Alla inlägg under juli 2012

Av Avinorev - 30 juli 2012 11:02

Det finns inte så mycket att säga egentligen.

Avsaknad av ord.

Något har bosatt sig inom mig och stillat allt.

Och gjort allt glasklart.

Och gjort allt annorlunda.


Något har stannat tankarna och slagit rot.

Gjort allt som var viktigt till oviktigt.

Kastat omkull timmarnas begrepp.

Rört till sekundernas taktfulla tickande.

Tystat världen.

Stannat tiden.

Ökat tiden.

Förändrat allt.


Jag vet inte om jag springer eller står stilla.

Jag vet inte om sitter eller går.


Världen ser annorlunda ut.

Blicken i spegeln är förändrad.

Stegen låter på annat sätt.

Allt är bekant men nytt på något vis.

Luften är hög och dofterna skarpare.


Och jag tassar nog på tå.

Tills dörren stängts och gömt mig för världen runtomkring.

Först då vågar hela foten möta det jag går på.

Först då går andetagen ända ner.


Som att jag har en hemlighet som ingen kan få veta.

Som att jag måste viska för att ingen ska få höra.

Som att jag måste blunda för att ingen ska få se.


I skuggan av ett träd.

Mitt i solen ändå.

Och sommarens alla dagar flyter ihop och går isär.


Någonting har hänt.

Någonting har förändrats.

Och jag tror att det är jag.

ANNONS
Av Avinorev - 28 juli 2012 11:28
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
ANNONS
Av Avinorev - 26 juli 2012 13:31

Om en vecka fyller Isaac år och blir stor.

6 år stor.

Och som alla de år som passerat så tänker jag: "Hur kunde tiden gå så fort?"


Och de sex åren märks på snutten som han bär runt på varje natt.

Den som från början var blå.

Den som nu, sex år senare, snarare är grå.

Och trasig.

Och älskad.


När kommer han sluta behöva sin snutte?

Är det nu det kommer ske?

Och kommer han då sluta behöva mig så mycket som han gjort?


Kommer de ömma kramarna ta slut och kommer pussarna gömmas för omvärlden?

Växer de ifrån mig nu?


Ibland tänker jag att om jag hade fått chansen att göra om en enda dag i mitt liv så hade jag gjort om en dag då de båda var små.

När Adam var tre och Isaac var ett.

Och jag skulle än en gång andas in deras mjuka små kinder i näsan och hålla små knubbiga händer.


Nu är kropparna kantiga och borta är det mjuka barnsliga.

Och språket är nästintill korrekt.

Och åsikterna stora.


Fast jag tror aldrig jag kommer sluta vara behövd.

Bara på ett annat vis.

På ett annat sätt.


Jag är kanske lite som den blå snutten som slits år för år men fortsätter vara viktig, trots håliga kanter och avsaknad av färg.


Vad gjorde jag innan de kom till världen?


 

Inlindad i en blå snuttefilt. Ful som få. Och alldeles, alldeles underbar.


   

Adam, Isaac och Gabriel...i den ordningen.

Av Avinorev - 26 juli 2012 01:27

Jag har skadat någon idag.

Gjort någon illa på ett osynligt sätt.

Trasat en kant och stängt till en dörr.


Det var aldrig avsikten.

Och det gör mig väldigt ont.

För någon är någon jag håller nära intill.


Någon har vuxit inpå mig under tiden som gått.

Någon har blivit viktig och självklar och någon som jag alltid vill ha där.

Någon har färgat av sig på mina sidor i kapitel som skrivits sedan första gången vi sågs.

Och i min bok finns det ett eget kapitel som bara är för någon.

Någon har kommit att genomsyra hela min vardag, mitt tänk och mitt språk.

Som en röd tråd genom de senaste sidorna och för den som någonsin hade läst hade igenkänningen varit total.


Någon kommer fortsätta vara en del av de rader som läggs på sidorna som vänds.

Kanske med ett visst vemod från och med idag...

För det är lite vemodigt och visset inom mig.


Det går inte att styra över det som ligger utanför vår makt.

Någon vet det.

Och jag vet det.

Och om jag hade haft ett facit i min hand, innan allt blev som det blev, om jag hade haft det så hade jag gjort på annat sätt.

Med det som jag hade kunnat göra annorlunda.


Kanske hade det mildrat en del av allt det som blev som det blev?

Kanske hade samtalet som hölls varit på annat sätt då ikväll?


Men jag fick aldrig något facit.

Och aldrig någon bakgrundsmusik.


Men någon är viktig och jag tror att någon vet.


Någon alldeles speciell.

Av Avinorev - 25 juli 2012 11:06

Ni vet hur det är när det finns stunder, dagar och tillfällen som man aldrig vill ska ta slut?!

Ni vet den där känslan av att vilja hålla kvar vartenda sekund och minut?!

Ni vet hur det är va?!


När man nästan håller andan för att man då kanske kan sakta ner sekunderna som tickar på.

Man försöker liksom gripa tag i de flyende timmarna och göra det mesta av alla minuter som de innehåller.

När man önskar att man kunde frysa tiden och stanna just där så mycket längre.


Just de där tillfällena som, när de har passerat, plötsligt känns avlägsna bara några timmar senare.

