The crazy bipolar cat lady

Senaste inläggen

Av Veronica - 8 juni 2016 00:43

Vet ni vad? Det här blir nog det sista som skrivs i denna blogg och således det sista ni får läsa här.

Under de år som passerat sedan jag började skriva, vilket i runda slängar är närmre 9 år, så har livet kommit att förändras många gånger om både på gott och på ont.

Jag startade bloggen med ett enda syfte och den utvecklades från syftet att bara hålla mamma och pappa uppdaterade till en ventilationskanal och tankebefrielse.

Till alla er som följt med under åren, till er som kikat förbi och till er som hejat och kommenterat känner jag en enorm tacksamhet och värme inför. Till några andra som följt för andra orsaker känner jag dock ingenting.

Tillsammans med livets gång har jag i omgångar kontaktats av olika människor och medier och haft som bas att göra världen mer förstående och öppensinnad då det kommer till psykisk ohälsa och andra diverse fördomar. Och jag har fått sprida mitt budskap. Även för detta är jag tacksam.

Sedan starten av år 2016 är jag utan medicinsk diagnos då jag och läkare kom överens om att diagnosen bipolär inte var för mig, längre. Kanske blev jag feldiagnostiserad från start, eller så var jag en av de som har ett skov i livet och aldrig fler. Jag vet inte och jag lägger inte någon större vikt vid det heller. För min del känns det mest som att det kan kvitta då psykisk ohälsa drabbat mig likväl i mitt liv.

För under en lång period av just mitt liv var jag färdig med att leva och färdig med att vara människa. Det är jag inte längre sedan en annan lång tid tillbaka.

Jag lever, jag är människa, jag har dagar som är bättre än andra och dagar som är sämre. Men jag tror nog att vi alla har det så på vår vandring genom verkligheten.

Jag har förunnats tre fantastiska barn och en helt fantastisk man. Jag har samlat på mig erfarenheter av olika slag och en del av dem önskar jag inte någon av er, medan jag hoppas att ni får er beskärda del av andra. Jag tror jag har blivit klokare med åren och att jag lärt mig av det jag ställts inför.

Vad livet nu har att ge återstår att se men jag har en känsla av att jag kommer älska och hata de olika bitarna och vandringarna, precis som alltid.

Det är med en tillförlit och ett livslugn som jag vandrar vidare och jag kommer nog sakna de av er som jag bara haft här under åren. Kanske möts vi en dag igen. Kanske vet vi inte om att vi möts. Kanske ska vi berika varandras liv på något vis. Kanske är det här det sista vi delar. Och vad som än händer så tror jag att det blir bra.

Så, med detta lämnar jag er nu och försvinner bort med min alldeles egna verklighet. Men skriver gör jag än, ni får bara precis hålla utkik i bylines och liknande. En stund till skriver jag iaf. Jag kanske ändrar mig med det också en dag. För det är det som är det fina med livet - det är ditt att förändra, oavsett vägskäl.

Good night sweetheart, well it's time to go. I hate to leave you but I really must say, Good night sweetheart, good night.

ANNONS
Av Veronica - 5 maj 2016 00:48

Jag rensade och tömde mailkorg och dator idag på år av samlande. Och när jag systematiskt raderade gamla mail dök plötsligt ett jag glömt bort upp. Jag hade inte läst det på så många år och plötsligt fanns de sorgsna orden framför mig och jag fick ett behov av att be om förlåtelse. Jag vet att det är år sedan det skrevs och år sedan sorgen fanns. Jag vet även att den sorgen har bedarrat och att livet blev fint. Men likväl högg det till i mitt hjärta och med ens var jag tillbaka i min skuld. För jag gjorde någon så illa när jag tog ett slutgiltigt beslut.

Ibland tänker jag på om kärlek verkligen kan ta slut och hur den egentligen gör det. Och av erfarenhet vet jag ju att det är så men inte anledningen. Det tog liksom bara slut. Förmodligen växte vi åt olika håll och min väg blev den enda jag såg. Idag vet jag vart den vägen bar men just då var den grumlig.

Jag vet att du mår bra och att även din väg ledde rätt och jag är glad för det. Jag vet även att den tid vi hade att spendera var begränsad, även om den i vår start inte tycktes det. Jag tror på att det finns en mening med allt som sker och jag ångrar ingenting. För med erfarenheterna blir man klokare och med tiden blir man vis. Och jag saknar inte det som var men kan känna den smärta jag bosatte i någon annan. För det var ett tufft beslut, även om det var mitt.

