Alla inlägg under juli 2009

Av Avinorev - 20 juli 2009 15:36

Jag känner mig som en ganska tragisk och sorglig varelse just nu.

Dum och naiv, så som så många gånger förr.

Troligen ganska förberedd på det som var svaret på min fråga men dock lika sorgfylld som om det var den första gången som jag förstod.

Jag har aldrig fått veta konkret innan och jag skulle nog aldrig fått veta heller om inte frågan hade ställts.

Men jag kan inte leva i ovissheten och i förhoppningen.

Det gör mig bara till en nervig, orolig, lättretad och ledsen människa.

Och jag vill inte var den sortens människa.

Och jag vet att jag inte behöver vara den sortens människa.

Jag kan välja.

Men då jag inte kommer välja bort en så pass viktig del av mitt liv så kommer jag väl förmodligen aldrig kunna bli lycklig här heller...?!

Och jag har egentligen vetat om det så länge.

Jag borde ha tagit till mig det som jag fick höra och förstått att det bara skulle vara att dra ut på lidandet att inte fråga rakt ut.

Så varför gjorde jag inte det då?

Av den enkla anledningen att jag var allt för rädd för det svar som jag innerst inne visste att jag skulle få.

Det svar som jag fick idag.

Det svaret innebär att jag tvingas göra ett val och jag vet inte om jag vill göra det.

Jag kan hata mitt liv emellanåt.

Jag kan hata allt det som jag ställs inför och jag önskar innerligt att jag kunde hata dig på samma sätt...men jag kan inte hur mycket jag än försöker.


Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans


Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans

ANNONS
Av Avinorev - 20 juli 2009 14:47

Ja men det är väl klart.

Givetvis var det så.

Herregud, hur jävla dum får jag lov att bli genom att inbilla mig annat.


Fy fan vad sanningen gör ont!

ANNONS
Av Avinorev - 20 juli 2009 06:58

Jag drabbades nyss av en sån där ont-i-hjärtat-känsla när jag insåg att det inte är många dagar kvar tills barnen åker till sin pappa över helgen.

Och det är väl lustigt.

Jag som önskade dem långt bort dit pepparn växer igår då de bara bråkade, vägrade städa sitt rum, hällde ut ännu mer saker och spärrade min dosa till internetbanken.

Men så fort de somnat så glöms liksom allt det där som hänt under dagen och jag börjar sakna dem, trots att de bara sover i sina sängar, under samma tak.


Idag ska pojkarna tillbaka till dagis och jag ska försöka få liv i dem om ca en timme.

Det kommer nog bli ganska skönt för oss alla.

Grabbsen vill träffa polarna och jag behöver få vila skallen.

Idag måste jag till banlen för att låsa upp den förbannade dosan så att jag kan betala räkningarna när det väl är dags för det.

Tänker nog dra till gymmet också. Lika bra antar jag.


Undrar om det tänker regna idag eller inte...

Jag måste, måste, MÅSTE ut och handla skor med Adam för nu har han vuxit ur både gympaskorna och stövlarna.

Han som alltid haft sådär överflödigt många skor har plötsligt bara två par som passar...sandaler och converse. Funkar inte.

Därmed så hoppas jag att det inte kommer regna för han kan inte ha stövlarna och i bara skor kommer han ju bli blöt.

Precis innan Adam fyllde fem var han och morfar ute och shoppade ochdå fick han ett par nya nike-skor i strlk 30. De var då med viss växtmån. Dem kan inte Janam ha längre för de är försmå...och de köptes för tre månader sen...TRE!

Han måste nog lätt ha 32:or i skor nu.

Ungen ser ut som en vinkelhake nu mer.

Undrar hur lång han ska bli egentligen.

Måste inhandla en ny garderob till Snadam inför (rysningar) hösten.


Mika-Marika och hennes Jacob ska nu officiellt flytta ihop.

De har typ bott ihop i snart ett år, fast inte officiellt då.

Marika har ju haft ett eget studentrum men innan hon hade fått det så fick hon vara inkvarterad hos Jacob.

Att hon sedan aldrig flyttade därifrån är en annan femma.

Hon möblerade iaf sin egen lght och tog dit sina grejer.

Jacob visste nämligen inte om han var redo för att bo ihop med någon än...hrm...fast att han redan gjort det i typ ett halvår då.

Nåja, så kom han nyligen till Marika och frågade henne om hon ville bo ihop med honom, vilket hon givetvis ville, så de senaste dagarna har det varit lägenhetsvisningar i Göteborg som gällt.

Jag hade vissa krav.

Större än 27 kvm och nära centrum.

Jag måste ju tänka på mig själv och när jag är där och hälsar på. Då måste det finnas space för mig att kasta saker på och det ska inte vara allt för långt hem när vi rumlar tillbaka efter en natt ute. Got it Pika??? Moahahaha.


Ja, så inom kort flyttar Marika och Jacob ihop och lagom till årsskiftet så flyttar Erica och hennes Jacob ihop.

