Alla inlägg under mars 2010

Av Avinorev - 30 mars 2010 22:15

Av någon anledning så tycks det bara bli värre med min arma lekamen.

Lederna har gjort sig påminda förut men sedan igår är det extremt.

Jag kan inte ens bära min datorväska med vänster arm för då gör det så satans ont i den.

Nåväl, läkartid är bokad till nästa vecka och naprapaten ska få ett återbesök imorgon.

Ja, jag är gnällig men det håller på att driva mig till vansinne.

Jag orkar inte leva så här.

Nu är det dags att gå till botten med det och få det fixat!


Morgonen spenderade jag i telefon med en sköterska från BUP (Barn- och ungdoms-psykiatrin).

Det som gjordes var en 45 minuter lång telefonintervju där jag fick beskriva problemen och svara på frågor så som "Har du slagit barnet med ett tillhygge, t.ex borste, livrem eller pinne"...

Och det som är så hemskt är att de frågorna finns med eftersom det faktiskt förkommer...hemska tanke.

Hur kan man slå ett barn och varför i hela friden vill man göra det???

Och dessutom sitt eget som man förväntas älska mer än livet själv och vill skydda till varje pris...

Hur som helst så var mitt svar nej, om det nu var någon som tvivlade.


Anledningen till att jag ringde och sökte hjälp hos BUP är för att min äldsta son inte mår bra och det har han inte gjort på länge..

Den enda han tycks vända sig till är sin morfar.

Den där relationen, det är något alldeles särskilt.

Morfar är en mycket viktig person i Adams liv.

Jag har mina aningar om vad som orsakat detta mående som han får dras med och jag vet nog även varför han inte vill säga något till mig.

Och jag vet även att det inte handlar om att jag inte räcker till eller att han inte litar på mig.

Det är nog bara så att det handlar om saker som han inte vill oroa mig med pga olika anledningar.

Jag står inte helt ovetande.

Bitarna är inte så svåra att pussla ihop för att se motivet.

Jag vilar lugn i vetskapen om att morfar finns.


Jag fick min iPhone igår.

Vilken underbar manick.

Den har jag lekt med och pillat med i tid och otid nu.

Alldeles nyss klickade jag in mig på SVT-play för att se den där dokumentären som ett flertal personer tipsat, eller snarare informerat mig om.

"Sluten avdelning" heter den.

Ni har kanske också hört talas om den och kanske t.o.m sett programmet?!

Sluten avdelning ja...det finns tydligen flera stycken som får mig i tankarna när det ämnet dyker upp.

Ja, jag har varit där.

Inte i Stockholm på St Göran, men i Lund.

Att skriva det här tar nästan emot och jag funderar på att radera det och sopa det under mattan.

Ett sting av skam...men för vad?

För allmänhetens fördomar och åsikter om ett sk "psykfall".

För psykfall är man om man någon gång behövt psykiatrisk hjälp.

Därmed så finns det en hel hög med psykfall runt omkring oss alla.


Sluten avdelning är väl kanske inte så många som checkar in på.

Oftast så är inte besvären av den grad så att man behöver vistas på sjukhus för att bli bättre.

Och lika ofta, om än färre, så är det pga skammen, det smutsiga och fula.

Stämpeln.

Den där skammen har nog dödat många människor som kanske hade kunnat bli räddade om de bara fått just precis den hjälpen.


Jag las in på sluten avdelning för två(?) år sen.

Jag ville inte.

Jag ansåg inte mig själv behöva det OCH jag hade ingen som helst lust att sitta på något ställe med en massa, hör och häpna - Psykfall!

Anledningen till att jag faktiskt uppmärksammades och hamnade där var pga mitt eget agerande, från första början.

Det kom en dag/kväll då ångesten och hopplösheten blev mer än för mycket och jag kände att om jag inte gjorde något då och där så skulle det vara över inom kort.

Jag ville inte leva mer!

Men jag kunde inte dö.

Anledningen stavas Adam och Isaac.

Så, jag ringde till psykakuten den där kvällen och där fanns en läkare, en kvinna, som fångade upp mig och mitt på bara några få ord, som förstod allvaret.

Trots att jag inte sagt särskilt mycket.

Jag pratade inte gärna.

Orden räckte inte till för att beskriva den ekande tomhet som fyllde mitt inre.

