Alla inlägg den 10 juli 2009

Av Avinorev - 10 juli 2009 20:54

Känner mig apatisk.

Ångesten har varit hemsk idag.

Jag lyckades trycka undan den då jag var på gymmet och tränade.

När jag tränar så försvinner alla tankar och fokus ligger enbart på det jag gör just då.

Men direkt när jag kom hem till mamma och pappa så kände jag hur den åter grep tag i mig.

Då gick jag och handlade för att sedan bege mig hem till mitt.

Jag skulle aldrig ha gått hem.

Innanför de här väggarna blir allt till ett helvete då ensamheten är ett faktum.

Jag skulle ha stannat en stund till och sedan snörat på mig mina inlines och åkt den där milen.

Då hade jag fått vara fri iaf en timme till.

Även om tankarna på att göra just det finns där nu så kan jag inte förmå min kropp att lyda.

Armar och ben känns som bly.

Inte pga träningen...pga all denna ångest.

Jag har panik.

Fylld av en känsla av tomhet, hopplöshet och sorg.

Jag har avbokat alla aktiviteter och krupit ner under mitt täcke.

Här ska jag försöka gömma mig för det som bor inuti.

Jag ska ta en sömntablett och hoppas på att få försvinna bort i några timmar.

Kanske kan jag orka ta mig ur sängen tidigt imorgonbitti och åka en mil i tystnad och ensamhet...

Hur mycket mer kan man orka?

ANNONS
Av Avinorev - 10 juli 2009 19:00

När jag var på gymmet idag så stod det en våg inne i omklädningsrummet.

Jag hatar vågar och jag har fobi för att ställa mig på en sån men finns det en så kan jag inte låta bli.

Så givetvis så ställde ja mig på den.

Och blev förvånad.

Vikten den visade var ca 10 kg mindre än vad jag trodde att jag vägde.

Jag var helt övertygad om att jag vägde 67-68 kg.


Jag ska snart ställa mig i duschen och bli fräsch igen.

Funderar på att ut och åka en mil på mina inlines senare idag.

Kan vara en ganska skön avslutning på dagen.


Nä, usch vad jag känner mig mör.

Måste piggna till.


Återkommer kanske.

ANNONS
Av Avinorev - 10 juli 2009 14:10

Mamma! Jag hittade Celine Dion-låten som jag vann "småstjärnorna" med.

Only one road.

Minns du??

Jag hade glömt bort den.

Det är bra att gå igenom gamla minnen, så mycket dyker plötsligt upp.

 Jag kan baske ta mig texten fortfarande.

Hur gammal var jag då? 11-12? Jag måste gått i femman.

Haha, nostalgikick.


Nu fastnade jag på gamla Celine-dängor som jag lyssnade sönder och samman som yngre.

Hon är en grymt bra artist. Undrar varför jag glömde den där skivan...

Undrar var jag gjorde av skivan.


Jag har ännu inte hunnit eller orkat läsa igenom min gamla dagbok.

Däremot så hittade jag ett avskedsbrev som jag skrev till Ola då allt var över.

Jag måste ha skrivit det i omgångar för mitt i så tar det plötsligt en vändning och övergår från sorg till ilska.

Och när jag läste detta så insåg jag hur ledsen han kunde göra mig emellanåt.

En stor sak som jag aldrig kunde komma förbi var hans utlandsresor som han gjorde 2 ggr om året.

De där resorna som jag inte fick följa med på för att jag hade "förstört"...fy fan vad arg jag var. Och sårad.

I allt det var han faktiskt ett arsle och detta hade jag glömt bort...

Och jag insåg även vad han hade sagt då jag såg sms på han telefon från en tjej som han lagt in som vackra-någonting (minns inte längre hennes namn)...jo fan, Katty var det ju.

Det var visserligen slut mellan oss men vi fortsatte träffas och jag var ju fortfarande kär i honom.

Hur som helst så lämnade han sin telefon framme och med inkorgen öppen, vilket jag såg och där fanns en hel bunke meddelanden från "vackra katty". När jag ifrågasatte om han träffat någon annan så förnekade han först och när jag sedan nämnde vad jag sett så sa han att det inte var något mellan dem än men att han kanske tänkte göra något med henne... och när detta uttalades så låg vi i samma säng och skulle sova.

Jag trodde jag skulle spy. Känslokallt!

Sen bröt jag med honom helt och hållet.

Ett år senare ringde han mig och grät över att fröken Katty gått tillbaka till sin fd som hon lämnade för Olas skull..

Vid det laget hade jag gått vidare och träffat mina barns pappa...

Mycket vatten har flutit under broarna sen dess och sist vi hördes så hade han träffat en tjej som han såg framtiden i.

