Alla inlägg under april 2012

Av Avinorev - 30 april 2012 14:14

Det är sol.

Och varmt.

Och valborgsfirande på antågande.

Och jag borde klippa gräset som fått spunk och vuxit flera meter på en enda dag.

Och jag borde städa av huset.

Och jag borde ställa in lunchresterna i kylen.

Och jag borde bädda om i våra sängar.

Och jag borde så mycket, mycket mer.

Men jag gör inte något av det.

Nej, istället sitter jag här i solen och tänker att jag gör allt det där senare.


Rakt över gatan tvättar grannarna bilen och i en trädgård intill klipper någon sitt gräs, som även det fått spunk och vuxit som attan.

Ibland tar jag en tur i i huset och ser det jag borde göra.

Men då vänder jag bara om och stänger dörren efter mig.

Det finns tid för det en annan dag.

Senare.

Just nu finns det tid för sol, värme och en skön slapphet.


Rapsen blommar.

Livet är njutningsfullt.

Och barnen är nyklippta.


Jag tror jag stannar här en stund.

ANNONS
Av Avinorev - 29 april 2012 23:47

Någon skriver dikter som ber mig stanna en stund längre.

Någon skriver dikter i vilka jag kan känna smärtan som lever.


En annan skriver ett mail som får mig att skratta högt och längta efter att få ses.

Mail om att vi setts i drömmen och ett tack för att vi sågs.


Andra har tystnat och dragit sig tillbaka.

Och allting har bleknat en liten bit till.


I mig gror en oro som inte är befogad.

Samma oro som alltid när jag släpper på garden och blottar min strupe.

Det jag inte gjort på så länge.

Jag känner skräckens andedräkt kittla i min nacke.

Och jag tänker att där kan han få stanna.

Ett par steg bakom mig.

För det är inte rädslan som ska få gro nu.

Men trots det går han tätt intill mig och följer varje steg jag tar.


Jag är rädd om mitt hjärta.

Det vill jag att du ska veta.

Jag är rädd om det på ett sätt som låser in och sätter gränser.

Men just nu glipar skalet och att krossa det hade varit så enkelt.

Alldeles för enkelt.


En ensam fjäril fladdrar oroligt i min mage.

Vi har mött varandra förr och jag känner igen känslan av dess vingslag.

Oroliga, olycksbådande.

Är det jag som bjuder in den eller är den där av egen anledning?

Är det rädslans andedräkt som väcker den till liv och hjälper till att stöka till det?

Eller fladdrar den befogat?


Att släppa taget och låta ödet styra...

Det har inte varit min grej på väldigt många år.

Mitt skal har blivit tjockare och min misstro också så.

Med en inställning att ingen är på riktigt och att allting är en lek.

Då kommer man ingen vart...eller hur?


Så jag försöker tvätta bort den trycksvärta som färgat mig.

Och jag försöker nå den naiva tilltro jag en gång besatt.

Jag tror att den är något stukad men jag vet att den ändå finns där någonstans.

Jag kan hitta den emellanåt, innan de invanda tankarna tar vid och tystar ner.


Rädslan, samma rädsla som en gång gick framför mig, har halkat efter och finns bakom min rygg.

Den skymmer inte längre sikten men skrämmer när jag ser tillbaks.

Och det är kanske bra, för jag har börjat sluta vända om.


Se framåt och börja våga tro.


 

ANNONS
Av Avinorev - 28 april 2012 15:00

Det tog ett tag för mig att landa i tanken och bestämma mig för hur jag skulle ha det och hur det skulle bli.

Fyra månader för att vara exakt.

Det har varit fyra månader av ovisshet, känslosvängar och kluvna tankar.

Och en inre stress.


Den som borde hyllas i allt det här är Du.

För att Du stått ut och stått fast vid vad Du velat och vill.

För att Du inte vikt en tum och aldrig gav upp.

Trots att jag bad dg göra det.

Och trots att jag gjorde det.

Om och om igen.


Det var aldrig meningen att jag skulle träffa Dig.

Det var inte meningen att träffa någon alls.

Och den jag skulle träffa var inte någon som Du.

Jag hade min plan, min inställning, mitt mål.

