Alla inlägg under juni 2012

Av Avinorev - 28 juni 2012 23:58

Det ligger en katt i mitt knä.

Ihoprullad och uppmärksamhetssökande.

Det är mörkt runt omkring oss.

Bara datorns sken lyser upp oss där vi sitter.


Det är natt och mina tankar är klara som kristaller.

Precis som alla nätter som varit.

Precis som alla nätter som ska komma.


Jag kom på mig själv att undra varför jag gjorde det jag gjorde under det senaste halvåret.

Jag kom på mig själv att veta meningen med det också.

Bitar faller på plats.


Jag har vetat det sen från första början.

Jag har vetat att jag vetat det hela tiden.

Jag erkände aldrig det bara.

Så jag låtsades som annat.

Men erkände tillslut.

För mig.

Och bara för mig.


Jag tror inte att något i livet sker av en simpel slump.

Jag tror inte att det är utan mening och orsak.

För sådär i efterhand kan man se vad olika val faktiskt ledde till.


Jag tänker, för en gångs skull, inte ens försöka sia in i framtiden.

Jag tänker, för en gångs skull, inte ens försöka påverka densamma.

För en gångs skull låter jag det bero.

Och för en gångs skull sätter jag mig vid sidan och betraktar resultatet som blir.


Jag tror det blir bra på just det viset.

Jag tror det är det som jag ska göra just nu.

Och jag gör det med en tillförsikt och ett lugn som aldrig funnits där förut.


Som en åskådare i ett skådespel där huvudrollen ändå är min.

Jag är huvudpersonens publik.

Och livet är min regissör.

Det finns inga bortklippta scener, inga pålästa repliker och inga stuntmän.

Och jag tror allt blir bra.

När livet är slut och skådespelet är över.


Just nu är det min tur att betrakta det som sker.

Och jag är okej med det.


 

ANNONS
Av Avinorev - 27 juni 2012 23:55

En del saker har bara precis slutat intressera mig.

En del personer har slutat intressera mig.

Jag är ganska nykter i mitt seende och ganska förnöjsam över detsamma.


Ibland tappar jag tron och i samma andetag tappar jag hoppet.

I de stunderna ifrågasätts plötsligt allt.

Och i de stunderna har jag svårt att se meningen som ska finnas där i röran.


Så kommer det dagar då meningarna samlas och klarsynthet uppstår.

Dagar som idag.

Kvällar som ikväll.

Och huvudvärken släpper.

För den gjorde verkligen det.


Jag har bott med en huvudvärk som känts som en mössa av bly.

En huvudvärk som är resistent mot alla sorters värktabletter.

Det har liksom känts som att hjärnan skvalpat runt och bestått av en trögflytande sörja.


Och nacken är stel.

Och ryggen är trött.


Spänningar stavas orsaken.


Men ikväll föll det på plats.

Och jag är nöjd.

Med mig, med dig, med det här, med meningen.


Jag var den där sista kryddan som skulle till för att soppan skulle bli total.

Jag var det där sista lilla stinget.

Och trots mitt tidigare missnöje med detta så är jag ändå nöjd.

Nu.


Jo, jag är nöjd.


Nu ska resten av spänningarna sovas bort.


God natt världen.


 

ANNONS
Av Avinorev - 25 juni 2012 23:17

Den dagen då det blir tyst
Då slutar jag
Den dagen jag inte blir kysst
För att jag är jag

Då slutar jag finnas
Då slutar jag tycka
Då slutar jag minnas
I slutet av min lycka

Men du får slå ihjäl mig först
Du får trampa på min hals för att släcka min törst
Det blir ett långt och smärtsamt krig som kan vara ditt slut
Passa på ta nu dörren medan kvar finns vägen ut

Då när min frihet är slut
Och jag är tyst
När gnistan för livet har blåsts ut

Du får dra mig i håret
För att ta mig dithän
Nej jag är inte din manodepressiva vän

Men du får slå ihjäl mig först
Du får trampa på min hals för att släcka min törst
Det blir ett långt och smärtsamt krig som kan vara ditt slut
Passa på ta nu dörren medan kvar finns vägen ut

 


-Anna Hertzman och ack så passande.

