Alla inlägg den 9 juli 2009

Av Avinorev - 9 juli 2009 16:52

Min syn på allt det här är deprimerande.

Min syn på mig är deprimerande.

Jag duger inte i mina ögon.

Aldrig bra nog.

Inget med mig är bra nog.

Trodde du att det var över och förbi?

Då trodde du väldigt, väldigt fel.

För det är varken över eller förbi.

Det är i högsta grad verkligt och kvar.

Och det äter mig inifrån.

Plågar mig under ytan, dit in där du inte ser.

Jag försökte schasa bort det, övervinna det.

Men resultatet blev inte annat än en förstärkt ångest och panik.

Det finns kvar.

Det har vunnit över mig.

Jag har gett upp och viker mig för dess kraft.

Jag tänker att om jag bara låter tiden gå så finner jag ro tillslut.

Så finner jag en viss tillfredsställelse...

Men innerst inne så vet jag att det aldrig kommer bli så.

Jag kommer aldrig bli nöjd.

Jag kommer aldrig få ro.

En dag har jag kanske motivation och kraft nog att övervinna detta monster.

Men inte nu.

Inte idag.

Och, inte imorgon.

ANNONS

...

Av Avinorev - 9 juli 2009 13:28

I don´t wanna break your heart.

I just want a brand new start.

ANNONS
Av Avinorev - 9 juli 2009 08:25

Jag har en känsla av höst idag.

Och det värsta av allt; en känsla av illamående.

Jag får precis den här känslan när hösten är på ingång.

Känslan av gravidillamående.

Nu tror ni säker att jag är gravid men så är inte fallet (och kommer aldrig mer bli).

Men när jag fick reda på att jag väntade Adam så var det just när hösten var på ingående och jag mådde så fruktansvärt illa hela den hösten.

Och den känslan förknippas nu mer med just slutet av sommaren/hösten.


Jag och barnens pappa hade just köpt vår gård och höll på med den totala renovering som huset var i behov av då det blev ett plus på stickan.

Oplanerat och faktiskt inte alls särskilt välkommet för min del.

Mitt i mitt allra värsta illamående så skulle badrummet fuktspärras och sedan kaklas.

Jag kommer aldrig mer klara av doften av fuktspärr.

Bara tanken på det får det att vända sig i magen på mig.

Min ovilja till det barn jag bar på förbättrades givetvis inte genom att jag mådde så dåligt.

Det var en mardröm och flertalet gånger så tänkte jag tanken på att ta bort det.

Men jag kom aldrig dit hän.

Jag stod i stallet och sadlade en häst då jag kände den allra första sparken...och från det ögonblicket så började jag älska det lilla barnet obeskrivligt mycket.


Om jag någonsin skulle tänka tanken att vilja vara gravid igen (vilket jag gör vid fåtal tillfällen) så ska jag påminna mig om det helvete jag genomled de första veckorna.

Om inget annat så påminns jag av det då hösten annalkas och illamåendet tar vid.


Kanske är det en annan form av ångest än jag är van vid...?!

En ångest över den mörka tid som går oss till mötes.

Jag tycker inte om mörkret, där har jag vistats allt för ofta.

Man borde flytta utomlands till ett ställe där solen skiner och lyfter en bort från det mörker och den kyla som sluter sig kring en i flera månaders tid.


Har ni tänkt på det att under 8 månader så går man och väntar på att sommaren ska komma åter.

Så kommer den, får all växtlighet att blomstra och gör asfalten varm och bjuder in till barfotagång.

Och man njuter.

Njuter av ljusa sommarkvällar ute i hammocken, med ett glas vin, en bra bok och den man älskar mest av allt bredvid.

Så plötsligt är det slut...

När det första lövet faller så är det plötsligt slut...bara sådär, redan efter 3 ynka månader.


Förr kunde jag glädjas åt hösten.

Älska alla färger och klara höstdagar då man satt på hästryggen och njöt av världen runt omkring.

Jag kan inte längre det.

Jag har svårt att njuta av sommaren i den mån som jag borde.

Hösten viskar om mörker och förändring, sorg och kyla.

Och så går hösten över till vinter och allt blir grått och melankoliskt.

Man går i en ständig dvala och med en stark längtan efter ljuset igen.

För mig är hösten vemodig.

För mig är den dyster, mörk och kall.

För mig innebär den på något sätt död...


Jag förundras över att alla märker att jag är i en svacka igen...

Trots att jag inget sagt och trots att jag inget visat så vet dem på något sätt.

Och inte bara de som är nära runt mig...så även vännerna som jag inte ser så ofta har lagt märke till det, trots mina försök för att dölja.

Och jag beundrar deras kraft och stöd när de ser minsta tecken på nedgång.

Jag är förärad människor som jag aldrig vill vara utan.


Igår gick jag upp till mormor och satt ett tag vid hennes grav för att få gråta bort alla de känslor som trycker ner mig.

Tände ljus vid minneslunden för vännen och hennes familj och bad om kraft och styrka för deras skull.

Så tände jag ett ljus för mormor och ett för morfar.

Jag saknar min mormor så oerhört mycket. Det är så fel utan henne här...

Det finns en känsla av tomhet när hela familjen träffas. Alla vi och mina kusiner och min moster.

Det är hon som saknas och som fattas mig.

Jag är glad att hon fick sin slutliga vila här hos oss och inte mil bort i Jönköping där hon bodde.

Och jag är glad att jag åkte upp till henne och lät henne få se och snusa på Isaac en enda gång...


Jag har en känsla av tomhet och en undran om vad det egentligen tjänar till.

Känslan av hopplöshet kräver min kraft och lyfter fram den ångest jag tidvis kan hålla i schack.

Omfamnad men ändå så ensam...

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15 16
17
18 19
20 21 22 23 24
25
26
27 28 29 30 31
<<< Juli 2009 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se