Alla inlägg under maj 2011

Av Avinorev - 29 maj 2011 23:16

Everyday's the same
I feel them merge
I try to separate
Resist the urge
But they tell me
I'll be fine
That it will all get better
Just try to write it down
Or put it in a letter
But the words won't play
And there's no
Easy way to say
Goodbye, goodbye

Keep my head on straight
And don't look down
With all I've pushed away
I'm losing ground
But they tell me
I'll be fine
That it will all get better
Just try to write it down
Or put it in a letter

But the words won't play
And there's no
Easy way to say
Goodbye, goodbye

And from the sidelines
Watch me fall down

And I don't understand
The things I do
But I'll probably be fine
As long as I keep moving
I'll try to write it down
So things just keep improving

Still the words won't play
'Cause there's no
Easy way to say
Goodbye, goodbye

ANNONS
Av Avinorev - 28 maj 2011 22:11

http://epic-people.se/2011/05/epic-people-levis-modevisning-sant/


              Förhäng

        Vår fantastiska stylis Linn i högra hörnet, längst ner!      

ANNONS
Av Avinorev - 24 maj 2011 21:51

Step one you say we need to talk
He walks you say sit down it's just a talk
He smiles politely back at you
You stare politely right on through
Some sort of window to your right
As he goes left and you stay right
Between the lines of fear and blame
You begin to wonder why you came

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

Let him know that you know best
Cause after all you do know best
Try to slip past his defense
Without granting innocence
Lay down a list of what is wrong
The things you've told him all along
And pray to God he hears you
And pray to God he hears you

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

As he begins to raise his voice
You lower yours and grant him one last choice
Drive until you lose the road
Or break with the ones you've followed
He will do one of two things
He will admit to everything
Or he'll say he's just not the same
And you'll begin to wonder why you came


Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

Av Avinorev - 16 maj 2011 21:58

Om man någonsin får för sig att googla mitt namn (ja, det händer att jag gör det ja...*harkel*) så framgår det ganska snabbt att jag är jävligt bipolär.

Först när jag insåg det så tänkte jag: "Aj fan...arbetsgivare kan ju se detta...varför tänkte jag inte på det". Men sen tänkte jag: "Öööö, jaha och?? So what? Jag är ju faktiskt inte Dum.I.Huvudet."

Så därför bestämde jag mig (igen) för att bära bipolariteten med högt huvud.

Jag.Är.Bipolär. Jag bara är det precis som jag är blond (det är nog något som kan orsaka fler dumförklarande kommentarer än bipolariteten btw).

Men, bland all denna bipolära massa så finns där även en viss driftighet som dyker fram.

Just den där driftigheten som kommer av att jag är bipolär, därför att utan det bipolära så skulle ju jag inte vara jag. Och jag utan jag hade inte varit särskilt mycket av någonting alls.


En annan sak som fick mig att sträcka lite extra på ryggen och som rörde mig, mycket, var ett mail jag fick från en människa som jag tycker mycket om.

Ett mail där han skriver att han nu, tack vare mig och min öppenhet, vågar "outa" sig själv och sin egen bipolära sjukdom för omvärlden.

Efter år av undangömmande.

Jag har alltid veta det, men världen fick aldrig veta det.

Men nu...nu för första gången i sitt liv så skäms han inte längre för det och jag kan inte med ord beskriva den glädje jag känner över att ha kunnat göra den sortens skillnad i en annan människas liv.

Och genom vad?

Genom att inte hålla tyst.

Genom att inte skämmas.

För jag skäms aldrig över detta.

I samma stund som jag skäms över den diagnos som finns på ett papper, i samma stund skäms jag över hela min existens.

Och det kommer aldrig ske.


Anledningen till detta mail som jag fick och det inlägg som nu skrivits är att jag figurerat i media igen. Bara sådär på en (eller fler) förstasida och i ett/flera mittuppslag igen. Oväntat trots att det var väntat.

Jag hade fått information från pressen om att det skulle köras fler reportage i olika tidningar men jag visste aldrig när.

Så därför blev allt detta.



Nåväl, här är kvällen ett faktum.

Pojkarna sover och jag sitter i soffan med datorn i knäet.

Det är nog på tiden att försöka gå och lägga sig för min del med snart.

Med tanke på de insomningsproblem som jag dras med nu är det väl bäst att börja i tid.


Jag är inte här så ofta som förut.

Det finns orsaker och anledningar till det med.

Men misströsta ej, under tiden som jag är frånvarande här kan ni följa med mig i min fotoblogg http://lifeofveronica.zaplife.com/ för posta bilder, det gör jag ändå för jämnan.


Sov gott alla udda och omaka.

Av Avinorev - 10 maj 2011 16:25

Isaac är sjuk.

