Alla inlägg under juli 2009

Av Avinorev - 16 juli 2009 12:26

Isaac kräker...

Typiskt min tur.

Fast jag undrar om det är någon form av maginfluensa eller om han ätit/druckit något olämpligt...

Det luktar nämligen ingenting om han kräk och i övrigt så är han pigg och feberfri.

Nåja, vi får väl se hur det utvecklas. Tills dess så är den här familjen i karantän!


Baby kom hem inatt.

Jag vaknade när han kom smygande in i sovrummet.

Klockan var tre eller något.

Somnade inte igen förrän klockan sex imorse.

Jag fick titta på hans skägg som han blev utmanad att odla under veckan som gått.

Han var fin!

När jag vaknade imorse låg jag kvar i sängen och njöt av att ha honom där.

Under tiden lyssnade jag på smygande steg och frukost som plockades fram.

Det var Adam som bestämt sig för att äta sina flingor inne vid teven.

När jag låg där och funderade hörde jag en liten röst som ropade på Adam. Därefter kom Adam in och berättade att Isaac kräkt i sängen.

Det var bara att stiga upp och fixa.

Förvånande nog så har han inte gråtit alls då han kräkt...men så är det inga kaskadkräkningar heller och enbart vätska. Jättekonstigt.

Nu ligger lakan och snutte i tvättmaskinen och Robin är hemskickad.

När det stod klart att Isaac var kräkig väckte jag min fina och sa; Du ska köra hem nu.

Han tittade förvirrat och yrvaket på mig och fattade ingenting.

Men när han fått veta anledningen så var han ganska överens med mig om att det var det säkraste alternativet.

Helt snopet.

Jag som hade sett fram emot att få ha honom här...och ingen puss blev det heller då han körde.

Allt för att förhindra att smitta.

Trååååååååååååååkigt.

Jag vill vara med honom.

Jag har inte fått vara med honom på en hel vecka...


Undrar hur jag ska fördriva den här dagen eftersom vi ska vara isolerade från mänsklig kontakt.

Trädgårdsarbete kanske.

Storstädning...förrådsrensning och annonsering på blocket månne?!

Ja, så får det kanske bli.

Måste rensa ut bland barnkläderna.

Alla neutrala bebiskläder får sparas till syrran och kommande bebis. Resten ska säljas.

Förutom vissa plagg som jag ska spara till pojkarna.

Dessutom ska vagnen säljas nu.

Intresse av en brun Urban Jungle från 2007??? Jättefin.

Jag har lite ågren över att sälja den. Jag älskar den vagnen.

Men mitt minsta barn börjar bli stort.

Inte ens en månad kvar till hans treårsdag.

Herre jesus vad tiden gått fort.

Det känns inte så längesen som vi firade han ettårsdag.

Då visste jag inte att jag bara någon vecka senare skulle träffa mannen i mitt liv...

När jag väl gjort det så hade jag en otroligt svartsjuk ettåring som inte gillade att någon annan la beslag på han mamma.

Så fort Robin var här så kom Isaac tultande, grabbade tag i mig och pussade mig medan han blängde på Robin.

Han var ju inte van vid att det fanns någon annan än han och Adam som stal min uppmärksamhet.

Isaac var ganska skeptisk under en lång tid.

Sotis som attan.

Detta har lagt sig och nu mer är Robin avgudad av både Adam och Isaac. Tur det. Jobbigt läge annars.


Jaja, jag ska väl kanske koka lite mer kaffe och ansluta mig till sönerna som sitter och bygger bilbanor inne på rummet.

Kanske man skulle ta och bygga legohus i ett par timmar.


Suck på kräksjukor!

ANNONS
Av Avinorev - 15 juli 2009 22:50

Har du någonsin känt det som att du inte längre orkar med någonting alls?

Har du någonsin tänkt att ingenting är värt något i slutänden?

Har du någonsin känt den där totala och fullständiga hopplösheten som får dig att vackla och fyller kroppen med panik?

