alternativt bara precis lämna bort vrålaporna till någon annan.

JA! Precis så är det.
Men innebär det då att jag slutade älska dem?
Absolut inte för en enda sekund.

Och lämnar jag då bort dem?
Aldrig för en enda sekund.

För när kvällen kommer och den äckliga maten är uppäten och vrålen tystnat så är jag ändå tacksam för att just jag får ha just det.
För i slutändan är vi allt som räknas.
För vår vardag är fungerande och ständig.

Men det där vet du ingenting om ändå.
För allt du vet är fragment av ett helt universum.

Av Avinorev - 23 oktober 2012 13:40

Så vi sätter oss i bilen och kör dit vägarna bär oss.
Vi passerar höstgul skog, åkrar och samhällen.
Vi sjunger med i musiken och skrattar högt åt sånt som bara vi kan förstå.

Någonstans längs vägen stannar vi till, tar ut vårt kaffe och andas in höstens alla färger.
Vi tar oss till fots in i skogar som suckar och viskar i vinden.
Det enda som hörs är våra fotsteg genom prasslande löv, blandat med tysta andetag.

Vid en stor sten tar vi rast och sätter oss ner.
Du häller upp kaffe till mig och jag kysser din kind.
Så sitter vi tysta bredvid varandra en stund tills kaffet är urdrucket och du har fått känsla för svampplockande.

Och jag följer dig på din gång och studerar varje steg du tar.
Och det är du som hittar svampen för jag har glömt att titta på annat än dig.

Tillslut sätter vi oss i bilen igen, ser på varandra med frågande blickar som säger - Var som helst.

Och du kör var som helst.
Med din hand i min och samtal som aldrig sinar, spanar vi ut över landskapet som far förbi.
Och där bland åkrar, vägar, skog och hus pekar jag på något och du får mig att skratta så det bubblar inombords.

Och jag ser din leende blick som säger att du är nöjd med att bara vara med mig.
Och det finns inget annat som existerar just då.
Och verkligheten är vad vi vill att den ska vara.

Och när vi passerar det skiftande landskapet målar du drömmar och smider planer medan jag tyst ler och betraktar din profil.

Du är ett äventyr i sig.
Vi är en framtid av annat slag.
Med dig ska jag alltid skratta och drömma.

Av Avinorev - 17 oktober 2012 07:36

Det är något särskilt med morgnar.
Tidiga morgnar på perrongerna i mina förbipasserade städer.
Det rullar in och förbi tåg från Skånes alla hörn och överallt finns människor på väg till sina jobb.

Någon läser en tidning, en annan lägger på det sista sminket och skymtas genom ett fönster på ett öresundståg.
Den större skalan knappar på sina mobiler och på spridda platser finns en dator uppslagen framför personen som sitter där på sätet.

På perrongerna och gångbanorna stressar folk fram i mörkklädda led. Och det slår mig ibland att alla ser likadana ut.
Särskilt när någon enda utmärker sig med någon form av färg eller avvikande mönster.

Man säger inte så mycket innan solen stigit upp.
Det är mest mörkt, tyst och dämpat.
Det enda som hörs är klackar mot hård sten.
Och klackarna är mina.

Jag tycker om tiden innan solen gått upp.
Jag tycker om gatlyktornas dunkla sken och stjärnorna på en svart himmel.
Jag tycker om det sömniga som råder då.

Men nu stiger solen och skvallrar om en möjlighet till en fin dag.
Och jag är alldeles strax framme vid dagens destination - Helsingborg.

God morgon världen.
Var du med när jag var det?

Av Avinorev - 9 oktober 2012 09:11

En sak med mig är att jag inte kan göra något i lagom dos.
En dag ska jag lära mig det.
Men det är den där prestationsångesten som driver och driver.

Så snart jag åstadkommit något och känt på framgångens sötma så växer behovet att göra det ännu lite bättre.
Och jag pressar mig mot bristningsgränsen.

Och varje gång när jag står där med utmaningen i handen så tänker jag att när jag klarat av just det då, då ska jag vara nöjd och njuta.
Men njutningen uteblir och en tomhetskänsla består.
Och tanken på att jag ska uppfattas som lågpresterande snörper åt luftstrupen och gör det svårt att andas.

"Vad är ditt mål?", frågade någon.
Ja, vad är mitt mål....?
Helt ärligt och på riktigt så är jag inte säker.
Det enda jag vet i allt är att det finns ett tomrum att fylla och en duktighetskvot att uppnå.
Men den blir aldrig fylld.
Så länge jag aldrig är nöjd.
Och jag tycks aldrig vara nöjd.

