Alla inlägg under februari 2009

Av Avinorev - 27 februari 2009 05:54

Jahapp, god morgon alla ni där ute.

Som vanligt så vaknade jag på tok för tidigt, innan klockan 5.00

Det är inte normalt för att vara jag...eller är det??

Förr så kunde jag sova till minst elva om jag fick. Undrar just om det var under en depressiv fas eller inte.

Fast, det är nog heller inte så, för jag har ju även sovit jätte lite under depressiva faser.

Nåja, så länge jag orkar med dagen så är jag nöjd.

Men jag vet ju dock om att för lite sömn inte är bra för min sjukdom. För lite sömn= depressioner.

Sen å andra sidan så kom jag i säng redan vid 23-tiden igår så jag har väl fått åtminstonde 5 timmars sömn inatt?!


Melodifestivalens förberadelser drog igång igår och det var verkligen fullt ös hela dagen.

Mestadels av tiden så satt jag och min fotograf inne vid scenen och frös arslet av oss. Det är ju en skridskobana där under det provisoriska golvet som lagts ut i arenan.

Jag lyckades hinna med att skriva ihop lite om varje artist och deras bidrag och få det publicerat medan vi var där, vilket var hela dagen.

Skönt för då slapp jag stressa med det då jag väl kom hem.

Kl 18.00 hade jag egentligen en filmad intervju med Anna Sahlene och Maria Haukaas Storeng (Killing me tenderly) men då vi satt i taxin från arenan mot hotellet så bestämde jag mig för att överlåta det till vår andra reporter.

Jag kände bara att jag behövde komma hem.

Hela kroppen värkte och jag behövde lugn och ro för jag är ju faktiskt inte iordning än. Jag får inte ta ut mig allt för mycket.

Och för en gångs skull så lyssnade jag på mig själv.

Pga detta så missade jag även välkomstfesten men det känns som att det kan kvitta.

Robin var där och en massa andra artister och låtskrivare.

(Jag håller mig uppdaterad iaf).


Jag hann träffa barnen en stund när jag kom hem.

Julia och hennes Aron var här och passade dem.

Dem två stannade en stund och fick dricka shake och prata lite grann.

Så gick dem och jag blev ensam.

Jag packade alla väskorna inför helgen och plockade fram kläder och annat smått och gott till mig och barnen.

Jag ska bo inne i malmö från idag och fram till söndag och min syster ska passa mina barn.

Pojkarna är överlyckliga över att de ska få bo hemma hos moster Erica och kusinen Gabriel.

Detta har dem tjatat om länge. Gabbe (kusinen) är bara sju och en halv vecka yngre än Isaac (2,5) så ni kan ju bara tänka er hur kul dem tre har ihop.


Nej, nu ska jag sluta mala på om allt oväsentligt.


Mamma jag mår bra! Det är ju detta du vill veta egentligen.


Nu ska jag duscha och fixa till mig för ännu en dag i en svinkall arena och tortyr av vissa bidrag!


Vi hörs snart igen.


Upp å hoppa ligg inte å dra dig!!!


//Bippan

ANNONS
Av Avinorev - 25 februari 2009 23:54

Shelter my heart
Keep me from falling
Shelter my soul
Save me
Shelter my mind
Open my eyes so I see
How you shelter me

There’s a war in my mind
And I don’t wanna fall
But so often I find
I got my back to the wall
Try so hard to stay pure
In a world full of sin
But one thing’s for sure
I need to let you in

Show me the way.

Tell me what to do.

I´m lost and filled with confusion.

I know not what to do.

I know not what to belive.

Show me the right thing to do.

Open my eyes, let me se clear.

Should I listen to my heart or my head?

I´m afraid, don´t know what to do.

I need your help.

I need you to guide me through the hard times of life.

Why do I feel so confused?

Why can´t I find the strength to take the right decision?

Where is my faith?

There’s a war in my mind
And I don’t wanna fall

ANNONS
Av Avinorev - 25 februari 2009 21:24

Ja...det är så det är.

Det är bara jag och för det mesta så duger inte bara jag.

Man ska vara någon annan.

Någon rolig med ständiga upptåg och som bara ler och skrattar.

Bekymmersfri och med tokiga idéer om allt.


Jag är inte den.

Jag kan inte ens låtsas vara den.

Och jag tänker inte låtsas vara den heller.

Men gud vad jag önskar att jag var just den personen.


Fri från bekymmer.

Fri från de ständiga tårarna.

Fri från ilskan.

Och fri från oron.

Med glädje i hjärtat och ett leende på läpparna...så även i sin sömn.


Jag är inte nöjd med mig själv.

Jag duger verkligen inte i mina ögon.

Och jag tror faktiskt heller inte att jag duger särskilt bra i andras ögon.


Jag har haft en konstant ilska inom mig hela den här dagen.

Jag har varit så arg och så ledsen.

Och egentligen inte över någon anledning alls.

Tårarna har envist runnit och bara det har gjort mig ännu argare.

