Ibland handlar det kanske inte om att laga något som är trasigt.

Ibland handlar det kanske om att börja om igen och skapa något som är bättre.

Sen är för sent.

Imorgon är för sent.

Sekunderna, minuterna och timmarna har gått och skapat för sent.

Du har skapat för sent.

En sista gång, sedan är det för sent.

En sista sak för att jag måste.

Sen är det för sent.

Broarna är brända.

Må de lysa upp min väg och tillåta mig att hitta rätt en dag.

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå.
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå.
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år.
För ljus att nå.

Så djupa sår.
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om.
Men jag vänder om, än en gång.
Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt.
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt.

Allting börjar om.

Jag kan börja om.

Jag har gått så långt, nästan blivit van.
Historien upprepar sig och slutar alltid likadant.
Sidan som går vidare har någon redan rivit av.
Så jag griper tag i vita blad.

Allting börjar om.

Jag kan börja om.

Vad gör att du, vem du än må vara som läser detta, går in i ett förhållande?

Är det för att känna trygghet, närhet, enighet, tvåsamhet och att vara först i världen av många?

För inte går vi in något som får oss att känna oss förminskade, bortkastade, bortprioriterade och ensamma.

Och ändå lever så många just så.

Varför?

Varför kan vi inte se vårt egentliga värde, hävda detta och be om den fulla uppmärksamheten?

Vad är det som sätter gränsen och gör att man "inte vill vara till besvär"?

Om man är till besvär, ja då är man väl fan heller på rätt ställe?!

Om inte den där första platsen är given, då är det ingen första plats.

Och bara för att det är en första plats så innebär inte det att inget annat finns.

Det handlar om engagemang, närvaro och att visa att det inte finns något som är bättre - någonsin.

Men när man inte ens kan få full uppmärksamhet över telefon...ja vad fan är det då man håller på med.

Hur stort är då intresset?

Bra ibland, det är så det tycks vara.

Bra när inget annat är bättre.

Bra för stunden.

Och bara för stunden.

Är du nöjd med att vara bra för stunden eller vill du vara bäst hela tiden?

Vill du vara det som kommer upp i skallen när inget annat finns?

Ungefär som när du zappar på tvn och inser att det bara finns skit att se på så du väljer det som verkar bäst.

Är det där du vill vara i ditt liv?

Eller är det någon annanstans?

Är du ute efter fullt fokus eller vill du vara det blurriga i bakgrunden?

Vill du vara skärpan eller skuggan?

Självklart vill du vara i fokus.

Självklart vill du vara skärpan.

Självklart vill du vara nummer ett.

Så vad gör du då kvar i det som inte ser dig mer än då och då?

Vad gör du kvar i tystnadens land och tvåsamhetens ensamhet?

Vad gör du egentligen?

Är det för mycket begärt att vilja vara delaktig i ett liv?

Har jag märkliga åsikter och tankar kring hur det borde se ut?

Är jag för krass i min tanke?

Begär jag för mycket?

Delger jag för mycket?

Borde jag begränsa den delaktigheten och börja tänka likadant?

Mitt liv.

Ditt liv.

Inget vårt liv.

Finns inte.

Existerar inte.

Mitt liv.

Och ditt liv.

Varför då ens låta dessa liv korsa varandras vägar en dag då och då?

Som vänskapsliv.

Mitt liv.

Och ditt liv.

Det känns ledsamt.

Utan tvekan ledsamt.

Men vad ska jag göra?

Jag kan inte förändra annat än mig själv.

Och jag kan inte förändra det jag vill ha i mitt liv.

Mitt liv.

Ditt liv.

As simple as that har jag insett.

Så enkelt som det.

Jag bygger inte på något som jag har för avsikt att kasta bort.

Jag bygger inte på något som aldrig ska leda längre än såhär.

Jag har gjort det tidigare.

Jag gjorde det i fyra år.

Jag är för gammal för att bygga på ett luftslott.

Jag bjöd in till mitt liv.

Men det var också allt.

Mitt liv...

Och ditt liv...

Varje gång jag sitter här och stirrar på den blinkande markören så tänker jag att jag skulle vilja skriva något roligt.