Därför att den euforiska känslan nästan blir ohanterbar.

Därför att huvudet plötsligt slutat fungera som det brukar.

Därför att de hårt greppade timmarna slutligen flöt ihop och förlorade tidsperspektiv.


Jag tycker om sådana tillfällen, dagar och stunder.

Och jag ogillar när de gått förbi och tagit slut.


När de är över blir liksom tystnaden oändligt tyst och skratten ett ensamt leende.


Men det är bra ändå.

För det är just dagar, stunder och tillfällen som de som lämnar ett leende på läpparna även i ensam stillhet och tystnad.


Om ett par månader framöver är kanske just den här dagen en sådan dag som jag ser tillbaka på med ett leende och ett tyst fniss.


För jag tror ni vet hur det är.

Av Avinorev - 23 juli 2012 01:51

Ibland blir världen hastigt förändrad.

Och den sanning man förhöll sig till blir en osanning vid sidan av något nytt.

Och dagarna blir suddiga och tidsperspektiven försvinner.


Det är ju det där regnet som får ditt frö att gro.

Och även då regnet kan tyckas allt för ihärdigt emellanåt så varar det inte för evigt.

Det kommer alltid en sol.

En värme.

Och ett spirande skott i den där krukan full med jord.


Det är som med vintern och som med våren.

Det måste få vissna och dö innan en ny tid kan ta vid.


Ha tillit till fröet som gror.

Ibland slår knopparna ut medan du sover.

Och när du vaknar dagen efter står där en blomma i krukan som nyss var full av nästan ingenting.


Och försök inte styra det som inte är i dina händer att kontrollera.

Håll bara jorden fuktig och tillåt solens trevande strålar snudda vid din plantering.

Då slår det ut en dag ska du se.

Tack vare regnet som föll och jorden som fröet fick slå rot i.


Av Avinorev - 20 juli 2012 11:51

Jag blev arg och förbannad där ett tag.

Men det fick blåsa över igen.

För jag vet att det inte är något att fästa en känsla vid.


Och jag har varit likgiltig, neutral och oberörd inför småaktigheten och bitterheten.

Tills jag kände mig kränkt och baktalad.

Och jag vet att jag hade kunnat skapa en obekväm känsla med mina ord.

Men jag vet också att min tystnad är snäppet värre.


Det är en litenhet som lyser igenom.

En osäkerhet och en bristande självkänsla.

Och jag är varken arg eller förbannad längre.

Inte heller besviken eller förvånad.


Det har bara bekräftat allt jag någonsin vetat om personer av den kalibern.

De som tror de skiljer sig från andra som gjort samma sak.

Men i sanningens namn är det människor av precis samma skrot och korn.

För handlingarna är desamma.


Och i sanningens namn så är det aktioner som de som får mig att veta att jag är bättre än så.

För jag skulle aldrig.

Och jag kommer aldrig.


Det är tråkigt när det sänks till en nivå långt under vattnets yta.

Det är tråkigt när lögner och paranoia bygger en människas liv.

Sorgligt på något vis.


Men i allt som sägs så står jag trygg.

För jag vet vad som är sant.

Och de mina vet det som är sant.


Men ja, visst har jag saker och ting på papper.

Det är ju så det faktiskt är.

Jag vet för det var jag som myntade uttrycket från första början.

Och det är pga människor som dig som jag fortsätter med min öppenhet.

Och det är för att slå hål på fördomar och elaka uttalanden om en egentlig styrka som jag fortsätter vara ärlig.

För det är människor som säger så som skapar en värld av rädsla och av okunskap.


Och vet du vad?

Jag har ordning på mina papper.

Har du..?!


Psykobruden har talat!



Av Avinorev - 18 juli 2012 14:46

Det är kallt, grått och regnigt utanför mitt fönster.


Jag behöver solsken, värme, ljumma nätter och brunbrända ben.

Jag behöver lata dagar vid poolen, frukost utomhus, dagar då man aldrig vill gå in.

Jag behöver ett dammigt hem därför att inomhusvistelse endast sker när sömnen tar vid.

Jag behöver barfotapromenader hem över solvarm asfalt medan solen går ner bakom taken.


Och jag behöver ett ösregn som får det att forsa längs gatorna samtidigt som åskan dånar ovanför.

Och jag behöver stå mitt på gatan, i forsen och låta det sommarljumma vattnet skölja över fötterna och runt mina brunbrända ben.

Jag vill känna regnet längs ryggen i luft som är tryckande kvav.

Jag vill hoppa i vattenpölarna och skratta av regnet.


Och sedan vill jag sitta på trappan när regnet har avtagit och åskan dragit förbi.

Då vill jag sitta där med min syster, dyblöt och stilla och höra fåglarnas trevande sång börja igen.

Och jag vill andas det friska efter åskan och lyssna till det sista porlandet från forsen.

Och i mitt hår glänser regnet som droppat ner i mina ögon.


Barbent och barfota, mitt i den största vattenpölen medan solen kommer åter och torkar upp allt som spolats bort.

Det vill jag ha.

Nu, alldeles strax.


   

 

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7
8
9 10 11 12
13
14
15
16 17 18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se