Alla inlägg under februari 2012

Av Avinorev - 28 februari 2012 20:47

Who’s going to save tonight?

It is hard to not give in,
because you’re no longer breathing and
Who’s going to save tonight if I don’t….


Who’s going to save tonight?

I am down on my knees but I’m too proud to say please and
Who’s going to save tonight if you won’t?


All the roads that we’re travelling up and down
Don’t you want our hearts to sing?

I’ll know myself

But I wonder where you came from?
Following every step
Up and down, running high
Still so far away
And I wonder where you came from?


Who’s going to save us now
when our enemies calling
When I’m down and your falling baby
who’s going to save us now if we won’t
Don’t want to hurt tonight, there is much good in me and there’s much good in you so
we got to save tonight cause they won’t


All the roads that we’re travelling up and down
don’t you want our hearts to sing?
I’ll know myself
but I wonder where you came from?
Following every step
Up and down, running high
still so far away
And I wonder where you came from?


Why start a fire when it’s all worth saving?
Don’t you want to know now don’t you want to feel me closer too?
I walk trough wires cause it’s all worth breaking
Don’t you want to know now don’t you want to feel it close to you?


All the roads we are travelling up and down
I would carry anything that’s all I know
You got to tell me where you came from…
Following every turn
Up and down want to learn, everything tonight
and I’m going to go to where you came from

Cause I’m going to go to where you came from

ANNONS
Av Avinorev - 28 februari 2012 18:37

           

ANNONS
Av Avinorev - 27 februari 2012 23:04

Jag sa god natt alldeles nyss, jag vet.

Men så fort jag rest mig började orden bilda meningar i mitt huvud igen och fingrarna kliade av behovet att få skriva, igen.


Jag kom att tänka på en låttext och konstaterade, som så många gånger förr, att det är texterna som gör allt.

Utan lyriken som berör och som kan nå fram är låten inget alls.

En usel text förstör, förminskar och förringar.

Det är samma sak i allt som blivit skrivet.


Jag kan inte läsa en bok där språket inte tilltalar.

Jag kan inte lyssna på musik där orden är för ostrukturerade.

Och jag kan inte tycka om en text där känslan uteblir.


Och egentligen har meningarna ingen mening om känslan inte finns.

Som melodin till en älskad låt bör melodin finnas i sammanhållningen av meningarna.


Och ja, jag kan, med viss tveksamhet, erkänna att jag inte trivs med att läsa en text som bara är fel.

Om du kan skriva, skriv.

Om allt du känner, vill och behöver.

Om du har känslan, låt oss andra ta del.

För om du har känslan då kan du skriva om vad som helst, när som helst och mitt intresse ska ändå greppas, oavbrutet.


Jag har sökt efter människor som skriver, som förmedlar och som berör.

Jag har funnit dessa i musik, i böcker och i en ensam krönika i en tidning.

Men nästan ingen alls i en blogg.

Bara en handfull personer lyckas få med mig i sin känsla och kanske är det för att jag är kräsen, petig och krävande.

Kanske är det bara därför och inget mer.

Men då får det vara så och jag får be er som har mig, att aldrig sluta skriva.

Jag läser era inlägg med andan tillbakahållen och med en känsla av avundsjuka, blandad med tillfredsställelse .

Och jag tänker varje gång: "Jag önskar jag kunde skriva som dig!"


Nu är det god natt, för andra och sista gången.

Och ed detta god natt tillåter jag er att ta del av en av mina handplockade favoriter.

Läs, njut och känn.


Bitterbloggen

Av Avinorev - 27 februari 2012 22:34

Det har varit något övernaturligt flöde på mitt skrivande de senaste dagarna.

Det är som att all den där skrivtorkan som varit plötsligt sköljdes bort i ett monusregn av bokstäver och skiljetecken.

Jag har skrivit så fingrarna brunnit på tangentbordet.

Och jag har skrivit så handen krampat vid pappret.

Jag har skrivit blogginlägg, brev och hemliga små lappar.

Jag har skrivit bara för att skriva och jag har skrivit för att jag har tänkt och jag har skrivit pga att jag inte har tänkt.


Att skriva är som balsam för själen.

Mitt eget lilla rum av tillflykt.

Vi förstår varandra, jag och orden.

Bokstäverna är mina steg och mellanslagen mina andetag.


Att skriva är ett tyst sätt att berätta om hur man inte mår, allt man inte känner och saker som aldrig hänt.

Jag kommer liksom till ro här i mitt kök, med ett oskrivet blad framför mig som fylls med mina ord och ingen annans.

Till ljudet av väggklockans tickande.

I sällskap med mörkret utanför.


Jag skriver ointressant och kryptiskt allt som oftast.

Och det gör mig lite skillnad.

Jag ogillar slöseriet av ord för en text som inte säger ett dugg.

