Alla inlägg under september 2012

Av Avinorev - 28 september 2012 17:23

Jag tänkte skriva ett kryptiskt och omedvetet prickande inlägg idag men ångrade mig nyss.
För det behövs inte.
En sådan litenhet är liten oavsett vad.
Det kan få räcka med vetskapen om att det stör.
Så låt det störa för helt ärligt så roar det mig.

Och ja, det må låta hemskt men so be it then.

Vi talade om EQ i bilen idag.
En av de viktigaste ingredienserna i en människa.
Vi talade även om IQ.
Du vet, det där som behövs för att förstå innebörden av EQ.
En del besitter inget av det.
Och fördelen är väl att de själva inte är medvetna om det.
För det är fel på alla andra istället.

Så det var långdragna kaffepauser, mognadsnivåer som ett embryo och kontranden i likhet med "Mäh...duuuuu'råååå"

Och trots allt blev det kryptiskt och trots allt så satte sig orden där längst in och gnagde.

Och så hände det ännu en gång.

Fast du fattar inte det ändå, eller hur?!

ANNONS
Av Avinorev - 23 september 2012 10:04

Det är söndag och förmiddag.

Jag har en skvallertidning och kaffe.

Känslan av grått hänger kvar efter lördagen som kantades av just det.

Fast på ett mer rofyllt plan ändå.


Jag kom fram till att helger stressar mig.

Som så mycket annat.


Jag måste förändra min tanke och stress och landa i något som lämnar stressen på annat ställe.

För veckorna stressar också mig.

Men på ett annat vis.


Veckornas stress handlar om måsten, prestationer, tider och planering.

Helgerna handlar om påminnelsen om att de är över innan de ens hunnit börja.

Därför att jag inte är där, här, närvarande.

Alltid flera dagar framåt.

Alltid på en annan plats.

Aldrig i ro.


Jag har börjat fasa för nätterna igen.

Därför att så snart sovdags kommer så är ännu en dag till ända.

Och jag hinner inte med.

För dagarna går för fort och jag känner att jag aldrig riktigt lyckas greppa det som sker.

Aldrig hinner ta tillvara på minuterna som flyr.

Men hur jag skulle vilja göra annorlunda vet jag ingenting om.

För jag vet inte hur man gör.

Inte just nu i alla fall.


I dagsläget hade jag kunnat skippa helgerna helt och hållet.

För att slippa stressen med att ledigheten måste fyllas och att den snart har tagit slut.

Och för att jag ändå jobbar när jag borde vara ledig.


Och magkatarren har börjat komma åter.

För att jag inte kan koppla av och njuta när jag borde.

Därför att jag jagar mig själv och aldrig någonsin blir nöjd.


Och det dåliga samvetet lever där under ytan igen.

Därför att jag sov bort hela dagen igår.

Och därför att jag inte sprungit som jag sa att jag skulle.

Och därför att jag inte orkade som jag vet att jag borde.

Och därför att ljuden känns uppskruvade till max och huvudet är i en enda stor röra.

Därför att jag har blivit kylig och distanserad till allt som sker och händer.


Och det jag visste skulle komma en dag kom så tillslut idag.

Och det gör mig lite ont.

Och det stressar ännu en liten bit.

Och jag kan inte neka en önskan som den.

Och jag kan inte tänka på mig själv.

För det får man inte i det där.

För i det betyder jag ingenting alls.

Och jag visste egentligen att det skulle komma en dag.


Men söndagen är rofylld, lugn och dämpad.

Och jag har en skvallertidning och kaffe.

Och det är ganska bra ändå.


    

ANNONS
Av Avinorev - 19 september 2012 21:12

Det är tyst i mitt hus.

Så när som knäpptyst om man bortser från diskmaskinens taktfulla knäppande.

Barnen sover och jag är ensam vaken.

Precis som det brukade vara.

I alla rum finns levande ljus och det råder ett behagligt lugn inom mig.


