Alla inlägg under juli 2009

Av Avinorev - 10 juli 2009 19:00

När jag var på gymmet idag så stod det en våg inne i omklädningsrummet.

Jag hatar vågar och jag har fobi för att ställa mig på en sån men finns det en så kan jag inte låta bli.

Så givetvis så ställde ja mig på den.

Och blev förvånad.

Vikten den visade var ca 10 kg mindre än vad jag trodde att jag vägde.

Jag var helt övertygad om att jag vägde 67-68 kg.


Jag ska snart ställa mig i duschen och bli fräsch igen.

Funderar på att ut och åka en mil på mina inlines senare idag.

Kan vara en ganska skön avslutning på dagen.


Nä, usch vad jag känner mig mör.

Måste piggna till.


Återkommer kanske.

ANNONS
Av Avinorev - 10 juli 2009 14:10

Mamma! Jag hittade Celine Dion-låten som jag vann "småstjärnorna" med.

Only one road.

Minns du??

Jag hade glömt bort den.

Det är bra att gå igenom gamla minnen, så mycket dyker plötsligt upp.

 Jag kan baske ta mig texten fortfarande.

Hur gammal var jag då? 11-12? Jag måste gått i femman.

Haha, nostalgikick.


Nu fastnade jag på gamla Celine-dängor som jag lyssnade sönder och samman som yngre.

Hon är en grymt bra artist. Undrar varför jag glömde den där skivan...

Undrar var jag gjorde av skivan.


Jag har ännu inte hunnit eller orkat läsa igenom min gamla dagbok.

Däremot så hittade jag ett avskedsbrev som jag skrev till Ola då allt var över.

Jag måste ha skrivit det i omgångar för mitt i så tar det plötsligt en vändning och övergår från sorg till ilska.

Och när jag läste detta så insåg jag hur ledsen han kunde göra mig emellanåt.

En stor sak som jag aldrig kunde komma förbi var hans utlandsresor som han gjorde 2 ggr om året.

De där resorna som jag inte fick följa med på för att jag hade "förstört"...fy fan vad arg jag var. Och sårad.

I allt det var han faktiskt ett arsle och detta hade jag glömt bort...

Och jag insåg även vad han hade sagt då jag såg sms på han telefon från en tjej som han lagt in som vackra-någonting (minns inte längre hennes namn)...jo fan, Katty var det ju.

Det var visserligen slut mellan oss men vi fortsatte träffas och jag var ju fortfarande kär i honom.

Hur som helst så lämnade han sin telefon framme och med inkorgen öppen, vilket jag såg och där fanns en hel bunke meddelanden från "vackra katty". När jag ifrågasatte om han träffat någon annan så förnekade han först och när jag sedan nämnde vad jag sett så sa han att det inte var något mellan dem än men att han kanske tänkte göra något med henne... och när detta uttalades så låg vi i samma säng och skulle sova.

Jag trodde jag skulle spy. Känslokallt!

Sen bröt jag med honom helt och hållet.

Ett år senare ringde han mig och grät över att fröken Katty gått tillbaka till sin fd som hon lämnade för Olas skull..

Vid det laget hade jag gått vidare och träffat mina barns pappa...

Mycket vatten har flutit under broarna sen dess och sist vi hördes så hade han träffat en tjej som han såg framtiden i.

Han sa att det var henne han skulle gifta sig med och det tror jag nog att han gör.

Konstigt vad tiden förändrar allt.


Inget förhållande är det andra likt.


Tog en paus och läste i min gamla dagbok.

Vad TRÖTT jag blir.

Det är fan tröttsamt att läsa det som man skrev för 10 år sen.

Så liten och omogen.

Så fjantig.

Dessutom så ger det mig bara ångest.

Den där dagboken bara skriker Bipolär.

Snacka om humörsvängningar.


Jag mår illa av att läsa den.

Jag får ångest av att läsa den.


Måste ut och göra något för att bli av med obehagkänslan som satt sig.


Känns som att jag ska spy.
ANNONS
Av Avinorev - 10 juli 2009 01:47

Idag hittade mamma och pappa en påse med minnen som jag gömt undan från mig själv.

Jag har spenderat kvällen med att läsa igenom alla brev, lappar, kort och liknande som min första kärlek gav mig.

Ola som jag trodde att jag skulle älska livet ut.

Ola som jag var så otroligt kär i...hela tiden.

