Alla inlägg under augusti 2009

Av Avinorev - 31 augusti 2009 09:31

What´s up med den stilen som tonåringarna (fjortisar?) kör med??

Varför, VARFÖR vill man se ut som ett lik med sina bleka läppar??

De kletar på idomin eller foundation på läpparna för att få dem bleka.

Varför???

Och till detta så har de så mycket puder så att de knappt kan röra ansiktet med risk för att det krackelerar.

Det är INTE snyggt med tre ton puder i nyllet!

Sorry men så är det.

Ever heard of Less is more??


Och sen dessa gummisnoddar om vaderna...wtf?!

Vad är det för något konstigt "mode"?

Jag förstår inte vitsen.

Och jag förstår inte var den idén kommer från.

Vem kom på något så fånigt?


En annan grej som slagit mig är att alla dessa tjejer och killar i 13-17-års åldern ser likadana ut.

Tuperat hår som är lite slafsigt uppsatt i en sne och lös hästsvans.

Håret ser ut som att det inte borstats på en månad.

Till detta är deras hår vitblonderat, eller vid misslyckade fall pissgult.

De har gärna extensions i håret.

Och inte direkt snygga extensions...!!!

I like extensions men det får se naturligt ut tack.

Utöver håret och sminket (spackel?) så är kläderna också desamma.

Häromdagen när vi väntade på Julia utanför hennes skola så kom det ut ett gäng tjejer i 16-års åldern som såg identiska ut.

Alla hade de tighta jeans, en vit tröja/linne och grå tjocktröja...de hade dessutom exakt likadana väskor fast i olika färger.

Jag säger bara -hjälp!


Egen identitet, vad är det!?

Men visst, det är så att vara tonåring.

Man vågar inte sticka ut och är allmänt osäker men döljer det med en tuffare stil.

De vill vara vuxna.

Och tjejerna beter sig som fjantar när de spelar rädda och trams.

För killarna så måste de verka lite dumma och som att de behöver ha pojkarna som räddar dem.


När jag var på Tivoli (Danmark) för ett tag sen så åkte vi en karusell som är typ som tekopparna.

Den snurrar rundor men är ganska harmlös.

Ettåringar åker den.

Men då satt det givetvis två småtjejer (fjorton?) och skrek och skrek och skrek.

För bredvid stod ju killarna och väntade.

Trams.


Men, det kommer en dag då de hittar sin egen identitet och kommer på att det är mer attraktivt med intelligens än dumhet och att stark är bättre än svag.


När jag gick i högstadiet så var det hett med fila-kläder (träningskläder typ) och buffaloskor.

Krääääääääk.

Jag hade inget av det.

Alla skulle dessutom springa runt med mössor.

Om man inte hade det på sig så hade man jazzbyxor.

Och de är nog ännu värre.

Slinkiga, glansiga, supertighta tights med utsvängda benslut.

Hemskt.

Det hade jag heller inte på mig.

Jag gillar liksom jeans och kostymbyxor.

Och har alltid gjort.

Och istället för dessa buffaloskor så föredrog jag loafers.

Högklackat gick jag dock inte i därför att jag inte trodde att jag kunde och att det var fult att jag blev så lång.

Denna osäkerhet är long gone och nu bär jag med stolthet mina höga klackar och gillar den längd jag får.

Senaste skorna har en klackhöjd på ca 12 cm.

Jag blir lång!


Längden var något jag länge grämde mig över.

Jag ville vara lika liten som resterande tjejer som var runt 160 cm.

Så kom då jag och var 14 cm längre.

Och jag gillade det inte.

Men, jag har försonats med det och är nu mer ganska nöjd med mina 174 cm.

Jag är ingen liten pippinett tjej som behöver tas hand om till det inre så därmed passar min längd mig alldeles utmärkt.


Jahaja, nu har jag babblat på om ointressanta saker igen och ska genast sluta.

Fryser om tårna så jag ska rota fram mina raggsockor och inse att hösten är kommen.