Har du någonsin undrat och ifrågasatt din egen existens?

Ifrågasatt ditt eget värde.

Har du någonsin känt dig så fruktansvärt värdelös och överflödig?

Har du någonsin undrat om det du känner, tänker och vill verkligen är äkta?

Har du någonsin tappat lusten för att känna, tänka och vilja?

När t.o.m att duscha känns som ett åtagande utan dess like...ja, då är man helt färdig.

Sen ett tag tillbaka har jag varit oförklarligt trött.

Helt slutkörd i både kropp och själ.

Men sömnen kommer inte till mig.

Inte då den ska.

När natten lagt sig och jag krupit ner i sängen så börjar tankarna jaga mig.

Tankar som jag inte ens kan minnas innehållet av.

Och när jag sedan väl har lyckats somna...ja då orkar jag inte längre vakna igen.

Jag längtar inte efter natten.

Jag längtar inte efter dagen.

Jag längtar inte efter nästkommande dag, minut eller sekund.

Och jag vill inte finnas i nuet.

Jag vill heller inte vara kvar i dåtiden.

Som att jag svävar någonstans mitt mellan världar, dagar och liv.

Tröstlöst och inlindad i en känsla av overklighet.

Och jag skäms...för jag har ju allt, så varför kan jag inte få leva i det, med det?

Jag hatar mig själv.

Skyr mig som pesten.

Orkar inte min egen närvaro.

Skräms av ensamheten.

Flyr från närheten.

Och jag kan inte skaka av mig känslan av att jag inte borde vara här.

Jag hör inte hit.

Är detta allt jag får?

Skulle det inte bli bättre än såhär?


Jag är tom, liten och värdelös.

Överflödig i en värld som inte är min.

ANNONS
Av Avinorev - 15 juli 2009 21:25

Usel...

Ingenting att ha.

Vad är det egentligen värt och varför?

Bara usel.

Av Avinorev - 13 juli 2009 12:17

Jag har förresten kommit på vart jag ska bo.

Men det krävs en del renovering...om man säger så.

Huset är väl förmodligen bara att jämna med marken för att bygga upp ett nytt men stallens stomme är det inget fel på.

Det behövs en hel del upprustande men attans vad det kan bli fint.

Igår var jag där, på paradiset på jorden, och planerade i tankarna hur och vad som behövs göras.

Det måste skogas, ja. Ett nytt hus behövs, ja. Men det ska vara ett nytt hus som ser gammalt ut!

I ena stallet behöver taket höjas men i andra så är det typ bara att gjuta golvet och slänga in boxarna.

Ena väggen där som är i trä måste fixas och den ska då muras och till varje box ska det finnas ett "fönster", utan glas, ut som hästarna kan glo genom.

Ridbanan får vara där det en gång var en ridbana och sen, när jag är miljonär eller nåt (hehe) så ska jag baske ta mig se till att bygga ett ridhus.

Så, så är det!

Underbart!



Av Avinorev - 13 juli 2009 09:47

Måndag förmiddag!

Barnen kom hem för en timme sen och blev jätteglada över klossarna som jag fyndade häromdagen.

Vanliga, enkla träklossar men ack så roliga.

Jag hade byggt en hel bilväg med broar och gupp.

Denna raserades givetvis och sen har Adam byggt egna konstrueringar medan jag och Isaac har byggt torn som skulle nå ända upp till taket...fast de rasade innan dess.

För tillfället sitter pojkarna och ser på Toy story som är en av världens bästa Disneyfilmer.

Jag köpte nämligen en VHS i helgen.

En VHS? tänker nog många nu. Snacka om stenålder och ja, det är det förmodligen men eftersom vi besitter ALLA Disneyfilmer som finns på videoband så var det bara ett måste.

Jag är nog mest lyrisk över denna tillgång.

Ikväll ska vi banne mig se Eldorado som är helt galet rolig.


Om en stund så ska vi gå ner till mormor och morfar..

