Alla inlägg under november 2010

Av Avinorev - 30 november 2010 18:26

Syskonkärlek...ni vet vad innebörden av det ordet är va?!

Det är en slags hatkärlek.

Och precis så har det varit med mina söner.

De har liksom älskat varandra men ändå skytt den andra som pesten.

De har gått varandra på nerverna bara för att de kunnat.

Och från det att de blev två repsektive fyra år så har kroppskontakt varit lika med döden.

Kroppskontakt med varandra.

Om kroppskontakten inte gått ut på att smälla till den andra.

Och så är det väl med syskon.

De skyr varandra som pesten men vill ändå inte vara utan sitt syskon.


Fram tills nu!

Nu är något vääääldigt, väääääääldigt fel/konstigt/skumt!

Som jag tidigare nämnt så var jag lite förvånad men ändå glad över att sönerna börjat samarbeta med varandra och slutat bråka.

De har blivit trevliga och hjälpsamma och jag är nöjd som få.

MEN! Idag när vi var på väg hem från skola och dagis så hände det märkligaste.


Isaac hade hamnat på efterslänten och gick och filosoferade i snön.

Vid ett flertal gånger stannade Adam och ropade på Isaac och frågade om han hann med.

Detta gav mig lite höjda ögonbryn och en tanke på om det var något Adam var ute efter.

En stund senare vänder jag mig om och ser att Isaac kommit fram till Adam som stannat och väntat och, döm av min förvåning, - DE HÖLL VARANDRA I HANDEN!!!

WTF is up with that???


Sådär gör inte mina barn!!!

Adam vill INTE hålla sin äckliga lillebror i handen...

VAD ÄR DET SOM HÄNDER???

De rubbar hela min vardag...!!!

Blir det såhär när de passerat en viss åldersgräns???

Växer de till sig SÅ fort??!!

Ska inte en fyraåring och en sexåring vara typ allergiska mot varandra???


Innan kunde de för bövelen inte ens sitta i samma soffa eftersom det var liiiiite för nära (detta trots att de satt i varsitt hörn) och NU, nu sitter de nära varandra.


GAAAAAAAAAAAH


Just nu springer grabbarna runt och leker krig UTAN att någon gråter eller kommer och skvallrar.


Nä, nu ska de små grisarna skrubbas rena och fina.

Och jag ska ringa och rådfråga någon...typ mamma.

Det är bäst att försäkra sig om att de inte smider några skumma planer här.


I shall sleep with one eye open tonight...

ANNONS
Av Avinorev - 28 november 2010 12:06

Idag vaknade jag av att Måns, den fete, satt och hulkade i min säng.

Jag handlade blixtsnabbt och fotade ner kattskrället från sängen innan uppkastningen kom.

Förbannade bulimiska katt, lär dig tugga maten så slipper du spy!!!

Han gör faktiskt inte det, tuggar maten alltså.

Han är så jävra glupsk att han bara kastar ner den.

Detta trots att han har tillgång till torrfoder alltid.

Och det kvittar vilket foder jag ger skrället, it's always the same.


Det snöar ute igen vilket jag inte har några problem med alls.

Snön är mysig.

Det lyser upp världen och det behövs vid dessa mörka månader.

Hellre snö och vitt än regn och grått.

Det enda jag kan få slippa är blåsten.

Det är då det blir sådär olidligt kallt och man måste dra på sig vartenda plagg man äger.

Den yngre skaran människor (de som är mellan 14 och 20 år) glor konstigt på mig på tågperrongen då jag står där iförd termobyxor, vinterjacka, mössa och halsduk.

I den åldern tog man fan inte på sig termobyxor och jackan lät man vara öppen för det var mycket coolare och dessutom är det svårt att vara snygg i bylsiga vinterkläder.

Inte ens vinterskor är populärt då.

Jag förstår inte hur jag själv tänkte vid den åldern.

Fy satan för att frysa bara för lookens skull.

Fram tills igår förfrös jag nästan fötterna då jag bara hade mina höstskor att ta på mig.