Jag längtar efter solen och värmen...suck.

ANNONS
Av Avinorev - 31 augusti 2009 06:43

I lördags på kräftskivan köpte jag mig en soffa...

Nu mer har jag alltså tre soffor...well.

Den nya är för tillfället vit vilket den inte ska vara.

Den ska vara blommig!!!

Haha.

Fast sen å andra sidan...det finns ju även rosa.

Och med tanke på att jag ska göra om i mitt vardagsrum nu och ha färgerna grönt och rosa så hade ju det varit otroligt roligt med en rosa soffa.

De andra två sofforna är mörkgrå och grått och rosa är ju väldigt fint.

Det är säkert många som nästan spyr över denna idé men vet ni vad, det blir fint.

Varför ha som alla andra när man kan ha det som man själv vill?!!!


Detta är fördelen med att bo själv.

Jag kan färgsätta mitt hem preciiiis som jag vill.

När jag var sambo så var rosa helt uteslutet för min dåvarande hatade rosa.

Jag köpte dock några rosa kuddar till sofforna och det stod han ut med.

Men nu, nu kan jag ha hur mycket rosa jag bara vill.

And I´m gonna.


Jag har givetvis redan tänkt ut exakt hur allt ska vara.

Mattan vid sofforna ska vara grön.

En riktigt grön ryamatta. Lovely.

I sofforna ska det bo kuddar i olika rosa nyanser.

Först tänkte jag att gardinerna skulle vara ljusrosa men jag tror att de får vara vita tyllgardiner som de som jag har i sovrummet.

Det blir bra ljusinsläpp med såna.

Jag ska även köpa runda mattor i rosa.


Utöver det så blir det lite nya lampor att ljussätta rummet med.

Teven ska upp på väggen och jag ska sätta upp en hylla att ha dvd, video och x-box på.

Nu är jag trött på att ha saker på golvet som bara precis samlar damm.

Det ska upp och ge fri golvyta.


Jag trivs inte i mitt vardagsrum som det är nu.

Det är liksom ingen mysfaktor där.

Men detta ska jag ändra på, deluxe.


Vad jag älskar förändringar.


Igår var pojkarna med mig på kören.

Jag var lite osäker på hur Isaac skulle bete sig.

Adam beter sig alltid och har alltid gjort.

Lugn och timid som han är.

Men Isaac, han har alltid haft en väldigt stark vilja och visar ganska tydligt när han inte vill något.

Jag packade med en massa bilar och mormor tog med sig kex.

Adam spenderade mestadels av tiden med att leka med bilarna men inte Isaac.

Han var hos mig, nästan hela tiden.

En gång fick vi springa till toaletten för att han skulle kissa och då sa han att vi skulle skynda oss innan låten var slut.

Grabbarna roade kören under en låt då de släppte loss och körde en massa yviga dansmoves.

Jag skrattade så jag knappt kunde sjunga alls.


På vägen hem så frågade jag Adam om han skulle börja sjunga med oss sen när han var äldre.

Det ville han inte.

Tråkunge.

Men Isaac däremot, det är mammas pojke det för han skulle minsann vara med.

Det lär väl bli så att han följer med på kören hädanefter medan Janam stannar hemma med morfar.


Nåja, nu får det räcka med det här babblandet för ett tag.
ANNONS
Av Avinorev - 30 augusti 2009 18:08

Jag sitter här, redo för att åka iväg och sjunga.

Idag ska pojkarna få följa med.

Vi får väl se hur det går.

Om de skulle visa sig avsky det så får de spendera nästkommande söndagar med morfar istället då.


Barnen har varit hos sin pappa sen igår och kom alldeles nyss.

Och det känns så skönt.

Så fort som jag släppte på garden och bestämde mig för att inte leva i misstro så klarnade alla mörka skyar upp.

Jag känner att jag har låtit mig själv riva barriären som stått där mellan oss så länge.