Som tidigare nämnt så har de ju tömt ut vinden (för att kunna bygga en walking closet) och därmed så har alla våra gamla, undanstoppade leksaker kommit fram.

Jag ska alltså, tillsammans med syrran och barnen, sätta mig ner och gå igenom vad som är intressant.

Min älskade Ceciliadocka ska givetvis med hem och till henne en massa klänningar och andra dockkläder.

Jag antar att jag och Erica får dela upp alla My little ponnies mellan oss.

Och sen alla dessa barbiedockor...aaaah, jag blir helt lyrisk över dem.

Duploklossar, bilbanor, sagoböcker, ja jesus vad det finns att gå igenom.

Kul, kul, kul!!!

Pojkarna kommer också tycka detta är roligt, det vet jag.

Dessutom så finns det även kläder till Isaacs Lokedocka.

Och ja, mina grabbar ska få ha My little ponnies, barbiedockor och Cecilia.

Och ja, jag vet att detta är något de tycker är roligt.

Det är inte bara flickor som leker med dockor, det där är bara en dum, inskränkt tanke.

Ungefär som att pojkar vill ha nagellack.

Adam och Isaac vill ha målade naglar.

Adam och Isaac vill ha smink.

Och det är okej.

Det är så okej.

Bara för att man själv inte vill ha det eller anser att det hör hemma på flickor(?) så innebär inte det att denna åsikt ska behöva överföras på barnen.

Man får tycka vad man vill men att säga till en pojke, som vill ha nagellack, att det bara ska vara på flickor är att hämma sitt barns utveckling och syn på världen.

Vi strävar efter ett jämnställt samhälle!? Därmed är det okej att pojkar målar naglarna, klär sig i rosa, sminkar sig och leker med dockor.

Det är aldrig någon som ifrågasätter en flicka som bara vill ha sk pojkkläder och mecka med bilar.

Ingen ifrågasätter en flicka som bara vill leka med bilar och inte sminkar sig.

Varför?

Varför ska det vara okej att en flicka inte gör typiska flicksaker men inte okej att en pojke gör "flicksaker"?

Det är ju samma sak.

Varför ska pojkar häcklas och preppas med andras åsikter om vad som passar en pojke eller inte?

Om man gör det i en så ung ålder, hur blir det då när barnet blir äldre?

Hur blir då barnets syn på världen och människor?

Vill vi verkligen att våra barn ska växa upp och bli precis som det som samhället försöker motverka?

Om man jobbar för ett jämnställt samhälle där kvinnor och män är lika värda så måste detta börja redan då barnet föds.

För ett tag sen så blev jag chockad då jag kom för att hämta barnen på dagis och några pojkar kom till mig och sa; Visst kan inte en pojke gifta sig med en annan pojke?!

Adam hade nämligen debatterat i detta och hävdade att pojkar och flickor visst kunde bli kära i en av samma kön.

Och givetvis så hade han sagt att hans mamma hade sagt så.

Men grabbarna (och vissa flickor) vägrade tro honom och kom då och ifrågasatte mig.

Och mitt svar? Självklart kan en pojke bli kär i en annan pojke och vice versa.

De glodde på mig med stora ögon och testade ännu en gång om det verkligen var sant.

Slutligen så godtog de denna förklaring och jag antar att jag gav dem något att tänka på och prata om hemma vid middagen.

Hur kan man som förälder intala sina barn att det enda "normala" är att en flicka och pojke blir kära?

Vem är det som bestämt att homosexualitet inte skulle vara normalt??

Med tanke på hur många som är gay så kan man väl ändå inte hävda att detta är onormalt?!

"Det är inte naturligt", jada, jada, jada, är ett av argumenten från motståndarna.

Nähäää...så om det inte var naturligt...innebär det då att de som är gay är övernaturliga?

Det är väl klart som fan att det är naturligt.

Annars hade det ju inte hänt.

Dessutom så är det inte bara inom det mänskliga släktet som homosexualitet föregår.