Förutom där på kvällen när tankarna får slappna av en stund och ensamheten består av två och hans ord är de enda jag hör.
Då är jag nöjd och tillfreds.
Men stressad där längst in.
För att kvällen ska ta slut och rösten ska bli tyst och somna.

Och morgnarna är värst när han går.
Eller när jag lämnar först och försiktigt pussar en sömnvarm kind med skäggstubb som raspar lite lätt.

Men eftermiddagarna är nog bäst.
Då när timmarna blir till minuter och jag slutligen hör honom komma in genom dörren.
Då faller allt på plats.
Då blir livet lugnt och rofyllt igen.

Och när barnen sover gott i sina sängar så får jag lyssna till just den rösten som berättar saker om det liv han för när inte jag är där.

Och jag är nog ändå ganska nöjd.
Med livet i sig.
Med förmånen att få ha de tre finaste människorna intill mig, varje dag.

Och på kvällen när de somnat ler jag en stund för mig själv och somnar tryggt intill honom.

Av Avinorev - 7 oktober 2012 16:27

Vid mina fötter ligger en katt och andas tungt.

Det är söndag och tankarna är många.

Något nostalgiska men utan vemodet som brukar bo i dem.


Dagarna som passerat känns som så många fler än vad de egentligen är.

Det vi lever i nu känns invant, tryggt och självklart.

Och på samma gång som något som snart är över.


Det har bara gått några månader sen allt blev som det blev.

Sen hela livet vändes upp och ner.

Och ändå känns det som att år har passerat.


Jag har sett dig så gott som varje dag och ändå förundras jag vartenda gång jag ser på dig.

För varje dag hittar jag en ny detalj, en ny skiftning, en ny mening.

Du har olika leenden för olika tillfällen.

Du har olika andetag för olika pauser och tystnader.

Dina ögon återspeglar alla tankar du besitter.

Och jag kan avgöra på suckarnas tyngd om det är något som jag behöver be dig säga eller om det är något som inte behöver sägas.


Ibland har du en blick fylld av osäkerhet och just den blicken gör mig ödmjuk inför allt som är just du.

Och just den blicken frågar mig allt som du borde veta vid det här laget.

Och jag vet att du gömmer ansiktet i min hals och drar ett djupt andetag när något är svårt att fråga.


Men jag vet även hur dina ögon ser ut när jag slutat vara tyst och dina frågor har raderats ut.

Och jag vet hur ditt skratt låter när dina tankar är lätta och allt är tillfreds.

Och jag älskar det skrattet.

Och jag älskar det lugnet.


Med dig kan jag sitta en hel kväll på samma plats och prata utan att orden tar slut.

För med dig behövs ingen annan.

Och varje gång du talar går det en stöt genom min kropp och just dina ord blir jag aldrig någonsin trött på att höra.

Och jag vet precis hur dina ansiktdrag förändras när du berättar olika historier.

Och jag kan berätta precis hur din röst ändrar ton och melodi vid samma stunder.

För jag känner dig, vet du.

För jag lärde känna dig innan du ens var medveten om det.

Precis som du lärde känna mig.


Alla de där nätterna som vi spenderade med att förlora sömn och prata i telefon blev till detaljkännedom utan vår egen medvetenhet.

Och ibland kan jag sakna alla de där nätterna när vi aldrig ville lägga på.

Men vi är här nu.

Och du är närmre nu än någonsin förut.

Och jag hoppas du kan stanna just här för resten av min tid.


För du är mitt språk, mitt skratt, min tystnad.

Och du är glädje för mig.


Och jag, jag är ödmjukt tacksam och fantastiskt stolt för att få vara en del av ditt.


 

Av Avinorev - 6 oktober 2012 19:03

Just det där med att tröttheten stressar mig ja.
Den gör verkligen det.
Och när jag väl ger efter, som idag, så vaknar jag med en ångest.
För att jag sov bort timmar av en ledig dag.
För att jag borde gjort så mycket annat.

Och sömnen ger mig dåligt samvete.
För att jag borde gjort något.
Hjälpt till.
Varit delaktig i livet som pågick.

Men jag sov.

Och då blir jag arg.
På mig.
Därför att jag gav efter och slösade bort timmar på att sova och inte göra något nyttigt.

Jag hatar just den sortens trötthet.
Jag hatar att vakna just sådär.
Och jag kan inte tänka, prata eller andas just då.

Jag slösar bort tid.
Jag tycker inte om att slösa bort tid.
Jag tycker inte om att inte vara delaktig.
Jag tycker inte om den här känslan.

Jag tycker bara inte om det.

Och jag ska aldrig ge efter igen.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3 4 5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2012 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se