Alla inlägg under oktober 2009

Av Avinorev - 30 oktober 2009 22:04

It's not that I'm positively within myself
That's just the way it's got to be
I know I'm wrong
Just as much as I am right
Sometimes I fall
But I can get up on my own

ANNONS
Av Avinorev - 30 oktober 2009 17:48

It is so easy to see
Dysfunction between you and me
We must free up these tired souls
Before the sadness kills us both

I tried and tried to let you know
I love you but I'm letting go
It may not last but I don't know
Just don't know

If you don't know
Then you can't care
And you show up
But you're not there
But I'm waiting
And you want to
Still afraid that I will desert you

Everyday
With every worthless word we get more far away
The distance between us makes it so hard to stay
But nothing lasts forever, but be honest babe
It hurts but it may be the only way

A bed that's warm with memories
Can heal us temporarily
The misbehaving only makes
The ditch between us so damn deep

Built a wall around my heart
I’ll never let it fall apart
But strangely I wish secretly
It would fall down while I'm asleep

If you don't know
Then you can't care
And you show up
But you're not there
But I'm waiting
And you want to
Still afraid that I will desert you, babe

Everyday
With every worthless word we get more far away
The distance between us makes it so hard to stay
But nothing lasts forever, but be honest babe
It hurts but it may be the only way

Tough we have not hit the ground
It doesn't mean we're not still falling,
Oh I want so bad to pick you up
But you're still too reluctant to accept my help
What a shame, I hope you find somewhere to place the blame
But until then the fact remains

Everyday
With every worthless word we get more far away
The distance between us makes you so hard to stay
Nothing lasts forever, but be honest babe
It hurts but it may be the only way

Everyday
With every worthless word we get more far away
The distance between us makes it so hard to stay
But nothing lasts forever, but be honest babe
It hurts but it may be the only way

ANNONS
Av Avinorev - 30 oktober 2009 17:39

A thousand wasted dreams rolling off my eyes
But time's been healing me and I say goodbye

Cause I can breathe again, dream again
I'll be on the road again
Like it used to be the other day
Now I feel free again

Av Avinorev - 30 oktober 2009 09:00

Jag tror jag har klarat mig...!!!

Jag tror att det kan vara så som jag trodde igår och hoppades.

Att detta bara är en förkylning och att gårdagens ynklighet berodde på att den höll på att bryta ut men velade lite.


För jag har lyckats ta mig från sängen till köket utan att nästan dö på vägen.

Och jag känner mig pigg.

Svalget gör inte ont som igår och näsan är inte så klar som den brukar.


Jag tackar gudarna om det är som jag tror.

Om det bara precis får vara såhär och att jag blir snorig och förkyld.

Det är verkligen okej.

Förkylning innebär inte sjuk.

Förkylning är förkylning.

Så länge det inte är någon feber inblandad och man är pigg i övrigt så är inte förkylning att vara sjuk, inte för mig!

För andra är det kanske så, men verkligen inte för mig.

Jag menar, folk sjukar sig inte pga en förkylning.

Barn får inte skippa skolan pga nysningar.


SNÄLLA LÅT MIG VARA/BLI FÖRKYLD!


Ja, just det.

Innan jag lämnar er.


Åsa: Det blev en korsettklänning från whoops.

Mycket bra för det syfte jag tänkte den till.

Men...jag kommer nog inte riktigt använda den fler gånger.

Bild kommer.


Ah...det påminner mig om att jag MÅSTE leta upp mig kamera som är spårlöst försvunnen sen flera månade tillbaks.


Gaaaaaah

Av Avinorev - 29 oktober 2009 15:56

För att klargöra för alla som blev fundersamma så nej, jag struntade inte i att hämta barnen från dagis igår.

Deras pappa gjorde det!

Han gör det varannan helg. Den här gången en dag tidigare än vanligt!

Usch vad hemskt att bara strunta i att hämta pojkarna.

Jag får ont i magen bara av att tänka på det...


Nyss hemkommen.

Har haft en givande dag, minst sagt.

Otroligt nöjd med mitt lunchmöte.

OCH, outfit inför lördag är fixad!


Nu kan jag koppla bort det iaf.


Jag mår inte helt okej...

Det vore så otroligt typiskt om jag nu blir sjuk lagom till lördag och inte kan gå.

Då han allt det här fixandet varit förgäves och jag kommer inte få gå på festen vilket jag verkligen vill.

Jag får INTE bli sjuk!

Jag är aldrig sjuk och jag ska banne mig inte bli det nu heller.


Nä, jag orkar inte skriva just nu.


Återkommer kanske.

Av Avinorev - 29 oktober 2009 06:13

Jag försvann från världen för ett tag men har nu återvänt med lite mer kraft än då.


Gårdagen sov jag bort.

Jag lämnade sönerna på dagis klockan nio, gick hem och somnade igen.

När jag vaknade var klockan halv sex på kvällen.

Inte ens då var jag utvilad men jag steg upp och tog mig bort till soffan där jag bäddade ner mig.

Smsade mamma och frågade om hon ville gå ut och gå med mig.

Så det gjorde vi, trots att min kropp egentligen inte orkade.


