Han är ganska gullig ändå, min lilla treåring.

Trots att han kan reta gallfeber på mig.

Jag tror jag behåller honom ett tag till.

Kanske säljer/byter honom i framtiden då han är en måttligt irriterande tonåring.

Han kom in inatt och kröp ner bredvid mig.

Knövlade sig tätt intill, strök mitt hår, la armen om mig och höll min hand.

Sedan somnade han så.

Lilla söta barn.

Så jo, han är ganska gullig ändå.

Adam har ett nytt rött gips på armen.

Ett som inte går upp över armbågen.

Det förra var blått och gick ända upp till armhålan.

Ni kan ju tänka er vilken frihet Adam plötsligt kände.

Det är fyra veckor sedan han kunde röra sin armbåge sist.

Tänk att det redan gått fyra veckor...var tog den tiden vägen?

Det känns ju inte alls som så.

Jag inser med ens att jag ställer mig den frågan ganska ofta nu för tiden.

"Var tog tiden vägen"

Dagarna går så fort.

Veckorna flyger fram och månaderna bara försvinner.

Vi är halvvägs till mars, månaden då, så klart.

Innan vi vet ordet av det så är snön borta och snödroppar och krokusar ploppar upp lite överallt.

Och DET längtar jag efter.

Våren är den bästa årstiden som finns.

Allt det skira, färgglada och hoppfulla.

Allt ljus och all förväntan.

Vårkvällar...det är något alldeles speciellt med dem.

Åååå, nu fick jag vårkänslor i magen.

Vilken underbar känsla.

Nu är det snart dags att väcka lite söner.

Först kaffe.

God morgon.

Jag är just nu beredd att sälja min yngsta son till högstbjudande, eller eventuellt byta honom mot valfri sak.

Vid ett flertal tillfällen har jag idag svurit, hett och innerligt, på att ALDRIG mer ta med mig Isaac någonstans igen.

Och jag har vid ett flertal tillfällen förbannat mig själv för att jag inte hejdade min egen tanke på att ta med mig den lilla skitungen til sjukhuset då Adams gips skulle plockas bort.

VARFÖR gjorde jag det???

Nu vet jag varför jag INTE skulle gjort det.

Jag skulle lämnat honom på dagis och enbart haft Adam med mig.

Då hade kanske inte den här dagen urartat och blivit "the day from hell".

3,5 år gammal och kapabel till att få sin mamma att slita sitt hår och bryta ihop och bara sätta sig ner och gråta på stället.

Och detta med ett trotsigt skratt och höga vrål innehållande "JAG VIIIIILL IIIINTEEE".

Neeeej, men JAG vill inte.

Jag vill ALDRIG mer.

Kanske då han är 35 och kan bete sig.

DÅ vill jag kanske igen.

Jag har jagat honom över halva Lunds universitetssjukhus.

Jag har fått släppa allt jag haft i händerna därför att denna son bara stängt öronen och promenerat rakt ut genom dörrarna därför att han kunde.

Jag har med en hand fått hålla fast i en skrikande och ålande Isaac medan jag med andra försökt hjälpa Adam och försökt samla ihop alla saker vi haft med oss.

Jag tror jag har bitit sönder vartenda tand i munnen vid mina försök att behärska mig för att inte lägga upp ett avgrundsvrål för att få någon kontakt med en totalt döv och ignorant Isaac.

Jag har försökt lyssna på vad läkare mfl sagt samtidigt som detta barn kastat sina vantar mm på mig.

Jag har försökt prata med honom men utan resultat.

Slutligen så höll jag bara precis fast honom och försökte att inte höra hur han gormade.

Och det värsta i allt det här är alla dessa förbannade blickar från folk runt omkring.

Blickar och suckar som säger mer än tusen ord.

Irriterade blickar på mig vilka besvarats med minst lika irriterade blickar från mig.

Vid ett tillfälle kom det fram en dam och hyschade Isaac.

Vad faaaaaaaaaaaaan vill folk att jag ska göra?

Frågan jag ställer mig är - "Har ni NÅGONSIN haft barn?"

OM man haft det så VET man att det inte är någon förbannad dans på rosor, om inte ungen varit hjärndöd och legat i respirator dvs.

Tyvärr så gör inte barn som man säger alltid.

Och gudarna ska veta att en trotsig treåring definitivt INTE gör som man säger och vill.

Många som ser detta senario (så även jag innan jag fick barn) tänker - "Så ska jag aldrig tillåta mitt barn att göra. Så kommer vi aldrig att ha det".

HA!

Dream on!!! Just dream on.

Just precis DU som tänker exakt SÅ kommer en dag stå där med gråten i halsen, sönderbitna tänder och en gormande unge.

Preeeeciiiiis som alla vi andra föräldrar.