Vad konstigt det känns...min syster ska flytta till Malmö och bli sambo. Innan jag vet ordet av det så är de väl båda gifta också. Och det är nog bäst för dem de för jag ska vara fräsch när jag går som brudtärna (och jaaaaa, det ska jag vara annars kommer inte jag).

Jag kommer bli en sån gammal tant som kommer leva med trehundrasjuttiotvå katter och femhundåttionio brudtärnsklänningar, ogift och bitter. Helst med enorma silikonbröst som sett bättre dagar (liknande Tori Spellings knölpotatisar).

Håret fullt av slitna extensions som man ser fästena på eftersom jag vid det laget hunnit bli tunnhårig som satan.

Översminkad och i glittriga små toppar och slirviga byxor. NICE!!!

Nåja, jag har ju iaf fått vara brudtärna femhundraåttionio gånger, det är inte illa pinkat inte.


Nä fan.

En halvtimme kvar och sen ska grabbsen upp.

Mer kaffe till mig!

Adjö.

Av Avinorev - 19 juli 2009 16:21

En av de bästa känslorna jag någonsin haft i mitt liv var den där totala frihetskänslan som rådde för cirka 2,5 år sen.

Det var då när jag precis hade separerat och efter att ha bott en månad hos mina föräldrar äntligen flyttade in i mitt hus.

Hela natten höll jag på och ställde ordning allt, packade upp vartenda flyttkartong och möblerade.

Trots det sena sänggåendet så steg jag upp tidigt i ett hem som bara var mitt.

Jag kokade mitt kaffe och öppnade dörren.

Det var den andra maj 2007 och solen värmde.

Jag minns att jag satt där på min veranda med kaffemuggen i handen och såg ut över min trädgård och den gata som nu var min.

Och jag minns hur det bubblade till av lycka i min mage och hur befriad jag kände mig.

Från den stunden så var det ingen annan än jag och mina barn.

Ingen som kunde klaga över att det inte städats.

Ingen som klagade över att det städades allt för ofta.

Ingen som klagade över att jag aldrig gjorde något..

Ingen som klagade över att jag var iväg om kvällarna.

Ingen som klagade över att jag spenderade min lediga tid i telefon eller vid datorn.

Ingen som stökade till och förväntade sig att jag skulle ta hand om det.

Ingen som struntade i att plocka av bordet efter maten eller struntade i smulorna på diskbänken.

Ingen som kunde gnälla över hur många och vilka skor jag köpte.

Ingen som kunde bråka om kläder som jag handlade.

Ingen som bråkade med mig bara för att bråka med mig.

Ingen som kunde skrämma.


Det tog några år och sedan fanns det inte längre någon som kunde kontrollera mig längre eller ens försöka.

Det är först nu som jag kan känna att det där maktbegäret har försvunnit.

Min telefon har slutat ringa 120 ggr på en timme.

Nervositeten har släppt.

Självförtroendet har höjts.

Är det egentligen så konstigt att tankarna kring döden snurrade runt i huvudet så som de gjorde?!

Nej, det är inte konstigt och det har jag insett nu.

Vem som helst hade blivit galen, uppgiven och längtat efter lugn och ro om de levt så som jag tvingades leva under så många år.

Men de två värsta åren av mitt liv har passerat och jag gick levande ur det.

Något kantstött men vid liv.

Han lyckades nästan knäcka mig helt totalt men då den sista tråden höll på att brista kom räddningen.

Genom att anmäla mig till fam.rätten så högg han sig själv i benet och plötsligt så blev det tyst.

Hans nederlag och min framgång kom där i den sekunden.

Anklagelserna som följde var desperata och utan grund och logik.

Men de avtog då  han tillslut nådde muren som nu mer skyddar mig från honom och det han gjort.

Aldrig mer kommer han få röra vid mig på något sätt.

Aldrig mer kommer han få lura mig så som han gjorde.

Aldrig mer kommer han nära mig igen.


Det visade sig att det jag trodde var slutet av mitt liv egentligen var början på det.

Det är en lång väg kvar att vandra och det är mycket jag ska lära mig om den nya människa som allt detta gjorde mig till innan jag är framme vid målet.

Det må ta år men en dag ska jag kunna sitta ner, med lugn i själen, och blicka tillbaka och förstå mina egna och andras handlingar från en tid som både dödade och återfödde mig och mitt.



Av Avinorev - 19 juli 2009 09:37


Without reservation, and no explanation, I´m here just the way I am.

No alternate version to cover my person, I´m here just the way I am.

I enter the light even though it´s to bright for someone whos got so much to hide.

But why should I try when I know I would lie if I said I was better then this.

Av Avinorev - 19 juli 2009 01:12

Jag läste nyss en krönika som Hanna Graaf skrivit i en av kvällstidningarnas bilagor, och bara njöt.

Där berättar hon om sitt kaotiska liv som mamma och erkänner alla sina brister(?).

På ett ställe har hon skrivit att hon står där i dörren och skyndar på sin familj, fem minuter innan de ska åka, med minsta dottern hängande i tutten (bara det är hysteriskt roligt), två större barn som yrar runt och en make som frågar om hon sett hans strumpor. Och som pricken över i:et beskriver hon sig själv och hennes dagliga outfit; mjukisdress, osminkad och luktar sur gammal mjölk.