Jag sov bort förmiddagen, steg först ur sängen när jag skulle hämta upp pojkarna vid 15-tiden.

Jag har lagat middag varje dag vilket är en bragd kan jag känna.

Ofta orkar jag inte utan köper något som man inte själv behöver tillaga.

Men varje dag, även förra veckan så har vi lagat olika nya och gamla rätter.

Städade undan i huset som såg ut som ett slagfält efter pojkarnas vilda lekar.

Oftast så klarar jag inte av att det blir stökigt. Jag måste ha kontroll på något iaf och då får det bli mitt hem.

Men jag kunde inte avbryta den lek som fick dem båda att skratta så till och med jag skrattade.

Då insåg jag hur längesen det var som jag hörde Adam skratta på det viset...från hjärtat liksom.

Han har världens mest underbara skratt. Det smittar av sig och är bara så fantastiskt.

Och jag insåg hur längesen det var som mina pojkar lekte på det sätt de lekt idag...Det värmde mitt kalla hjärta och fick mig att gråta lite till.

Nu är jag trött. Har levt på oxascand den här dagen, annars hade jag inte uthärdat.


Ni ska vara glada att ni inte varit nära mig idag.

Jag har varit hemsk...

Förlåt för det.

Ge mig fler bra dagar...dem tog slut så snabbt.

Ge mig mer av den där glädjen och tryggheten jag kände.

Ta bort det onda och låt mig vara glad.

Av Avinorev - 25 februari 2009 16:27

Det känns som att allt är och blir som vanligt.

Jag bestämmer mig för en sak, får möjlighet till något jag aldrig kunnat drömma om, ställer in mig på det och ser fram emot det...och vad händer?!

Hejdå drömmen.

För så är det vart enda jävla gång.

Det händer liksom aldrig.


Från och med imorgon skulle jag för första gången göra mitt första journalistik jobb. Jag fick chansen att bevaka hela melodifestivalens deltävling i malmö. Jag.

Jag blev godkänd för ackreditering av SVT.

Jag har ett presskort att hämta ut.

Jag har fått ett schema av min arbetsgivare för vad jag ska göra vid olika klockslag.

Jag skulle bevaka och intervjua artister...torsdag till lördag.

Men det kan jag bara drömma om nu.

Pga att jag smällde i en jävla skåpsdörr.


Barnvakt var ordnat.

Det var fixat för hela helgen.

Det fanns inga problem och jag såg med skräckblandad förtjusning fram emot allt det där.

Men barnvakten som lovat att ta hand om barnen har ångrat sig och därmed lämnat mig i den här situationen.

Vad ska jag säga till redaktionen?

Ljuga och säga att jag blivit akut sjuk?


Och det finns ingen annan att be om hjälp i det här för pappan vill inte och mina föräldrar har sitt eget liv och ansvar. Jag fattar det.


Jag är bara så arg och så ledsen för den här chansen kommer bara en gång och det var nu jag skulle visa vad jag gick för för att folk skulle få upp ögonen och anlita mig framöver.

Och nej, jag självömkar inte. Jag tycker inte synd om mig själv.

Jag är förbannad!

Och jag är fruktansvärt besviken och om det är någon jävel som kommer med ett; jaa, så är det, det blir inte alltid som man tänkt sig, så går jag ut och kör huvudet i en vägg.

För jag om någon vet att det inte alltid blir som man tänkt sig.

MITT LIV BLEV INTE SOM JAG TÄNKT MIG. DET BLEV ÅT HELVETE.

Så bara håll truten och håll er borta för jag vill inte vara i närheten av någon nu!

Av Avinorev - 25 februari 2009 09:50

JAG SKITER I DET HÄR.

JÄVLA HELVETES FÖRBANNADE SKIT.


Jag får för fan be om ursäkt för mig själv hela jävla tiden.

Jag ska skämmas och vika mig för alla jävla andra helvetes människor pga det jävla helvetes skitet som jag förärats.

UNDERBART. Bara underbart.

Jag får alla andra att må dåligt.

Jag är iinte bra för andra och deras liv.

Jag är dum i huvudet.

Jag är ett psykfall och en jävla idiot som inte gör något rätt och inte är värd att ens hälsas på.

Är det inte fantastiskt?!


Håll er långt jävla borta från mig.

Jag avsäger mig all mänsklig kontakt OCH JAG SKITER I ATT NI TYCKER ATT JAG ÄR BARNSLIG OCH PATETISK NU, JAG SKITER I DET.

Ni kan tycka precis vad faaaaan ni vill.

Det gör ni ju för i helvete redan.


Men det är väl klart att jag kan ta att få höra hur jävla fel jag bara gör och hur jävla dåligt jag får er att må.

Givetvis.

Jag menar vad fan, vad gör det för skillnad?!


FAR ÅT HELVETE, ALLIHOP.

Av Avinorev - 24 februari 2009 07:49

Av Avinorev - 24 februari 2009 07:44

Längst där inne.

Innanför alla själens lökskal,

vet du redan allt.

