Alla inlägg under juni 2010

Av Avinorev - 30 juni 2010 23:47

I’ve been living with a shadow overhead
I’ve been sleeping with a cloud above my bed

I’ve been lonely for so long
Trapped in the past, I just can’t seem to move on

I’ve been hiding all my hopes and dreams away
Just in case I ever need ‘em again someday
I’ve been setting aside time
To clear a little space in the corners of my mind


All I want to do is find a way back into love
I can’t make it through without a way back into love


I’ve been watching but the stars refuse to shine
I’ve been searching but I just don’t see the signs
I know that it’s out there
There’s got to be something for my soul somewhere!

I’ve been looking for someone to shed some light
Not somebody just to get me through the night
I could use some direction
And I’m open to your suggestions


All I want to do is find a way back into love
I can’t make it through without a way back into love
And if I open my heart again
I guess I’m hoping you’ll be there for me in the end!

There are moments when I don’t know if it’s real
Or if anybody feels the way I feel
I need inspiration
Not just another negotiation


All I want to do is find a way back into love
I can’t make it through without a way back into love
And if I open my heart to you
I’m hoping you’ll show me what to do
And if you help me to start again,
You know that I’ll be there for you in the end!

ANNONS
Av Avinorev - 30 juni 2010 23:09

Jag förstod nog inte var jag var på väg förrän jag stod där framför din dörr.

Jag vet att du tvekade innan du öppnade.

Du frågade mig vad jag gjorde, men jag tror du visste ändå.

Och du lät mig göra det.

Avlägsen, studerande, oberörd.

Som att jag sagt vad som helst, något obetydligt.


Din telefon ringde och du svarade - oberörd.

Så jag öppnade dörren, tvekade en sekund och stängde den efter mig då jag gick.

Det du inte vet är att jag stod kvar där vid porten när du ropade efter mig.

Och när min röst väl bar så stängde du dörren.

Du hörde aldrig mina ord.

Och jag stod där i ytterligare några minuter och stirrade ut på gatan där livet flöt förbi.

Så steg jag ut och fördes med livet, bort från dig.

Jag mötte människor som jag inte såg.

Jag såg bilar som jag inte hörde.

Med tunga steg gick jag och avståndet växte.


Och jag vet inte vad jag hoppades eller önskade.

Att du skulle springa ikapp mig och krama mig hårt...?

Att du skulle ringa mig och bara säga något, vad som helst...?

Att du skulle hindra mig från det som gjorts...?

Att du skulle ge mig hoppet åter...?


Det gjorde ont att se dig och jag ville krama dig.

Men jag kunde inte förmå mina fötter att flytta sig ett enda steg...

Jag antar att jag flydde då jag öppnade dörren och gick.

Men du var så kall...så...avlägsen.

Och jag var rädd och liten.

I mitt försök av att vara modig och stark.


Jag är glad över att natten kommit.

Mörkret får låta den här dagen försvinna in i glömskans värld.

Om ett tag finns den inte längre så som den gör nu.


ANNONS
Av Avinorev - 30 juni 2010 22:56

Du säger du har tröttnat.
Att du vill vara fri.
Du har fått nog av allting nu.
Av det som varit vi.
Jag hör väl att du säger,
att livet har stått still.
Du går och vänder inte om.
För du, du gör som du vill.

Du säger att en blomma,
måste vårdas varmt och ömt.
Att den behöver näring sen, är någonting vi har glömt.
Du vill inte stanna,
ens en enda timme till.
Hur ska jag kunna hindra dig, för du, du gör som du vill.

Du gör som du vill, men kom ihåg att jag finns kvar här som din vän.
Du gör som du vill.
Men jag, jag stannar här, vill börja om igen.

Jag är nog inte säker på att det vi gör är rätt.
Vill inte alls ge upp nu.
Det verkar allt för lätt.
Men jag kan inte öppna den dörr som du stängt till.
Du lämnar inga drömmar kvar, för du, du gör som du vill.

Du gör som du vill, men kom ihåg att jag finns kvar här som din vän.
Du gör som du vill, men jag, jag stannar här
Vill börja om igen.

Finns nästan inga ord kvar.
Allt är redan sagt.
För dig är vi ett minne nu.
Som snart blir undanlagt.
Och jag kan inte öppna den dörr som du stängt till.
Du lämnar inga drömmar kvar, för du, du gör som du vill

Nej, du lämnar inga drömmar kvar.
För du, du gör som du vill...


Världens sorgligaste dansbandsskit!

Av Avinorev - 30 juni 2010 19:14

Alla vet var du är
Och du skulle sälja din själ
för att få stanna där


Gråt ut kära du
Det är lika bra
Och ”tyck synd om mig nu”
det var det sista du sa
Spar plats åt nån annan
och låt det vara tomt
För när man ser att det blöder,
det är först då det gör ont

Det är tomma ord som fastnar
för att jag låter dom vara kvar

Men jag har lovat den här gången
att jag ska ge allt jag säger att jag har

Jag kanske stannar här och skriver
Fast jag längtar bort
Och du vill att jag ska lämna
Men vi säger aldrig nåt
Du försöker ställa mig mot väggen
Men jag står aldrig still
För jag tror att livet just har börjat
och det blir vad jag gör det till

Av Avinorev - 30 juni 2010 17:44

För första gången på väldigt länge är jag helt tom...