Men som så ofta så tog den där första kärleken slut och jag kan ännu minnas hur krossad jag var när slutet var oundvikligt.

Ibland glorifierar man saker som varit och får de att verka så mycket mer rosenskimrande än de egentligen var.

Men de minnen som jag har kvar är det som verkligen existerade.

Jag inser nu, med breven i min hand, hur romantisk och otrolig han var.

I år är det 10 år sen som vi träffades och blev ett par.

Jag var 15 och han 17...naiva, små och helt ovetande om vad livet skulle komma att ge.

Allt vi såg var det vi var.

Och att vi skulle ha något annat än en framtid tillsammans var helt omöjligt.

När jag läser alla brev han skrev till mig så inser jag hur lika vi var i våra tankar och sätt.

Det skulle kunnat vara jag som skrivit de där breven som berättar om alla farhågor, alla tankar och alla känslor.

Jag förundras över hur mycket han faktiskt älskade mig...för han gjorde det.

I alla dessa små lappar och brev så älskar han mig utanför alla gränser.

Det fanns ett brev som jag har haft i minnet under alla dessa år och det var det som han skickade då jag hade fått körtelfeber och inte kunde prata.

Jag hittade det brevet idag och jag minns hur otroligt glad jag blev när det dök upp med posten.

Jag har ömsom skrattat, ömsom gråtit när jag läste det igen, nio år senare.

 Vi var övertygade om att vi skulle vara för evigt...

Hur kan en kärlek som den bara slockna?

Hur kan man bara sluta älska sådär som vi gjorde?

Den första kärlekens förfall är alltid det bittraste av de alla, men nödvändig att gå igenom.

Denna naiva och oskuldsfulla kärlek...

Och visst har väl ens första kärlek alltid en speciell plats i hjärtat.

Den första kärleken glömmer man aldrig.

Många har kommit efter det och många har försvunnit in i glömskans värld, men aldrig den allra första.

Den första kärleken är den mest intensiva av kärlekar och den mest plågsamma.

Mina tankar hamnar hos Julia som går igenom det raset just nu.

Och jag vet hur ont det gör.

Men jag vet även att det finns ett liv bortom sorgen.

En dag vaknar man plötsligt upp och inser att smärtan som värkt i hjärtat har klingat av och att andningen fungerar igen.

Och man är en erfarenhet rikare.

En äldre människa.

Borta är den naiva och lilla människan.

Borta är barnet...


Då, för vad som nu känns som ljusår sen, så hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur mitt liv skulle utvecklas och vilken vändning det skulle ta.

Då, där mitt i min hjärtesorg så kunde jag aldrig ana att jag någonsin skulle kunna känna mer smärta än så, eller att jag någonsin skulle kunna älska igen.

Men den smärtan var bara den första av många och den kärleken var bara en grund till kommande kärlekar.


Med åren har jag lärt mig att kärleken är flyktig och orden som uttalas endast är ord.

Jag har lärt mig att inget är för evigt.

Och jag har lärt mig att man aldrig kan veta säkert.

Allt kan förändras på bara en sekund.

Lika snabbt som man kan drabbas av kärleken, lika snabbt kan den ryckas undan igen.

Så hur vågar man älska igen och igen och igen?

Det finns inget val...sina känslor kan man inte rå på.

En kärlek kan man inte styra över och aldrig kuva, oavsett hur mycket man än önskar.

Men allt läker och blir till bleknande ärr som viskar om svunnen tid då vi trodde att vi skulle vara för evigt.

Av Avinorev - 9 juli 2009 16:52

Min syn på allt det här är deprimerande.

Min syn på mig är deprimerande.

Jag duger inte i mina ögon.

Aldrig bra nog.

Inget med mig är bra nog.

Trodde du att det var över och förbi?

Då trodde du väldigt, väldigt fel.

För det är varken över eller förbi.

Det är i högsta grad verkligt och kvar.

Och det äter mig inifrån.

Plågar mig under ytan, dit in där du inte ser.

Jag försökte schasa bort det, övervinna det.

Men resultatet blev inte annat än en förstärkt ångest och panik.

Det finns kvar.

Det har vunnit över mig.

Jag har gett upp och viker mig för dess kraft.

Jag tänker att om jag bara låter tiden gå så finner jag ro tillslut.

Så finner jag en viss tillfredsställelse...

Men innerst inne så vet jag att det aldrig kommer bli så.