Det fanns inga meningar som kunde beskriva den smärta och oro som grumlade min sikt och orsakade en inre panik.

Hon ville lägga in mig den kvällen.

Men jag åkte hem, med ett löfte om att ringa henne dagen efter.

Det gjorde jag aldrig.


Istället var det min mamma som mottog ett samtal från en orolig läkare som sa "Ta henne till sjukhus".

Och mamma tog mig till sjukhuset.

Och vad jag avskydde henne.

Och vilken ångest jag hade.


Dagarna från den tiden har jag inte mycket minne av.

Men jag skrev dagbok när jag var där.

Efter ett par dagar började jag skriva.

Jag stannade på mitt rum, pratade inte med någon, lyssnade men utan att låta dem veta om det och skrev.


Jag har dock aldrig läst det jag skrivit och jag vet aldrig om jag kommer göra det...jag tror inte jag vill veta.


När jag ser tillbaka på det så känner jag inget obehag i allmänhet.

All personal på sådana ställen är fantastiska.

Helt fantastiska.

Det bästa, om man nu ska plocka ut bra saker, med hela stället var att alla förstod.

Inga ord behövdes.

Inga förklaringar krävdes.

Inga tårar ifrågasattes.

Det var så.

Det var normalt.

Där var det normalt.


Jag har sagt det förut men det tål att upprepas - Mina föräldrar och min envisa läkare räddade mitt liv - förändrade mitt liv...gav tillbaka mitt liv.


Titta på dokumentären.

Sen kan vi diskutera "psykfallen" och hurvida de är kapabla att få klassas som människor.

Titta på den, du kommer inte gå oberörd därifrån.

Den är givande, nyttig och väldigt, väldigt bra.

Titta på den.


Nu är det slut på denna dag.

Sängen måste bäddas om och sedan ska jag krypa ner och njuta av nybäddad säng.


Sov gott världen.

ANNONS
Av Avinorev - 28 mars 2010 23:16

Vi klädde aldrig på oss idag.

Gick inte utanför dörren mer än fåtal minutkorta stunder.

Öppnade den ändå ett antal gånger.

Katterna gick ut, vände och kom tillbaka in.


Istället stannade vi hemma, oklädda och tillsammans.

Spelade spel, tittade på film, eller ja, pojkarna gjorde, jag sov i soffan med sönerna sittandes på mig.


Jag känner att jag är lite under ytan för tillfället.

En kombination av olika saker förmodar jag.

Jag slogs av en känsla av hopplöshet inför allt och jag tycks inte kunna skaka av mig den igen.

Ångest har härjat och försvagat mig under eftermiddagen.

Visst är det märkligt att en enda känsla kan rubba hela ens balans så inom loppet av bara någon sekund...


Jag orkar inte skriva något mer heller.

Och inte kommer jag kunna sova.

Orkar inte sova.


Saker och ting söker mig för tillfället.

Just nu hade det kunnat vara läge att försvinna ner under jorden en stund.

But, I stay up, as I always do...


God natt.

ANNONS
Av Avinorev - 27 mars 2010 20:01

 


 


When you're gone...I feel sad...

Av Avinorev - 25 mars 2010 08:04

Kommentar från Isaac imorse:

"Mamma, jag är kär i dig"


Många knasiga meningar slinker ur den pojken.

Många underbara, knasiga meningar.


Igår var vi och såg när Medborgarskolan uppträdde och därefter fick barnen prova instrument, teater, konst och cirkus.

Det var för instrumentens skull som vi åkte dit.

Adam hade nämligen bestämt sig för att han ville börja spela något.

Denna mamman blev ganska lycklig över sonens önskemål.

Eftersom sport inte tycks ligga honom i fatet (sådan mamma, sådan son?) så är ju det kanon om han skaffar sig en annan hobby.

Så, vi kom dit.

Showen var kanon.

Barnen var lyriska.

Första stoppet vi kom att göra var pianoklinkandet.

Och stopp kan man säga att det blev.

Tvärnit för att beskriva det bättre.

Inne vid pianot satt en, tillsynes, harmlös och långhårig ung man vilken skrämde skiten ur mina barn som plötsligt inte alls ville spela något piano.

Efter viss övertalning kom de i alla fall närmre än fem meter, tryckte på en tangent och gick.

Då hör det till saken att denna unga man fick gå och ställa sig i ett hörn på betryggande avstånd.


