Alla inlägg under september 2010

Av Avinorev - 29 september 2010 17:16

Jesus vad det var längesen jag var här och uppdaterade.


Tid, ork och lust har legat till grund för detta.

Framförallt tid och ork.


Under dessa...*räknar*...8 (det var ju inte så många ändå) dagarna så har jag hunnit med att både börja skolan (ordentligt) och fylla år.

Dagarna går fort och tiden den är knapp.


Fylla år ja...överskattat.

Den där känslan av vemod var tillbaka detta år.

Föregående år uppskattade jag verkligen den där dagen.

I år hade jag kunnat vara förutan den.

Och nej, det beror inte på någon åldersnoja (det finns inte en enda tillstymmelse till det, jag är för ung).

Jag hade nog snarare kunnat få åldersnoja just av den anledningen att jag är "för ung".

Men det är inte heller ett alternativ för jag blir ju bara äldre (tack och lov för detta).


För tillfället har jag intagit ett halvliggande läge i sängen.

Jag är så trött.

Så trött att jag faktiskt inte orkar skriva mer just nu.


Fingrarna orkar inte röra på sig.


Jag ska ligga här en stund och SEN ska jag gå upp.

Snart.

ANNONS
Av Avinorev - 21 september 2010 19:58

 

Exakt detta är vad vi spenderat eftermiddagen/kvällen med.

Vi har bakat kanelbullar.

Jag blev så grymt sugen på detta bakverk tidigare idag och började fundera på att jag kanske skulle ta mig an lite knådande.

Men så blev jag lite trött i tanken och funderade på att strunta i det.

Märkligt nog kom Adam och frågade om vi inte kunde baka idag.

Så, det blev kanelbullsbak i alla fall.


Grabbarna kränger bullar på både bredden och längden och jag känner mig som en bulle hela jag.

Lite lagom illamående efter att ha ätit lite för många.

Att äta lite för många är för den delen oundvikligt.

Det finns inget godare än nybakat!!!


Och enligt den Ermanbritska traditionen och ideologin så SKA man äta lite för många.

Mamma har alltid vidhållit att man ska passa på när det är nybakat.

Och vi har aldrig begränsats i vårt svullande.

Så vems dotter hade jag varit om jag inte levt efter precis den tanken?!

Hellre bakar jag mängder med bullar än begränsar sönerna till ett fåtal.

Varför liksom, de ska ju ändå ätas upp.

Och varför inte passa på att göra det när de dessutom är som godast?!!


Hemligheten(?) bakom lyckade kanelbullar är att, mer eller mindre, överdriva med allt.

Eller nja...inte med allt.

Inte med själva deginnehållet...

Men med fyllningen.

Kladda på rejält med smör, dränk skiten i socker och ös på med kanel.

Och slutligen - toppa med berg av pärlsocker.

Det finns inget tråkigare än torra kanelbullar med två prickar pärlsocker on top.


Här finns inget lagom.

Min mamma är inte lagom.

Jag har inte uppfostrats med något lagom.

Eller jo...okej...något lagom.

Tråkigt men sant.

Lagom är tråkigt.

Lagom snäll.

Lagom givmild.

Lagom dum i huvudet...okej...det var en lögn. Inte lagom dum i huvudet.



Nåväl.

Klockan börjar bli mycket och jag antar att det är dags att slita de två sönerna från kakfatet och kasta in dem i sängarna.

Eller så ska jag göra det som egentligen är verkligheten och skrapa ihop de två jäsande sönerna från soffan och rulla in dem i sängarna.


Så får det bli.


Och tänka sig, det finns t.o.m nån bulle kvar.


 

ANNONS
Av Avinorev - 20 september 2010 22:09

Man gör upptäckter varje dag.

Vissa större och mer väsentliga än andra.

Idag har jag gjort en lite större och mer väsentlig än övriga gångna dagar.


Det har legat och grott där i bakhuvudet ett ganska bra tag men fram tills nu har jag alltid haft en förklaring för det.

Koncentrationssvårigheter.

Och svårigheter att fokusera på ljud.

Kunskapen att kunna sortera ljud och förstå dem.


Jag kan inte det.


Fram tills nu har jag avfärdat det med att depressioner gör så med ens koncentration.

För det gör den.

Den rubbar på ens fokuskapacitet och skapar ett tumult inne i huvudet.

Men, jag är ju inte längre deprimerad och det var det som plötsligt slog mig.

För problemet kvarstår.

Och problemet blir inte hanterbart nu när jag befinner mig där jag gör.


Nu när jag verkligen måste lägga fokus på studierna och verkligen förstå och ta in det jag måste lära mig.


Har det alltid varit såhär?

Jag förmodar det.

Då jag ser tillbaka på allt så ja, nog har det alltid varit såhär.