Jag kommer aldrig bli nöjd.

Jag kommer aldrig få ro.

En dag har jag kanske motivation och kraft nog att övervinna detta monster.

Men inte nu.

Inte idag.

Och, inte imorgon.

...

Av Avinorev - 9 juli 2009 13:28

I don´t wanna break your heart.

I just want a brand new start.

Av Avinorev - 9 juli 2009 08:25

Jag har en känsla av höst idag.

Och det värsta av allt; en känsla av illamående.

Jag får precis den här känslan när hösten är på ingång.

Känslan av gravidillamående.

Nu tror ni säker att jag är gravid men så är inte fallet (och kommer aldrig mer bli).

Men när jag fick reda på att jag väntade Adam så var det just när hösten var på ingående och jag mådde så fruktansvärt illa hela den hösten.

Och den känslan förknippas nu mer med just slutet av sommaren/hösten.


Jag och barnens pappa hade just köpt vår gård och höll på med den totala renovering som huset var i behov av då det blev ett plus på stickan.

Oplanerat och faktiskt inte alls särskilt välkommet för min del.

Mitt i mitt allra värsta illamående så skulle badrummet fuktspärras och sedan kaklas.

Jag kommer aldrig mer klara av doften av fuktspärr.

Bara tanken på det får det att vända sig i magen på mig.

Min ovilja till det barn jag bar på förbättrades givetvis inte genom att jag mådde så dåligt.

Det var en mardröm och flertalet gånger så tänkte jag tanken på att ta bort det.

Men jag kom aldrig dit hän.

Jag stod i stallet och sadlade en häst då jag kände den allra första sparken...och från det ögonblicket så började jag älska det lilla barnet obeskrivligt mycket.


Om jag någonsin skulle tänka tanken att vilja vara gravid igen (vilket jag gör vid fåtal tillfällen) så ska jag påminna mig om det helvete jag genomled de första veckorna.

Om inget annat så påminns jag av det då hösten annalkas och illamåendet tar vid.


Kanske är det en annan form av ångest än jag är van vid...?!

En ångest över den mörka tid som går oss till mötes.

Jag tycker inte om mörkret, där har jag vistats allt för ofta.

Man borde flytta utomlands till ett ställe där solen skiner och lyfter en bort från det mörker och den kyla som sluter sig kring en i flera månaders tid.


Har ni tänkt på det att under 8 månader så går man och väntar på att sommaren ska komma åter.

Så kommer den, får all växtlighet att blomstra och gör asfalten varm och bjuder in till barfotagång.

Och man njuter.

Njuter av ljusa sommarkvällar ute i hammocken, med ett glas vin, en bra bok och den man älskar mest av allt bredvid.

Så plötsligt är det slut...

När det första lövet faller så är det plötsligt slut...bara sådär, redan efter 3 ynka månader.


Förr kunde jag glädjas åt hösten.

Älska alla färger och klara höstdagar då man satt på hästryggen och njöt av världen runt omkring.

Jag kan inte längre det.

Jag har svårt att njuta av sommaren i den mån som jag borde.

Hösten viskar om mörker och förändring, sorg och kyla.

Och så går hösten över till vinter och allt blir grått och melankoliskt.

Man går i en ständig dvala och med en stark längtan efter ljuset igen.

För mig är hösten vemodig.

För mig är den dyster, mörk och kall.

För mig innebär den på något sätt död...


Jag förundras över att alla märker att jag är i en svacka igen...

Trots att jag inget sagt och trots att jag inget visat så vet dem på något sätt.

Och inte bara de som är nära runt mig...så även vännerna som jag inte ser så ofta har lagt märke till det, trots mina försök för att dölja.

Och jag beundrar deras kraft och stöd när de ser minsta tecken på nedgång.

Jag är förärad människor som jag aldrig vill vara utan.


Igår gick jag upp till mormor och satt ett tag vid hennes grav för att få gråta bort alla de känslor som trycker ner mig.

Tände ljus vid minneslunden för vännen och hennes familj och bad om kraft och styrka för deras skull.

Så tände jag ett ljus för mormor och ett för morfar.

Jag saknar min mormor så oerhört mycket. Det är så fel utan henne här...

Det finns en känsla av tomhet när hela familjen träffas. Alla vi och mina kusiner och min moster.

Det är hon som saknas och som fattas mig.

Jag är glad att hon fick sin slutliga vila här hos oss och inte mil bort i Jönköping där hon bodde.