Så nästa gång du bevittnar detta senario, låt bli att sucka, pusta och stånka.

Ge inte mamman eller pappan dina besvärade blickar.

Och bläng för i helvete inte på barnet.

JA, han/hon ÄR en pain in the ass, men so where you once.

Och mamman och pappan har redan ett helvete och de behöver INTE dåligt samvete eller någon form av skuldbeläggning.

GIVE US A BREAK för våra barn gör fan inte det.

En ljusglimt i allt detta är att situationer som dagens inte sker allt för ofta och det är en förbannad tur att ungen är så söt som han är för annars hade jag sålt honom snabbare än en höna skiter!!!

Jag har inget att skriva för tillfället...

Fast ändå så mycket.

Jag kan inte skriva just nu.

Kan inte få det från tanke till skrift.

Kan inte få det till organiserade tankar.

Allt är upp och ner inom mig idag.

Lugnet kommer igen.

Denna arbetsdag är snart till ända.

Underbara fredag.

Fylld med underbara människor och göromål.

Om en timme går vårt after work-firande av stapeln.

Vissa här (Cristian *host*) har redan tjuvstartat detta kalas.

Det här är mitt liv.

Det var längesen jag var så här glad och nöjd med allt.

Rofylld och tillfreds med livet.

En inspiratör fick jag höra att jag var idag.

Detta gjorde mig oerhört glad.

Om jag kan inspirera andra människor i livet så har jag lyckats med mitt!

Jag förväntar mig att min "gäst" dyker upp strax för att delta på after workandet.

Underbara, underbara fredag!

I could honestly say
You've been on my mind
Since I woke up today
I look at your photograph
all the time
These memories come back to life
And I dont mind

I remember when we kissed
I still feel it on my lips
The time that you danced with me
With no music playing
I remember those simple things
I remember untill I cry
But the one thing I wish I'd forget
A memory I wanna forget
Is goodbye

I woke up this morning
And played your song
And I know my tears sing along
I picked up the phone and then put it down
Cuz I know I'm wasting my time
And I dont mind

I remember when we kissed
I still feel it on my lips
The time that you danced with me
With no music playing
I remember those simple things
I remember till I cry
But the one thing I wish I'd forget
A memory I wanna forget

Suddenly my cell phone's glowing up
With your ring tone
I hesitate but answer it anyway
You sound so alone
It does it right to hear you say

Remember when we kissed
You still feel it on our lips
The time that you danced with me
With no music playing
You remember those simple things
We talked till we cryed
You said that your biggest regret
The one thing you wish I'd forget
Is saying goodbye

Varför sova när man kan slippa??

Känns som att det är min kropps motto för tillfället.

Jag somnade vid elva igår och vaknade ett.

GRATTIS Veronica.

I've been up since four o'clock.

Idiotiskt.

Detta kommer inte bli något längre och uttömmande inlägg.

Jag var bara precis tvungen att skriva ner följande.

I natt, under den korta tid som jag sov, så drömde jag att min sovrumslampa smällde.

Det var av någon anledning inte bra och lite ångestfyllt.

Don't ask me why.

MEN, nu kommer vi till det intressanta!

När jag valde att gå upp ur sängen imorse så satte jag mig upp, klappade en kelen Smäck och sträckte mig fram för att tända lampan och *pang*, it was dead.

Det sa verkligen "pang" och katten kunde inte varit snabbare ner under sängen.

Sjukt skumt!

Jag drömde att just den lampan gick åt skogen och så gör den det när jag vaknar.

Därmed vill jag konstatera detta: Sanndrömmar existerar!

Så, det var det.

Nu ska jag dricka mer kaffe, klä på mig och om en stund väcka barn.

God morgon till er i denna snöyra.

Ja, till er utan snöyra också.

Potatisen puttrar på spisen, barnen ligger utslagna i soffan och här sitter jag och känner mig allmänt överkörd.

För idag är det tisdag och tisdagar innebär body pump och body pump innebär utpumpade muskler.

Idag trodde jag att jag skulle kräkas under en del av passet.

Blodsmak i munnen och mjölksyra i kroppen.

Utfall i plågsamma varianter med 16 repetitioner i sänkt läge.

Om och om igen.

Lägg till en skivstång med ett x antal vikter på det och feel the pain.

Första gången lassade jag på med massvis av vikter.

Samma antal kilon som instruktören.

Efter den gången kunde jag inte röra mig på flera dagar.

Förra gången fegade jag och tog onödigt lite vikter vilket bara fick det att kännas så lönlöst...nåja, inte direkt...jag var ganska slut efter förra gången också.

Den här gången hivade jag på desto mer och Jesus Christ...det är allt som finns att säga.

Hela min kropp skakade som ett asp-löv då denna timme av tortyr var över.