Men då fanns det en anledning, en orsak.

Nu finns det inte längre det.

Inte en som jag själv kan sätta ord på åtminstone.


Och frustrationen är total.

Och den nedslående känslan av misslyckande.

Jag kommer inte klara det.

Om inte omgivningen är knäpptyst och ingen yttrar ett ord.

Och hur stor tror ni den chansen är?!


I denna uppgivenhet och frustration vänder jag mig givetvis till experten.

Min läkare.

I hopp om att något svar kan ges, eller minsta lilla råd om hur jag underlättar för mig själv.

Och svaret kom.

Inte lösningen men ändå ett svar, ett förslag.

Och så tändes den där strimman av hopp igen.

Hon förstår och tar mig på allvar.

Viftar inte bort det och bekräftar att det jag upplever är verkligt.

Tack gode gud för detta för jag trodde jag höll på att bli tokig(are).


Nu fasar jag för nästa dag i skolbänken och den stress detta medför.


Jag måste lösa det på något vis.

Och jag hoppas hjälpen är inom räckhåll.


Jag behöver min fokus och skärpa nu.

Jag behöver den mer än någonsin.

Av Avinorev - 15 september 2010 13:41

Än är du prinsen
Klockan är tyst
Jag är prinsessan
Som inte blivit kysst
Å än spelar tiden inte nån roll
Ingenting kan hända oss innan klockan slagit tolv

Än är vi vackra

Masken är på
Å ingen har sagt till oss att det är dags att gå
Å än har vi allting under kontroll
Ingenting kan skada oss innan klockan slagit tolv

Om jag fick önska

Skulle tiden stå still
Jag skulle vilja kunna
Ta oss dit du vill
Å våra käraste vänner åt samma håll
Ingenting kan hända oss
Ingenting kan skada oss
Ingenting kan hända oss innan klockan slagit tolv

Av Avinorev - 15 september 2010 13:15

Stum.

Chockad.

Lagom panikartat glad.


Jag kom in på den sökta utbildningen...

Jag.kom.in


Herre jösses...jag ska börja plugga igen...



GAAAAAAAAAAAAAAAAH


GE MIG EN ALKOHOLHALTIG DRYCK OCH STILLA MINA NERVER.

Av Avinorev - 15 september 2010 12:22


Jag föll djupt och handlöst när jag mötte dig.
Även om det gjorde ont har jag aldrig ångrat mig.
Jag har gjort så dumma saker du kunde göra lika bra.
Säkert mycket bättre, men du är inte jag.


Låtsas som om vi aldrig setts innan allt tog slut.
Vi kan drömma oss hem igen, att allt är som förut.


Vad var det som hände?

Ramlade himlen ner?
Slocknade solen?
Eller var det något mer?
Det enda jag han tänka var att "Hoppas marken bär".
När jag sa att du borde inte vara där jag är.


Låtsas som om vi aldrig setts innan allt tog slut .
Vi kan drömma oss hem igen, att allt är som förut.


Vi tar en drink i baren, vi ses en sista gång .
Jag kysser dig i nacken, de spelar våran sång.
Du får kalla mig din kvinna, och ana att jag ler.
Sen kan jag försvinna, du ser mig aldrig mer.


Låtsas som om vi aldrig setts innan allt tog slut .
Vi kan drömma oss hem igen, att allt är som förut.


Vi tar en drink i baren, innan allt tar slut .
Jag kysser dig i nacken, allt är som förut.


Av Avinorev - 15 september 2010 09:57

"Du får oväntat några timmars ledighet till ditt förfogande som du fritt kan disponera över som du vill. Men gör ingenting annat än sådant som du tycker är roligt. Utnyttjar du den här tiden till att uppleva, istället för att prestera kommer du att må bra."


Lustigt nog stämmer nog detta ganska väl med verkligheten denna dag.

För extra tid det kan man nog säga att jag fick.


Jag har legat i koma under natten och morgonen.

Klockan som ringer halv sex har jag inte hört.

Inte ens snoozat.

Barnen som vaknade och startade sitt Xbox har jag inte hört.

Telefoner som ringt har jag inte hört.

Det var först då Adam stod vid min säng och puttade på mig som jag öppnade ögonen.

Förvirrad och yrvaken fick jag hemtelefonen i handen och i luren hörde jag Adams frökens röst.

De undrade var Adam blev av och jag undrade vilken dag, vilket år och vad klockan var.

Halv nio visade det sig.

Klockan sju ska jag lämna barnen på fritids och dagis.

Klockan åtta börjar skolan.

Hur kan jag har missat alla dessa ljud som i vanliga fall skulle väcka mig?