Och efter att ha kramat den andra delen av barnens familj så ändrade de plötsligt skepnad i mina ögon.

Nu ser de ut som de gjorde en gång för längesen.

Det är precis de ansiktena som jag såg då.

Och det gör mig glad.

Och idag, för första gången, så såg jag dem två.

Och jag är ganska övertygad om att det där är äkta kärlek.

Lustigt att jag skulle säga/skriva en sån sak...

Men sen å andra sidan trodde jag ju aldrig att jag någonsin skulle krama varken honom eller henne igen.

Men, hey, I did.

Och utan att det ens kändes tvunget eller konstigt.

Det var bara så det skulle vara.


Jag är glad.

Barnen är glada och jag hoppas M och R är glada, det tror jag nog.


Ja, glada fjärilar har flyttat in i min mage, lite fler iaf.

Det bodde en hel del där sen innan också...


Nu ska jag iväg och få utlopp för all denna glädje!

Sång är bästa glädjekällan.

Av Avinorev - 29 augusti 2009 09:20

Nedanför mig, nästan på mina fötter ligger det en hel bunte med kattungar och sover.

Utöver mina tre så har jag två bonusbebisar för tillfället.

De nya grannarna bara försvann och lämnade kattungarna...

Väldigt märkligt.

Så de här små har sökt sig till varenda hus på gatan.

Det blev givetvis jag som såg till att de fick mat tillslut.

Jag och Diana (fantastisk människa).

Lite förbryllade faktiskt.

Det är en vecka sen de bara försvann.

Men bohaget finns kvar inne i huset.

Och brevlådan är full av post.

Kanske är de på semester men då fixar man väl kattvakt och någon som tar in posten...eller?

Det gör alla andra på gatan...och både jag och Diana har sagt att om det är något och de behöver hjälp med post och katter så är det bara att säga till.

Och jag har pratat ganska mycket med kvinnan i huset.

Våra söner leker mest hela tiden och Isaac brukar gå dit bara för att vara med henne.

Jag tycker bara att det är väldigt märkligt...

De var väldigt glada för sina katter som de köpte i somras.

Hur som helst så har jag förbarmat mig över dessa katter.


När de kom till oss för ett par dagar sen så var de utsvultna och desperata.

Jag satte mat till dem i deras trädgård.

Varje natt efter det så har de sovit på min veranda och jag har fått parera dem varje gång jag gått ut och in.

Igår när jag skulle gå och lägga mig så såg jag att de lyckats smita in (för hundrade gången) och låg ihopkurade nedanför min säng tillsammans med Kråkan, tant Daggmar och Fetknopp.

Och då hade jag inte hjärta att kasta ut dem.

Det var kallt inatt och de sov så sött där i en hög.

Och hela natten har de sovit där.


De följer varje steg jag tar och när jag sitter ute på verandan så ligger de bakom min rygg och sover.

Stackars små kisarna.

Japp, jag är blödig när det kommer till katter, ja djur överhuvudtaget.

Jag vet inte hur många hemlösa och desperata katter som jag tagit under mina vingar under alla dessa år.

Även då jag var liten och bodde hemma.

Mamma och pappa vvar inte så jätte nöjda över alla dessa katter som jag tog med mig hem.

Men eftersom de är som jag så kunde de inte låta dem gå ett hemskt öde till mötes.

Min röda katt Zigge hittade jag på en nyårsafton för många år sen.

Han var ca ett halvår då och dök upp från ingenstans, skrikandes.

Klamrade sig fast vid mig då jag lyfte upp honom.

När jag tog hem honom så förbjöd mamma och pappa mig att ta in honom.

I en vecka sov igge i en av våra blomlådor.

Och då kunde inte mamma och pappa motstå det längre.

Pyret hittade jag i stallet.

Jag stod och mockade och plötsligt satt det en liten, liten kattunge på stallgången.

Han kan inte varit mer än 6 veckor då.

Och han var så smal.

Man kunde känna alla ben i kroppen på det lilla pyret (gissa var namnet kom från).