Och jag är glad att jag åkte upp till henne och lät henne få se och snusa på Isaac en enda gång...


Jag har en känsla av tomhet och en undran om vad det egentligen tjänar till.

Känslan av hopplöshet kräver min kraft och lyfter fram den ångest jag tidvis kan hålla i schack.

Omfamnad men ändå så ensam...

Av Avinorev - 8 juli 2009 15:42

Har legat i sängen så gott som hela dagen.
Inte haft någon ork eller kraft att vara uppe.
Läste några sidor i boken som Robin lämnade till mig, Människohamn.
Somnade till ett tag och har sedan bara legat där i sängen med tankar och utan tankar.
Så plötsligt stod en av mina äldsta och bästa vänner där i min hall.
Hon kom in, kröp upp i min säng och sa att hon bara kände att hon behövde komma hit och få gråta.
Och hon grät.
Det är inte ofta som hon gråter sådär men sorgen som hon stängt inne har slutligen hunnit ikapp.
För några månader sen fick vi reda på att hennes föräldrar skulle skiljas, på pappans initiativ.
Som en blixt från klar himmel.
Jag har förundrats över hur lugnt hon har hanterat och handskats med kaoset som uppstod och som hållt i sig.
Barndomshemmet ska säljas, familjen ska splittras, mamman är förkrossad och pappan åter i alkoholens fälla.
Och ändå var hon så lugn...arg men lugn.
Och jag har flera gånger sagt till henne att det är okej att gråta.
Det är okej att sörja. Men hon har fortsatt låta den hårda ytan sitta kvar.
Tills idag.
Förr eller senare så brister det alltid.
Förr eller senare så kommer känslorna ikapp.
Och all denna ilska och oro.
Ilskan över pappans agerande och sätt gentemot mamman.
Och rädslan för att en dag få beskedet om att han är död...
Och frustrationen över att handfallen stå bredvid och bara kunna se på när han låter sig själv förfalla.
Se hur han låter livet falla i bitar och tappa lusten att leva allt mer.
Frustrationen över att inte kunna hjälpa eller göra något oavsett hur mycket man vill och försöker.
Hennes pappa är inte längre hennes pappa...sorg...

Jag önskar jag hade kunnat göra något alls men jag kan inte göra annat än att finnas här som en krockkudde och en vän.
Och inom mig gror också en rädsla nu.
En rädsla för döden som tycks stå och lura i ett hörn.
En rädsla för sorgen och för förlusten.
Den familjen, vartenda en av dem, har funnits där under min uppväxt och har blivit en del av min familj.
Den han är nu är inte den som han egentligen är.
Det är inte han som talar på det sättet mot sin familj.
Det är inte han som styr över sina handlingar längre.
Det är den förbannade sjukdomen.
Det är den förbannade alkoholismen.
Den som förgör och förstör.
Den som sliter en hel familj i stycken.
Den som krossar så många hjärtan.
Den som skapar så mycket misstro, skuld och ångest.
Den som släcker livets låga...

Jag ber och jag hoppas att någonting händer snart.
Att något lyfter honom upp därifrån.
Upp, innan det är för sent och sanden runnit ut.
Och ge dem kraft att orka fortsätta kämpa ytterliggare lite.
Ge dem kraft att uthärda och andas.
Låt det vända.
Bringa klarhet i deras liv, ge honom viljan tillbaka.
Låt inte sorgen ta över.

Vännen, du vet hur mycket jag älskar dig.
Du vet hur mycket du betyder för mig.
Och jag hoppas du förstår hur mycket jag önskar att jag hade kunnat hjälpa.
Jag finns här och håller din hand när du är rädd.
Jag finns här och kramar dig när sorgen blir för tung.
Jag skrattar med dig och jag gråter med dig.
Du finns i mina tankar, dygnet runt.
Jag älskar dig och jag sörjer med dig.
Alltid här, varje sekund som jag andas, bara för dig.




Av Avinorev - 7 juli 2009 11:27

Jag känner inte för att blogga just nu.

Noll inspiration eller lust.

Inget att säga.

Först måste jag reda ut trasslet som finns i tankarna innan jag kan sätta ord på det...

Först måste jag känna efter och försöka förstå vad det är jag själv vill.

Förvirringen är total.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15 16
17
18 19
20 21 22 23 24
25
26
27 28 29 30 31
<<< Juli 2009 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se