Fjolårets vinterstövlar dog någon gång under den vintern och höstskorna var de enda som inte hade klack och läckte in.

Mockaskor funkar sådär vid snöblask.

Men detta är åtgärdat och i min hall står nu två par vinterskor varav ett par är stövlar och ett par boots.

Thank God for that.

Nu kan jag spendera timmar i snön med mina söner utan att tårna ramlar av och ligger och skramlar i skorna.


Jag börjar väl bli gammal eftersom jag nu struntar fullständigt i hur snygg eller ful jag ser ut i termobyxor!

Det är skönt att bli äldre!


Från det till något helt annat.

Jag kommer vara med i nästa nummer av Amelia.

Reportaget där kommer följa samma spår som reportaget i Aftonbladet.

Så håll utkik i butiken om ni är sugna på att läsa.


Nu borde jag gå och ställa mig i duschen och bli fräsch, för det är jag INTE för tillfället.

Jag måste även gå igenom alla mina garderober och ta reda på vad som hänt med mina svarta byxor.

De är borta av någon märklig anledning and I need them.


Så over and out for now.


Tack och adjö, varm korv me brö.

ANNONS
Av Avinorev - 28 november 2010 00:25

 


Sweden models jagade ikapp mig på Nova i Lund idag...

Bokstavligen jagade!

Jag gick i godan ro och kikade i affärer då en tjej/kvinna tog tag i mig och sa: "Där är du ju. Jag har jagat efter dig en stund nu."

Jag stod som ett frågetecken och undrade om hon tagit fel på mig och en annan person.

Därefter kom frågan om jag jobbat/jobbar som modell och jag svarade "Nope".

Då presenterade hon sig och berättade att hon jobbar för Sweden models och hade sett mig gå förbi.

Jag såg nog ut som ett stort blinkande frågetecken vid det laget.

Innan jag visste ordet av det hade hon stuckit sitt visitkort i min hand och fått mig att lova att ringa henne nästa vecka.


Nu sitter jag här med en smått panikartad overklighetskänsla och undrar om jag borde göra det egentligen.

Jag är ingen modell.

Jag passar för bövelen inte in på Sweden models.

De modellerna är smala, sjukt snygga och fotogeniska som satan.

Och jag, jag är ju bara en helt vanlig, dödlig, människa.

Och definitivt inte i klass med deras tjejer.


Jag mår nog nästan lite illa av nervositet inför ett sådant samtal.

Nej, inte nästan. Jag MÅR illa.

Jag lär göra bort mig, anses vara för tjock och bli avfärdad.

Och sedan kommer jag få gå hem och gråta...

Eller så blir det tvärtom...?!


Hjälp, jag vet inte vad jag ska göra.

Just nu är jag mest livrädd och oförstående.

Och samtidigt lite pirrig.

Fast mest nervös och illamående.


*gulp*

Av Avinorev - 25 november 2010 00:11

Vattnet har gått, vattnet har gått, vattnet har gått!!!!


JAG SKA BLI MOSTER!!!!


Oh happy day.

Nu kommer den lilla skiten ÄNTLIGEN ut.

Som jag (observera - JAG) har väntat.

Nu är det inga fler falska alarm.

NU ska den ut.

Och JAG ska äntligen få snusa på bebis igen.

Min, min, min, miiiiiiin, miiiiiiiiiiin bebis (nåja, min systers bebis mest men ändå min och kanske liiiite pappans och storebrorsans)!


Jag kan knappt vänta på att få träffa detta lilla liv.

Snart får vi veta vem som tippade rätt på könet (unibet nästa, jag kammar hem storkovan).


MEN, då vill det till att denna preggokvinna ser till att slita sig från fejan och åker in till BB.

Ett tips Erica - FB finns i din iPhone!

Vilket är en lycka för oss andra som bara måste vänta.

Där kan du uppdatera minut för minut eftersom Amalias/Klaras/Gustavs/Émils (vad det nu är är och blir) viktigaste moster bör hållas fullständigt uppdaterad.


