Alla inlägg under juli 2009

Av Avinorev - 27 juli 2009 19:48

Bet you don't know how it feels
when your life flashes before your eyes
I bet you don't know how it feels
the moment when you realize
that you lost all you had
all that's good - all that's bad
And everyone tells you, you should be glad


What can I do
Where can I hide,
from all of these feelings I keep inside
It's dark as can be
and you'll never see
just what it's like to feel..
what it's like to feel unloved
ANNONS
Av Avinorev - 27 juli 2009 18:20

Jag önskar att jag kunde byta miljö och människor som finns runtomkring.

Jag vill inte ha det längre.

Den här världen kan fara långt åt helvete.

Lämna mig ifred.

ANNONS
Av Avinorev - 27 juli 2009 16:26

Jag blir så förbannat besviken över att man kan göra så här.

Jag vet ju att det Adam säger är sant så varför inte bara erkänna det.

Det kan hända precis vem som helst och jag förstår det.

Men att ljuga och skylla ifrån sig förstår jag inte.

Jag blir bara så ledsen för skorna var helt nya och Adam var så glad.

Fult spel som det alltid varit.

Varför skulle det någonsin förändras.

Jag vet ju att du hatar mig och det är fine.

Du får hata mig bäst du vill, jag har vant mig.

Skillnaden är att jag slutade bry mig om dig och ditt för längesen nu.

Det intresserar inte mig.

Mitt liv och det jag gör intresserar dig, detta vet jag om.

Vad det är som är så intressant vet jag inte.


Jag ger upp nu.

Jag har slösat tillräckligt med energi på allt det här och det står mig upp i halsen.

Det räcker nu.

Det ska få ett slut en gång för alla.


Jag vet varför du "ändrade" dig.

Du är rädd och du vet precis samma sak som jag.

Du lyckades inte med alla dina åtaganden.

Allt du trodde att du skulle lyckas med gick i stöpet.


Snart är det över!

Av Avinorev - 27 juli 2009 14:31

Jag har hört talas om tro & tvivel.

Den där känslan av att det kanske inte var rätt trots allt.
Förföljd av tvivlet genom livet,
har jag tappat bort min tro,
mitt hopp.
Jag är hopplöst förlorad, dömd på förhand,
precis som jag dömer andra.

Av Avinorev - 27 juli 2009 09:39

Allt som återstår är en skugga.

Min värld är full av mörker som förgör.

Fullt av stormar som förstör.

En kropp som inte längre orkar mer.

Två ögon som nu mer inte längre ser.

Två händer som ligger stilla.

En ångest som vill mig illa.

Tagna steg som stannar till.

En själ som inte längre vill.

Två läppar utan ord.

En panna mot ett bord.

Tysthet fast ändå så mycket ljud.

Tankar utan förståligt bud.

Tårar som rinner.

Mod som försvinner.

Hopplöst, mörkt och kallt.

Var det här verkligen allt?

Dömd till ensamhet och sorg,

låser jag in mig i min borg.

Tjocka murar mot allt hårt.

Jag önskar jag kunde försvinna bort.



Av Avinorev - 27 juli 2009 05:49

Jag har sovit uselt inatt.

Verkligen uruselt.

Och så är det alltid när jag hamnar i en svacka och inte mår bra.

Vartenda gång verkligen.

Jag skulle tagit den där sömntabletten igår iaf.

Fast jag drar mig för det.

Dels för att det är en drogklassad medicin vilket innebär beroendeframkallande och dels därför att jag blir helt knockad i ett dygn.

Inte så att jag sover i ett dygn men jag är trött och mår konstigt hela dagen efter. Huvudvärk och seghetskänsla och jag vill pa det.


Smäck är borta.

Jag har inte sett henne sen onsdags eller torsdags.

Igår var jag ute och letade efter henne i dikena.

Samtidigt som jag är glad över att jag inte hittade henne där så är jag orolig för jag vill veta vart hon är.