Med en omtöcknad känsla av panik och lugn steg jag ur sängen, räckte Adam kläder, rostade mackor och serverade frukost, skakade en flaska välling till Itsi och drog på mig mina egna kläder samtidigt som jag ringde dagis för att informera om att jag försovit mig.

Innan klockan slagit nio var vi på plats.


Man kan inte säga annat än att jag faktiskt är hyggligt utvilad idag i alla fall.

Och så även pojkarna.

Men jag kliar mig fortfarande i huvudet och undrar hur faaa... jag kunde missa hela morgonen.


En av de första panikslagna tankarna var om jag hade något möte inbokat idag.

Men efter att ha sökt igenom alla vrår av mitt minne och kalender så kunde jag, med ett lättat andetag, konstatera att så inte var fallet.

Och det var där och då som jag bestämde mig för att stanna hemma och fortsätta fila på den presentation som ska läggas fram imorgon.


Så fort det slutat hagla utomhus så ska jag även bege mig ner till affären och posta alla de brev som måste postas.

Så trots den förvirrade starten så tycks dagen ändå kunna bli ganska effektiv.

Kommande dagar är fyllda med möten med olika personer.


Lördagens förmiddag kan eventuellt spenderas inne på kontoret.

Alliansens alla partiledare kommer att vara där då och jag är lite sugen på att närvara.


Nåväl.

Nu ska jag ta tag i allt det jag borde göra.

T.ex samla ihop min förvirrade hjärna och bli kreativ.

Av Avinorev - 14 september 2010 22:05

Jag och Smäck ligger i sängen (varför bryta ett vinnande koncept?!).

Rutinmässig katt, det gillar jag.

Trogen följeslagare.

Underbara lilla djur.


Min kväll har jag spenderat på skolan där F-1:ans första föräldramöte ägt rum.

Jag gick dit med låga förväntningar.

Jag har alltid tyckt de där föräldramötena var så förbenat tråkiga och långdragna, men det visade sig vara ganska trevligt ändå.

Avslappnat och med många skratt.

Barnen hade bakat muffins som vi fick fika på och till det hllde jag i mig två koppar kaffe.

Klassen fick beröm mest hela tiden.

Den lugnaste årskullen på flera år, sades det.

I mitt stilla sinne tänkte jag "Vänta två år till bara. Sen blir det inte så lugnt längre".

Då är det nämligen Isaacs grupp som kommer inta platsen som förskoleelever.

Och den gruppen består av stenhårda pojkar och envisa flickor.

Där får de något att bita i eftersom "det coola gänget", vilket består av Isaac och övriga coola fyraåringar, inte är sådär fridfulla och harmoniska som 04-orna tydligen är.


Bevis på detta kan läggas fram via redovisningar av t.ex läggdags här hemma.

Medan Adam, medgörligt, borstar sina tänder för att sedan i sakta mak omsorgsfullt vika sina kläder och klättra upp i sängen för att sova, så rusar Isaac omkring som en huvudlös höna och trotsar alla tillsägelser som kommer i hans väg.

Högljutt och demonstrativt.


Idag sa denna lilla illbatting att han minsann tänkte stå ute på verandan och skrika hela natten om jag sa att han skulle gå och lägga sig.

Nu sover dock det lilla trollet och skriket, ja det uteblev för denna gång.


Isaac kan anses vara ganska smart emellanåt men så säger han saker som röjer allt som byggt upp denna illusion.

Som igår (även detta vid motvillig insomning).

Adam snarkade som bäst i sin säng och jag stoppade om en envis Isaac för hundrafemtioelfte gången då han sa, med trotsig uppsyn: "Adam ska väcka mig inatt och då ska vi spela. Vi ska skruva ner ljudet så att du inte hör för du får inte veta att vi spelar."

Clever boy...*host*


Idag har varit en konstig dag.

En bra men konstig dag.

Var jag än gått så har jag fångats upp av människor som haft någon form av behov av att få prata med mig.

Och som jag haft ett behov av att prata med.

Om allt mellan himmel och jord.

En ventilation som var ganska nödvändig för alla de saker som berörts, vilka inte alls har varit sammanhängande på något vis.

Dessutom så hann jag knappt vara hemma förrän det var dags att gå igen.

Och av någon outgrundlig anledning och på något märkligt sätt så lyckades min ena cykelpedal ramla av mitt i den värsta biten i backen.

Tramplös cykel.

Fast jag har nog fixat lite.

Får väl be papppa om lite expertishjälp.


I övrigt har dagen enbart bringat goda nyheter.

Jag tror minsann att två gigantiska saker nu börjar ta form och ta spinn.

När jag är helt hundra på detta så ska jag givetvis informera vidare kring det.


Men nu ska jag läsa de sista sidorna av min bok som jag läst och glömt bort.


Sov gott alla människor.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2010 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se