Något i form med Fredrik Backmans krönikor och inlägg.

Få dig att skratta och läsa högt för andra.

Men det blir aldrig så.

Jag skulle visst kunna återge delar av samtal jag har men det skulle aldrig bli lika roligt som det var.

De där skratten när man inte ens får fram ett ljud kan aldrig återges och aldrig återskapas i en simpel text.

Jag har haft ett sådant samtal alldeles nyss.

Ett blandat samtal med skiftningar i svart och vitt.

Med skratt som får ögonen att tåras och ett plötsligt allvar i nästa sekund.

Det är märkliga samtal vi för ändå.

Med en del personer sinar aldrig samtalsämnena.

Med andra infinner de sig aldrig ens.

Jag föredrar de första, de som det finns så få av.

De andra finns det allt för många av.

Jag tycker om att bygga mina samtal på analyser och djupare grund.

Jag tycker om att krydda dem med snabba kommentarer och att avbryta dem med skratt.

Varje gång jag lämnar ett sådant samtal känns det lätt inombords.

Och varje gång startar en inre analys av allt och ingenting.

Jag hade tryckt undan alla analytiska tankar tills idag.

Jag hade gömt dem för omvärlden och klistrat på ett leende på allt.

Men du känner mig för väl, på något konstigt vis, och du rispade på ytan och fick mig att erkänna det jag gömt.

Till ingen nytta antar jag.

Frågan var nog legitim och jag tror jag vet svaret.

Men det är just svaret jag drar mig för att höra.

Och ställer då heller inte frågan.

Och tillåter inte heller mig att undra över det.

En dag räcker.

Sen behövs det paus.

Och jag vet inte varför.

Eller så vet jag det.

Där startade den analytiska sidan igen...

Jag tror jag bommar igen den ännu en gång och låser dörren in dit.

Jag orkar inte tänka på det.

Bara låt det vara och låtsas som att allt är som det ska.

Ex ja...

Den där naturliga delen av livet som bara finns där som en skugga i vårt förflutna, som en del av det som format oss till de vi är.

Ibland en jobbig grej.

Ibland en bortglömd grej.

Ibland en gnagande grej.

Ibland en glädjefull grej.

Ex minsann.

Det kom ju upp som ett ämne för någon dag sen av olika anledningar (Grattis - Du har blivit formad)

Och idag kom de upp i tanken av ytterligare en anledning.

Idag sattes jag på prov.

Verkligen på prov.

Idag sattes mina värderingar och åsikter på prov.

Idag sattes ödmjukheten på prov.

Och känslorna är blandade.

Förlåt mig för det.

Men det var inte såhär jag trodde att det skulle bli...

Inte så nära.

Men jag antar att jag fortsätter leva efter devisen att vara glad för andras skull.

Vem är jag att lägga värderingar kring andras liv och göromål?

Vem är jag att säga någonting alls?

Livet går vidare, på de allra mest märkliga vis ibland.

Och erfarenheter bygger man bäst själv.

Jag kan inte ge några råd, ta några beslut eller lägga några värderingar.

Inte uttalat åtminstone.

Jag kan bita mig i tungan, önska all lycka och välgång och släppa och gå vidare.

Kanske är det detta som skulle ske?

Kanske är det nu det vänder?

Kanske blev det plötsligt rätt?!

Om det är så så är jag glad.

Om det är så så önskar jag all lycka och välgång.

Om det inte är så så hoppas jag att det snart blir rätt på något vis.

Ingen människa är någon annans.

Inget liv någon annans än ditt.

Så vem är jag att döma?

Och vem är du att döma?

Jag hoppas du får dagar i glädje.

Att känna sig misslyckad och otillräcklig är nog ganska lätt.

Speciellt otillräcklig och intetsägande.

Vi pratade om det ikväll och du förstod vad jag sa och menade.

Du var den första och förmodligen enda som kunde förstå orden jag inte uttalat så innan.

För allt ska vara bra.

Ingenstans får det lov att synas att du tvivlar eller tvekar.