Så, nästa stopp blev trummorna.

Återigen två lyriska barn.

Och återigen tvärnit.

Där satt en annan ung man, fast med lite mindre hår än den förra.

Även denna ansågs vara en farlig person.

Jag klev upp på scenen, tog plats vid trummorna och började banka.

Efter ett tag vågade grabbarna sig på det och sedan fick jag nästan slita dem därifrån.


Vi besökte även konstrummet och cirkusen.

Konsten är Adams grej.

Det tycker han är kul.


När vi satt i bilen igen, på väg hem, så berättade Adam att han ville ha trummor för det var det instrument han ville spela.

Därmed ska jag ut och inhandla penslar och färg och bara hoppas att han glömmer den tanken och låter trummorna försvinna in i glömskans värld.

Trummor...hemska tanke.


Solen skiner och jag ska iväg.


I see you later.

Av Avinorev - 23 mars 2010 22:01

Vi har det ganska bra vi tre.

Jag har det ganska bra, bara jag.


Det var en reflektion som sköljde över mig ikväll då jag satt på pojkarnas rum och städade undan bilar och lego, blandat med diverse andra leksaker.

Adam satt uppkrupen i sängen och spelade bilspel och Isaac gick mest runt och var söt och lustig.

När han hade gått runt och sagt kloka(?) saker en stund så kom han sedan fram till mig och lindade sina små armar om min hals och kramades ett tag.

Därefter rapade han mig i örat vilket resulterade i gapskratt från alla tre parter.

Jag kan inte rapa.

Av någon märklig anledning.

Lustigt nog så kan heller inte Robin rapa.

Vi låter likadant när det patetiska försöket väl kommer.

Jag antar att det betyder något...maka söker kaka...found mine.

Hur som helst så är i alla fall mina söner begåvade med denna kunskap.

Och de kan dessutom framkalla de själva.

Isaac har kunnt det sen innan han fyllde ett år.

Det lärde han sig i sin spjälsäng när han inte alls ville sova, trots att klockan slagit sängdags.

Då stod ungen där i sängen och svalde luft för att sedan rapa som en hel karl och därefter flina med sitt, nästintill, tandlösa leende.

Långben såg han ut som då de yttre framtänderna där uppe var de enda som kommit fram.

Ohyggligt söt.


Isaacs rap ikväll blev startskottet för ett kommande "rap-race" som skulle få mig att skratta så kinderna värkte.

Humor är pojkarna berikade med.

"Du har tokiga barn" utbrast Isaac, vilket bidrog till att de där glada fjärilarna i min mage fladdrade ännu mer.

Ja, jag har tokiga barn jag.

Underbart tokiga barn.


Och det var där, på golvet, mitt bland all röra som ett barnrum kan ge, som just de där orden fyllde mig - "Vi har det ganska bra, vi tre".


Det var som att jag tagit ett steg ut ur mig själv och fick lov att betrakta oss lite på avstånd.

En betraktelse som man är sparsamt förunnad i all vardagsstress och alla göromål.

Eller förunnad...nej, så är det inte heller.

Man tar sig bara inte tid att se just precis det där fantastiska som man alltid har, mitt framför ögonen.

Men man påminns ibland.

Och vad vore jag utan mina barn?!

Källan till glädje - det är de!


Tacksamheten har uppfyllt mig sedan dess.

Visste ni om att jag har tilldelats de bästa föräldrarna i världshistorien?!

Det har jag.

Den bästa familjen till och med.

Jag har fantastiska systrar och bröder.

Jag har en stor familj där alla faktiskt bryr sig.

Mitt nätverk är ovärderligt.

Barnens nätverk är ovärderligt.

Det är något att vara tacksam för.



Snön har försvunnit, spårlöst och tyst.

Då jag lämnade mitt hem i fredags så var drivorna fortfarande påtagligt stora och gräsmattan kunde enbart skymtas i det vita täcket som legat där ett tag.

Igår kom jag hem och möttes av en snöfri trädgård.

En snöfri uppfart.

Vårblommor i rabatterna och leksaker över hela gräsmattan.

Det som göms i snö kommer fram i tö.

Jag öppnade dörren som hastigast, kastade in väskorna som jag hade med mig, hälsade på mina katter och tog mig sedan an en sumpblöt trädgård.