Visst är det ändå konstigt att man plötsligt blir en främling trots att man känt någon så väl? Idag har jag många främlingar i periferin, några valda och några bara så. En del kan jag sakna och andra är bara ingenting. För livet rullar vidare och vi på varsitt håll. Jag önskar dig allt gott i livet och jag hoppas du är lycklig. Precis som jag.

Tack för allt du gav och för din medverkan på min väg. Jag lärde mig mycket, precis som du.

ANNONS
Av Veronica - 24 januari 2016 23:31

Jag har kommit underfund med att jag aldrig kommer nå de där topphöjderna som man drömmer om med jämna mellanrum.
Jag har kommit på varför också.
Jag är inte kapabel till att gå över lik för att få det jag vill ha.
Jag tror och tänker alldeles för mycket på rättvisa, rätt och fel och hur andra ska känna.
Därför kommer jag aldrig stå som slutgiltig segrare inom valfritt område.

Jag ser andra köra över sina medmänniskor, jag har själv blivit överkörd och besviken.
Besviken över förlusten möjligtvis men främst besviken på människor som bara gör saker för egen vinnings skull.
Och helt ärligt så tycker jag så illa om de människorna.
Ett tag funderade jag på om jag var avundsjuk för att de skördade den frukt jag också ville ha.
Men jag kom till insikt med att jag inte alls var avundsjuk. Jag var frustrerad och förbannad över att man kan göra så.
Jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag huggit någon i ryggen eller tagit mig fram via smutskastning eller lögner.
För jag tror att det hade jagat mig vid ett senare tillfälle.
Jag kan bara inte.
Det går inte.
Mitt samvete hade dödat mig tillslut och aldrig hade jag kunnat känna segerns sötma.

Så jag tar mig fram på samma sätt som jag alltid gjort.
Jag gör så gott jag kan och hoppas på det bästa.
I en del fall går det vägen, som med kärleken. För trots ihärdiga konkurrenter så var det ändå mig han ville ha. Kanske för den sakens skull?

Jag har däremot slutat göra andras jobb för att vara snäll. Det jobb som de senare skulle ta åt sig äran för.
Och jag tänker att om man måste ljuga och bedra för att vinna, ja då hade nog den personen ett större behov än jag av att få vinsten.

Jag får väl bara vara mig själv och andra får väl bara nöja sig med det och om jag duger så duger jag.

Jag orkar faktiskt inte vara en människa som alltid snäser och är beräknande och falsk.
Jag fixar bara inte det.

Man borde kanske blivit mer bitchig.
Undrar om de också har samvetskval?

Av Veronica - 11 januari 2016 21:07

Året är 2016.
Jag har en dotter.
Jag har systrar.
Jag har kvinnliga vänner.
Men framförallt - jag har en dotter.

Jag läser om övergrepp efter övergrepp.
Om våldtäktsfall där förövarna går fria pga bristande bevisning.
Om domar som säger att flickan/kvinnan i fråga inte sa nej på ett tillräckligt konsekvent vis.
Om rättegångar där fokus läggs på flickans/kvinnans kläder och underkläder.

Jag läser om den kvinnliga journalisten som ska behandlas på än det ena, än det andra viset, för att hon har en åsikt.

Jag har en dotter som ska fylla två år till sommaren.
Än dröjer det några år innan hon ska befinna sig ute om nätterna.
Men redan nu vrider tanken på det åt min luftstrupe och gör det svårt att andas.
Redan nu knyter det sig i magen bara på tanken om att jag inte kommer kunna skydda henne.

Året är 2016 och jag är livrädd för den utveckling som är.
Kanske är vi bara mer medvetna nu med det ständiga flöde som sociala medier ger oss?
Kanske har det faktiskt eskalerat?
Kanske hinner det vända innan min dotter ska ta sig an nätterna i höga klackar med vännerna?

Jag är även mamma till två pojkar.
Och jag är fast besluten om att fostra dessa pojkar med en syn på att kvinnan är en likvärdig individ och att hon aldrig, någonsin, får behandlas på annat vis.
Det är min plikt och livsuppgift att lära mina söner om att aldrig, någonsin, röra en kvinna som inte gett sitt nyktra medgivande.

Jag är kvinna och jag har mött männen som tror sig ha rätten.
Jag är kvinna och även jag har, liksom många andra kvinnor, blivit rörd vid utan att ha gett mitt medgivande för att sedan skaka av mig händelsen på krogen och inte anmält pga att det "inte var så farligt".
Jag är kvinna och jag har både anmält och fotat en man in i en vägg då han inte förstod ett nej.
Och jag har anmält.
Och fått ärendet nedlagt.
Pga bristande bevisning.
Ord mot ord, som så många kvinnor före och efter mig.