Du vet ditt syfte,

vart du är på väg.

Vilken väg du ska välja just nu...

Det gäller bara att ställa frågan-

och ha tålamod och MOD nog

att lyssna efter svaret.

Av Avinorev - 24 februari 2009 06:54

God morgon världen.

Jag vaknade för en timme sedan (kl 05.54 för att vara exakt) av att två små söner kom inramlande och kröp upp i min säng, väldigt, väldigt nära.

Fick en Adams små armar lindade runt mig och en Isaacs snarkningar i örat (ja, han snarkar ganska bra för att vara så liten).

Och då var det kört för min del.

Pigg som en havsörn steg jag upp, startade mitt kaffe och gick sedan runt och tände alla hundratusen ljus som jag har utplacerade lite överallt.

Inte en lampa är tänd och det är så skönt och rogivande med bara levande ljus runt omkring.

Även ute på min veranda tände jag ljus för jag måste ju kunna se när jag går ut och sätter mig där med mitt korsord en stund.


Det var ganska mycket känslor och tankar kring allt som rör barnen, mig och pappan igår.

Jag var arg och ledsen över allt och inte blev det bättre då Adam plötsligt berättade att pappans nya säger till Adam att jag inte sköter om barnen, indirekt menat att jag är dålig.

Och tydligen så säger både pappan och hans nya att barnen ska flytta från mig och hem till dem för att det är bättre. Och sedan ska dem bara få träffa mig lite grann ibland...

Hur kan man ha mage att säga så till en liten pojke på inte ens fem år?

Jag dementerade bara det som blivit sagt med att säga som det var. Att Adam och Isaac bor här och så ska det fortsätta vara. Sen har jag ingen aning om vad som sker i framtiden men det är inget jag tänker belasta Adam med.

Han mår dåligt av det där redan. Det märker jag på hela min lilla pojke.

När inte Adam mår bra så blir han tyst. Vill inte prata om det.

Jag frågade honom om han tyckte det var jobbigt att prata om och han nickade. Och när jag frågade om han blev ledsen över att pappans nya sa så om mig så nickade han också.

Min stackars lilla kille. Vad han får stå ut med mycket vid så ung ålder.

Men jag kan inte göra annat än att fortsätta leva det liv vi har levt i 2 år nu.

Det är bra så, vi har varandra och då kvittar allt annat.


Jag mår bra om man ser till sjukdomsbiten.

Inte alls överdrivet manisk som jag kan bli ibland.

Jag känner glädje och ett lugn som jag inte känt på länge.

Visst oroar jag mig lättare för saker än vad jag kanske gjort annars men det är övergående.

Ilskan kommer mer sällan och tålamodet räcker flera mil.

Det här är så skönt.

Jag behöver inte gå ut och sparka på en sten för att sedan kunna gå in samlad igen.

Mamma sa en grej i söndags. Hon sa det att hon undrade hur jag egentligen var. För jag har ju levt med det här i så många år.

Och det undrar faktiskt jag med.

Men jag tror att så som jag är just nu, det är så jag är när sjukdomen inte tagit överhand.

Det är i alla fall så här jag vill vara.


Den senaste tiden har jag förändrat mycket hos mig själv.

Visserligen bara små, små saker men som vid en förändring gör stor skillnad.

Jag har blivit mer bestämd i vad jag vill.

Jag jobbar för att inte brusa upp allt för lätt och behålla mitt lugn, åtminstonde när jag är bland andra människor.

Och andra saker som jag kommer på igen då jag sätts i en situation som kräver förändring i mitt sätt att hantera den.


Och min förändring märks på andra lustigt nog.

Den märks ganska tydligt på Robin.

Även han har förändrats en del.

Plötsligt så har han börjat lyssna.

Och plötsligt så kan vi prata...

Han kom hit igår kväll (jag vet mamma men han är han och jag kan inte hålla mig från honom, han är liksom den).

Och imorse då pojkarna kom in så var han den som lyfte upp dem i sängen och pratade (med en väldigt gullig röst) med dem och stoppade om dem.

Och han har liksom börjat bry sig på ett helt annat sätt...lyssnar när jag pratar om dem, citerar roligheter dem sagt, liksom bryr sig.

Och det kanske inte tycks vara något särskit för er men för mig så betyder det jätte mycket.

Saken är också den att jag inte har sagt något om det med barnen till honom...han har fattat själv.

Jaja, vi får se hur länge det håller det som är just nu.

Jag är fortfarande osäker på allting och en riktigt djup och ingående diskussion hade nog inte varit fel.

Lägga alla korten på bordet och visa att så här är det. Både han och jag.


Men det tar jag hand om senare.

Idag har jag annat att koncentrera mig på.


Jag känner att dagen idag blir en bra dag.

Och jag längtar tills alla pojkarna vaknat så den kan starta på riktigt.


Jag återkommer säkert senare.


Hoppa upp ur sängen med ett leende på läpparna!


//Bippan.

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20 21 22
23 24 25
26
27
28
<<<
Februari 2009 >>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se