Alla leksaker samlades ihop och slutligen blev rabatterna tillfixade.

Ljuvligt.


Barnens cyklar plockades fram och årets första tramptag togs igår.

Sadlar och styren fick höjas då de båda pojkarna tycks ha vuxit så det knakat.

Det var en hel bunte vårrusiga barn som svischade fram på cyklar och kickbikes.


Mamma kom på kvällen för att hjälpa mig att få ordning på det kaosartade hemmet.

Min mamma är väldigt bra på att organisera och vara noggrann.

En egenskap som jag uppskattade ganska mycket igår (och idag och flera veckor framöver).

Rent.

Skinande rent.


Ryggen dödar mig idag och sängen skriker efter mig.

Det är nog dags att lägga sig ner nu och låta denna eländiga lekamen få slappna av ett par timmar.

Först måste kladdkakan, som Adam bakade tidigare idag, plastas in så den är lika god imorgon.

Det ska jag ta mig an nu.


Kudde, säng och nya korsord, låter som en mycket behaglig avslutning på dagen.

Nåväl, dags att bosätta kakan i en påse, pussa sovande pojkars varma kinder, skrubba tänderna och fläta ihop det långa håret.


Sov gott min värld.

Av Avinorev - 22 mars 2010 10:26

Måndag.


Innehavaren av bloggen är inte på topp denna måndag i slutet av Mars.

Det ligger en gnagande oro och en tillstymmelse till ångest som barriär för att dansa på toppen av berget idag.

Varför?

Jag vet inte.

Det tycks vara en ganska vanlig åkomma just nu.

En åkomma som kommer och går med olika styrka och kraft.

Idag värre än igår.


Det är slarv som ligger till grund.

Ofrivilligt slarv.

Idiotiskt och dumt slarv.

Ett slarv som ger mig anledning att skälla på mig själv.

Vilket också är dumt eftersom jag inte alltid lyssnar på mig själv.


Jag måste ta tag i mig och mitt igen.

Av någon anledning så slutade jag med det.

Tappade ork och lust.

Jag undrar varför.

Så onödigt.

Måste förändra igen.

Karaktären måste återfinnas.

Det finns vissa mål uppsatta nu.

Vissa saker som kommer kräva karaktär och målmedvetenhet.

Och jag börjar tvivla på mig själv och min egen förmåga för att klara det.

Jag får inte tvivla.

Då fallerar allt och då sviker jag mig själv.

Jag måste finna styrkan för att fixa det igen.

Jag måste klara det.


Benen är rastlösa.

Bort, bort, bort.

Jag måste bort en stund nu.

Av Avinorev - 17 mars 2010 22:31

Det ser ut som att den här människan ska bli med iPhone inom kort.

Jag har en otroligt snäll pappa jag.

Ni skulle bara veta!!!


Idag har jag spenderat tre och en halv timme hos frissan (min alldeles egna Louise och underbara Emelie).

Tre och en halv timme som kändes mycket kortare.

Det är väl så när man är i gott sällskap, inte sant!?

Dessa timmar resulterade i ganska mycket längre hår.

Oh yes, mina extensions har fått komma till användning igen.

Vi får väl se hur länge de får sitta i den här gången.

Förra gången, vilket var för tre år sen nu, så plockade jag ur dem efter bara en månad.

Det var sommar då.

Och på sommaren blir det bara meckigt.

Bad och sol sliter på håret i vanliga fall så ni kan ju bara tänka er hur tjafsigt det blev med extra hår.

Så, jag har i det nu och när sommaren kommer så åker de av, om de sitter i så länge dvs.


Barnens reaktion var inte direkt den muntraste.

Kommentarerna som uttalades var något i stil med "Jag vill inte att du ska ha långt hår".

Dock bättre än reaktionen då jag skaffat mina glasögon.

När jag kom till dagis med dem på så började båda ungarna gråta och sa "Jag vill inte att du ska ha glasögon"...well...thank you.

Fixar förändringar bra?? Njaaaaaa.


Ikväll när vi stod inne på toaletten för tandborstning mm så granskade Adam mig och sa sedan "Det är bara på låtsas".

"Hur vet du det", frågade jag.

"Jag ser klämmorna som det sitter fast med", löd svaret.

Jag hade då satt upp håret i en hästsvans och fäst upp nedfallande slingor med vanliga klämmor.