Ikväll är det jag och mina tankar, i sällskap med ett glas rött och en kropp som är trött av träning.

Och jag inser att det var något jag behövde just nu.

Vi.

Jag.

Det där som brukade vara.

Stillheten och ensamheten.


Det finns ingen som ser mig.

Ingen som hör mig.

Ingen alls.

Och ikväll var det välkommet.


Jag sprang långt ut på heden idag medan fotbollsträning rådde.

Jag hade kunnat springa hur långt som helst.

En halv mil avverkades på kortare tid än innan och solen sken ikapp med mina steg.

Kvällssolen tillsammans med den kyliga vinden.


Jag kände mig fri och otvungen.

Lätt på steget och med en andning som föll på plats.

Och jag ville aldrig sluta springa.


Kanske ska jag sova strax.

Kanske fortsätter jag bara lyssna till tystnaden.

Kanske sitter jag kvar här och funderar en stund till.


Med ett glas vin och en känsla av lugn.



Av Avinorev - 19 september 2012 11:35

Livet kan snurra på fort emellanåt.
Det som stått stilla kan plötsligt sättas i spinn på ett vis du aldrig trodde var möjligt.
Men kan det någonsin gå för fort om det känns rätt?
Måste man vänta bara för att man ska?
Bara för att det ser bättre ut.
Mer stabilt...

Fast det är ju egentligen bara fel.
För inte väntar glasblåsaren med att blåsa sin karaff tills massan väl blivit kall.
Och inte väntar konstnären tills färgen torkat innan det första penseldraget tas.

Du ska smida medan järnet är varmt.
Är det inte så?!

Men när det kommer till det verkliga livet och det som bygger en känsla så väntar vi.
Avvaktar och låter tiden gå förbi.
Och jag tror inte på det.
Jag tror inte på att invänta stelheten och kylan.
För om du bygger livet utefter det så kommer det alltid vara stelt och kallt.

Så samla era skratt i en burk.
Förvara era leende i en påse.
Och lev medan livet fortfarande är.

Och du, var inte rädd.
Det kan ändå inte bli mer än fel.
Eller rätt.

Av Avinorev - 16 september 2012 21:57

Idag lät jag hösten komma in.

Fram tills idag har jag nog ignorerat det faktum att löven börjar falla.

För att jag är rädd för just det skulle jag tro.

Den döende tiden.


Jag förmodar att det är därför att jag applicerar känslan till skeden i livet.

Döende skeden.

Och jag är rädd för döende skeden.

Ibland.

Ur en del aspekter.


Jag kom på mig själv att vandra runt med en väntan på att någonting skulle dö.

Ska dö.

Jag kom på mig själv att leta efter känslan av död inom mig.

Känslan av avståndstagande.


Jag fann aldrig den.

För den bor inte hos mig.


Men rädslan är där.

Djupt rotad.

Långt inne.

Och jag vill inte vara ett av de löv som faller om hösten.


Det är alltid en vemodig känsla när sommaren dragit förbi och luften blivit sval och doftar jord och fukt.

Som att mer än löven dör i samma stund.


Jag har svårt att tro att något är för alltid.

Att något ska bestå.

Mer än det som utgör grunden för mitt liv och mig.


Och det är som att jag väntar på de orden, trots att jag vet att de inte finns där.

Men jag kan inte se hur det skulle kunna bestå.

För jag har inte en sådan tur.

Och jag trodde inte på en sådan känsla.

Inte i verklighetens land.

Inte i mitt universum.


För jag trodde att man skulle nöja sig med det lilla.

Med det som var bra nog.

Och det skrämde mig samtidigt som jag slöt mig till det och tänkte att det var väl bra nog.


Men det är inte bra nog som fyller min dag längre.

Det är så mycket mer än så.

Och jag undrar ibland om jag drömmer eller yrar för hur kan det ens vara möjligt?


Låt oss aldrig bli till höst.

Låt oss aldrig bli en vinter.

För du är min vår, min sommar och min stjärnklara himmel.