Jag må anses vara galen, knäpp, tokig eller dylikt men det är värt det.

Efter ett sådant pass så mår man bra.

Förutom då man t.ex ska sminka sig och knappt kan lyfta armarna upp till ansiktet, och när man väl lyckats få dem dit inte kan åstadkomma någon vidare målning utan slutar med att spackla fejjan med mascara i sina, hopplösa, försök till att nå ögonfransarna.

Men, jo, man mår bra.

Man får ett boostat självförtroende av att ha klarat av det och haft karaktären nog att genomföra det.

Dessutom så gör det nytta.

Mina arm-, bröst- och axelmuskler är riktigt i trim nu.

Jag kommer se ut som body buildern Eva, från outsiders, om ett tag.

Joooooooodå men visst.

Potatisen puttrar inte alls på spisen längre som den gjorde då jag startade skrivandet av detta inlägg.

Något (läs middag och barn) kom ivägen och begränsade mig från mitt skrivande.

Något (läs överaktiva katter) tycks komma ivägen mest hela tiden känner jag nu.

Detta kommer inte bli något särskilt sammanhängande inlägg pga alla dessa avbrott i tänkandet.

Tålamodet är i botten nu och detta kan bero på den totala sömnbrist som jag besitter.

Klockan är nu 19.23, inte 17.28.

17.28 var tiden då jag påbörjade skrivandet...see what I mean med att det inte kommer finnas någon logik i detta?!

Middagen är intagen - fiskpinnar och potatismos (egenhändigt gjord ja, inte någon äcklig pulvermos, tack).

Adam som är ganska kräsen och liten i maten käkade ca 10 fiskpinnar och två slevar mos.

Hans mage stod nog i fyra hörn därefter.

Itsi var trött och tramsade mest.

Mamman matade honom och sedan fick han dispens och fick därmed lämna middagsbordet innan vi andra var färdiga.

Ganska mycket lugnare och trevligare.

Det resulterade nämligen i att jag och min äldsta son, som för övrigt fyller 6 år om lite mer än två månader (panikkänslor), kunde ha en normal och ostörd konversation utan att en kladdig och fjantig treåring hoppade rundor på sin stol och höll låda.

Behövligt.

6 år...då är man ganska stor...

Jag kan inte vara mamma till en pojke som ska bli 6 år.

Jag är ju inte mer än 16 år...plus...

Men HELT ÄRLIGT.

HUR gick detta till???

Föddes inte han precis liksom?!

VAR tog de där åren vägen?

"Poff", sa det och så var han inte längre den där lilla pojken med babyhull och tjocka lår.

Plötsligt var han en lång, smal och kantig pojke på 25 kg och med alldeles för stora fötter.

Hur gick detta till?

Var var jag under tiden?

Alldeles precis här...och ändå kom denna insikt som en blixt från klar himmel.

Jag hinner inte med.

Innebär detta att jag börjar bli gammal??

Om ett år så har jag inte längre några små barn...

Då har jag en sjuåring och en femåring...

Om ett år låser jag läxor tillsammans med Adam.

GAAAAAAAAAAAH

Jag tänker INTE tänka mer på det just nu.

Det är ju hemskt.

Innan jag vet ordet av det så har de flyttat ut, gift sig och skaffat barn.

Nänä, stopp och belägg, detta vet vi alla om att det inte kommer hända.

Mina söner ska bo kvar hos sin mamma för alltid och Isaac har dessutom lovat att gifta sig med mig.

Nog pratat om detta!

Jag känner att jag är berättigad ett soffdyk.

Soffan, mängder med kuddar, filtar och teve.

Sen sover jag gott!

Det är vad som kommer hända om jag dyker ner där.

Kanske jag skippar detta och istället tar och ringer min alldeles egna stalker för uppdatering om läget.

Ja, jo, så får det bli.

God kväll alla ni.

Sov gott när det är dags.

Hummelihuckebabba!

Ja, god förmiddag kära läsare.

Måndag förmiddag till och med.

Den värsta dagen på veckan för många.

I dessa "många" är jag själv inte inräknad.

Jag gillar måndagar.

Kan bero på det faktum att jag gillar mitt jobb.

Mitt jobb som jag för övrigt sköter hemifrån denna dag.

Varför?

Jo, därför att jag spenderat halva natten vaken med Isaac, av någon märklig anledning.

Jag har faktiskt ingen aning om vad som orsakade denna sömnlöshet och medelmåttiga panik hos min sistfödda.

Det enda jag vet är att detta på verkade mig, väääldigt mycket.

Jag dras med en spänningshuvudvärk för tillfället och känner mig allmänt överkörd.

Nackdelen med kids - De bryr sig föga om att du vill sova då de själva inte kan.