Underbar, underbar, underbar.

Denna fantastiskt vackra människa som man alltid är lika söt och fräsch...nåja, på bild, uppstyrd bild.

Hon vågar vara sig själv.

Hon vågar erkänna att hon är en helt vanlig människa.

En människa som sunkar runt och ser jävlig ut.

En människa som är en människa och lever ett precis lika jävligt liv som alla andra.

Enda skillnaden är ju den att hon faktiskt vågar stå för det.

Mer av sånt tack.

Det ger så mycket mer att få läsa om dessa hysteriska skildringar av hur ett helt vanligt liv ser ut jämfört med en sk modebloggares "vardag".

Slätstrukna, gråa och alldagliga är vad de blir i en jämförelse med tex Hanna Graaf.

Alla vet att det perfekta livet inte finns.

Och ingen tror på de som påstår sig leva ett sk perfekt liv.

Vi har alla våra ups and downs och det är ju det som gör oss intressanta.

Det är det som sätter färg på människan och gör att man vill veta mer.

Gör att man känner en viss samhörighet.

Jag är trött på alla dessa bajsnödiga "modebloggare", prettomammor och övriga som målar upp en drömbild av hur deras vardag ser ut.

Jag hade också kunnat måla upp mitt liv som glittrande och glamouröst om jag utelämnat vissa delar av mitt liv.

Men tänk, det har jag inga intentioner till att göra alls.

Japp, mitt liv suger emellanåt, mitt liv glittrar ibland, mina barn är redo för att säljas då och då och mina barn är världens bästa när de sover (och även vid vissa vakna stunder, ja, jag skojar...lite).

T.om mina katter är dumma i bollen med jämna mellanrum. Särskilt Måns som springer runt och skriker då han inte får som han vill.

Men så är det också jag och mitt liv.

Och utan allt det där så hade det ju inte varit jag och mitt liv.


Hädanefter så ska jag följa fröken Graafs blogg och njuta!

Av Avinorev - 18 juli 2009 10:31



Regnet öser ner och åskan mullrar.

Att dagarna kan skilja sig åt så extremt...

Igår busade vi i poolen och njöt av solen.

Adam har blivit jättebra på att simma, med flythjälp givetvis.

Han har övergått från att simma hundsim till att faktiskt ta ordentliga arm- och bentag.

Nästa gång vädret tillåter så har vi bestämt att han ska lära sig att simma med bara armpuffar.

Innan sommaren är slut så ska den här lilla mannen kunna simma!

Isaac har släppt sin värsta panik över att bada i poolen.

Nu är han den som ligger i längst. Men än vågar han inte flyta runt själv i sin flytväst.


Regnet kom redan igårkväll precis efter att vi blivit klara med grillningen.

Kvällen/natten innan satt jag ute fram till klockan 2 och inte ett moln fanns i sikte.

Jag och mitt sällskap satt där och drack vin under bar himmel.


Jag måste vända tillbaka dygnet till normal dygnsrytm, både för mig och barnen.

På måndag börjar vardagen igen och då måste läggning ske innan kl 22.

Och för min del måste den ske innan klockan ett.

Imorse somnade jag först vid fyra, halv fem.

Vi startade en film och sedan låg vi och pratade och knåpade ihop vitsar.

Då uttern har tagit slut så blev det istället får och illrar som fick vara huvudingrediensen.

Det är nog bara jag och Robin som tycker de är bra.


Undrar vad dagen ska fyllas med idag, förutom lördagsgodis då.

Isaac tyckte att lekplatsen var en alldeles ypperlig idé...i ösregn.

Knappast grabben.

Jag tycker det är aptråkigt på lekplatsen och inte blir det bättre om det dessutom vräker ner.

Då kan man ju inte ens ha en bok eller tidning med sig.

Nnnnä´ru!


Den här sommaren har jag bara en av två saker kvar att göra.

Vissa saker är saker som måste bli utförda under sommaren för det är bara då man kan.

Jag har hoppat i vattenpölar, barfota och barbent, under ett skyfall. Varmt regnvatten som forsar kring dina ben, hör ni inte hur underbart det är?!

Men än så har jag inte varit ute på en nattvandring med min lillebror.

Det har vi gjort varje år.

Det började en natt för flera år sen då vi inte kunde sova.

Hela huset var mörkt och bara jag och Christian var vakna, så vi bestämde oss för att ut och gå.

Barfota på varm asfalt mitt i natten och inte en bil eller människa i sikte.

Det var under en sådan vandring som jag lyckades tvinga honom att trampa på en mördarsnigel.

Det är under de promenaderna som vi kan lägga oss mitt på en väg och titta på stjärnorna medan vi pratar om allt.

Robin frågade en gång när jag tvingade honom att lägga sig mitt på vägen bredvid mig, om varför.

Ja varför?...

Bara för att jag kan det.

Jag ska gå ner och knacka på Christians fönster en natt snart och sedan gå med honom i timmar.



Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15 16
17
18 19
20 21 22 23 24
25
26
27 28 29 30 31
<<< Juli 2009 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se