Alla inlägg under mars 2009

...

Av Avinorev - 30 mars 2009 10:49

 Jag minns inte att jag skrivit den.

Jag minns inte när men jag hittade den idag, sparad på min andra dator...


Svart och vitt.
Det är just det han alltid säger att livet inte är.
Och om du nu tror på det, och det verkligen är så, varför fnyser du då åt det jag känner?
Ja, jag tror på ett liv efter detta.
Ja, jag tror på skyddsänglar och att möta dem man en gång förlorat.
Ja, jag tror på att någon kommer ta emot mig efter döden.
Ja, jag tror på att dem jag förlorat besöker mig i drömmen.
Och ja, jag tror på att drömmar har en innebörd och en viss sanning.

Och jag tror på det av den anledning att jag fått det bevisat.
Kanske är jag synsk, eller bara helt jävla normal.
Mottaglig för det som finns att berättas för mig i det undermedvetna.
Till skillnad från dig!

Då du negligerar det och viftar bort det med ord som trycker ner det så är det självklart att du inte kan se det.
Kanske krävs det att man levt som jag för att kunna se det?
Kanske inte.
Mamma kan se det, precis så som jag.
För mamma tror.

När jag hade det som allra svårast så mötte jag plötsligt en människa i drömmen, som jag aldrig mött där förut.
En människa som jag vet att jag älskade väldigt mycket men som lämnade oss då jag bara var ett litet barn.
Och plötsligt så fanns han där i allt det nattsvarta, tog min hand och förde mig i trygghet.
Och med min hand i hans kände jag mig med ens som fyra år gammal igen.

Och mormor.
Sällan har jag drömt om henne under de två år som hon varit död.
Vi stod varandra nära.
Hade liksom en sorts symbios, utan ord.
Och hon fattas mig.
Men under mina svartaste och kämpigaste perioder så har hon varit där.
Tagit mig i sin famn, kramat mig hårt och berättat att hon älskar mig.


Utöver detta så finns det saker som är just nu, verkliga, livet.
Saker som man kan ana, förstå, veta, innerst inne.
Saker som man inte vet om förrän man sover.
Jag kan, så här i efterhand, blicka tillbaka och se många sanningar i det jag drömt.
Och det är inte, så som du så fint uttryckte det, det att jag gör min egen verklighet utefter det.
Det ÄR verkligheten.
Långt innan det uppdagades att jag var bedragen så drömde jag om det.
Månader innan.
Och jag drömde om med vem.
Och jag drömde om vad som skulle ske.
Och allt detta skedde.
Jag hade inte fel.
Men då slog jag bort det, fnös åt det som du.
Precis som jag alltid hade gjort...trots att det alltid visade sig vara rätt.

Nu gör jag aldrig det mer.
Jag tänker inte stå där, lurad och chockad.
Inte när jag faktiskt kan veta långt innan det.


Kanske borde jag vackla.
Tvivla på min sak.
Men jag vet att någonting är fel.
Och det är inte jag.
Kanske är det du?
Vad vet jag...
Du ger mig inga svar...
Inget att luta mig mot.
Och nej, jag litar inte mer.

Jag har slutat lita på människor sen det största sveket tog min sista ork.

Men jag älskar.
Och jag försöker se det goda.
Det gjorde jag alltid innan...
Såg det goda...
Enbart det goda.
Blåögd och naiv.
Blottad inför världen.
Tills världen slog mig i spillror och skrattade åt min sargade själ.
Nu mer ser jag inte det goda i människor.
Inte först i alla fall.
Letar efter ondskan.
Det som kan komma att attackera mig senare.
Förbereder mig innan det hänt.
Stålsätter mig mot alla dess tricks.

Men i dig såg jag aldrig ondskan...
Jag kan fortfarande inte se den alls.
Jag kan se den i älskade, i grannen här bredvid, i människan på stan.
Men aldrig i dig.
Och det skrämmer mig.
För ingen människa är god.
Det onda regerar i alla...eller?
Ondskan fanns inte i mig heller förr i tiden.
Men jag har lärt mig att vara ond.
Lärt mig kylan och hånskrattet.
Lärt mig att överleva.

Men så kommer det en människa med godhet på min väg.
Och trots att jag blir rädd så vill jag inte lämna den människans sida.
Jag tillåter mig att älska.
Falla handlöst och släppa taget om allt en liten stund.
Släppa fram min godhet och åter blotta mig inför världen.