Ögon och nos var helt igenmurade pga ögoninflammation och förkylning.

Det var höst när han dök upp.

Och GIVETVIS så tog jag med honom hem.

Han satt där innanför min jacka när jag cyklade hem.

Jag visade honom för pappa först för han är snäppet blödigare än mamma.

Och pappa sa att jag kunde behålla honom.

Mina föräldrar var änglar i allt det här.

De räddade livet på honom.

Det första vi gjorde var att tvätta av ögon och nos så att han kunde se och andas.

Men han var så svag och nästan livlös.

Efter första natten så vidtog mamma åtgärder och ringde till vår veterinär i Löberöd, fick en akuttid och vi åkte dit.

Väl där fick han vätskas upp för han var alldeles uttorkad och undernärd.

När vi åkte hem såg han ut som en dromedar med all den vätska som de injicerat på hans rygg.

Några nätter senare vaknade jag av att Pyret bet mig i hakan.

Lyckan var total, Pyret skulle överleva.

Han fick bli 6 månader gammal.

En kväll i september, den 21, 5 dagar innan min trettonde födelsedag, hittade jag honom död uppe på trottoaren rakt över.

Som jag sörjde honom.


Genom åren så har dessa räddningsaktioner bara fortsatt.

Fördelen med att bo själv är den att det inte finns någon som motarbetar mina räddningar.

Men jag har inte behållt de katterna utan placerat ut dem i hem där de blir älskade och omhändertagna.

Mina senaste hittekatter, Jöns och Hassan, bor här, bara 100 meter från mig hos vänner.


That´s me.


Igår var jag och mamma hos veterinären med hundarna för vaccination och kloklippning.

Nisse är för jävlig att ha i bilen.

En stor dobberman som ylar och skäller så att man inte ens kan höra sina egna tankar.

Hunter sitter bara där och ser ut genom fönstret med sina stora bruna ögon.


Eftermiddagen spenderade jag på Swedala outlet.

Tanken var att jag skulle köpa kläder till pojkarna men när vi kom dit så visade det sig att det inte längre finns barnkläder där.

Trist.

Men jag hittade ju kläder till mig själv...ovanligt.


Barnen blev hämtade av morfar igår och fick vara med honom när jag var iväg.

När vi kom hem lagades det t och vi drack mousserande.

Det blev en ganska sen kväll och pojkarna var ganska trötta när vi gick hem.

Jag fick ha Isaac på axlarna och höll på att dö flertalet gånger på vägen hem.

17 kg på axlarna är inte kul.

Jag hade sett ut som en bodybuilder om jag gjort det varje dag.


Idag ska pojkarna till sin pappa och stanna där tills imorgon.

Den här mamman ska minsann iväg på festligheter.


För tillfället sitter jag här vid datorn i köket med pojkarna som ritar teckningar till mig för glatta livet.

Isaac ritar huvudfotingar och annat som jag inte riktigt kan säga vad det är.

Adam däremot är jätte duktig.

Han förvånar mig med att kunna rita så.

Kanske har han fått den Ermanbritska konstnärliga genen som jag inte fått...

Mamma har den, Erica har den, Christian har den, Julia har den och Petter har den.

Men iiiinte jag inte.

Den felande länken eller nåt.

Nåja, jag har ju fått det bipolära ju.

Man kan ju inte få allt, hehe.


För tillfället har jag tio teckningar med typ ett streck på, från Isaac.

Isaac blir lite lagom förbannad med jämna mellanrum för att han inte kan rita katter än.


Det är frukostdags för sönerna.


Jag återkommer säkert senare.
Av Avinorev - 29 augusti 2009 07:31

Detta är Isaacs låt.

Den som min fantastiska vän Therese sjöng på hans dop.

Mindes detta igår...jag hade glömt...

Jag grät på dopet när Therese sjöng den, och jag gråter än när jag hör den...

En av världens vackraste låtar.


