Alla inlägg den 8 juli 2009

Av Avinorev - 8 juli 2009 15:42

Har legat i sängen så gott som hela dagen.
Inte haft någon ork eller kraft att vara uppe.
Läste några sidor i boken som Robin lämnade till mig, Människohamn.
Somnade till ett tag och har sedan bara legat där i sängen med tankar och utan tankar.
Så plötsligt stod en av mina äldsta och bästa vänner där i min hall.
Hon kom in, kröp upp i min säng och sa att hon bara kände att hon behövde komma hit och få gråta.
Och hon grät.
Det är inte ofta som hon gråter sådär men sorgen som hon stängt inne har slutligen hunnit ikapp.
För några månader sen fick vi reda på att hennes föräldrar skulle skiljas, på pappans initiativ.
Som en blixt från klar himmel.
Jag har förundrats över hur lugnt hon har hanterat och handskats med kaoset som uppstod och som hållt i sig.
Barndomshemmet ska säljas, familjen ska splittras, mamman är förkrossad och pappan åter i alkoholens fälla.
Och ändå var hon så lugn...arg men lugn.
Och jag har flera gånger sagt till henne att det är okej att gråta.
Det är okej att sörja. Men hon har fortsatt låta den hårda ytan sitta kvar.
Tills idag.
Förr eller senare så brister det alltid.
Förr eller senare så kommer känslorna ikapp.
Och all denna ilska och oro.
Ilskan över pappans agerande och sätt gentemot mamman.
Och rädslan för att en dag få beskedet om att han är död...
Och frustrationen över att handfallen stå bredvid och bara kunna se på när han låter sig själv förfalla.
Se hur han låter livet falla i bitar och tappa lusten att leva allt mer.
Frustrationen över att inte kunna hjälpa eller göra något oavsett hur mycket man vill och försöker.
Hennes pappa är inte längre hennes pappa...sorg...

Jag önskar jag hade kunnat göra något alls men jag kan inte göra annat än att finnas här som en krockkudde och en vän.
Och inom mig gror också en rädsla nu.
En rädsla för döden som tycks stå och lura i ett hörn.
En rädsla för sorgen och för förlusten.
Den familjen, vartenda en av dem, har funnits där under min uppväxt och har blivit en del av min familj.
Den han är nu är inte den som han egentligen är.
Det är inte han som talar på det sättet mot sin familj.
Det är inte han som styr över sina handlingar längre.
Det är den förbannade sjukdomen.
Det är den förbannade alkoholismen.
Den som förgör och förstör.
Den som sliter en hel familj i stycken.
Den som krossar så många hjärtan.
Den som skapar så mycket misstro, skuld och ångest.
Den som släcker livets låga...

Jag ber och jag hoppas att någonting händer snart.
Att något lyfter honom upp därifrån.
Upp, innan det är för sent och sanden runnit ut.
Och ge dem kraft att orka fortsätta kämpa ytterliggare lite.
Ge dem kraft att uthärda och andas.
Låt det vända.
Bringa klarhet i deras liv, ge honom viljan tillbaka.
Låt inte sorgen ta över.

Vännen, du vet hur mycket jag älskar dig.
Du vet hur mycket du betyder för mig.
Och jag hoppas du förstår hur mycket jag önskar att jag hade kunnat hjälpa.
Jag finns här och håller din hand när du är rädd.
Jag finns här och kramar dig när sorgen blir för tung.
Jag skrattar med dig och jag gråter med dig.
Du finns i mina tankar, dygnet runt.
Jag älskar dig och jag sörjer med dig.
Alltid här, varje sekund som jag andas, bara för dig.




ANNONS

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15 16
17
18 19
20 21 22 23 24
25
26
27 28 29 30 31
<<< Juli 2009 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se