Alla inlägg under augusti 2012

Av Avinorev - 28 augusti 2012 09:18

Många gånger har jag undrat och tänkt på vad det funnits för mening med livet som passerat.
Vad det som gjort mig ont har haft för orsak och anledning.
Vad olika möten och händelser haft för betydelse för mitt kommande liv.
Vad känslor, upplevelser, tårar och skratt har haft för verkan för framtiden.

Jag har varit vilsen, hopplös och uppgiven från tid till tid.
Det har känts som att jag alltid varit på väg bort någon annanstans.
Som att jag alltid letat efter något fast utan att veta var jag skulle leta.
Utan att veta vad jag egentligen letade efter.

Jag hittade aldrig den stillsamma tryggheten och känslan av att vara framme.
Jag mellanlandade på olika platser men var främmande ändå.
På fel ställe och ensam bland tusen.
Rastlös och sökande.
Missnöjd och halv.

Jag lurade mig själv så väldigt många gånger.
Jag blundade för ensamheten och försökte känna att jag hörde hemma på en plats som inte var min.
Jag lånade rum i liv som inte var för mig.
Jag levde i en väska med saker som aldrig kunde packas upp.

Tills en dag då allt plötsligt var glasklart och självklart.

Det har gått flera månader sen jag motade bort känslan av tillhörighet för första gången.
Flera månader sedan jag skrämdes av vetskapen om varför inget fungerat i mitt tidigare liv.
Flera månader sen jag blundade för känslan av att ha hittat hem.

Jag har slutat blunda nu.
Och slutat vara skrämd.
Och tryggheten har byggt sitt bo.
Och jag vet med hela mitt väsen vad livet hade för anledning till allt som skett.

Det förberedde mig för dig.
För jag var inte redo förrän nu.
Inte mogen förrän nu.

Det krävdes år och snåriga stigar för att hitta den väg som jag går längs idag.
Det krävdes regn och taggiga buskar för att bli medveten, vaken och den jag är nu.
Och mina skor var dyngsura och tunga från tid till tid.
Och jag stod på knä i allt mitt kaos i perioder av mitt liv.

Och någonstans på vägen tog snårigheten slut.
Och någonstans på vägen slutade det regna.
Och någonstans på vägen fick jag sällskap på min vandring.
Och där någonstans på vägen tog du tag i min hand.

Det är som att jag går barfota längs sommarljum asfalt varje dag.
Och jag är inte ensam.
Och jag letar inte längre.
Jag är inte på väg bort.
För jag är här till fullo.
På rätt plats, med din hand i min.

Och på nätterna, när himlen är full av stjärnor, är det du som ligger bredvid mig på en sommarvarm asfaltsväg.

Och plötsligt vet jag vad livet förberedde mig för.

ANNONS
Av Avinorev - 26 augusti 2012 21:05

En sak jag kommit att bli bra på genom åren är att distansera mig.
Att lägga på en sansad fasad som säger att det inte bekommer eller berör mig.
Krispigt kyligt på något vis.

Som att jag fryser allt som skulle vilja röra på sig, inom mig.
För att hindra att bli berörd och sårbar.

Jag vet egentligen inte om det känns bättre så men jag antar att det håller mig flytande genom stunder av drunkningskänsla.

Jag är rädd för många saker i livet.
Men mest är jag rädd för att stå där naken, blottad och borttappad.
För det är just den där dugligheten som jag inte kan finna som ställer till en del.

Du duger inte om du inte presterar på topp och står oberörd genom allt.
Man ska aldrig vika sig på något sätt och ryggen ska hållas rak.
Faller du så reser du dig genast och borstar av knäna.
För ligger du kvar är du dömd till döden.

De runt omkring förväntar sig att du ska klara allt och lite till.
Det är därför du finns med.
Och om du inte klarar det så blir du utbytt, bortbytt och bortglömd.

Du ska vara professionell och framgångsrik på jobbet.
Du ska vara en pedagogisk, älskvärd förälder som har mycket tid med barnen.
Ditt hem ska vara välskött, rent och klanderfritt.
Du ska vara en underhållande vän med tid för kaffe, vin och middagar.
Du ska vara den perfekta partnern som lever i ett tillgodosett förhållande.
Där emellan ska du ha en hobby för sinnesro och egentid.
Och några dagar i veckan ska du hinna med att träna för att hålla kroppen i trim.

Och när andnöden kommer får du inte ens låtsas om att den finns.
Du ska le oavsett vad.
Bara le och borsta bort smutsen.
För ångest finns det inte tid för.

Bara le.


