Alla inlägg under mars 2012

Av Avinorev - 31 mars 2012 00:08

Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt.
Men det sitter mest i skallen.
Jag tänker, grubblar, velar mer än känner, längtar, trånar och går åt.
Är jag hjärtlös och förfallen?

Vi petar sönder allt och tappar allt vi nånsin kunnat nå.
Tills bara skulden gör oss två.
Det är bara tur att hjärtat klappar, ändå.

Dagen går, det mulnar strax, jag tror att det är dags att gå på fest.
Vi måste göra nåt åt ledan.
Vad var det som gick snett, vi gjorde rätt och nu gör vi fel i ren protest.
Har vi nött varandra redan?
Vi lever sönder samma dagar, vad ska vi prata om idag?
Var det du som blev som jag?

Alla ögonblick vi jagar, för att vara nånting mer än bra att ha.
Stjärnor glittrar vackert och det vimlar av passioner kan det tyckas.
Men inga stjärnor, inga himlar över dom som inte lyckas.

Jag tror att du har fastnat mer för tvåsamhet som grej.
Än för mig, trots allt.
Det är så skönt när allt fungerar.
Det skulle varit vackert, starkt och varmt.
Men det känns fult och kalt och kallt.
Det är så trist när allt stagnerar.
Och ingen vill förlora, vara den som fick ett tack.
Vara den som inte stack.
När tankar blev för stora och sprack.
Det var jag med allt mitt snack om större ensamhet och plats att tänka på.
Det var du och dina vänner.

Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, hurså?
Det blir fel hur man än känner.
Det är så konstigt att försvinna, det känns så dumt att stanna kvar.
Så befängt att leta svar.
Finns ingen eld som orkar brinna.
Inga röda mattor ingen stolt fanfar.

Men stjärnor glittrar vackert och det vimlar av passioner kan det tyckas.
Men inga stjärnor, inga himlar över dom som inte lyckas.

Som en skymt i varandras blickar, innan allting faller loss.

Som ett konstgjort litet bloss.
Som en pacemaker som tickar, för oss...

ANNONS
Av Avinorev - 28 mars 2012 12:01

Tänk på att även om katten har fördelen av snabbhet och brist på omtanke över det mänskliga livet, så har du styrkans fördel.

Utnyttja denna fördel och välj rätt slagfält.

Välj inte att bada honom på en öppen area där han kan tvinga dig att jaga honom.

Välj ett väldigt litet badrum.

Om det är större än 1 gånger 1 meter, kan jag rekommendera att du stiger ned i badkaret med katten och stänger glasdörrarna.

Ett vanligt duschförhängare duger inte.

En katt som går bärsärkagång kan strimla ett tredubbelt duschförhänge snabbare än en politiker kan ändra åsikt.


Tänk på att en katt har klor och tvekar inte en sekund på att skilja din hud från din kropp.

Din fördel här är att du är smart och vet hur du ska klä dig.

Jag kan rekommendera segelduksoverall, istoppade i byggnadsstövlar som räcker till knäna, ett par stålbrynjehandskar, en arméhjälm, en hockeymask och en långärmad luftvärnsjacka.

Förbered allting i förväg.

Det finns absolut ingen tid för att stiga upp ur badet för att hämta en handduk när du har en katt som just då gräver ett hål i din luftvärnsjacka.


Häll upp vattnet.

Kom ihåg att se till så att flaskan med kattschampoo är inne i duschkabinen.

Se till att handduken kan nås, även om du ligger på rygg i vattnet.


Använd överraskningsmomentet.

Ta upp din katt nonchalant, som om du bara skulle ta med honom till köket och hans matskål.

Katter brukar inte bry sig om din utstyrsel.

De har som regel lite eller inget intresse av mode.

Om han dock undrar över dina klumpiga kläder, förklara lugnt att du deltar i ett produkttest sponsrat av Helly Hansen.


När du väl är inne i badrummet är snabbhet väsentligt för överlevnad.

I en enda rörelse måste du öppna glasdörren, glida ned i karet, stänga dörren om er, doppa katten i vattnet och spruta schampo över katten.

Du har nu påbörjat dina vildaste 45 sekunder i ditt liv.


Katter har inga handtag.

Lägg till det faktum att han nu har såpig päls och ditt läge har förvärrats avsevärt.

Förvänta dig inte att få hålla katten mer än två eller tre sekunder åt gången.