Vi gick upp till kyrkogården, hälsade på mormor och tände ljus.


Jag stannade en stund hos mamma och pappa, trodde jag behövde sällskap men det jag egentligen behövde var att vara med mig.

Långt bort från omvärlden, instängd med mina egna tankar, känslor.

Jag grät inte.

Jag skrattade inte.

Jag fanns inte.


När jag gick från mamma och pappa tog jag en omväg hem.

Vandrade i en tom by där alla hade flytt mörkret in i sina hem.


Så kom jag hem.

Här vandrade jag runt utan mål och kom slutligen fram till att det bästa jag kunde göra var att gå och lägga mig igen.

Jag tog en sömntablett och somnade.


Natten har varit drömlös och fri från uppvaknanden.

Halv fem vaknade jag och var utvilad.

Då steg jag upp, bryggde mitt kaffe, drack min kopp och tog sedan på mig skorna, öppnade dörren och gick.


Återigen gick jag över kyrkogården och hörde grusen knastra under mina fötter.

Jag stod ett tag hos mormor, undrade om hon kunde se mig, höra mig.

Vid minneslunden stannade jag ett tag och såg på det ljus jag tänt för en viktig människa i mitt liv...en som jag borde älska utan gränser och utan dömande tankar.


När jag steg ut genom kyrkogårdens grindar var min tanke att vända hemåt men istället hamnade jag på utsiktsplatsen som vätter ner mot byn.

Jag satte mig där och såg på det sovande samhället.

Tusen tankar snurrade i mitt huvud och just där och då tillät jag mig själv att gråta.

Jag vet inte varför.

Jag vet inte för vad.

Men jag grät och det fyllde min kropp med ork och liv igen.


Nu har jag varit hemma ett tag.

Jag ska strax duscha och börja göra mig i ordning för att lämna hemmet och spendera dagen i stan.

Idag ska jag luncha med min  blivande chef och planera inför min jobbstart som är nära nu.

Det känns bra och otroligt skönt att komma igång igen.

Nu klättrar jag på väggarna och sliter snart mitt hår.



När lunchen är över så har jag en del saker att fixa.


Förhoppningsvis så ska jag träffa Linus också.


Jag tycker om hösten igen.

Jag längtar lite till julen igen.

Jag är tillbaka.

Bara en liten bit kvar nu.


God morgon min värld.



Av Avinorev - 26 oktober 2009 16:44

Nyss när jag loggade in här så såg jag att jag hade kommentarer att godkänna.

Den ena var från den härligt knäppa Anna (knäpp på ett positivt sätt).

Och den andra från en tjej som hette Maja.

Och hennes kommentar gjorde mig så otroligt glad.

Jag kan bara tacka så mycket.


Om du fortsätter att hälsa på här Maja så är jag lite nyfiken på varför du googlade efter bipolär.

Jag hade ingen aning om att min blogg faktiskt dök upp om man googlade bipolär men det var lite kul att upptäcka.


Det finns så många olika tankar kring det här med att vara bipolär.

Både hos de som är förunnade denna åkomma, förunnad låter bättre än drabbad, varför måste det tvunget vara negativt?, och hos anhöriga och utomstående.


Jag har stött på alla möjliga typer av tankar och förutfattade meningar.

Jag har mött de som anser att en bipolär människa borde vara inlåst på psyket eftersom de är sk psykfall.

Jag har mött de som tror att man är gjord av glas och kan gå sönder när som helst.

Jag har mött de som ansett att medicin är fejk och att jag bara precis ska ta mig i kragen istället.

Och jag möter ofta de som hela tiden frågar "Hur är det med dig" med en menande och medlidande blick...och när man ger dessa svaret "Bara bra, tack" så tittar de skeptiskt på en och säger "Du får inte ta ut dig för då kommer du att må skit igen"...well thanks.

Den senare sorten bara ler jag mot och nickar lite vänligt medan jag tänker fula ord inne i mitt bipolära huvud.


Många av de som är bipolära skäms över det.

De vill inte att någon ska veta och de tror inte att andra "normala" människor kan förstå dem.

Jag mötte en man som jag jobbade med i fyra dagar.

Vi blev goda vänner väldigt fort och då vi skulle på en stor efterfest då jobbet var gjort så berättade han för mig att han var nykter alkoholist.

Jaha, var väl mitt svar, och jag är bipolär.

Han tittade på mig med stora ögon och var tyst ett tag.

Sedan berättade han något för mig som han aldrig berättade för någon.

Han var bipolär!

Han skämdes otroligt mycket över detta och hade blivit helt paff av att jag sa det, bara sådär och dessutom med ett skratt.

Detta ändrade hans inställning och tankar en del och jag tror att han funnit en viss acceptans i vad han blivit förunnad!


Man ska ta det goda ur allt och när man väl har landat med sin medicinering så kan man göra det.

Tänk vad jag kan om mig och sånt här nu.

Man blir lite mer ödmjuk gentemot livet och andra människor.

Jag vill förstå andra människor och olika handlingar.

Det är synd om människor som vill skada andra.

Det finns alltid någon bakomliggande sak som gör människan destruktiv och hatisk.