Förr så var jag alltid på väg
Jag försökte fånga en dröm
Och jag trodde jag visste
Vad jag ville ha
Du har väckt mig ur min sömn

Plötsligt så var världen helt ny
Allting stannade upp när du kom
Och jag såg dig och visste
Av hela min själ
Att nu börjar allting om

Himlen måste sakna en ängel
För en finns här hos mig
Och vilar i min famn
Himlen måste sakna en ängel
Han ligger tätt intill mig
Så trygg på min arm
Kan det vara sant att jag får älska dig
En av himlens änglar har landat hos mig

Gryningsljuset smyger sig in
Finner ro i ditt andetag
Och jag inser med ens att
Jag väntat en evighet just på denna dag

Plötsligt slår du upp dina blå
Styrkan i din blick gör mig svag
Och helt utan att döma så ser du på mig
Och så börjar våran dag

Himlen måste sakna en ängel
För en finns här hos mig
Och vilar i min famn
Himlen måste sakna en ängel
Han ligger tätt intill mig
Så trygg på min arm
Kan det vara sant att jag får älska dig
En av himlens änglar har landat hos mig



Av Avinorev - 28 augusti 2009 23:10

It's been the longest winter without you
I didn't know where to turn to
See somehow I can't forget you
After all that we've been through

Going coming
Thought I heard a knock
Who's there no one
Thinking that I deserve it
Now I realize that I really didn't know
If you didn't notice you mean everything
Quickly I'm learning to love again
All that I know is I'm gonna be ok

Thought I couldn't live without you
It's gonna hurt when it heals too
It'll all get better in time
Even though I really love you
I'm gonna smile cause I deserve to
It'll all get better in time

I couldn't turn on the TV
Without something there to remind me
Was it all that easy
To just put aside your feelings

If I'm dreaming don't wanna laugh
Hurt my feelings but that's the path
I'll believe in
And I know time will heal it
If you didn't notice boy you mean everything
Quickly I'm learning to love again
All I know is I'm gonna be ok


Thought I couldn't live without you
It's gonna hurt when it heals too
It'll all get better in time
Even though I really love you
I'm gonna smile cause I deserve to
It'll all get better in time

Since there's no more you and me
It's time I let you go
So I can be free
And live my life how it should be
No matter how hard it is I'll be fine without you
Yes I will

Thought I couldn't live without you
It's gonna hurt when it heals too
It'll all get better in time
Even though I really love you
I'm gonna smile cause I deserve to
It'll all get better in time

Av Avinorev - 28 augusti 2009 07:30

Igår kväll kom min granne, och vän faktiskt, över då jag var i färd med att lägga barnen.

Med sig hade hon en liten påse som hon räckte mig.

Vi pratade en stund och sedan gick hon åter till sitt hus.

När jag lagt barnen så tog jag fram påsen och tittade i den.

Där på botten låg en liten bok.

En bok från kreativ insikt.

En bok som heter; Våga flyga.

Och jag grät.


Jag är rörd och så otroligt tacksam över att ha människor som henne som berikar mitt liv, stöttar och bara finns.

Och att få den här boken betyder allt.


Den senaste tiden har sikten klarnat och solen stigit.

Plötsligt fanns det en skylt där på vägen som berättade för mig att det här är din väg.

Bara min och ingen annans.

Och den vägen kantas av en allé med allt som jag kan lyckas med i livet.

För varje träd jag går förbi så får jag mer och mer förtroende på att jag kommer klara det jag vill.

Jag kan klara allt om jag bara tror på mig själv.

Och jag tror.

I samma ögonblick som jag lät slöjan av dimma försvinna från mina ögon, i samma ögonblick så såg jag alla de tecken som vill leda mig dit jag vill komma.

Jag tror på meningen med livet och allt som händer.


Igår tog jag änglakorten som ger styrka och hopp.

De tre kort som jag tar ut från leken och lägger framför mig på bordet, symboliserar dåtid, nutid och framtid.