Dock, när du väl håller honom, får du inte glömma att ge honom en dos av schampot och gnugga som en besatt. Efter det kommer han att riva sig fri och faller då baklänges ned i vattnet, varpå han sköljer av sig schampot själv. (Världsrekordet för katter är tre schamponeringar, så förvänta dig inte för mycket.)


Härnäst måste katten torkas.

Ovana kattbadare tror alltid att detta led är det svåraste, eftersom människan nu är utpumpad medan katten är väldigt bestämd.

Fakum är att torkningen är inget med vad du just gått igenom.

Detta på grund av att katten nu sitter som klistrad mot ditt högra smalben.

Du tömmer helt enkelt karet genom att peta ur pluggen med din fot, sträcker dig efter handduken och väntar.

(Det skall dock tilläggas att katten ibland kan arbeta sig upp mot ditt huvud och slutar som ett naturligt bihang till din arméhjälm. Skulle detta hända är det bästa du kan göra att helt enkelt skaka loss honom och uppmuntra honom att sätta sig på benet.)

När allt vatten har runnit ut ur karet, är det bara att sträcka sig ner och torka katten.


Efter några dagar har katten slappnat av så mycket att du kan ta loss honom från benet.

Han har vanligtvis inget att säga de kommande tre veckorna och kommer att tillbringa merparten av sin tid med att sitta med ryggen vänd mot dig.
Du kommer då att förmoda att han är arg.

Detta är oftast inte fallet.

Som regel håller han bara på att utarbeta sätt att komma igenom ditt försvar och skada dig för livet nästa gång du ger honom ett bad.


Lycka till.

ANNONS
Av Avinorev - 27 mars 2012 20:07

Nog har jag en bra magkänsla alltid.

Sen att jag inte alltid kan tyda den korrekt innan det sker är en annan sak.


Jag sa ju att något oroväckande var i görningen och något oroväckande skedde så även.

Och trots att det är färdigdiskuterat och avklarat så gnager det inom mig ändå.

Och det känns fortfarande inte bra i min mage.

Som alltid har ett lätt illamående tagit vid och jag funderar på om det går att fortsätta härifrån och nu.


Det som hände gjorde mig ledsen, besviken och trolös.

Aldrig trodde jag att jag skulle tappa förtroendet i detta.

Men det har jag gjort.

Det som stod för glädje, trygghet och ärlighet belades plötsligt med en svart och tung skugga.

Genom några få rader.


Ja, jag är besviken.

På hanteringssättet, på värderingen och på respektlösheten.

Oerhört besviken.

Och det gör mig ledsen att inse.

Aldrig ville jag ha den känslan i det här.

Aldrig.

Men känslan är och består och sorgen gnager.


Jag trodde på det, så till fullo.

Men säg det som varar.

Och ett stenkast från bitter känner jag mig nu.

Hemska, förbannade känsla.


Jag önskar jag kunde skruva tillbaka tiden till strax innan lunch igår och skriva om historian så att det aldrig hände.


Men något gott kommer säkert även ur detta.

Just nu har jag bara svårt att se vad.

En smärre panik huserar inom mig och ja, jag är besviken.


Det tog liksom udden av min glädje.

Fuck.

Av Avinorev - 25 mars 2012 21:32

Ja, min förmåga att minnas saker är lite ur fas för tillfället.

Jag tänkte nyss skriva att jag minns helgen, efter veckan som kantats av att inte minnas.

Men just när jag skulle skriva just det så insåg jag att jag inte mindes helgen heller.

Inte utan viss eftertanke åtminstone.


Så, vad gjorde jag i helgen?

Gårdagen minns jag, men fredagen då?

Eller räknas inte den dagen?

Går dagarna verkligen såhär fort alltid?


Måndag stundar igen.

Det gjorde den även igår, känns det som.

Veckan som kommer kommer gå minst lika fort som föregående med tanke på allt som finns inplanerat.

Och sedan är det helg igen.


Och nästa helg som kommer tar påskafton med sig.

Jag såg idag att den helgen blir en lång helg.

Nästan som semester.

Det känns...bra?!

Jo, jag antar att det känns bra.


Helgen ja.

Den har varit minst sagt effektiv.

Två dåliga samveten är raderade.

Trädgård och garderober.

Tre svarta sopsäckar med kläder utrensade.

No mercy.


Så resultatet blev alltså två dåliga samveten mindre och en lite mer tillsnurrad hjärna och magkänsla.

Magkänslan var bra.

Tills nu.

Magkänslan säger mig att något är i görningen och jag gillar inte riktigt det den antyder.

Man ska lyssna på sin magkänsla.

9 av 10 gånger stämmer den alldeles korrekt.