Han sa att det var henne han skulle gifta sig med och det tror jag nog att han gör.

Konstigt vad tiden förändrar allt.


Inget förhållande är det andra likt.


Tog en paus och läste i min gamla dagbok.

Vad TRÖTT jag blir.

Det är fan tröttsamt att läsa det som man skrev för 10 år sen.

Så liten och omogen.

Så fjantig.

Dessutom så ger det mig bara ångest.

Den där dagboken bara skriker Bipolär.

Snacka om humörsvängningar.


Jag mår illa av att läsa den.

Jag får ångest av att läsa den.


Måste ut och göra något för att bli av med obehagkänslan som satt sig.


Känns som att jag ska spy.
Av Avinorev - 10 juli 2009 01:47

Idag hittade mamma och pappa en påse med minnen som jag gömt undan från mig själv.

Jag har spenderat kvällen med att läsa igenom alla brev, lappar, kort och liknande som min första kärlek gav mig.

Ola som jag trodde att jag skulle älska livet ut.

Ola som jag var så otroligt kär i...hela tiden.

Men som så ofta så tog den där första kärleken slut och jag kan ännu minnas hur krossad jag var när slutet var oundvikligt.

Ibland glorifierar man saker som varit och får de att verka så mycket mer rosenskimrande än de egentligen var.

Men de minnen som jag har kvar är det som verkligen existerade.

Jag inser nu, med breven i min hand, hur romantisk och otrolig han var.

I år är det 10 år sen som vi träffades och blev ett par.

Jag var 15 och han 17...naiva, små och helt ovetande om vad livet skulle komma att ge.

Allt vi såg var det vi var.

Och att vi skulle ha något annat än en framtid tillsammans var helt omöjligt.

När jag läser alla brev han skrev till mig så inser jag hur lika vi var i våra tankar och sätt.

Det skulle kunnat vara jag som skrivit de där breven som berättar om alla farhågor, alla tankar och alla känslor.

Jag förundras över hur mycket han faktiskt älskade mig...för han gjorde det.

I alla dessa små lappar och brev så älskar han mig utanför alla gränser.

Det fanns ett brev som jag har haft i minnet under alla dessa år och det var det som han skickade då jag hade fått körtelfeber och inte kunde prata.

Jag hittade det brevet idag och jag minns hur otroligt glad jag blev när det dök upp med posten.

Jag har ömsom skrattat, ömsom gråtit när jag läste det igen, nio år senare.

 Vi var övertygade om att vi skulle vara för evigt...

Hur kan en kärlek som den bara slockna?

Hur kan man bara sluta älska sådär som vi gjorde?

Den första kärlekens förfall är alltid det bittraste av de alla, men nödvändig att gå igenom.

Denna naiva och oskuldsfulla kärlek...

Och visst har väl ens första kärlek alltid en speciell plats i hjärtat.

Den första kärleken glömmer man aldrig.

Många har kommit efter det och många har försvunnit in i glömskans värld, men aldrig den allra första.

Den första kärleken är den mest intensiva av kärlekar och den mest plågsamma.

Mina tankar hamnar hos Julia som går igenom det raset just nu.

Och jag vet hur ont det gör.

Men jag vet även att det finns ett liv bortom sorgen.

En dag vaknar man plötsligt upp och inser att smärtan som värkt i hjärtat har klingat av och att andningen fungerar igen.

Och man är en erfarenhet rikare.

En äldre människa.

Borta är den naiva och lilla människan.

Borta är barnet...


Då, för vad som nu känns som ljusår sen, så hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur mitt liv skulle utvecklas och vilken vändning det skulle ta.

Då, där mitt i min hjärtesorg så kunde jag aldrig ana att jag någonsin skulle kunna känna mer smärta än så, eller att jag någonsin skulle kunna älska igen.

Men den smärtan var bara den första av många och den kärleken var bara en grund till kommande kärlekar.


Med åren har jag lärt mig att kärleken är flyktig och orden som uttalas endast är ord.

Jag har lärt mig att inget är för evigt.

Och jag har lärt mig att man aldrig kan veta säkert.

Allt kan förändras på bara en sekund.

Lika snabbt som man kan drabbas av kärleken, lika snabbt kan den ryckas undan igen.

Så hur vågar man älska igen och igen och igen?

Det finns inget val...sina känslor kan man inte rå på.

En kärlek kan man inte styra över och aldrig kuva, oavsett hur mycket man än önskar.

Men allt läker och blir till bleknande ärr som viskar om svunnen tid då vi trodde att vi skulle vara för evigt.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15 16
17
18 19
20 21 22 23 24
25
26
27 28 29 30 31
<<< Juli 2009 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se