Av Avinorev - 25 juni 2012 21:53

Dagarna som passerat färgade av sig i alla fall.

Lämnade trycksvärta över hela mitt sinne och smutsade ner en del av min själ.


Det känns som att jag är tillknycklad, trampad på och bortkastad.

Som gårdagens Metro.

Lämnad på ett säte i en buss, på väg mot ingenstans.


Hur många av de tryckta orden lästes någonsin på riktigt?

Hur mycket av det som var jag fastnade någonsin?


Är man värd lika mycket som en gratistidning i en stad någonstans?

Är där inte mer värde än så?


Alla de ansikten som fladdrar förbi i tidningarna varje dag, ser man någonsin dem på riktigt?

Memorerar man någonsin en enda detalj, ett enda personligt drag, en enda smilgrop i en kind?


Idag var du på ett tidningsomslag.

Imorgon är du bortkastad och glömd.

Som en gratistidning på stan.

Så tycks livet te sig från tid till tid.


   

Av Avinorev - 20 juni 2012 22:10

Det finns ett lugn i mitt liv trots allt som händer i det nu.

Jag står fortfarande fast i min stillsamma glänta och ser allt som händer.


Jag är inte orolig eller bekymrad.

Inte fundersam eller osäker.


Om sanningen ska fram så vet jag faktiskt inte om jag någonsin varit så säker förr i hela mitt liv.

Trots allt.

Trots mina val och trots mina duster.

Eller kanske just därför.


Jag har valt en väg som gör mig gott.


Tänk dig en grusväg som kantas av träd och vilda blommor.

Mellan träden skymtas åkrar och himlen ovanför är blå.

Solen skimrar mellan trädens kronor och en svag vind blåser i ditt ansikte ibland.

Det doftar sommar och fåglar sjunger överallt.

Det är kväll och alldeles ljummet i luften som omfamnar dig.


Vägen du kom från var hård och kal och kall.

En asfaltsväg med tung trafik och en rädsla och ständig oro för bilarnas vinddrag som nästan slet omkull dig.

Emellanåt så slog regnet mot dig och skymde din sikt där du gick.

Och bilarna stänkte vatten över dig då de susade förbi.


Någonstans vid ett fält med vindkraftverk hittade du så en väg in till höger.

Du tog den vägen för att undkomma trafikens dånande.

Du fick gå en stund, i ovisshet.

Kanske sparkade du till en sten då och då eller stannade i uppgivenhet.

Så märkte du plötsligt att trafiken hade avtagit, att rädslan hade minskat och att du gick där mitt på vägen med solen som kikade fram bakom molnen.

Det var en asfaltsväg, ja visst.

Men en liten, utan vita streck och knottrig sten.

Ljusgrå och lagad på sina ställen.

Uppvärmd av solen och kantad av ogräs.


Och där, en kort bit fram, gick asfalten över till grusväg och rädslan över till lugn.

Och det är den vägen du ska vandra.

I stillhet.

I trygghet.

I tilltro.

Och i solsken.


För livet är inte alltid asfalterat och de bästa av vägar har hål.


Av Avinorev - 20 juni 2012 16:16

I beg your pardon,
I never promised you a rose garden.
Along with the sunshine, 
There's gotta be a little rain sometimes.
When you take, you gotta give, so live and let live, 
Or let go.
I beg your pardon,
I never promised you a rose garden.

I could promise you things like big diamond rings,
But you don't find roses growin' on stalks of clover.
So you better think it over.
Well, if sweet-talkin' you could make it come true,
I would give you the world right now on a silver platter,
But what would it matter?
So smile for a while and let's be jolly:
Love shouldn't be so melancholy.
Come along and share the good times while we can.