Och hade hon legat i diket så hade jag vetat.

Rädslan griper tag i mig när jag tänker på vad som kan ha hänt.

Det har nämligen varit så att flera katter har försvunnit i några dagar och sedan återvänt hem med svåra skador.

Evas och deras Maggan kom hem i vintras med bruten svansrot och frakturer i bakdelen.

Det gick inte att rädda hennes liv trots stora insatser från djursjukhus.

Veterinären konstaterade att skadan var orsakad av en människa.

Inte en bil utan en människa.


Precis innan det hände så var det Goas och deras katt som kom hem förstörd.

Och Lakrits var verkligen förstörd.

Djursjukhuset jobbade med honom i timmar då han hade inre blödningar och massor av frakturer.

Han hade blivit misshandlad. Fruktansvärt misshandlad.

Men på något mirakulöst sätt så överlevde han, mot alla odds.


Så, detta är vad jag befarar att min lilla, vackra, söta katt har gått till mötes.

Hon går liksom aldrig långt hemifrån.

Hon håller sig nästan alltid på vår gata.


Jag ska dricka mitt kaffe nu och sedan ska jag ut och leta efter henne igen.

Jag vill ha tillbaka min katt.

Jag vill inte att Smäcki ska vara död.

Snälla gode Gud, låt inte henne vara död.

Av Avinorev - 26 juli 2009 20:22

Jag kan bli så förbannat trött och ledsen över att aldrig kunna känna att jag faktiskt väljer själv.

Jag är inte längre tre år och hemmavarande.

Jag ska föreställa vuxen...men det är jag fan inte.

Trots att jag har två barn och ett eget hem så får jag fortfarande ångest över att berätta saker för mina föräldrar.

Ångest över att fatta egna beslut i vissa saker.

Normalt? Nej, inte ett jävla dugg.

Fan, det var ju det som var hela grejen med att bli vuxen och flytta hemifrån, att kunna bestämma själv och välja själv.

Och jag BEHÖVER detta.

Jag behöver det verkligen för det är det enda stället på världen som får mig att glömma och känna njutning och ro.


Det känns som att jag inte har något längre.

Och ni må tycka att jag är tramsig och barnslig, det vore väl inte första gången i så fall.

Men, nej, jag känner inte mig hel.

Jag är inte hel och det där är en så stor del av mig som saknas och det borde ni veta eftersom ni levt med mig i snart 25 år.

Fan.

Det var inte såhär mitt liv skulle vara.

Kan det inte bara sluta gå åt helvete?

Det är alldeles för mycket motstånd.

Jag vill inte leva mitt liv.

Jag vill inte vara mig.


Det känns som att jag är en fånge i allt det här.

Låst, ofri och förpliktigad till att alltid informera alla om vad jag gör eller var jag är.

Jag orkar inte mer.

Jag önskar att jag bara hade kunnat försvinna, bort från allt det här.

Starta om och få ett liv som ger mig någonting.

Jag vet inte ens vem jag själv är längre.

Jag vet inte någonting.

Jag har inte kontroll över något.

Inget som jag kan känna någon befrielse i alls.

Inget framtidshopp för ingenting blir ändå som jag trott eller önskat.


Jag vill bort från allt och alla.


Av Avinorev - 24 juli 2009 05:03

Christian. Jag älskar dig din idiot!

I should have guessed that it was you. But I didn´t.


Nu har vi nattvandrat, trampat ihjäl mördarsniglar, suttit på utsiktsplatsen, fört allt utom seriösa samtal, skrattat, njutit, slagit mot en snigelkotte, druckit vin, ätit chips och sett dagen gry.

Dags för sängen i några timmar.


Det är stunder som dessa som gör livet värt levas.


The daylight of the night!

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15 16
17
18 19
20 21 22 23 24
25
26
27 28 29 30 31
<<< Juli 2009 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se