Men jag lämnar ut den i alla fall.

I tron och i hoppet om att låta någorlunda normal.

Mindre som...mig...kanske?!


Varför jag skriver nu, det vet jag faktiskt inte.

För jag har inget viktigt eller klokt att förmedla.

Inte på något vis.

Jag antar att jag bara behövde känna det där ruset, den där stillsamma befrielsen av ord som sätts på pränt.


I min mage känns det lite oroligt.

Lite som att det blev som jag förutspått.

Det blir alltid som jag förutspår, i alla fall när det handlar om mig.

Ibland kan jag avsky min överkänslighet, den som får mig att fånga in minsta lilla vibration och känsla som far förbi.

Ibland önskar jag att mina känselspröt var mindre och att sinnet för att upptäcka saker var svagare.


Det är dags att lämna de skrivna orden här hos er.

Det är dags att gå och lägga sig.


God natt världen därute.

Jag hoppas ni somnar gott.

Av Avinorev - 27 februari 2012 16:55

Nej det är inte lätt att känna ibland.

Och det är inte så lätt att göra den där saften när livet serverar citroner.

För saft tar tid att göra.

(And there she goes again, kan ni få tänka)

Men saft TAR tid att göra.

Speciellt citronsaft.

För citronsaft kan antingen bli för sur eller för slisksöt.

Och ingetdera går att dricka i flera, större klunkar.

Då mår man bara illa eller så krampar käkmusklerna tillslut.

Det krävs socker, ett tålamod och en tro på att man ska klara det.

På något vis klarar man alltid det.


När man står där, med citroner upp till knäna, kan det vara svårt att se änden på det hela och misstron kan vara total.

Eller nej, rättare sagt - Misstron är total.

För det är inte lätt att vara där, helt själv, mitt i all röra av allt och med bara sig själv att förlita sig på.

Men om ett tag från nu så kommer du tillslut ut på den andra sidan och kan med en viss förvåning tänka: "Jag klarade det..."

För förvånad blir man varje gång.

Man som tror man är så nära döden som man kan komma, vaknar plötsligt en dag och förstår att livet just har börjat.

Smärtan som varit outhärdlig har försvunnit, paniken har gett med sig och tårarna slutat trilla.

Du tror inte det är så.

Inte nu.

Det vet jag om.

Men innerst inne vet även du att det är sant.

För du har varit där förut, du med.

Du vet hur hopplösheten gnager och förintar och du vet hur uppvaknandet känns.

Men nej, du tror det inte nu heller, liksom du inte trodde det då.

Men citronerna blir saft en dag och livet kommer åter le.


Jag tänker inte be dig att inte gråta och vara ledsen.

Jag tänker inte säga åt dig att det snart går över.

Allt jag tänker säga är att misströsta inte.

Låt det ta den tid det tar.

Det kommer åter ljusna och det som gör ont kommer blekna.

Nya perspektiv kommer komma för din väg och skrattet vinner snart.


Och sen en dag längre fram, om du orkar, kan och vill, hör av dig då och låt mig höra det där skrattet.

För världen behöver ditt leende och livet behöver ditt skratt.


Du ÄR viktig.

Glöm aldrig det.


 

Av Avinorev - 27 februari 2012 00:32

Ibland är det svårt att säga en del saker och orden liksom fastnar där i halsen.

Då är det ibland lättare att skriva dem istället och undvika bokstavsbortfall och stumhet som aldrig var önskad.


Det jag vill säga dig är egentligen bara - Tack.

För att du inte tillät mig att släppa taget och ge upp.

För att du lät mitt flöde av ord falla på plats även hos dig och för att du lyckades fiska upp innebörden av mina meningar.

För att du tog dig tid att förstå något som inte alls var så självklart för dig.

För att du släppte på din gard och tvingade mig att släppa på min.

För att du vågade fånga min blick och inte släppa den.

För att du, utan ord, bevisade allt du faktiskt sagt.


Och till dig vill jag även säga - Förlåt.

För det var jag som kastade din tandborste.

För att jag raderade allt som var du.

För att jag inte tänkte låta dig bevisa att det var sant.

Och för att jag tog förgivet att du skulle förstå.


Du ska få en ny tandborste av mig.

Det får bli mitt bevis för att det du gör faktiskt duger och är bra, trots att jag är dålig på att berätta att det är så.

Av Avinorev - 26 februari 2012 23:40

Ibland levererar livet en del utmaningar som inte alltid är så lätta att hantera.

Ibland kastas man rakt in i en gigantisk krock där ord inte betyder samma och meningar inte har samma sammanhang.

Ibland blir det som en elektrisk chock där det slår gnistor, fräser och sprakar vid minsta andetag och rörelse.

Och inte av en god sort heller.

Kortslutning pga kopplingsfel.