Det är lättare att hata än att älska!


Jag tror jag har sagt det här förut men jag säger det igen.

Jag har världens bästa läkare!!!


Idag har vi mailat ang olika saker och beslut som ska tas.

Och en mening som hon skrev och som gör att jag bara skulle vilja åka dit och krama henne hårt, hårt var; "Jag skyddar dig i alla väder, det vet du".

Hon bryr sig om mig.

Hon bryr sig verkligen om mig.

Även då hon inte jobbat egentligen så har hon fixat saker för mig utan att jag ens bett henne.

Alla borde ha en läkare som henne.

Då hade ingen känt obehag för läkarbesök.


Det känns som att klockan är sju eller nåt, det är så mörkt ute.

Men det är middagsdags och inte sovdags.


Nu ska jag mata mina söner, starta en maskin med tvätt och göra något annat ovettigt.

Av Avinorev - 26 oktober 2009 08:07

Ännu en natt med sömnsvårigheter.

Jag har haft en irriterande huvudvärk under natten också.

Den kan ha varit en bidragande faktor till mina uppvaknanden.


Det första jag gjorde denna morgon var välling åt min lilla trollunge.

Sen startade jag kaffekokaren och medan kaffet rann ner i den puttrande bryggaren så passade jag på att bädda sängen.

Och när jag stod där och fixade till överkastet ordentligt så uppmärksammade jag mina egna tankar.

Och som alltid så var min "krönika" här redan startad.


Min hjärna jobbar på heltid och det finns massor med olika saker som jag funderar över.

Och ja, jag analyserar saker till molekyler och därmed alla funderingar, frågor och upptäckanden.

Dagens funderingar handlar om förhållanden och dess olika skepnader.


Givetvis så kretsade tankarna om mig själv och mitt som är runt omkring.

Jag tänkte på nyförälskelse och hur man var då.

Jag kan i detalj beskriva olika senarier från första tiden i ett förhållande.

Jag kan beskriva den första delen i alla (två..) förhållanden då jag varit riktigt, riktigt kär.

Den där pirrande känslan i magen som inte lämnade någon ro och som förföljde mig överallt och gjorde det omöjligt att tänka på annat än honom.

Längtan när vi inte var tillsammans.

Och den totala närheten när vi var på samma ställe.

Lycka.


Men, tillslut kommer herr vardag och knackar på dörren.

Och plötsligt är det som att något försvinner.

Det är här många par splittras och ger upp.

För vardagen ger tvivel och osäkerhet i hur man känner och vad man vill.

Och osäkerhet i hur han/hon känner och vill.

Det är i vardagen som tjafsandet börjar.

Det är i vardagen som slöheten härjar.

Man slutar ge varandra kärleksbedyrelser, ömma ord och uppmärksamhet.

Och att trängas i en soffa är inte längre så intressant och aktuellt.

Var och en sköter sitt.

Orden "Jag älskar dig" används inte så flitigt och skratten som man delade har ebbat ut.

Tillslut blir förhållandet slentrianmässigt.


Det känns alltid så ödsligt och ensamt när den ömma beröringen tar slut.


Det finns tusentals förhållanden som går på sparlåga år efter år.

Tillslut finns det inte längre något att prata om.

Man har blivit främlingar för varandra.


I många förhållanden så är det barnen som knyter samman föräldrarna.

Om barnen finns alltid något att säga.

Med barnen finns det alltid skratt.

Men när barnen har somnat och det sista ordet kring dem är sagt så kommer tystnaden igen.


När man inte ens bråkar längre, då har man låtit allting dö.

För det är ens ansvar att se till att det hålls vid liv.

Och det kräver bådas engagemang för att lyckas.


En puss då och då, en kram som ger värme, ett ord som säger allt, en blomma utan en särskild anledning.

Att ligga kvar i sängen tillsammans de där lediga dagarna, bara vara, prata och lösa korsord.

Lösa korsord, tänker ni, men att lösa korsord gör att ni är tillsammans, ni samarbetar och ni hjälps åt.

Och hitta saker som ni kan skratta åt.

Återuppliva något från den förälskade tiden.


Den nykära perioden varar inte för evigt.

Men kärleken kan göra det om man bara är beredd att jobba för den.


Om du älskar någon, låt henne/honom veta det.

Låt den du älskar få känna att det faktiskt finns något kvar där, låt den älskade vara lycklig.

Detta gäller alla de som du älskar.

Berätta det för dina barn, gör det ofta, gör det mycket.

Berätta det för dina föräldrar, låt dem veta att allt de gjort och gör betyder allt för dig.

Berätta det för dina syskon.

Berätta det för dina vänner.

Och, berätta det för den där significant one.


Genom att visa din uppskattning så kommer även andra visa att du är älskad och uppskattad.

Och alla vill vi väl ha kärlek och uppskattning?!


Vänta inte förlänge, en dag kan det plötsligt vara försent...


Man måste våga tro.


"Vänner är som änglar, som hjälper oss att flyga när våra vingar glömt hur man gör"


Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15
16
17 18
19 20 21 22 23 24 25
26
27
28
29 30
31
<<< Oktober 2009 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se