Även inom djurvärlden finns det.


Det är många män och killar som är så satans rädda för homosexualitet.

De vågar inte ens krama en annan kille för att det är "bögigt".

De kan inte gråta för det är mesigt och bögigt.

Och allt jag kan tänka är; Herregud vad dåligt man måste må om man inte kan få ventilera alla känslor som man har.


Mina bröder pussar fortfarande vår pappa på munnen och ingen tycker detta skulle vara något onaturligt, vilket är tvärtemot vad de flesta anser.

Min, Han, den finaste som finns, han kramar alla sina vänner, killar som tjejer.

Han visar känslor, är mjuk och försöker inte ens vara "manlig".

Och det är just det som gör honom till en man!

För han vågar vara sig själv.

Något som är tvärtemot alla dessa "karlakarlar.

Och gissa om han tagits för att vara gay!!!

Absolut!

Jag menar, kramar man sina killkompisar så MÅSTE man ju faktiskt vara bög!

Ja SUCK.

All denna inskränkthet.

Det är iaf verkligen något som INTE ska överföras på mina pojkar.

Inte genom sina hemförhållanden iaf.

Chansen för att någon av pojkarna blir gay finns faktiskt.

Och jag kommer aldrig ifrågasätta det eller vara skeptisk.

Jag kommer välkomna det precis lika mycket som jag kommer välkomna att de är straight.

Det är mina söner och jag älskar dem oavsett vad det någonsin blir av dem.


Nu ska jag ansluta till Toy story och snusa på pojkarna.

Av Avinorev - 12 juli 2009 18:13

I've been living with a shadow overhead
I've been sleeping with a cloud above my bed
I've been lonely for so long
Trapped in the past, I just can't seem to move on

I've been hiding all my hopes and dreams away
Just in case I ever need em again someday
I've been setting aside time
To clear a little space in the corners of my mind

All I want to do is find a way back into love
I can't make it through without a way back into love
Oh oh oh

I've been watching but the stars refuse to shine
I've been searching but I just don't see the signs
I know that it's out there
There's got to be something for my soul somewhere

I've been looking for someone to shed some light
Not somebody just to get me through the night

I could use some direction
And I'm open to your suggestions

All I want to do is find a way back into love
I can't make it through without a way back into love
And if I open my heart again
I guess I'm hoping you'll be there for me in the end
oh, oh, oh, oh, oh

There are moments when I don't know if it's real
Or if anybody feels the way I feel
I need inspiration
Not just another negotiation

All I want to do is find a way back into love
I can't make it through without a way back into love
And if I open my heart to you
I'm hoping you'll show me what to do
And if you help me to start again
You know that I'll be there for you in the end


Hugh Grant och Drew Barrymore.

Underbar!

Av Avinorev - 12 juli 2009 08:00

Fan vad det gör ont i mig när jag tänker på hur fruktansvärt elaka människor kan vara.

Hur kan man vara så rakt igenom ond?

För det är enbart ondska som kan besitta en människa (människor) som gör saker som det som gjorts.

Tänk att någon som faktiskt varit min vän kan göra så mycket bara precis för att skada mig.


Och jag blir så otroligt ledsen när jag tänker på hur man försökte ta barnen från mig och försökte få mig att framstå som en usel mamma och förälder.

Försökte få mig att framstå som något jag verkligen inte är.

Jag är varken den lögnare som de sa eller den mamma som de försökte få mig till att se ut som.

Nu i efterhand är jag verkligen glad över att de anmälde mig till socialen och att en utredning startades för efter det där så kommer de aldrig någonsin kunna försöka anklaga mig för att vara en dålig mamma.

Smutsiga och ovårdade barn...ja, tack och lov för det. Fläckar lär oss livet och smuts tyder på lek och utveckling.

Jag hade nog snarare oroat mig om barnen alltid hade varit kliniskt rena efter en hel dag på dagis.


Jag ska aldrig mer sluta förvånas över vad som kan komma i min väg i framtiden.