Men så stod Du bara där och slog allt i spillror.

Du kastade omkull hela min värld.

Och det som var så fel var plötsligt alldeles rätt.


Så efter alla turer, stormar och allt velande stannade plötsligt kaoset och jag lyckades snappa upp vad hjärtat faktiskt sa.

Och det var Du hela tiden.

Och det enda jag kan säga är: Tack för att du aldrig gav upp.

Och förlåt för min hysteri.

Men helt ärligt var jag nog ganska vettskrämd av allt.

Ganska panikslagen i allt.

Oförberedd och ovillig att ta chansen.

Trots att jag själv inte trodde att det var så.


Men nu, efter tagna beslut, har lugnet så äntligen börjat slå rot.

Det tog ett tag för mig att våga erkänna det för omvärlden.

Förmodligen pga misstro, rädsla och ovisshet.

Och ovissheten finns kvar, men rädslan och misstron har släppt taget.

För Du stod på Dig och tillslut gick Dina ord in.


Du är en av de mest fantastiska människorna jag träffat.

Jag tror aldrig förr jag mött någon med en sådan ärlighet och så fri från inlindande.

Och jag lär mig något varje dag av detta.

Du är extremt målmedveten och det du säger att du ska göra blir också gjort.

Och det är därför vi står där vi är idag.

Tack vare dig.


För tack vare mig är det sannerligen inte.

Jag bara gav upp och försökte fly undan allt och gömma mig.

Jag var en idiot.


Vet du vad?

Du har fått mig att hoppas och tro igen.

Och du har gett mig mina drömmar åter.

För med dig kan man göra det.

För du är inte rädd.

Och då är inte jag heller det.


Tack.

För att du vill vara min.

Och för att jag får vara din.


 

Av Avinorev - 26 april 2012 21:44

Jag krossade någons hjärta idag.

Och drömmar.

Och jag är ledsen för det.


Kärleken är hård ibland.

Den som borde vara så enkel och njutningsfull.

Och obesvarad kärlek är en av de saker som smärtar mest.

Som gör oss som minst.


Jag vet för även jag har varit där.

Även jag har gråtit bittra tårar över brustna drömmar, med ett sargat hjärta.


Men det du känner just nu ska blekna med tiden.

Och tyngden i ditt sinne ska lätta och försvinna.

Vila i vetskapen om detta, trots att känslorna bränner just nu.


Jag är inte den som ska hålla din hand genom livet.

Men om du tillåter så ska jag gå med dig ändå.

På varsin stig, med varsitt mål, fast tillsammans ändå.


För du är viktig för mig.

För att du är godhet för mig.


Ge aldrig upp hoppet om kärleken.

Låt inte nederlagen äta upp din tro.

Det finns en mening med allt.

Även smärtan har en grund.


Det som är för dig väntar fortfarande där ute.

Så sluta aldrig tro.

Någonstans finns hon, den rätta, och väntar på att just du ska dyka upp.

Så misströsta inte min vän.

Snart står hon där och får alla pusselbitar att falla på plats.


För du vet väl vad de säger, de kloka och de visa?!

"Mister du en, står det tusen dig åter. Och kysser du en, står det tusen och gråter."

En dag ska du förstå.

En dag blir allting klart.


Du är värd all kärlek och lycka som världen kan uppbringa.

Glöm aldrig det.


 

Av Avinorev - 24 april 2012 20:15

Bara låt mig vara så in i helvete.

Låt mig vara ifred och säg inte ett jävla ord till mig.

För om du gör det så kan jag kanske inte kunna stå för alla arga ord som kommer hagla ur mig.

Så bara låt mig vara, håll truten och lämna mig ifred så undviker du även hagelskuren av hårda ord som ligger så nära till hands.


Jag är trött.

Så fullkomligt slutkört trött på allt det här.

På hela saken.

På att förvänta mig så mycket.

Och på att bli så besviken - gång på gång.


Och så arg.

Jag är inte en arg människa.

Inte som jag varit den sista tiden.

Det rubbar hela min livsbalans.

Och jag gillar inte vem jag är just nu.


Jag ska gå ut och sparka på saker och skrika ut allt det som jag inte ska rikta på någon.