Jag vill inte vara ond.
Jag vill inte bara se det onda.
Jag vill få leva sådär blåögd och naiv som jag var en gång för längesen.
Men jag måste överleva.
Och med ondskan själv i mitt liv så kan jag inte låta godheten segra i min kropp.
Mjukt kan aldrig besegra hårt.
Och jag måste besegra det odjur som vill ta över mitt liv och mitt tänkande.
Och om det inte är för sent när jag lyckats med det, då vill jag vara just den som jag då var.
Men det går aldrig mer...
Oförstörd kan man aldrig mer bli då man en gång slitits i stycken.
Ren kan man aldrig bli, när man väl har smutsats ner.

Hur kan du fortsätta vara så oförstörd och god efter allt som livet gjort?
Hur kan din kropp inte bestå av minsta uns av ondo?

Jag tror att du tror, trots att du säger att det inte alls är så.
Jag tror att du innerst inne vet och förstår.

Ni må fnysa åt allt det här men min magkänsla sviker jag aldrig igen.

ANNONS
Av Avinorev - 29 mars 2009 22:22

Det känns som att dagarna flyter samman. Blir till en enda stor smet.
Jag minns inte när det var Han var här sist, exakt vad jag gjorde igår eller vilka ord som yttrats.
Hur jag än försöker så kan jag inte dra mig till minnes.

Hela det sista året känns i och för sig precis så.
Suddigt, osammanhängande och så nära men ändå så långt bort.
Allt detta blev så glasklart idag då jag startade upp vår stationära dator, efter månader av nedsläckning.
Så glasklart disorienterad.
När jag såg på alla de bilder som ligger lagrade på den datorn, så hade jag svårt att minnas händelseförloppet för många av dem.
Och när jag såg på andra så kom jag till insikt med att det jag trodde hände för bara ett kort tag sen, i själva verket inträffade för ett år sen, eller mer.
Då bilderna på en tandlös, rund och strålande, liten Isaac dök upp så insåg jag vad jag gått miste om.
Det högg till i hjärtat på mig för jag fick aldrig riktigt uppleva honom så som jag skulle ha gjort.
Jag var där, men jag var inte riktigt närvarande.
Just precis när jag borde ha varit fullkomligt närvarande och insupit minsta rörelse så slogs min verklighet i bitar.
Jag hann aldrig befinna mig i det lyckorus som jag levde i då Adam las upp på mitt bröst för första gången.
Oron och allt det tunga startade där och då.
Besvikelsen över pappans brist på intresse för vår sistfödde.
Ilskan över hans nonchalanta stil då han först framåt eftermiddagen kom insläntrandes på bb, dagen efter Isaac fötts, och inte ens frågade hur det var med mig.
Såg en kort stund på den lilla pojken som låg där i min säng och vek sedan upp sin tidning och läste.
Inte intresserad av honom, mig...oss.
Den dagen åkte jag hem med den familjen som redan då inte längre inkluderade honom.
Det var jag, Adam och Isaac. Det var vi som var en familj i denna konstellation av människor.
Jag var lika ensamstående då som jag är nu.
Enda skillnaden är att jag inte längre behöver finna mig i den dagliga nedvärdering som gjordes kring mig som person. Och jag behöver aldrig mer känna besvikelsen över någon annans egoistiska val som lämnade mig själv med två barn.
En ganska lång tid efter att vi flyttat in i vårt nya hem, efter separationen, så kände jag paniken över att alltid ha det rent och städat fram mot eftermiddagen, ångest över vad jag valde att handla till middag eller i klädväg.
Jag har kommit långt sen dess under de här två åren.
Och jag har förändrats mycket sen dess.
I allt detta mörker så har jag fått lära känna mig själv, den sanna jag som jag tryckt undan, flytt från, rädslats för.
Även då jag blundade till en början och slog allt ifrån mig så började den där andra Veronica sakta, men säkert att sjunka allt längre in i mitt medvetande.
Det finns ännu mycket outforskat kvar att se och förstå men jag har förändrats.
Jag är inte längre den som jag var för ett år sen.
Vem jag var då minns jag knappt.
Jag har svaga minnen, obehagliga minnen.
Det finns en mapp i min dator, med foton från den tiden.
Den mappen öppnar jag inte, ser inte på dem bilderna.
Skammen bränner allt för mycket och ångesten stiger bara i mitt bröst.
Men en dag så ska jag kunna öppna den mappen, förlåta mig själv och känna att det aldrig var "jag" som gjorde allt det där.
Jag skyller inte ifrån mig men jag var sjuk då. Väldigt, väldigt sjuk.
Och strax därefter så låg jag på ett sjukhus, för jag skulle få bli frisk.