Jag ska aldrig sluta förvånas över hur falsk och elak en människa kan vara.

I allt detta så kan jag ju nästan ge pappan en eloge för att han faktiskt aldrig stack under stol med att han ansåg mig vara en psykiskt sjuk människa som inte skulle få ha barnen och som gjorde allt för att få mig att falla.

Men så finns det den som faktiskt var min allra bästa vän under ett par års tid och som högg mig i ryggen och vred om.

En människa som jag verkligen anförtrodde allt för, som visste alla mina tankar och känslor, som visste vilken sorts mamma jag var.

Och som sedan förvrängde sanningen och gick över till att bli vän med de som hon skytt som pesten.

Men det allra värsta i det som hon gjort var "ursäkterna" och försöket till att glorifiera sig själv.

Påståendet att hon skulle ha blivit tvingad till att ringa till soc och spä på med att jag var olämplig som förälder.

Och sedan stå och säga hur slut i huvudet hennes "vänner" är och att han är så sjuk och att hon inte pratade med honom mer.

Och strax därefter försöka snoka i hur de två hade det och vad hans sambo skrev om i sin blogg som hon läst, varpå jag svarade att jag inte har mer kontakt med dem mer än att mina barn är där varannan helg och vad som stod i hennes blogg intresserade mig föga för det som skrevs (skrivs?) enbart var till för att skada mig och därmed inget som jag har något för att läsa om.


Och jag vet att de alla läser min blogg.

Från pappans och deras sida (och det är mer än hans hushåll) vet jag det absolut eftersom detta har använts som ett försök att få mig att framstå som en idiot i både tingsrätt och hos socialen.

Och jag vet även så väl att pappan aldrig har behövt tvinga henne till att anmäla mig eller säga hur otroligt dum i huvudet jag är.

Och jag vet exakt hur de stått och snackat skit om mig i den lilla affär som finns här i vår by.


Och det som skrämmer och gör mig allra mest ont är att alla dessa människor en gång har känt mig och vet exakt hur mycket jag älskar mina barn och att jag alltid tagit hand om dem på det allra bästa sätt.


Det slog mig nu att man till och med försökte få det till att jag varken städade eller lagade mat för att jag en gång skrev att det låg dammälgar i hörnorna och att en spindel hade spunnit ett nät och bosatt sig i min vask under en stekpanna...och att detta hade hänt under de två veckor som barnen varit hos sin pappa på hans semester...

Är det så att jag alltid måste hålla kliniskt rent bara för att jag är mamma???

Även då barnen inte är hemma???

Ånej för det hade ju bara varit fullständigt galet.

Jag bidar min fria tid precis så som jag vill och känner för.

Om jag vill sova 48 timmar i sträck så gör jag det.

Om jag vill festa och vara apberusad i tre dygn så är jag det. Fast det hade jag iof sig aldrig velat. Fy fan vilken ångest och snacka om baksmälla sen...urk.

Om jag vill strunta i att städa så struntar jag blankt i det.

Och det vill jag ibland för jag städar hela tiden.

Minst två gånger om dagen dammsuger jag eftersom jag avskyr grus och annat smuts på golvet.

Och när barnen inte är hemma så kan jag släppa på allt och bara göra precis det som jag vill göra.

Inga krav, inga måsten, inget behov till att ta hänsyn till någon eller något annat.

Energisamlare.


I förrgår kväll när jag skulle sova så kände jag så starkt att jag inte ville sova ensam.

Så jag bar in alla fyra kattungarna i sängen och snusade på dem tills jag somnade.

På morgonen väcktes jag av att Kråkan petade på mitt ansikte och, med stora blå ögon, glodde på mig.

Hans syskon låg i en hög alldeles bredvid mitt huvud.

Så tänkte jag att jag skulle ligga ett tag och bara njuta av dessa små liv...tills en misstäkt doft nådde min näsa.

Givetvis så var deten litenhårboll som inte kunnat hålla sig och bajsat en liten fjantig korv i min säng.