Eller så är jag paranoid.

Eller bara tillitslös.


Om det är som den varslar om, då var det dumt att jag tillät mig igen.

Om ens dumt är tillräckligt.

Och kanske beror det på mig?

Och kanske är det då lika bra?

Och ändå kommer det kännas likadant i alla fall.

Varför lät jag inte det bara bero och vara?

Jag var tvungen att röra upp allt igen.

Och kanske borde jag bara precis konfrontera det som är och ta reda på sanningen som kanske är.

Kanske...

Om jag vågar.

Av Avinorev - 23 mars 2012 21:39

Fredag kväll och här är jag.

Undrandes och gäspandes när veckan kommit till sitt slut.

Funderande över varför jag öppnat upp jobbet en sen fredagskväll och hur det kommer sig att det redan är fredag igen.

Det känns som att jag nyss startat veckan och jag minns knappt vad som skett under de gångna fem dagarna.

Något har jag gjort för jag kan inte minnas att jag slappnat av.

Och något vettigt har jag gjort då utfallet blev bra om man ser till siffror i vissa fall.


Men ändå kan jag inte riktigt minnas vad min vecka haft för innehåll.

Vissa fragment dyker upp då jag anstränger mig för att minnas.

De stora sakerna.

De krafttagande sakerna.

De glädjande sakerna likväl.


Tankarna går fort under dagarna och jag måste försöka sakta ner dem en aning för att själv hinna med.

Men prestationsångesten sätter in vid sådana tillfällen.

Trots mycket gjort fick jag inte gjort allt jag skulle göra.

Jag tror helgen får ha en hörna vikt åt en del saker som egentligen hör veckan till.


Kanske blir det sol imorgon.

Den där solen som jag bara hann se i några få timmar idag innan den slutligen försvann ner bakom taken.


Jag har gått runt i en dimma idag.

I dubbel bemärkelse.

Malmö var dimmigt, kallt och rått och jag spenderade dagen med att frysa mest hela tiden.

Samtidigt som andra svettades och var varma.

En frusen trötthet.


Först då jag kom hem, sen eftermiddag, möttes jag av solen och den värme den gav.

Och jag möttes av Isaac som satt i sandlådan på dagis, utan overall för första gången i år.

Iförd enbart fliströja och solglitter i håret.


Blir det sol imorgon ska jag nog försöka ta mig an min trädgård ändå.

Och sedan sitta där i solen och suga åt mig energi som fattas just nu.

Med kaffe och korsord.

Precis som det ska vara.


Gäspningarna håller på att ta över nu och jag känner att hela jag behöver vila.

Veckan är över och dagen är förbi.


God natt min värld.

Imorgon ska jag minnas.

Av Avinorev - 22 mars 2012 20:55

Så fick jag gråta den där nödvändiga gråten en stund ikväll.

Jag gråter inte så ofta längre.

Det händer bara ibland.

Ikväll hände det.


Orsaken kan vara oklar, men också självklar.

Jag är inte helt säker på vilket det är.


Förmodligen pga sömnbristen som råder, stressen över livspusslet, det ständiga dåliga samvetet över barnen i samverkan med allt annat som händer runtomkring.

Huvudet har gått på högvarv den senaste tiden och jag känner bara för att stänga ner en stund, få tystnad, klara tankar och ett andningstillfälle.


Veckorna springer förbi och trots att måndagen just har börjat är det redan fredag igen.

Och där står jag och tänker - Vad hände egentligen?


Idag när jag scrollade igenom min sida på fb kände jag inte ens igen saker jag själv skrivit.

Jag undrade var jag varit när bokstäverna knappats in.


Allt går i hundranittio och dagarna försvinner i en hast.

Hinner jag ens ta del av det som händer utanför min värld?

Det är knappt misstänker jag.


Och jag blir plötsligt rädd för att dagarna ska gå så fort att jag en dag vaknar och inser att jag missat hela livet med pojkarna.


Adam fyller åtta år om en månad.

Åtta år är lång tid.

Åtta år har försvunnit fort.

Och ibland önskar jag att jag, bara för en dag, skulle få kunna gå tillbaka till den tiden då Adam var en knubbig liten pojke med mjuka små kinder.


Hann jag njuta av hans småbarnsår på rktigt?

Hann jag bära honom tillräckligt många gånger innan han växte ur min famn?

Hann jag snusa in hans kinder i min näsa tillräckligt många gånger innan de försvann?


Nu är han snart åtta år gammal och ska få en egen hemnyckel.