Där och då gör jag, liksom de allra flesta, som så att jag rycker tillbaka mina händer i fasa och backar flera meter för att slippa en stöt.

Och där och då skulle jag kunna vända om och gå och låta någon annan, t.ex en elektriker, ta hand om problemet istället.

Men ibland vill man inte att någon annan ska ta hand om det där problemet.

Ibland behöver man kanske få det gjort snabbt eller så förstår man bara att man någon gång måste lära sig istället för att kasta bort den "trasiga" saken.

För det är bara trasigt när det inte längre finns några gnistor kvar.

När ljuset slocknar och inte kommer igen, då är det trasigt och kan kastas bort.


Jag hamnade i en sådan situation alldeles nyss.

Och jag handlade efter min första reaktion.

Jag petade lite lätt på det sprakande problemet, brände mig och drog bort min hand.

Och jag öppnade locket till soptunnan och jag kastade bort det.

Men, någon sa åt mig att det kanske var dumt gjort att kasta bort något så fint bara för att det slog lite gnistor.

Kanske var det värt att prova att laga det?!

Och jag satte mig givetvis på tvären.

Inte trodde väl denna någon att jag skulle riskera att få en elstöt och dö på kuppen?!

Aldrig i livet.

Men ju mindre jag pratade och ju mer jag lyssnade så insåg jag, sakta men säkert, att jag kunde lära mig att hantera gnistor och explosioner.

Med rätt verktyg och med lite tålamod går allt att lära sig, och kanske t.o.m lagas.


Så jag gick ut till min soptunna, öppnade locket och plockade upp det jag kastat bort.

Borstade bort skräpet som fastnat, drog in ny luft och bestämde mig för att verkligen ge det en chans.

Det är jag som sitter med verktygslådan och därmed jag som måste se till att rätt verktyg används, för om inte jag gör det...ja, vem gör det då?!


Jag säger inte att det kommer bli glasklart och enkelt och jag tror säkert jag kommer svära många gånger.

Säkert kommer jag även att få en stöt, någon gång då och då.

Men i slutändan kan det komma att visa sig att det fungerar perfekt och kanske kommer ljuset lysa starkare då?

Med ett och annat byte av glödlampa givetvis.


Kontakten är i väggen och lampan flimrar lite osäkert, men jag har verktygen och jag löser det, på ett eler annat vis.

Av Avinorev - 25 februari 2012 16:48

Jag hade kunnat skriva ett inlägg om hur fantastisk kärleken är.

Om hur kärleken är okomplicerad och kravlös och jada, jada, schmada.

Det tänker jag inte göra för det är inte sant.


Gissa om jag är trött på allt jävla tjat om fantastiska liv, stora kärlekar och klanderfria ytor?!


Det finns inga felfria liv.

Det finns inga perfekta ytor.

Det finns inget sådant alls.


En perfekt, felfri och skinande yta döljer ett inre i uppror.

Folk må anse att jag låter bitter, tråkig eller vad fan som helst nu men det är sanningen och sanningen är den.

Jag har fått det bevisat gång på gång och speciellt under den senaste tiden.


Allt krackelerar för tillfället.

Alla ytor spricker.

Inte min för min är sprucken, krackelerad och repig och det har jag aldrig försökt dölja, någonsin.

Jag är stolt över att våga visa upp min ofullständiga yta, mitt delvis bittra liv och mitt, i centrum av allt det där, fantastiska liv.

För mitt fantastiska liv består INTE av att vardagen har guldkant och allt är felfritt och soligt.

Det består av stormarna, dammet och reporna som blir fler och fler ju fler år som går.

Det är ju det som gör det perfekt.

Det är det som tillåter oss skratta, hjärligt, mitt i all röra och storm.


Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen va?

Så vad skulle jag då skriva om?


Jag skulle skriva om kärleksförhållanden och om hur de borde vara.

Om hur jag önskar att jag levde i en svartvit film och allt var självklart, enkelt och rätt fram.

Där jag inte kom i femte hand efter att vännerna fått sin dos först.

För i min värld och i min svartvita film är det kärleken som betyder mest.

Där är kärleken oslagbar, det viktigaste och i fokus.

I min svartvita film sveper han inte runt mig och säger "Du måste förstå att jag har annat att göra som träffa mina vänner och fixa där hemma".

I min svartvita film sveper han runt mig och säger "Frankly my dear, I don't give a damn".


Men jag lever inte i en svartvit film.

Och heller inte i en värld av romantik och förståelse.

Jag lever här i en värld av "sköt dig själv och skit i andra".

Och aldrig ska jag låta mina söner möta livet så.

Jag ska froda mina drömmar och tillåta dem gro och om besvikelsen möter dem gång på gång, so be it.



I min värld är vi svartvita med stora klänningar, välsittande kostymer och dansata som aldrig förr.



   

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23 24 25 26
27 28
29
<<< Februari 2012 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se