Äcklad bar jag in alla de små till sin egen korg och lådan och rev sedan ur alla lakan ur sängen.

Men jag får skylla mig själv.

Jag borde ha förutspått det med tanke på att de ännu inte vågar hoppa ner från sängen och faktiskt är i behov av att gå på lådan ganska ofta när de är såhär små.

Jag har iaf kommit till insikten med att de inte kommer sova i min säng förrän de blivt några veckor äldre och inte längre kan stoppas.


Inatt har jag haft en oväntad nattgäst.

Då jag kom hem vid ett-tidenpå natten så möttes jag av Valdis, grannarnas hund, på gatan.

Ännu en gång har hon smugit ut då ingen sett och sedan inte kommit in igen då huset gått och lagt sig.

Jag knackade flera gånger och ringde en massa men utan större framgång.

När jag stått där och velat och försökt få ta på grannarna så beslöt jag mig för att ta med Valdis in till mig och gå och lägga mig.

Att hon skulle sova ute var inget alternativ.

Valdis var först lite skeptisk men fann sig snabbt till rätta och somnade lugnt nedanför min säng.

Imorse väckte hon mig med att puffa och prata och sedan med viftande svans springa till dörren om och om igen.

Klockan var då halv sju.

Jag gick upp och såg att grannarna var vakna så jag öppnade dörren och lät Valdis skutta glatt till sin yngre husse.

Jag informerade om att jag hittat henne på natten och försökt få väcka dem men inte lyckats och låtit henne sova över.

Och då berättar Jacob att han varit ute och letat efter henne hela natten och varit jätteorolig.

Det var därför ingen vaknade av att det ringde och ringde på hemtelefonen och att det knackades på dörren...det var ju ingen där.

Stackars Jacob såg ut som att han blivit överkörd och uppe på detta var stupfull.

Jag tror att han sover ganska gott nu...

Det är "action" på vår gata. Oftast så är det förken Valdis som orsakar dessa nattliga äventyr.


Jaja, nu ska jag ge mig för den här gången.

Inga större planer för dagen så jag tror att jag ska ut och träna en stund.

Fast först ska jag nog gosa ner mig en stund i sängen och läsa min bok som nu är så spännande att jag knappt kan släppa den för en sekund.

Saker börjar bli väldigt märkliga och jag måste få veta sanningen och orsaken.

Boken kallar.


Ha en skön söndag.

Kanske ses vi här igen senare idag.




Av Avinorev - 10 juli 2009 20:54

Känner mig apatisk.

Ångesten har varit hemsk idag.

Jag lyckades trycka undan den då jag var på gymmet och tränade.

När jag tränar så försvinner alla tankar och fokus ligger enbart på det jag gör just då.

Men direkt när jag kom hem till mamma och pappa så kände jag hur den åter grep tag i mig.

Då gick jag och handlade för att sedan bege mig hem till mitt.

Jag skulle aldrig ha gått hem.

Innanför de här väggarna blir allt till ett helvete då ensamheten är ett faktum.

Jag skulle ha stannat en stund till och sedan snörat på mig mina inlines och åkt den där milen.

Då hade jag fått vara fri iaf en timme till.

Även om tankarna på att göra just det finns där nu så kan jag inte förmå min kropp att lyda.

Armar och ben känns som bly.

Inte pga träningen...pga all denna ångest.

Jag har panik.

Fylld av en känsla av tomhet, hopplöshet och sorg.

Jag har avbokat alla aktiviteter och krupit ner under mitt täcke.

Här ska jag försöka gömma mig för det som bor inuti.

Jag ska ta en sömntablett och hoppas på att få försvinna bort i några timmar.

Kanske kan jag orka ta mig ur sängen tidigt imorgonbitti och åka en mil i tystnad och ensamhet...

Hur mycket mer kan man orka?

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15 16
17
18 19
20 21 22 23 24
25
26
27 28 29 30 31
<<< Juli 2009 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se