Ganska jättesjuk faktiskt.

Så pass sjuk så att vi spenderade några timmar inne på barnakuten i Lund.

Men utan större framgång.

Magsmärtorna hade avtagit när vi väl kom till.

Och febern hade sjunkit lite vilket gjorde Isaac aningen piggare.

Då låg den på 39,5 så ni kan ju bara föreställa er hur feberslö han var vid högre grader, som typ nu.

Nu sover han...igen.

Det är det enda han gjort sen igår och jag antar att det är bra.

Men han vill inte äta.

Inte mer än de två isglassarna han fick av läkaren då han var lite piggare.

Dricker gör han emellanåt, när han är vaken.


Det är synd om Isaac som inte orkar vara och klagar över magont.

Nu är vi bara hemma och avvaktar förbättring eller försämring.

Blir det sämre ska vi tillbaka in igen.

Blir det bättre dansar jag glädjedansen.

Jag hatar att se honom så sjuk.

Stackars fina lilla pojke.


Det blev ingen fab night med Carolina Gynning ikväll.

Det blev inget alls.

Isaac går först.

Alla andra kan få vänta!


Nu ska jag gosa ner mig med den stora, friska pojken och kanske även klippa gräsmattan senare.


      Sjukdomspojken med sina tre beskyddare.


              Helgens aktivitet på bild och...

  ...tomten på våren, på väg till dagis.

Av Avinorev - 5 maj 2011 09:30

För vem lever vi livet egentligen?

Är det för oss själva eller för alla andra?

Går det att kombinera på något sätt?

För vem lever jag livet?


Förhoppningsvis för mig själv, kan jag känna.

Men så även för mina barn och min familj.

Och mina vänner, djur och honom som jag älskar.

Eller är det verkligen så att det är jag som lever mitt liv för dem?!

Är det inte snarare så att det är dem som gör mitt liv värt att leva?

Fast, nej.

Inte behöver man andra människor för att kunna leva sitt eget liv.

Att dem finns där och låter en älska gör väl bara livet till lite mer och lite mer njutningsfullt?!

Men dem kan ju så även bidra till sorger och smärta.

Andra människor gör inte bara livet till ett lyckligt ställe.

Andra människor påverkar oss både positivt och negativt.

Det är vi själva som avgör hur pass negativt eller positivt de ska få påverka oss.

Visst lät det fel att säga att vi själva väljer hur pass positivt andra ska få påverka hur vi känner?!

Men visst är det nog så.

Ibland tillåter vi inte att andra fyller oss med glädje och tillförlit, för vi är alldeles för rädda för att bli sårade och ledsna.

Så istället väljer man ett läge där man varken är för glad eller för ledsen.

Vi väljer att vara närmre sorgen än glädjen.

För att förlora glädjen tycks allt för svårt för oss så vi försöker skydda oss med att aldrig låta glädjen uppfylla oss helt.

Låt gråten finnas där i kanten på ditt öga, för förr eller senare kommer den ändå att placeras där igen.

Låt aldrig lyckan ta över helt, men låtsas som att den ändå gjort det.

Det finns få människor som är helt ärliga med hur deras livsituation ser ut.

Få människor som vågar erkänna sina brister och svagheter och de sämre sidorna i deras vardag.

De allra flesta tycks ha en tro om att allt måste vara perfekt för alla andra som ser.


Jag vet att jag suttit och filosoferat kring detta ämne innan, men det är något som jag försöker förstå mig på men inte helt har lyckats med än.

Precis som med denna vackra fasad är det med alla de åtgärder som tas till för att försöka rädda det man så gärna själv vill tro på, eller få andra att tro på.

Man kan inte köpa sig lycka.

Men trots detta konstaterande så är det inte accepterat av alla.


Många tror fortfarande på att den där soffan från Mio skulle göra dem till en lyckligare person. Eller att en platt-tv på väggen skulle göra världen till ett mer fröjdefullt ställe att befinna sig på. Eller att det där huset skulle göra livet lättare att leva.

Men så är det inte.

Man kan plöja igenom världens alla saker, köpa allt som finns att köpa för pengar, ändra på sin kropp, byta ut människorna runtomkring, men innan man har insett att lyckan inte finns i dessa saker så kommer lyckan heller aldrig att slå sig ner i ens kropp.


Man kommer, förgäves, att förbruka år av sitt liv för att försöka hitta en lösning på lycka, genom saker eller dylikt, men innan du satt dig ner och funderat så kommer du aldrig dit hän.

Tillfredställelse kan köpas för pengar.

Men tillfredställelse är inte för alltid.

Tillfredställelse är en flyktig räddning som finns där för en stund.

Den kan förnyas genom nya saker, nya händelser, nya möten. Men den kan aldrig bevaras för evigt.