Jag kan se tillbaka på dessa år och sörja allt det jag gick miste om. Men jag gör det inte ofta längre.
Istället väljer jag nu att dra lärdom av allt det jag sett och känt, ta tillvara på det jag lever i just nu och glädjas åt den framtid som jag har att njuta av mina pojkar i.
Men emellanåt så går jag tillbaka till den tiden som har varit, går igenom allt och gör nya upptäckter.
För på detta sätt så lär jag mig förstå. Jag lär mig kunna se alla mönster, alla tecken och jag lär mig att bemöta dem på det sätt som är det rätta.
Jag är glad över alla insikter jag fått under denna period då jag med distans och utan ilska eller bitterhet, har kunnat se tillbaka och förstå.
Jag har försonats med det liv jag lever och så även med det liv jag levde.
Han når mig inte längre, inte ens i tanken.
Han ger mig inte längre ilskan för jag har insett hur svag han egentligen är.
Och hans spel har avslöjats och han vet det själv.
Jag kan höra och känna hans desperation och till skillnad från tidigare så faller jag inte längre för hans vädjan eller övertalan.
Jag har befriat mig från honom och den makt han en gång höll över mig.
Och den dagen som jag gjorde det så gav jag min själ en liten bit av frid.

Jag är fri!

ANNONS
Av Avinorev - 29 mars 2009 11:42

Idag är jag arg.

Fruktansvärt förbannad.

Så in i helvetes arg.


Idag kan hela världen få dra åt helvete vad mig anbelangar.

Jag har inget till övers för andra levande varelser eller något annat för den delen.

Jag fixar INTE ljud.

Jag fixar INTE tjat.

Jag fixar INTE gnäll.


Jag orkar inte att stå och predika för döva öron.

Hela tiden tjata om samma sak, om och om igen utan att det övht går in det allra minsta.

Vad fan gör det då för nytta att man försöker om det aldrig hjälper?


Och så kommer det en idiotisk jävla snusförnuftig kommentar från någon som inte har en jävla helvetes aning om vad den snackar om.

Som sedan tjurar ihop för att jag blir förbannad över den otroligt dumma kommentaren som fällts.


Jag pallar inte.


Fan vad jag skulle behöva få försvinna bort med mig själv och mina känslor och tankar en stund nu.

Bara få gå, gå, gå.

Ut, bort från andra människor, bort dit jag kan få skrika ut min frustration och sparka på vad fan jag vill.


Jävla dag.

Av Avinorev - 28 mars 2009 11:15

Saturday, saturday, wounderful saturday.


Den här helgen är så skööön.

Igår lagade jag till en Italiensk risotto, drack vitt vin och mös med levande ljus tillsammans med mina små.

Adam höll visserligen på att spy av min otroligt goda risotto men Isaac vräkte glatt i sig.

Det fick bli en alternativ måltid till Adam.

Han var åtminstonde tapper nog att smaka några tuggor.

Avrundade kvällen med Let´s dance tillsammans med Adam, som inte hade somnat på pallen innan som Isaac.

Nåja, fram till nyheterna tittade Adam med mig, sedan sov han som en stock i soffan så resterande fick jag se själv.


Natten spenderade jag med två pojkar i sängen, varav en luktade så äckligt. Smör! Det var vad Isaac luktade.

Så när dagen grydde och vi steg ur sängen så kastades två små söner i duschen.

Nu är de åter luktvänliga.