Jag är mamma till en dotter, syster till två systrar, kvinna och misstrodd.

Måtte världen och lagen ändras, för alla kvinnor med mig och efter mig var än i världen de befinner sig.

Av Veronica - 31 december 2015 09:58

Jag reflekterade över mitt år igår och konstaterade att jag tror jag äntligen blivit vuxen.

Det här var året då jag började säga nej och istället valde det som jag ville göra.
Jag slutade vara duktig hela tiden i syfte att glädja andra.
Jag började istället glädja mig själv genom att förverkliga det jag ville göra i livet.
Jag landade i ett beslut om att faktiskt genomföra det jag tänkt på under många år - vägen mot journalistutbildningen.
Efter en höst av enstaka kurser och ordentliga funderingar söker jag in nu till våren.
Jag vågade ta det där steget och jag presterade och gjorde mig själv glad och nöjd.
Jag anmälde mig till en kurs i matte som jag inte har användning för, egentligen, vilket jag insåg efter halva kursen och slutförde den med resultatet godkänd.
Det var en seger i sig även om jag inte låg i toppen i just detta ämne.
Jag var dessutom nöjd med mitt resultat trots den uteblivna topplaceringen.
För även då jag är en prestationsjunkie som vill ha bästa resultat så vet jag även att jag inte kan vinna allt. Och tävlingsdeltagarna var bara jag och därmed vann jag trots allt.
Däremot topplacerade jag mig i resterande kurser, enligt planen.
Jag skrev högskoleprovet och gjorde det med förnöjsamt resultat.

Jag tog mig an Toughest och kom i mål på bra tid.
Jag sprang milen i 28-gradig hetta och tog mig runt på en godtagbar tid.
Jag höll kvar vid min träning och lät resultaten belöna mig utan annans åsikt.

Jag har haft ett jämnt flöde med uppdrag i mitt eget företag och fått ett flertal artiklar publicerade i de större dags- och kvällstidningarna.
Jag har föreläst ett flertal gånger under året och fått fin kritik och fler uppdrag bokade.
Jag har suttit i direktsänd tv två gånger under året och inte svamlat eller blivit paralyserad.

Mina söner har under året blivit stora och jag lever med en ständig förundran över just hur stora de blivit.
Någonstans insåg jag att det var jag som, i min enfald, trodde att de behövde min hjälp i allt fortfarande och någonstans slog de hål på min inbillning.
Mina pojkar är så stora att de, under årets sista termin, började ställa sina egna klockor för att ta bussen hemifrån klockan 07.00 och därmed slutade vår privata skolskjuts gå.
Och det allra största i detta var att beslutet togs av pojkarna själva.
Dessutom visade det sig att den äldsta av de båda är förmögen att, på egen hand, tillaga tacos med sina vänner...

Det här året har jag pusslat, stressat, gråtit, kämpat, stängt av, fokuserat och bara gett tid till det som jag velat ge tid.
Jag har låst in mig, skärmat av och levt i min bubbla med familj, jobb, barn och träning och inte gett annat mycket utrymme.
Det här var året då jag stod i fokus för mig och året då jag presterade utifrån mina önskemål och min vilja.

Nästa år ska jag skratta lite mer, lämna mer utrymme åt en del människor och förhoppningsvis påbörja det jag strävar mot.
Kanske kommer det att förändras, kanske svänger vägen åt en annan riktning, men ett är iaf säkert - då blir det säkert också bra.

Av Veronica - 17 december 2015 12:24

Inatt drömde jag mardrömmar igen.
Om vinklarna, om ekvationerna om misslyckandet som jag försökte gardera mig mot.

Med viss matthet steg jag ur sängen tillsammans med ett barn som antagit utseendet av en boxare tack vare ögoninflammationen som härjar.

Med en trött rörelse hällde jag i mig kaffet som startats tidigare den morgonen och försökte slå bort det negativa besked jag skulle få angående kursen i matte som jag gett mig på, trots att jag egentligen inte har någon användning för den i kommande studier.

Ja, man kan säga att utmattningen efter terminens kamp tagit ut sin rätt tillslut.
Jag är nämligen inte så bra på att misslyckas.
Eller rättare sagt, på att acceptera misslyckanden.

Så kom stunden då mailet med domen trillade in i min inkorg.
Länge tvekade jag över att öppna mailet och en lång stund satt jag där och intalade mig att det var okej att det gått åt helvete och att jag ändå inte behövde godkännandet.