I min optimism (jag har detta som genomgående tema denna vecka - att se allt från den ljusa sidan) så tänkte jag ändå "Jag kan åka in till kontoret. Jag orkar gå upp."

Men se det gjorde jag inte.

Efter att ha snoozat klockan, omedvetet, ett x antal gånger så bestämde jag mig för att det fick bli att jobba hemifrån, vilket går alldeles utmärkt egentligen, men jag gillar att åka in till kontoret.

Så jag ställde om klockan, placerade huvudet på kudden igen och sov en extra stund.

Inte känner jag mig piggare för det inte.

Nåväl, lite får jag gjort idag i alla fall.

Jag har en svag tanke på att ändå ta mig till gymmet, i sedvanlig ordning, men jag vet inte riktigt om jag pallar.

Kanske får kompensera utebliven träning med pulkaåkning/dragande i eftermiddag istället.

We'll see.

Frågan ställdes igår om hurvida jag är religös eller inte.

Denna fråga syftade givetvis på mitt inlägg med "Fader vår".

Just den frågan har jag själv funderat en del på men inte blivit riktigt klok på vad jag är.

Så häromdagen kom jag underfund med vad jag är!

Jag är en agnostiker. That's just it.

Jag tror på något men inte på en konkret Gud.

Det är trösterrikt att ha en tro och utan den så skulle jag nog gå under.

Jag tror på det goda och att det finns en mening med det som sker.

Och jag tror att det finns mer än vad vi kan se med blotta ögat och/eller förstå.

Så, till alla er som undrade, där har ni svaret.

Jag läste en intressant sak som satte igång tankeverksamheten hos mig och gav mig en Aha-känsla.

En fråga ställdes om vilken personlighetstyp som man anser sig själv vara.

Konfliktorienterad eller harmoniorienterad.

Visst valde du harmoniorienterad nu?!

Det gjorde jag.

Men då kommer vi till det intressanta:

"För den konfliktorienterade människan lever nämligen påtagligt ofta i harmoni. Medan den som söker harmoni ofta lever sitt liv i konflikt."

Visst får det en att tänka och fundera?!

Det fick mig att göra det i alla fall.

Jag ska utveckla detta men det får bli vid ett senare tillfälle.

Nu ska jag koka lite kaffe och ta tag i det som ska göras.

Må väl denna måndag.

 

Niklas

  <-- Me and my PMS!

Fader vår, som är i himmelen!
Helgat varde ditt namn;
tillkomme ditt rike;
ske din vilja
såsom i himmelen så ock på jorden;
vårt dagliga bröd giv oss i dag;
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
och inled oss inte i frestelse,
utan fräls oss ifrån ondo
ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.
Amen.

 

Vad vill du säga när allting redan är sagt?
Vad vill du känna när någon tagit din makt?
Du vill att jag ska sjunga, men bara om sånt som hör till sitt.
Men ska jag sjunga, ja då ska det finnas tid att sjunga fritt.

Vem vill du spela när du lagt alla kort?
Och hur vill du leva när tiden går för fort?
Du vill att jag ska känna för något som aldrig känts som mitt.
Men ska jag känna, ja då ska det finnas tid att känna fritt.

Hur ska du veta om ingen lärt dig hur?

Och hur ska du våga chansa, du som aldrig haft nån tur?

Du vill att jag ska älska någon som bara älskar sitt.

Men ska jag älska, ja då ska det finnas tid att älska fritt.

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
Och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Du vill att jag ska falla mot något som du har gjort till ditt.
Men ska jag falla då ska det finnas tid att falla fritt.
Ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt...

I see your face in my mind as I drive away
'Cause none of us thought it was gonna end that way
People are people
And sometimes we change our minds
But it's killing me to see you go after all this time

Music starts playing like the end of a sad movie
It's the kind of ending you don't really want to see
'Cause it's tragedy and it'll only bring you down
Now I don't know what to be without you around

And we know it's never simple, never easy
Never a clean break, no one here to save me
You're the only thing I know like the back of my hand
And I can't breathe without you, but I have to
Breathe without you, but I have to

Never wanted this, never want to see you hurt
Every little bump in the road I tried to swerve
People are people and sometimes it doesn't work out
Nothing we say is gonna save us from the fall out

And we know it's never simple, never easy
Never a clean break, no one here to save me
You're the only thing I know like the back of my hand
And I can't breathe without you, but I have to
Breathe without you, but I have to

It's 2AM
Feel like I just lost a friend
Hope you know it's not easy, easy for me
It's 2AM
Feel like I just lost a friend
Hope you know this ain't easy, easy for me

And we know it's never simple, never easy
Never a clean break, no one here to save me
I can't breathe without you, but I have to
Breathe without you, but I have to

I'm sorry...