Och märkligt nog så stämmer de allt som oftast.

Alla korten har en egen betydelse och olika meningar.

De kort jag fick upp igår fick mig att skratta och förvånas.

Dåtidens kort sa att jag var i en relation som inte gjorde mig något gott och inte förde mig framåt i livet.

Det frågade mig om jag borde stanna där eller lämna det bakom mig...

Och det är ju det jag gjorde.

Jag bröt upp från ett förhållande som aldrig skulle komma längre än det gjort.

Jag bröt upp för att få förverkliga mina drömmar och visioner.


Andra kortet, nutidens, berättade att jag borde se in i mig själv och förstå vad jag borde förändra hos mig.

Det sa att jag inte kunde förändra något annat i världen än mig och mina tankar.

Och precis samma sak sa de under det samarbetssamtal som jag var på igår.


Det tredje kortet, framtiden, manade mig till att släppa alla rädslor och tro på det jag känner och vill.

Uppmanade mig till att förverkliga mina drömmar och ändra riktning i livet mot det som jag är menad att göra.


Är det inte konstigt?


Jag kan erkänna att jag tidigare lagt korten mest för "skojs" skull och inte trott att de kunde betyda något.

Och många av er kanske nu suckar och tänker att korten säger en det man vill att de ska säga.

Men jag tror inte på det.

Jag tror som sagt på att det finns en mening, en anledning till allt som kommer i vår väg.

Och jag tror att det finns något mer än det vi ser och tror.


Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så är det ju allmänt känt att vi bara använder en viss procent av vår hjärkapacitet.

Hur många är inte helt klart. Alla hävdar olika.

Många säger att de välkända tio procenten är en myt men ingen kan redovisa för hur många det egentligen är.

Så procentantalet låter vi vara osagt.

Det enda vi vet är att hela hjärnan inte används.


Och som jag sagt innan så tror jag att detta beror på att vi tappat vissa saker som en gång fanns där och som var det sjätte sinnet.

Jag tror att det finns de som kan förnimma olika energier och som kan se sånt som de flesta inte kan.

Men, jag är också medveten om att det finns väldigt många bluffmakare.

Om ni tänker efter så är väl inte detta en omöjlighet.

Det kan inte vara en omöjlighet eftersom motsattsen aldrig har bevisats.

Det är bara enklare att inte tro på det.

Och mindre skamligt.


På 1400- och 1500-talet så brände man "häxor" på bål.

Och vad tror ni fick dessa människor att klassas som häxor?

Jo, deras insikt i att det finns något mer än det vi kan röra vid.

För de som inte kunde se så var detta en osund och skrämmande sak.

Och resultatet var att man brände dem för att bli av med dessa "onda andar".

Som resultat av detta så blev människor rädda för att låta någon veta att man kunde förnimma mer än det som var synligt för ögat så man gömde och förträngde det.

Och förträngandet överfördes till barnen som sedan överförde det till sina barn osv osv.

Get my point?


Så därmed så tror jag på att det finns något mer än bara det här.

Det finns någon eller något som följer oss genom livet och som ger oss vägledning då förvirringen är total.

För några är det Gud, för andra är det änglar, för vissa är det någon älskad som dött.

Och oavsett vilket namn eller vilken skepnad man ger det så är det ändå samma för alla, religöst troende eller ej.


Jag är troende.

Eftersom jag tror på något mer än mitt synliga liv så är jag troende.

Jag tror på något efter döden.

Det blir inte bara svart i mina tankar.

Om det är så att vi har en själ så tror jag inte heller att den kan dö.

Kroppen kan dö, men inte vårt själva väsen.

Kanske är det det som blir en vägledare till någon i livet?

Kanske är det det som människor kallar för Gud och änglar?

Så vill jag tro att det är.

Den tanken skänker trygghet och glädje och där vill jag vara.


Och om ni fortfarande tvekar så fundera på det här en stund.

Ni vet den känslan i magen som säger dig vad som är rätt och vad som är fel?!