Trots att tvivlet är det första som slår rot.

Och tveksamheten kommer vid dess hand.

Självklart är det bra.

För att det låter så bra.

För att med någon annan är det jättebra...tänker jag.

Med mig säger du.

Och med mig blir det bra.

Jag kan göra det som står inför mig.

Precis som du kunde göra det som stod inför dig.

Du som lyckades vända runt allt och bli någon annan.

Någon som syns, beundras och lever här och nu.

Du som skrattar i varje andetag du tar.

Du som inspirerar och bygger upp.

Du som inte ens trodde att du någonsin skulle kunna.

Du som gör.

Och jag är evigt tacksam för att det var du som var mitt sista samtal denna kväll.

För att du är du och du är med mig.

Jag finns i dina tankar nu ikväll.

Precis som du finns kvar i mina.

Med ett leende och en känsla av att höra hemma.

Jag finns i dina tankar och det känns tryggt.

I någon annans blev jag bortglömd så jag bor hos dig ett tag.

Tack för att du och jag är vi.

Jag skulle vilja skriva en bok.

Fylla flera sidor men meningsfulla meningar och innehållsrika ord.

Berätta om världen som den borde vara och linda in dig i en känsla mjuk som bomull.

Få dig att skratta hejdlöst där du satt med näsan i min bok.

Boken du inte kunde släppa och lägga ifrån dig.

Jag skulle vilja skriva en hel roman med spännande personer, eldiga kärleksmöten och lyckliga slut.

Någon gång i boken skulle jag få dig att gråta.

Av glädje och av sorg.

Jag skulle trollbinda dig vid mina ord och få dig att önska att det aldrig skulle ta slut.

Och när du inte kunde läsa skulle du gå och fantisera om vad som komma skall härnäst.

Och när sista sidan var läst och du stirrat klart på det allra sista ordet, skulle du varsamt stänga boken, stryka över dess inbundna sidor och med en suck titta på den i glädje och i vemod.

Men jag kommer aldrig skriva en bok.

För orden räcker inte till.

Och inspirationen tryter vid bara tanken.

Och vad skulle jag då skriva om som skulle kunna trollbinda dig så?

Om mig och mina vardagsbestyr?

Om mig och mina barn?

Om mig och mina katter?

Skulle jag skriva om att jag idag varit på två utvecklingssamtal och att det ena barnet oroar mig mer än det andra?

Skulle jag skriva om att jag förundras över den där åttaåringens briljanta hjärna och mina frågetecken kring hur fan han kunde bli bra på allt?

Kan man ens vara bra på allt?

Kan man bli välskapt på både utsida och insida?

Kommer det hålla i sig?

Är det ens lönt att jag oroar mig för att det kanske går åt skogen i framtiden?

Får man ens uttala sig om sitt barns briljans utan att uppfattas som skrytsam?

Och är man verkligen skrytsam bara för att man berättar om hur det faktiskt är?

Han är briljant.

Märkligt nog på väldigt många plan.

Det är inte han den där yngre sonen, inte på samma vis.

Det blonda yrvädret med svårigheter att koncentrera sig och vänta på sin tur.

Den mindre killen som ordbajsar mest hela tiden och som tror stenhårt på sig själv.

Till skillnad från han den där mörkhåriga pojken.

En annan sak som jag funderar på ibland är hur de kunde bli så väldigt olika...

Trots samma föräldrar och ganska likvärdiga starter i livet så finns det inte en enda sak som binder de samman till att vara av samma släkt.

Möjligtvis skulle det då vara språket...och tydligen det matematiska som de båda tycks ha förärats.

Som natt och dag trots att jag fostrat dem båda.

Som natt och dag.

De kommer bli stora en dag.

Och kanske t.o.m framgångsrika om de orkar hela vägen.

Om de klarar av pressen som kommer senare.

Om de klarar av att lyssna och förstå.

Men jag kommer aldrig skriva en bok.

Och aldrig trollbinda dig med mina ord.

Mina meningar kommer aldrig flätas samman och de blanka bladen ska för evigt vara blanka.

Fast kanske en dag jag skriver en bok...kanske.