Lördag idag och planerna är uppgjorda för dagen.
För tillfället är mina pojkar ute i trädgården och vattnar blommor och plockar maskar.
Stor förundran över dessa slemmiga små djur.
Jag ska kasta mig i duschen och bli fräsch.
Grabbsen duschade innan frukost. Isaac luktade typ smör eller nåt.
Jag hade lite svårt för att sova bredvid honom inatt när han luktade så konstigt.
Och snutten, ja den var en riktig bakteriehärd skule jag tro.
Jag försökte få till en tvätt på den igår.
Hade tanken på att kasta den i tvätten då Itsi var på dagis så den skulle hinna bli torr. Men ICKE.
Det gick inte min minsta man med på och packade kvickt ner den i väskan. Passade sedan väskan som en blodtörstig igel.
Men idag när han satt i köket med Adam och åt macka och drack "i´boy" så snodde jag åt mig den.
Nu ligger den i maskinen och blir REN.
Fy fasen att ha den i fejjan, så som den såg ut, och säkert luktade också. Jag stack aldrig ner näsan i den för att känna efter. Misstänker att jag hade fått kväljningar.

Nu skyndar pojkarna på mig.
Dags att göra mig klar och packa ihop oss.

Ha en underbar lördag.

Vi ska gå till lekplatsen strax och åka karusell.

Jag funderar över om overall är att föredra eller om det kan skippas...

För tillfället är dem ute i jackor.

Jaja, jag får väl fråga om dem fryser eller inte.


Lördagsgodis ska inhandlas och en middag för kvällen ska planeras.

Något komplicerat tänker jag nog satsa på.

Det är ju jättekul att laga mat!!


Mamma, jag mår bra!!! Väldigt bra idag!


Sol överallt.

Av Avinorev - 26 mars 2009 10:27

Jag kom på vad dt var jag behövde handla!

Nässpray till sönerna. Kom på de när jag såg på Isaacs förkylda ansikte...hehe.


Ska snart orka göra det...

Av Avinorev - 26 mars 2009 09:15

Torsdag morgon/förmiddag.

Jag och pojkarna har varit uppe sen sju-tiden.

Det blev en ledig dag för grabbarna då moster och kusin kommer på besök under dagen, till pojkarnas stora glädje, som alltid.

Det får bli en hel del utelek idag i trädgården (där vi kan låsa så inte Gabbe drar iväg till sällare jaktmarker) eftersom Erica ska tvätta bilen och snäll som jag är så erbjöd jag min uppfart till detta!

Hon hade tänkt tvätta den nere hos våra föräldrar och föreslog att jag och mina två skulle komma dit. Men det tyckte jag var en usel idé eftersom det innebar att Gabbe skulle sitta fastkedjad i sin vagn och jag hade fått ha hökögon på mina pojkar.

Vägar, bilar, inte tryggt.


Hur som helst, så ska det bli.

Här kan alla barnen röja rundor utan att någon mamma behöver få en hjärtattack.


Drabbades av en ångesattack nu på morgonen.

Ingen aning om varför men den hänger kvar än. Dock i lite lättare form.

Jag drar mig alltid för att ta en oxascand (ångestdämpande) men ska nog ta en nu iaf. Annars kommer jag inte kunna vara fokuserad på något.

Oh well.

Nä, jag ska byta en blöja på yngsta (min favoritsyssla, verkligen) och sedan bege mig ner till affären och handla något som vi behövde men som jag glömt bort nu...störigt.


Jaja.

Adjö då.

Av Avinorev - 24 mars 2009 22:10

Ett gott råd till er alla är att INTE sätta ett lösenord på ett program på datorn när ni fått ect.

Ni kommer med största sannolikhet inte att minnas det där briljanta lösenordet sen när det är dags att logga in!

Jag gjorde detta fatala misstag, som ni kanske kan förstå, och satt här framför datorn idag och kliade mig i huvudet.

Men jag kom på det efter många om och men. Bara en ren lyckoträff.

Jag hade satt det för att barnsäkra datorn och hade klyftigt nog valt lösenordet "ajabaja". Helt otroligt att jag kom på det.

Kan fortfarande inte komma på min mailadress lösenord. Och den har jag haft i flera år.


Igår/imorse somnade jag inte förrän kl 4 av någon olämplig anledning och steg sedan ur sängen kl 6.

Trött som ett ålderdomshem!

Men, barnen skulle till dagis så det var bara att gå upp.

Nu brukar jag inte lämna förrän kl 9 men jag tycker det är ganska skönt att få gå upp tidigare än barnen och vakna i lugn och ro med mitt kaffe.

Kidsen väckte jag först vid 07.30

De åt sin frukost i lugn och ro.

Jag har förresten brutit vanan med att de får äta sina mackor framför teven om mornarna.

Nu mer sitter vi samlade i köket men frukosten framdukad på bordet och med levande ljus.