Inte alla tillåter sig att lyssna på den men allt som oftast så visar den sig ha varit rätt iaf.

Hur förklarar ni denna känsla som varnar för fara som inte syns eller som leder dig mot något som du aldrig trodde du skulle nå?

Det är inte hjärnan och tanken som ger er denna magkänsla.

För i så fall så hade ni kunnat sätta ord på vad det är som känns där i magen.

Det finns vissa undermedvetna saker som fortfarande finns kvar i alla oss.

Det gäller bara att lyssna och tro.


Våga tro på dig, på din kraft och din unika förmåga.

Våga tro att du får hjälp att klara det du verkligen vill.

Våga visa din egen storhet, så att vi andra får värmas av ditt ljus.

Av Avinorev - 27 augusti 2009 22:28

Jag gick nyss förbi spegeln i min hall och hajade till när jag såg det den avbildade.

Där i spegeln blickade en trött, grå och hålögd människa tillbaka på mig.

Jag fick stå där en stund för att inse att den människan faktiskt var jag.

På bara några timmar så förändrades hela min uppenbarelse så drastiskt.

Sista gången jag såg mig själv i spegeln var i förmiddags och då var det en kvinna med färg på kinderna och liv i blicken.

Det hade inte den jag såg nu.

Ansiktet är vitt och ögonen trötta med svarta ringar under.

Det är som att hela min kropp sjunkit ihop på dessa enstaka timmarna.

Alla rörelser är långsamma och sega.

Tankarna likaså.


Det har varit en lång dag idag.

Det har varit en psykiskt påfrestande dag.

Det har stormat inom mig och det har stormat runt omkring mig.

Hopplösheten har varit ett faktum och ångesten därtill.

Sorgen avlöste ilskan och återigen tog ångesten vid.

Jag såg mitt liv, hur det sett ut, hur det ser ut och hur jag trodde att det kommer se ut.

Och jag tyckte inte om det jag såg.

Jag hade bestämt mig för vad jag skulle göra.

Men när jag väl satt där med allt i mitt knä så insåg jag att oavsett vad så kommer det aldrig försvinna.

Jag kan inte fly från det längre.

Jag har flytt och gömt mig i snart tre års tid och vart har det lett mig?

Så just där och just då så kastade jag allt det jag hade tänkt, ner i ett hål som jag ska försöka täppa till.

Än så länge så ligger alla dessa tankar och otagna beslut där i jorden och stirrar tillbaka till mig.

En näve sand har jag strött över dem hitintills.

Och det kommer behövas många, många fler för att kunna täcka hålet helt.


Jag är trött och utan tankar just nu.

Jag behöver bara få låta allt det som hänt smälta in och ta sin plats bland tankarna där rationalitet råder och sunt förnuft styr.


Men jag kom till en mycket viktig insikt idag.

Och det är det faktum att allt jag kan förändra i världen är det som jag bär inom mig.

Jag ansåg nog mig själv att ha lämnat det där och neutraliserats.

Men det var inte så och det förstod jag först då jag formade de där känslorna och tankarna till ord.

Jag är rädd.

Jag har varit rädd så länge.

Jag är rädd för vår konflikt som egentligen inte ens borde existera.

Och jag är rädd för hur vi hanterar denna konflikt.

Och i samma ögonblick som jag uttalade de orden så kände jag hur modet växte.

Jag vågade berätta för honom att det är så jag känner.

Och då föll en liten sten från kärran jag drar.


Efter någon timme reste vi oss upp, sa tack och gick.

Och där, och just då kramade jag en välbekant människa för första gången på tre år.

Och plötsligt så var han inte längre lika skrämmande.


Vi kanske kan klara det här trots allt.

Vi kanske kan finna en harmoni och ett samarbete efter år av osämja.

Jag hoppas verkligen det åtminstone.

Det är våra barn värda.

Och det är jag skyldig dem och mig själv.


Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6 7 8
9
10 11 12 13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Augusti 2009 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se