ANNONS
Av Avinorev - 25 augusti 2012 20:32

Det som stressar mig mest i livet är tiden.
Timmarna som går förbi och inte räcker till.
Sekunderna jag försöker greppa och minuterna som flyr.

Det är så mycket man ska hinna, kunna och göra.
Så mycket måsten, krav och förväntningar.
Så lite kvar för det som skänker lugn.

Man blir låst, fast och fängslad.
Man ska vara duktig, prestera någonting och jaga tiden som bara flyr.

Och ingenting går ihop och ger mig luft.
Allting stressar och jag håller andan.
För jag tror att det ska rasa inom kort.
Allt tar slut och går sönder.

Det börjar med en spricka och krackelerar mer och mer.
Och när vi ser det är det för sent.

Som att jag spelar teater och mitt smink börjar blekna.
Som att scenen jag står på håller på att monteras ner.
Som att kläderna jag bär får trasiga sömmar och håliga knän.

Jag är rädd för mina mönster och inbyggda flykt.
Jag är rädd för mina känslor och min brist på tro.
Rädd för gamla vanor och låsta rutiner.
Huggen i sten.
Beklädd med taggtråd.
Och rädd för ett liv i tristess.

Jag håller andan medan tiden går förbi.

Av Avinorev - 21 augusti 2012 17:20

Är jag det?
Är jag arg?

Har jag en ilska som bor inom mig som måste grävas upp?

Och ja, det finns någon stor besvikelse inom mig.
Men jag kan inte beskriva den än.
Och inte röra vid den på något sätt.
Och den finns inte vid ytan mer än vid enstaka tillfällen och samtal.

Hon sa att vi skulle montera ner väggen av hårdhet som jag satt upp.
Den där som är målad med rädsla, panik och ångest.
Fast jag har en känsla av att den är allt för solid för att enkelheten skulle kunna vara med.

Och jag är tydligen som en kräfta med ett skal som är hårt mot mig och mot omvärlden.
Men med en insida som är ömtålig och mjuk.

Var kommer dina tårar från, Veronica?
Beskriv vad panik är för dig.
Berätta om din besvikelse.
Vad var det som byggde din vägg?

Av Avinorev - 21 augusti 2012 15:36

Det är utgrävningssession igen.
Det är tid för att slita och dra i allt det där som är glömt, förträngt och undantryckt.

Tid för reflektion.
Tid för eftertanke.
Tid för liv.

Det är inte utan att jag känner en viss oro igen.
Tillsammans med en tillförsikt och en tilltro.

Idag var det någon som sa "Det är inget fel på dig, Veronica."
Men det tror jag nog att det är.
På en del plan.
I en del lägen.
På en djupare grund än uppe på ytan.

Idag ska jag damma av allt som gömts.
Idag ska jag ta itu med en rädsla.

Av Avinorev - 21 augusti 2012 15:36

Det är utgrävningssession igen.
Det är tid för att slita och dra i allt det där som är glömt, förträngt och undantryckt.

Tid för reflektion.
Tid för eftertanke.
Tid för liv.

Det är inte utan att jag känner en viss oro igen.
Tillsammans med en tillförsikt och en tilltro.

Idag var det någon som sa "Det är inget fel på dig, Veronica."
Men det tror jag nog att det är.
På en del plan.
I en del lägen.
På en djupare grund än uppe på ytan.

Idag ska jag damma av allt som gömts.
Idag ska jag ta itu med en rädsla.

Av Avinorev - 21 augusti 2012 07:09

Jag vaknade upp till en ovan och märklig känsla.
Det var tomt på platsen bredvid mig.
Och det tog mig några fåtal sekunder att förstå varför.
Och jag tyckte om känslan av ovana men ogillade tomheten som rådde.

Och jag låg kvar en stund och funderade över när det hände sist.
Men jag kan inte minnas.
Och jag funderade över om jag hade kunnat somna på kvällen om jag inte vaggades till ro av andetagen bredvid mig.

Det finns en trygghet i just de andetagen.
En känsla av mening i varje sovande suck.

Och känslan av att ha missat något viktig på morgonen hänger kvar.
Men du var det sista jag såg innan jag somnade.


Av Avinorev - 20 augusti 2012 20:19

Det är ordförlust och språkbortfall.
Det är jobbiga känslor och bristande tålamod.
Det är ett dåligt humör och tömt på energi.

Det är en känsla av att behöva gråta och en lust att bara skrika.
Det är för mycket ljud trots att allt är tyst.
Det är för många tankar och ingen klarhet.
Det är koncentrationssvårigheter och en trötthet långt in i själen.
Det är brist på leenden och långt bort från skratt.

Det är en sån dag idag.
Jag tror jag borde gråta.
Så gråt då.
Bara gråt.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se