Hur i bövelen ska jag kunna sova nu???!!


JAG HÅLLER PÅ ATT BLI MOOOOOOSTEEEEEEER!!!!

Av Avinorev - 24 november 2010 17:19

Man kan tycka vad man vill om följande youtube-klipp som handlar om en tjej som smygfilmas under ett raseriutbrott.

Själv tycker jag att det är härligt befriande och ärligt.

Och jag kan inte annat än att säga att jag känner igen mig, ganska mycket.

Jag tror de allra flesta tjejer/kvinnor (och män kanske??) har gjort och agerat precis så här, fast med lite olika vinklingar och orsaker.

Det kan tyckas som att hon är bortskämd men det är inte alls så jag uppfattar henne.

Hon bara spyr ur sig saker som ligger nära till hands.

All ilska och frustration kan man inte förklara och då är det någon enkel liten fjantsak som får agera bov.


Jag har gjort precis såhär.

Jag har hoppat och skrikit, svurit och spottat, för något som egentligen inte är det riktiga problemet.

Och för tjocka, ja det är vi för jämnan. Speciellt när vi inte kan hitta ett enda plagg i en proppfull garderob.

Så varför är det då inte okej att agera ut alla dessa känslor?

Få ett rejält raseriutbrott som inte riktar sig mot någon person och bara få det ur systemet.


Jag behöver ha mina rättigheter att få skrika, gråta, svära, slå, sparka och ta sönder något obetydligt.

Och jag vill ha de rättigheterna i mitt eget hem.

För om jag inte kan göra så här, var kan jag då göra det??!


Nu är jag ju förvisso psykstörd men det handlar ändå inte om det.

Psyk hade aldrig spärrat in någon pga en sak som denna, som någon så okunnigt påstod.

Det råder ingen psykisk störning hos denna tjej.

Bara precis ett känsloregister som får lov att synas emellanåt.

Om man ska kunna skratta och vara glad så måste man få kunna gråta och vara arg.

Normalitet med andra ord (ja, jag är även normal).


Det är skönt att skrika av sig.

Det har jag lärt mina söner att gå ut och göra om brorsan blir pain in the ass.

Bättre att gå ut på trappan och vråla för att sedan kunna komma tillbaka in och prata normalt.


Nej, fram för mer skrik hos svenska folket.

Varsågod och gal.



Läs hennes debattartikel här

Av Avinorev - 22 november 2010 22:43

Love isn't an act.

It's a whole life.

It's staying with her now because she needs you.

It's knowing you and she will still care about each other when

sex and daydreams, fights and futures,

when all that's on the shelf and done with.

Love - why?

I'll tell you what love is:

It's you at seventy-five and her at seventy-one,

each of you listening for the other's step in the next room.

Each afraid that a sudden silence, a sudden cry,

could mean a lifetime's talk is over


- Brian Moore



Av Avinorev - 22 november 2010 22:28
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Avinorev - 22 november 2010 22:00

It's not a silly little moment,
It's not the storm before the calm.

This is the deep and dying breath of
this love that we've been working on.


Can't seem to hold you like I want to
So I can feel you in my arms.
Nobody's gonna come and save you,
We pulled too many false alarms.


We're going down,
And you can see it too.
We're going down,
And you know that we're doomed.
My dear,
We're slow dancing in a burning room.

I was the one you always dreamed of,

You were the one I tried to draw.
How dare you say it's nothing to me?
Baby, you're the only light I ever saw.


I'd make the most of all the sadness,
You'd be a bitch because you can.
You try to hit me just to hurt me
So you leave me feeling dirty
Because you can't understand.

We're going down,

And you can see it too.
We're going down,
And you know that we're doomed.

My dear,
We're slow dancing in a burning room.


Go cry about it - why don't you?  


My dear, we're slow dancing in a burning room 


Don't you think we oughta know by now?
Don't you think we shoulda learned somehow?
Don't you think we oughta know by now?
Don't you think we shoulda learned somehow?


What are we doing...?


 

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< November 2010 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se