Det blir lite mer varierad frukost då också.

Flingor, skorpor, proviva och macka. Och så har vi den där gemenskapen och den lugna starten på dagen.


Nåja, när jag lämnat pojkarna så begav jag mig direkt hem till mamma.

Jag funderade på att gå hem och "vila" men jag visste att det bara skulle resultera i att jag sov bort hela dagen så den tanken slog jag bort.

Istället fick jag sköna samtal med min lilla mamma, ja, ett tag iaf.

Tills hon startade med blanketterna från SIFO-undersökningen.

Sen var hon djuuupt koncentrerad och jag gjorde mitt bästa för att störa.

Men jag fick läst lite skvallertidningar och är nu fullt uppdaterad kring kändisar och dåligt limmade lösögonfransar. Alltid nåt!


Hämtade hem Adam vid 15-tiden. Itsi hade följt med kompisen Jens hem. Första gången någonsin som min bebis följde med en kompis hem. Så stor men ändå så liten. Plutte.

Jag och Adam fikade på skorpor och sedan fick han, äääntligen om man frågar Adam, spela spel på min dator.

Dora utforskaren blev det denna dag.

16.50 hämtades lillebror hem och 17.05 befann vi oss vid idrottshallen för fotbollsträning.

Då hade vi även fiskat upp moster Julia på vår väg.

Adam hade tjurat ihop och skulle inte spela fotboll för det var så jobbigt.

Men denna mamman ger sig inte där. Har han sagt att han vill spela fotboll så är det så det är.

Enda anledningen till att han inte ville var för att han ville spela på datorn.

GLÖM DET.

Här skippas inte motion för ett stillasittande spelande inte.

Så han fick snällt klä på sig och bege sig till hallen.

Väl där så lärde han sig äntligen att passa ed bredsidan av foten. Detta har jag tragglat sen förra sommaren. Nu kan han det. Så stolt.


Så kom vi hem, kokade soppa, käkade och barnen gick och lekte.

Julia och jag vi gjorde en djupdykning i min garderob och Jullan gick slutligen hem med en massa kläder som jag tyckte hon kunde låna.

Jag och Julia har en plan. En viktminskningsplan.

Det blir powerwalk några dagar i veckan, nyttig mat och ett avstånd till sötsaker.

Jag ska med henne ut och hitta nya jeans och då ska det inhandlas tröja i den storleken som är målsättningen. Som en morot.


Nu ligger jag här i min säng.

Ganska trött och väldigt nöjd med hur min dag blev.


Nu ska jag glida iväg in i drömmarnas värld och vakna utvilad imorgon.


Sov gott världen.


//Bippan

Av Avinorev - 21 mars 2009 23:24

God kväll.

Så det ordnade sig med allt igår tillslut. Lite kylig stämning dock.

Jag gick och hyrde en film som jag ville se och han anslöt sig till soffan då den startade.

Rekommenderar inte filmen vi såg. I could never be your woman, hette den och...ja...vad finns det att säga när det bara är..ingenting.


Idag har jag/vi varit på kalas hos Robins syster och hennes familj då hans systerdotter fyller år imorgon.

Det var trevligt som vanligt.

Alltid mysigt att träffa alla de människorna som är en del av familjen.


Jag tror jag håller på att bli magsjuk.

Jag har sprungit på toaletten, konstant sen ja kom hem, för ca en timme sen.

Otroligt dålig i magen. Det bara flög på mig.

Ett tag bosatte jag mig inne i badrummet med dator och allt för jag inte orkade springa en gån i minuten.

Men det orkar jag inte heller.

Så nu ligger jag i sängen, mår konstigt.

Jag har laddat upp med en hink nedanför och papper bredvid.

Ska jag kräkas så tänker jag iaf vara förberedd på det.

Och jag vet inte om det är så att jag ska eller inte.

Jag har börjat känna en svag känsla av illamående men det kan också bero på att min stackars mage börjar bli utsliten efter det uppror den utsätts för.

Hur som helst så struntar jag i vilket, bara det går över snabbt för det här orkar jag inte med.


Jag är trött men räknar inte med mycket sömn under natten som lagt sitt mörker kring mitt hus.

Vi får väl se om jag överlever natten.

Vi får se imorgon.


God natt och sov gott, ni som får och kan.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3 4 5
6
7 8
9
10 11 12 13 14
15
16 17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Mars 2009 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se