Nu är han snart åtta år och läser och har hemligheter jag inte kan ta del av.

Nu är han snart åtta år och har lärt sig hur man viskar.


Låter jag livet passera utan att ta någon notis?

Är jag för upptagen med allt annat så att jag missar de viktiga sakerna i livet?

Eller fokuserar jag på det som är viktigt?


Gör jag rätt val i livet?

Väljer jag bort rätt saker?

Jag har bråttom, i allt.

För livet har bråttom med allt.

Ingen väntar på mig för att jag ska hämta andan.

Alla springer vidare, mot sina mål, mot sina möjligheter.

Och så även jag.

Men ingen andas någonsin.


Semestern börjar närma sig och inom mig känns det inte alls som att jag vill ha den än.

Jag känner ingen ro för ledighet.

Jag känner rastlösheten komma krypandes bara vid tanken på det.

Kanske borde jag utöva någon form av mental förberedelse inför detta kommande faktum.

Och tacka gudarna för att barnen är med mig när ledigheten väl infaller.


Ja, ikväll svämmade det över en stund.

Imorgon är jag tillbaka på banan igen.

Och på frukostmöte 07.45

Av Avinorev - 22 mars 2012 19:52

Ibland funderar jag på andra människors historia.

Som tjejen på tåget, hon som sitter där med lurar i öronen och stirrar tomt genom fönstret.

Vem är hon och är hon som alla andra?

Och hur är alla andra?


Och mannen som gick framför mig idag på torget.

Han i den välsydda, blå kostymen och den välklippta nacken, som både män och kvinnor vände sig om efter.

Är han lycklig i sitt liv?

Märker han blickarna som han drar åt sig?


Och dagisfröknarna på alla dagis överallt.

Tycker de verkligen om alla barnen som de har hand om varje dag?

Och tycker de om föräldrarna?

Eller känner de för att uppfostra både föräldrar och barn på sitt sätt?


Det passerar människor i mängder, varje dag.

De går förbi mig, med mig, på mig och bakom mig.

Vem är alla dessa människor?


Jag skulle vilja hälsa på er alla en gång, lyssna på er livshistoria och se ert leende när ni talar om det ni älskar.

Och jag skulle vilja säga "Tack för att ni fyller upp min dag med sorl, rörelse och liv".


Kanske finns det någon, någonstans som någonsin haft samma funderingar kring mig?!

Och om någon skulle vända sig om efter mig - hade jag märkt det då?

Av Avinorev - 21 mars 2012 21:14

Ni vet det där jag skrev igår om att jag älskar mitt jobb?!

Jag älskar det, om möjligt, lite mer idag.


Idag har jag nämligen spenderat på Ystad Teater, på scenen, inför publik, inbjuden för att prata om det vi på Nindev gör bäst - Appar och mobila lösningar.

Det är svårt att föreställa sig känslan av att stå där på scenen, inför en massa folk och få prata om det man verkligen tycker är så roligt.


Och min talardebut gick bra.

Bättre än förväntat.

Märkligt nog kände jag mig alldeles bekväm i situationen och bestämde, där och då, att detta ska jag göra om och om igen.


Arrangemanget i sig var proffsigt gjort och det verkade som att samtliga deltagare på detta seminarium kände precis likadant.


En viss rampfeber sköljde över mig precis innan jag klev in genom teaterns dörrar och jag började fundera över vad i helskotta jag gett mig in på.

Men, som sagt, då jag väl klev ut där på scen och började prata i min mikrofon var det som att allt bara försvann och njutningen infann sig.

Tänk om jag tackat nej till detta pga rädsla och en oförmåga att tro på mig själv?!

Då hade jag inte fått besitta den här känslan av att jag är bra på det jag gör.

Det krävs att man kastas in i en del utmaningar, som man tror ska vara för svåra, för att inse att man kan så mycket mer.

Idag blev jag en av alla de föreläsare som jag sett uppe på scen så många gånger förut.

Inte lika erfaren och världsvan.

Än.


Ja, det här var extremt roligt att göra.

Och fantastiskt häftigt.

Får du någonsin chansen att göra en liknande sak så hugg den snabbare än kvickt.

Du kommer inte ångra dig.



Utsikten från scenen, innan åskådarna anlänt.


 

Tanja från Dolda Jobb, sett lite sådär från sidan och bakom scen.


   

Uppe på scen och med fantastiskt idiotiska minspel. Som alltid.


 

Och nöjd efter genomfört uppdrag.


Precis som fikande åskådare i pausen.     

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se