Visserligen så finns det olika former av lycka, många små delar.

Man måste samla alla dessa delar för att tillslut bli hel och rofylld.

Vissa vandrar livet igenom, med en eller två bitar i handen. Medan andra finner sina bitar snabbare, letar mer aktivt och inte låter sig luras av den tillfälliga tillfredställelsen.

Men vi letar inte alla efter samma små bitar.

Även då målet är detsamma, så är inte vägarna dit det.

Det som en människa finner vara en lycka, kanske en annan ser sin sorg i.

Men många saker delar vi.


När man slutar gömma sig bakom saker, låter sig själv stå där, utsatt och sårbar, det är då man är redo för att ta steget bort från den hållplats man stått på och utforska vägen man är menad att vandra.

När man flyr så utvecklas man inte som individ och människa.

Man tillåter inte sig själv att se nya ställen, nya möjligheter.

Och det kan vara svårt att själv upptäcka sin flykt undan sig själv och sin livssituation.

Oftast så behöver man något som ruskar om ens tillvaro och får en att öppna sina ögon.


Att fly undan verkligheten, är som att vandra med stängda ögon. Allt för rädd för att se.

För om man öppnar dem så upptäcker man kanske sina egna fel och misstag.

Av rädsla och av feghet så stannar man då kvar i den grop man grävt, fortsätter gräva och fortsätter blunda. Man fördömmer de som tagit sig ur sin grop, som blottar sin strupe och som kryper fram på svaga ben.

Man fördömmer dem som låter livet synas i all sin prakt, med både sorger och skratt.

Man fördömmer dem därför att man innerst inne vet att den som till synes är så svag, är starkare än oss själva.

För denna ledbrutna människa, som trevande men målmedvetet tar sig fram, kommer snart resa sig allt mer och finna att lyckan var mer än bara en sak.

Man fördömmer den människan för att undantrycka sin ångest, och för att försöka förtränga tankarna om att man kunde fått mer.


Den som dömmer andra, dömmer sig själv.

Man kan inte hata någon, utan att först ha provat att älska den!


Vågar du stå där framför livet och visa din sårbarhet?

Är du ärlig mot dig själv?!

Tänk innan du svarar. Tänk noga.


      

   

Av Avinorev - 4 maj 2011 22:33

Idag har Erica varit här med pojkarnas kusiner.

Gustav växer så det knakar och är en grymt rolig unge.

Det är baske ta mig Gabriel också.

Gabbe, som är lika gammal som Isaac, har förbaskat mycket humor vilket han inte själv vet om.

Häromdagen då jag ringde för att prata med min syster så svarade Gabriel i telefonen.

När han hörde vem det var så blev han eld och lågor och skrek (Gabriel kan inte tala i normal samtalston) "Moster, har du hittat Adam och Isaac??"

Jag kunde knappt svara på den frågan då jag blev så full i skratt.

Sist vi sågs var på valborg och på valborg var mina pojkar hos sin pappa vilket jag informerade Gabriel om.

Han har nog inte riktigt fattat det och därmed kom frågan, två dagar senare, om jag hade hittat dem än.

Gabbe tror dessutom att Adam och Isaac är ett namn och tilltalar dem enskilt som "AdamIsaac".

Knäppa, underbara lilla pojke.


Gustav som är 5 månader gammal är mest tjock och glad.

Han är också lite udda eftersom hans bästa är när man skrämmer skiten ur honom.

Då gurglar skrattet ur min lilla gudson.

Sen kan han bli jälvligt förbannad också.


Därmed beräftat att mina syskonbarn inte är helt som andra.

Men hur skulle de kunna bli det med den mamman som de har.

Och vilken tur dessutom för de är ju minsann de finaste syskonbarnen på planeten.


Nåväl, det där blev en parantes som hette duga det.


Vi, jag och Erica, gräddade iaf våfflor så det blev dimmigt inomhus medan de stora sönerna roade sig på studsmattan och den minsta pojken satt och dreglade i läragåstolen.

Nackdelen med att vara våffelgräddare är att man måste kasta i sig en våffla när tid finns (detta mellan gräddning och sylt- och grädde-smetande till barnen som äter femton våfflor i minuten) och det resulterar (alltid!!!) i illamående.

Jag mår fortfarande lite illa efter hetsätandet.

Och återigen svär jag på att inte äta våfflor igen.

Fet chans.


När Erica och hennes grabbar hade åkt hem spenderade jag tid med en gammal barndomsvän (som jag skulle gifta mig med som liten).

Åren har gått men ändå tycks tiden ha stått stilla...

Vi är bara lite äldre och lite längre nu.


That's it for now.


Av Avinorev - 4 maj 2011 21:42
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Maj 2011 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se