Jag väntar på det känsloras som inte kom.

Jag letar efter paniken.

Söker efter sorgen.

Förväntar mig inte lugnet...

Men det är tyst.

Stilla och tyst inom mig.

Ingen storm som river.

Ingen panik som sliter.

Små, små stygn av sorg som jag kan putta undan och blunda för.


Det uppstår en förvirring.

Tusen frågor.

En enda fråga.

Varför känner jag ingenting alls?

Var är alla känslor?


Har jag inte förstått vad jag gjort?


Gick det så långt att saknaden blev permanent och slutade kännas?

Gick den gnagande sorgen över till likgiltighet?

Borde jag känna tillfredsställelse?

Borde jag skratta och vara glad?

Varför är hela mitt inre i stiltje och inte uppror?


Ord är överflödiga.

För första gången finns det inte längre något att säga.

Inget jag vill berätta.

Inget jag vill prata om.

Kanske beror det på att verkligheten då släpps in och allt blir på riktigt?!

Har jag förstått mina egna ord?


Som att jag tappat all förmåga att känna.

Jag som alltid känner.

Avstängd.


Tankarna finns där, i en stadig ström.

Men känslorna uteblir.

Kanske rasar allt över mig när sanningen når fram.

Kanske...

...

Av Avinorev - 30 juni 2010 17:38

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i


Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans

Av Avinorev - 29 juni 2010 22:46

Så kom sommaren tillslut.

Blå himmel, blått vatten, värme i luften och trötta barn.

Alltid trötta då kvällen börjar närma sig.


Idag åkte jag in till jobbet i tron av att få något gjort.

Det var ekande tomt där då de allra flesta håller sig hemma och jobbar när solen väl värmer.

Och internetuppkopplingen lös med sin frånvaro.

Inget internet och man blir handlingsförlamad.

Så där satt jag, på ett varmt kontor, i en stad som kokade och utan möjlighet att göra ett skit.


Efter två timmar gav jag upp och åkte med syrran in till Nova där vi mötte upp mamma.

Rea överallt.

Utsorterat överallt.

Jag skulle hittta sandaler åt mina söner men gick bet.

Sandaler fanns visserligen men de två pojkarna har vissa pretentioner och tankar om hur dessa skor ska se ut.

Adams ska vara snygga(...) och Isaac vill ha med täckt tå.

Därmed förminskades urvalet av sandaler drastiskt.

Jag får ge mig ut i andra affärer.

Kanske imorgon eftermiddag?!


Adam sover i tält med morfar inatt.

De tog cyklarna och cyklade iväg och fiskade nu ikväll.

Sedan skulle de grillla korv och äta popcorn.

Pappa/morfar hade dessutom inhandlat nya ficklampor och vars en tidning.


Sova i tält...det är inte riktigt min grej det.

Jag gillar inte den där unkna känslan som tält ger.

Dessutom så är det obekvämt och fuktigt.


Men Adam tycker det är kul.

Och likaså morfar.

Även Isaac blev tillfrågad om att sova i tält med morfar och Adam men han nekade, vänligt men bestämt.

Han skulle minsann sova hemma med sin mamma.

Fast fiska vill han.

Och det ska han få göra med sin morfar imorgon.


Jag blev grymt sugen på att fiska, jag med.

Borde nog göra det en kväll.


Det råder fortfarande viss tveksamhet inför om jag ska åka in till kontoret imorgon eller inte.

Detta beror helt på om det finns något internet och det får jag besked om imorgon bitti.

Jag hoppas det funkar då.


Sommarens ledighet planeras nu.

Äventyr och mys väntar runt hörnet.


Uppdatering om midsommar kommer.

I bild och i text.


Nu ska jag krypa ner med min nyss påbörjade bok, läsa ett par rader och därefter ge upp för kvällen.


God natt gott folk.

Av Avinorev - 28 juni 2010 22:34

Det finns inte längre tid.

Det finns inga fler andetag att hålla.

Alla timmar har använts.

Alla minuter har gått förlorade.

Alla ord har förbrukats.

Alla samtal har ebbat ut.


Det jag skjutit upp har hunnit ifatt mig.

Det jag blundat för syns nu tydligt.

Jag har tappat tron.

Förlorat mina drömmar.

Och nu snubblar jag över allt det som rasat ner framför mig.


Jag har slutat analysera.

Bara konstaterat att det är så.

Det ligger spillror överallt.

Ensamma små bitar av drömmar som en gång fanns.


Trolösheten är hård och tom.

När hoppet runnit bort och tron är försvunnen...vad är det då som finns kvar?

Det blir en ödslig tomhet.

En ekande känsla av ingenting.


En sanning full av lögner.

En lögn byggd av sanning.

En tystnad full av ord.

Ord bestående av tigande.


Tillslut börjar man ifrågasätta sig själv och sina värderingar.

Efter ett tag försvinner tron.


Timmarna går och minuterna tickar.

Men när jag ser in i spegeln är det ändå samma jag som förut.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8 9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28 29 30
<<< Juni 2010 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se