I beg your pardon,
I never promised you a rose garden.
Along with the sunshine, 
There's gotta be a little rain sometimes.

I beg your pardon,
I never promised you a rose garden.

I could sing you a tune or promise you the moon,
But if that's what it takes to hold you,
I'd just as soon let you go, but there's one thing I want you to know.
You better look before you leap, still waters run deep,
And there won't always be someone there to pull you out,
And you know what I'm talkin' about.
So smile for a while and let's be jolly:
Love shouldn't be so melancholy.

Av Avinorev - 18 juni 2012 23:05

Jag gick och la mig med tanken på att sova.

På vägen till sängen lyfte jag upp min dator och tog den under armen.

Någonstans mellan tandborstning och sänggående plockade jag upp mitt block och min penna.

Väl inne i mitt sovrum la jag ner ett korsord vid min kudde.


Jag behöver skriva.

Jag vet inte vad, men jag behöver skriva.

Jag behöver ett flöde av ord.

Ett flöde som, just nu, tycks lika trögflytande som den tjockaste honung.


Det finns så många saker jag skulle behöva säga.

Så många meningar jag skulle behöva forma.

Så många ord jag skulle behöva ge innan en punkt.


Just nu finns det mest punkter.

Som att orden hänger i luften och bara väntas på att plockas ner och kastas på rätt mottagare.

Eller kanske snarare varsamt läggas i dess händer.

Fast det kommer inte göras.

Varken kastas eller överräckas.


Jag tror inte mottagaren skulle vilja ha stavelserna.

Fast vad vet jag, egentligen?!

Jag antar att jag är för feg.

Och jag antar att orden är för stora samtidigt som de är för små.

Och jag antar att jag mött mig själv i annan skepnad.

Och jag antar att det är av nytta.


Och jag föreslår att vi inte lägger allt för mycket vikt vid något av det här.

Saker och ting förändras.

Ord bleknar med tiden.

Skrivelser kan suddas ut.

Och osagda ord kan förbli hängande i luften.


Det är ingenting som måste sägas.

Ingenting som måste göras.

Bara någonting som kan få bero och flyta bort i tomma intet.


Ibland är det bra att bara vara tyst och låtsas som att det regnar.

Regndroppar och inte ord.

Av Avinorev - 17 juni 2012 23:30

Jag har slutat tänka så mycket på onödiga saker.

Slutat grubbla.

Det finns en anledning.

Anledningen stavas - Jag.

Och anledningen till att det stavas så är därför att jag har styrt det dit.

Genom olika val på vägen.

Genom att ta till höger istället för till vänster.

Genom att gå framåt och inte backa eller stå kvar på ett ställe.

Genom att eliminera saker som bara ställer till grubblerier?!


Vid distans kan man se varför man gjorde en del val och varför man inte riktigt kunde släppa taget och gå vidare.


Fast samtidigt, mitt i alltihop, så börjar jag tänka - Har jag blivit allt för avtrubbad?

Allt för okänslig?

Visst har jag haft känslomässiga utmaningar de senaste dagarna men det var inte som det "normalt" hade varit.

Jag är liksom inte ens arg.

Inte ens ledsen.

Inte ens besviken.

Snarare tvärtemot på något vis.


Jag känner ett totalt lugn inombords.

Och just det där med att inte grubbla, analysera och tänka längre...det är ju inte riktigt jag...eller?!


När man slutar känna...är man ute på hal is då?

Eller är det bara så det ska vara just nu?

I normala fall hade jag nog varit lite ledsen, stundom upprörd och funderande.

Men jag är inte det.


Jag är bara...tom?

Som att jag är stormens öga på något sätt.

Som att det som viner runt omkring inte når in till mig...

Fast når in gör det väl på ett sätt.

Jag har uppfattat vad som sker.

Reagerat över det.

Och släppt taget om det.


Bara sådär...


Fast nej, jag är inte tom...

Jag är nog...lättad...


Men varför det egentligen?


Vad märkligt.


Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se