För att visa sönerna att det satt fast tan klämmorna så tog jag ner allt och borstade det.

Då kollade Adam på mig och sedan sken han upp och sa "Har du kammat ut det så det blev så långt?".

Funny kid.

Jag får väl visa hur det sitter fast imorgon så de slipper fundera.

Risken är bara att de ber mig plocka av det...


Kvällen har vi spenderat hos mamma och pappa eftersom mamma hade ljusparty.

Min barndomsvän Alexandra höll i visningen och vi luktade, som besatta, på alla olika dofter som finns att tillgå.

Det var en riktigt mysig kväll.

Mamma hade bakat ostbullar (för övrigt så är de världens BÄSTA ostbullar) och kladdkaka.

Av någon anledning så smakar alltid mammas kladdkaka mycket bättre än andra.

Och då gör jag ändå exakt likadant.

Och mina blir alltid bra, men aldrig så bra som mammas...

Kanske är det bara för att det faktiskt är hon som gjort den?!

Det är väl ungefär som med pappas makaronilåda, min smakar aaaaldrig så bra som hans.

Det ska vara en mamma och en pappa till det!


Morgondagen är bokad från morgon till kväll.

Eftermiddagen ska jag ägna tillsammans med min syster, min systerson, Louise och Alexandra.

Det är frisyrfix på Alexandra och Erica.

Jag och Gabriel ska mest vara med som kuttersmycken!


Helgen viks åt festligheter och Robin.

Detta innebär att en väska med tillhörigheter bör packas innan morgondagens avfärd.

Och detta innebär att viss planering görs.

Jag skulle kanske ta och fixa det nu innan klockan hunnit bli allt för mycket.


Tills vi ses igen så lämnar jag er att njuta av några bilder från helgen som gick.


  Klädrensning på Jullans rum och vad vore det utan vin?!


  Adam provade kläderna och snodde mössan jag lagt beslag på.


  Grymt snygg i orange linne och egenhändigt uppträtt halsband.


  KOLLA POSEN!!! Vem tror ni han fått benföringen från?!!! Han lär sig av den bästa (MOI).


 

Perukprovartime!


  Så underbart söta!


 

En av de bättre bilderna på mig och Isaac. Tilltalande...


 

Heeeelloooooo granny


 

Ja...what can I say...Jag och Julia är grymt snygga. Detta är en förhandsvisning av hur vi kommer se ut om en si sådär 50 år...HOT!



Så people.

I'm off to bed and stuff.

Sov gott!

Av Avinorev - 17 mars 2010 07:15

Ja men god morgon alla läsare.

Idag skiner inte solen MEN, det töar för fullt utanför min dörr.

Gräsmattan som vi inte sett skymten av under flera månader har nu letat sig fram och ser lite lagom trött ut efter att ha legat gömd under snö så länge.

Rabatterna är snöfri och vårblommorna har vågat sig upp.

De har dock inte slagit ut än.

Misstanken om mer snö finns väl hos dem också.

Hur som helst så är det helt underbart att se gräs och jord igen.

Välkommen tillbaka älskade barmark!


Om bara några få timmar så är jag en ny människa.

Nåja, kanske inte riktigt så.

Men mitt hår är annorlunda i alla fall.

Det ska bli så GÖTT!


Jag tror jag ska ta och köpa en bukett tulpaner idag och ge mitt hem lite vårkänsla.

Tulpaner är fantastiska.


Igår var jag och tränade på kvällen tillsammans med Julia.

Friskispass.

Jag har varit lite återhållsam med min träning pga min rygg och höft.

Mest pga höften tror jag.

Men den har inte spökat alls den på ett tag så då var det bara att köra...trodde jag!

Mitt i passet så kom det igen.

Plötsligt gjorde det snoront att utföra hoppande rörelser och det är ju liksom det friskispassen går ut på.

Jag fattar inte vad som är fel med min kropp.

Helt ärligt - give me a break.

Jag konsulterade min pappa kring detta och kom fram till att jag ska skaffa mig en läkartid - igen.

Sedan får det väl bli ortopeden för nu orkar inte jag mer.

Det känns som att jag håller på att gå itu.


Nåväl.

Det är dags att klä på lite pojkar och få iväg dem till dagis nu.

Ikväll ska vi på ljusparty hos mamma (och pappa).


I smell you later.

Adjöss.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Mars 2010 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se