Och du är mer än jag någonsin vågat hoppas på.


Så mycket mer än bra nog.

Av Avinorev - 14 september 2012 09:01

Det finns en trötthet där under ytan som aldrig riktigt tar slut.
Tillsammans med en oro bygger den sitt bo.
Och i dess bo bor känslan av maktlöshet och frustration.

Och någonstans mitt i allt vill jag skrika högt och tydligt.
Berätta för dem att det är fel och att man måste säga nej.
Berätta för dem att de ska stå upp för sig själva och vägra bli åsidosatta.
Ge dem mod och styrka att själva skrika högt och tydligt.

Men mitt i allt det där gör jag ändå inte det.
För att skydda och lindra.
För att inte vara den som gjorde just det.

Jag förstår inte nyttan av konceptet.
Jag förstår inte meningen med det.
Jag kan inte se anledningen till det som binder fast oss...mig.

Jag är inte ens säker på vad det egentligen handlar om.
Allt jag är säker på är att det är jag som får sköta om det sen.
Jag som får lindra besvikelser och torka bort ilskan.

Och tröttheten byggs på.
Och jag har slutat ducka.
Och jag har slutat krypa.
För jag är trött i överkant nu.

Skulle det döda mig att stå upp och stå kvar?
Nej det dödar inte mig.
Och jag ska stå nu.
För dem.

För jag är trött på allt det där.
Det är fullt tillräckligt nu.

Av Avinorev - 10 september 2012 16:58

Att vara förälder är inte en helt enkel sak.

Och inte heller självklar.


Första slutsatsen till ordet "förälder" är att det är en avkomma.

Ens biologiska barn.

Någon som bär ditt blod i sina ådror.


Det är första slutsatsen.


Men att vara förälder är så mycket mer än så.

Den där första slutsatsen är egentligen bara precis kroppsligt.


Att vara förälder handlar inte om att vara genetiskt besläktad.

Att vara förälder handlar om att vara där.

Att vara medveten.

Att vara närvarande.

Att vara hela tiden, på avstånd och i närhet.


Att vara förälder handlar om att hjälpa dem i varje steg de tar.

Att hålla dem i handen när det är svårt att gå själv, oavsett ålder.

Att pusha på i bakgrunden när det är saker de måste klara av på egen hand.

Att heja på i livets alla skeden.


Att vara förälder är att lära dem rätt från fel.

Att krama dem när känslorna är många och stora.

Att prata när orden finns och inte finns.

Att pussa små kinder i tid och otid.


Att vara förälder är att kunna sitta och studera deras minsta rörelse och finna ro i just det där.

Att torka tårar och plåstra knän.

Att lyssna till deras resonemang och förundras över orden.

Att skratta högt åt deras tokigheter.

Att vara tokig själv.

Att sova tätt intill.

Att sakna täcke, kudde och plats.

Att städa undan leksaker och jämt och ständigt ha sand på golven.


Att vara förälder är att sitta på tu man hand vid en middag, med vin och tända ljus och sakna kladd och prat och tjat om allt och inget.


Att vara förälder är så mycket mer än blod.

Av Avinorev - 10 september 2012 07:30

Saker som fyller mina tankar ibland är vad som skulle hända om jag dog.
Idag är en dag med funderingar på sådant.

Vad hade hänt med barnen om jag dog idag?
De skulle ryckas upp ur den värld de känner.
De skulle ryckas från de människor de älskar.
Hade de fått träffa dem igen?
Alla de som är viktiga i deras liv.
De som delar deras vardag.

Vad hade jag kunnat göra för att göra något?
Kan jag göra något för att påverka vad som händer och sker när jag dör?

Tankarna kring döden är med idag.
Och jag är inte rädd för döden.
Men jag är rädd för att inte vara vid deras sida för alltid och för att inte kunna hjälpa.

Men tankarna kring döden är nyttig från tid till tid.
Och jag tror jag ska söka svar på en del frågor och låta bli att tänka på det mer.
För den här gången.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se