Så jag blundade och tryckte på "läs", öppnade ögonen och kände hur hakan plötsligt låg i mitt knä.
För jag hade klarat det.
Alla månader av tårar, frustration och ångest hade gett resultat.

Jag tog mig över mitt högsta hinder och passerade godkänt på en nivå i matte som jag aldrig någonsin trott eller ens tänkt att jag skulle ta mig an.

Det var väl som min mamma sa, antingen är jag jävligt envis eller jävligt uthållig och jag tror det är en god kombination av de båda sakerna.

Nu bäddar jag in denna tid av ångest i mjuka tankar och klappar mig själv på axeln för att jag inte gav upp.
Och någonstans känner jag en liten kärlek till mattens alla x, y, p och i och lever med den känslan för resten av livet.

Må mina barn vara begåvade med en större förståelse för matematikens alla orimligheter.
Jag är färdig nu och allt jag någonsin behöver tänka på igen är skrivandets magiska värld.

Tack min hjärna för att du tog dig samman en stund.

Av Veronica - 14 december 2015 16:42

Snart startar 3 veckor av ledig tid med hela familjen.
3 veckor.
Och jag är inte redo för det än.

Jag är aldrig redo för förändringar i mitt liv.
Alltså, aldrig någonsin.
Jag tror jag har fobi för förändringar.

För ett par månader sedan grät jag över den förändrade mammaledighetsstatusen och kände den enorma stressen jaga mig.
Nu är jag där igen, fast på andra hållet.
Nu jagar ledighetsstressen mig och jag undrar hur jag ska kunna låta bli att krypa ur skinnet.

Den senaste tiden har hjärnan gått på högvarv.
Sluttentor, artiklar, inlämningsuppgifter varvat med jobb, hämtning och lämning av barn och träningspussel.
Och så är det bara över och förbi.
Ledigt.
Stiltje.
Hemmatid med familjen.

Allt det kaos som ven i huvudet har blåst bort och lämnat en känsla av tomhet och någon form av panik.

Två saker finns kvar på min att prestera-lista innan det är slut.
Imorgon är det över och jag är inte redo. Som vanligt.

Det tar kanske en vecka eller två för att få andetagen att gå hela vägen ner igen efter en höst som varit på högsta volym och högsta hastighet.

Och sen börjar vi om på nytt igen.
Då kommer jag inte heller vara redo, trots förberedelser och intalande.

Nä, jag är då fan inte byggd för förändringar. Det är en sak som är säker.

Av Veronica - 2 december 2015 23:23

Att vara usel.

Man kan prestera så mycket.
Göra så bra.
Vara så nöjd.
Och se allt falla lika fort.

Det är den där känslan av uselhet.
Det där misslyckandet och det där nederlaget.
Det som ska komma att genomsyra allt.

I en hord av hejarop och glada skratt hörs en enda röst av kritik som överröstar allt.

I en mängd av positiva meningar finns plötsligt en negativ.
Och allt annat blir grumligt och suddas ut.

I en uppsjö av goda resultat finns ett dåligt.
Och det etsar sig fast och växer sig större än allt annat.

Uselhet.

Nederlagets totala omfamnande.
Det där som tömmer ut energin och lämnar dig kraftlös, grå och kippande efter luft.

De höga kravens värsta fiende.
Prestationens antiklimax.

Att vara lite bra på allt, det hade nog varit bra.
Att kunna vila i att bra är bra nog.
Om bra ändå hade funnits, i allt.

Jag har tänkt att bra är bra nog på en punkt.
Men inte ens bra når jag upp till.
Inte ens nog.
Och frustrationen tar vid.
Och tröttheten tar över.
Och jag grät över vinklar och yn.
Och över det B som egentligen var bra. Bättre än nog.

Imorgon ska jag gråta igen.
Nästa vecka likaså.
Fast inte där någon ser.
Och inte där någon hör.

Nederlagets usla känsla.
Oförmågans fullkomlighet.

Det där när man tar slut en stund och blir tom.
Mediokert och aldrig något särskilt.

Varför tar alltid nederlagen över?
Varför hörs alltid kritiken mest?
Varför svider det alltid?

Och får man ens gråta över sånt?

Presentation

Livet i bild

 

                        

Fråga mig

16 besvarade frågor

Tidigare år

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Sök i bloggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

Gästbok...or something...

Följ bloggen

Följ The crazy bipolar cat lady med Blogkeen
Följ The crazy bipolar cat lady med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se