JÄVLA FAN.

Av Avinorev - 23 april 2012 22:24

Autumn leaves under frozen souls,
Hungry hands turning soft and old,
My hero cried as we stood out there in the cold,
Like these autumn leaves I don't have nothing to hold.

Handsome smile, wearing handsome shoes,
Too young to say, though I swear he knew,
And I hear him singing while he sits there in his chair,
While these autumn leaves float around everywhere.

And I look at you, and I see me,
Making noise so restlessly,
But now it's quiet and I can hear you sing.

Autumn leaves have faded now,
That smile I lost, well I've found somehow,
These autumn leaves, all these autumn leave,

all these autumn leaves are yours tonight.

Av Avinorev - 22 april 2012 20:50

Någon frågade mig om jag var lycklig.

Och jag svarade ja.

För jag är lycklig antar jag.

I det stora hela är jag lycklig.

I det tudelade och lilla, kanske inte på alla plan.

Förmodligen inte.

Men vem är det?


Det finns alltid något som stör och som kunde varit mer och lite bättre.

Alltid något som inte är fullkomligt.

Alltid något som saknas.


Men sammantaget - Ja.


Jag lever ett bra liv.

Ett vuxenliv har jag förstått.

Ett uppstyrt liv med gråzoner och vita fläckar.

Jag får skratta varje dag.

Och varje kväll får jag mjuka klappar och blöta pussar.

Jag är behövd, älskad och kapabel.

För två små individer.


Och jag har andra vuxna runt omkring som skänker värme, närhet och stöd.

Alltid ett samtal till hands.

Alltid ett leende i närheten.

Och jag är omgiven av personligheter som kan ge mig djupa samtal och lättsamma dialoger.


Men helt på det klara är jag nog aldrig med allt.

Förvirrad, vilsen och fundersam i vissa saker.

Tvärsäker i andra.


Någon annan sa jag väger allt noggrannt och länge.

För länge.

För noggrannt.

Ibland.

Och densamma någon trodde att jag behöver ha hjälp med att stanna min våg någon gång då och då.

Och denna någon hade rätt.


Jag behöver hjälp med att få allt att hamna i balans emellanåt.

För balansen är svår att finna ibland.

Minsta gram så slår det över och blir obalanserat och snett.

Precis som nu.


När tankar och känslor argumenterar blir det svårt att tyda något alls.

Orden blir känslor och känslor blir ord.

Och ordens bokstäver blandas ihop och bildar ord som inte finns och som inte kan talas.


Det sunda förnuftet brottas mot viljan...eller önskan kanske?!


Jag tror jag ska vara tyst ett tag och se hur det känns.

Kanske.


Och under tiden ska jag leta efter två stenar, av samma storlek, att lägga i mina vågskålar för att skapa jämnvikt.


Stanna där och stå still.

Av Avinorev - 22 april 2012 12:56

Just idag saknar jag en del bitar av livet som passerat och gått förbi.


Just idag saknar jag huset i Svedala, där Adam bara var två år och Isaac låg i magen eller var alldeles nyfödd.

Just idag saknar jag regniga söndagsförmiddagar i vardagsrummet där tillsammans med oss.

Just idag saknar jag ord som "bassebil", "fjuttifjutti", "wegn" och "schom".

Just idag saknar jag den där tillvaron då livet med dem just hade startat och åren var många.

Och just idag saknar jag att dela en förståelse kring kärleken som svämmar över inför just dessa små guldkorn.


Jag saknar det lilla.

Jag saknar det mjuka.

Jag saknar sättet jag var behövd på.

Och jag saknar mjuka kinder att andas in.


Just idag är en nostalgisk dag.

Det blir kanske så när den där lilla plötsligt blivit stor.


Om jag hade fått kunna göra om en enda dag i mitt liv så hade det varit första natten vi sov tillsammans med Adam på BB.

Den känslan.

Den storheten.

Den lyckan.


Så nära men ändå så avlägset.

Åtta år sen för att vara ganska exakt...

Åtta år...


   


It's been a while...

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4
5
6 7 8
9 10 11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28 29
30
<<< April 2012 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se